Efter tunga säsongen i ECHL – nu vill han studsa tillbaka: ”Ska kriga som ett djur”

Hockeykarriären har gått via juniorhockey i Nacka och Luleå, vidare till Sault Ste. Marie Greyhounds i OHL, genom såväl ECHL som AHL – nu hoppas Gustav Bouramman äntligen kunna etablera sig i Minnesota Wilds organisation.
– Drömmen har alltid varit att spela i NHL, säger Bouramman till Hockeysverige.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Gustav Bouramman växte upp tillsammans med bland annat Adam Ollas Mattson en bit utanför Nacka. Backtalangens resa till juniorlandslaget och vidare mot drömmen om NHL-spel gick sedan via Luleå. Senaste säsongen var tanken att han skulle etablera sig i AHL, men det blev mestadels spel för Rapid City i ECHL. Inför kommande säsong hoppas han nu på att ta en plats från start i Iowa Wild i AHL för att få chansen på allvar att spela sig in i NHL inom en snar framtid.

SPEL MED SÅVÄL KNYTNÄVAR SOM KLUBBA OCH PUCK

– Förra säsongen var kanske lite av en besvikelse. Jag hade inte tänkt att jag skulle spela i ECHL. När jag blev nedskickad dit blev jag jäkligt besviken på mig själv, berättar Gustav Bouramman för hockeysverige.se när vi ses för en intervju på Kungsholmen i Stockholm.

– Jag blev arg. I början hängde den där känslan med och jag hade till och med tankar på att åka hem till Sverige. Efter jul tänkte jag att det bara var att köra. Det var ändå hockey, men den som spelades där passade inte mig riktigt. I en match var det nio fighter där någon droppade handskarna. Då var känslan lite: ”vad fan är det som händer?”.

Var du själv inblandad i någon fight?
– Nej, jag var inte det. Jag har aldrig någonsin droppat handskarna men det kanske kommer någon gång.
– Säsongen var jobbig hockeymässigt och mentalt. Det kändes som jag hade misslyckats eftersom jag hade som mål att spela mycket i AHL.

Gustav Bouramman

”VILLE BARA ÅKA HEM”

Hur var dialogen med Minnesota under säsongen?
– Dom ringde några gånger och sa ”kör på, vi har koll på dig hela tiden”.

Var du mest besviken på dig själv eller på organisationen?
– Lite både och, men mest var det på mig själv såklart eftersom jag inte hade tagit någon plats och inte heller gjorde det bästa av situationen. Jag borde direkt då jag kom ner bara kört på. Det var aldrig så att jag tyckte synd om mig själv, men jag var besviken.

– Sedan gick det mycket bättre i slutet av säsongen och då blev jag till slut uppkallad till AHL. Det var en skön känsla och det var där jag ville vara. Jag kände mig redo men när jag kom upp fick jag först sitta på läktaren under sju matcher i rad. Då tänkte jag faktiskt ”vad kallade ni upp mig för”, skrattar Bouramman som i Iowa blev lagkamrat med Niklas Svedberg och Viktor Lööv.

Trots tankar på att flytta hem valde han att stanna kvar och fightas för att sig upp till AHL, men det var inte enbart han själv som tog det beslutet:
– Nej, det var faktiskt mer Minnesota. Själv ville jag bara åka hem och spela klart säsongen i Sverige för att sedan börja om igen, men de sa nej. Wild ville att jag skulle köra på där och idag är inte det något som jag ångrar.

FOSTRAD I NACKA – GICK FRÅN FORWARD TILL BACK I U-16

Gustav Bouramman växte upp på Värmdö och det var där och i Nacka han fostrades som hockeyspelare.
– Att växa upp där var hur bra som helst med alla träningsmöjligheter och naturen, vi var ute mycket och spelade landhockey också. Killarna jag hängde med var hockeyintresserade så det var perfekt.
– Vi hade ett riktigt bra lag i Nacka (Erik Källgren, bröderna David och Daniel Bernhardt, Jakob Forsbacka Karlsson) så det var en jäkla konkurrens. På den tiden var jag center dessutom.

När skolades du om till back?
– Det måste ha varit i U16. Coachen sa att jag skulle passa bättre som back så då blev jag back, säger Gustav Bouramman med ett lätt leende och fortsätter:
– Samtidigt tyckte jag att det var kul och jag fick ha pucken lite mer på bladet. Jag trivs verkligen med den här rollen. Som forward kan du åka runt utan att få röra pucken i vissa byten, men som back får jag vara mer delaktig med pucken.

Efter tiden i Nacka värvades han upp till Luleå där det blev spel i J20-laget under Stefan ”Skuggan” Nilssons ledning.
– Jag skadade mig under U16-året, opererade axeln och var borta i sex månader. Luleå visade intresse ganska tidigt för att jag skulle åka upp och spela för dem.
– Jag hade bra kontakt med ”Skuggan” så det kändes bra med Luleå. Dessutom hade jag några polare där som hade spelat i Nacka innan och sedan flyttat upp, bland annat Oscar Nord.

”STRÄNG SOM FAN – MEN RÄTTVIS”

– Det var annorlunda att vara uppe i Luleå. Delvis för att det är en lite mindre stad och delvis för att det blir ganska kallt på vintern… man fick knappt se solen. På sommaren upplevde jag det som en jättemysig stad. Det blev fokus på hockey och det var också hockeyn som allt kretsade kring.

Att bara ha fokus på hockeyn var dock något som inte passade Gustav Bouramman fullt ut:
– Det var lite både och. Jag gillar att kunna koppla av och tänka på annat än hockey också. Jag tror ändå det var bra för mig att vara där när jag var 16 år. Jag fick spela mycket, det gick bra för mig och då kom utvecklingen lite av sig själv.
– Vi hade ”Skuggan” som tränare då. Jag tycker han var bra. Han var hård, sträng som fan, men rättvis. Spelarna som var bäst fick spela mycket och var man inte ”där” i en match fick man sitta på bänken.

Gustav Bouramman

FLYTTEN TILL KANADENSISK JUNIORHOCKEY I OHL

Efter säsongen i Luleå flyttade Gustav Bouramman över till Sault Ste. Marie Greyhounds.
– Min agent (Michael Rosell) ringde mig och sa att det bästa var om jag flyttade över till OHL. Då hade jag inte heller hört om jag skulle få spela i A-laget i Luleå eller få ett A-lagskontrakt. Det blev lite att jag kände ”jag gör vad ni säger eftersom ni är mina agenter”.

– Jag har alltid tänkte att det hade varit coolt att få spela juniorhockey i Kanada, fullt på läktarna och allt det där.

Under sommaren 2015 draftas han av Minnesota i NHL.
– Det var scouter på varje match och min första träff med Minnesota var ganska tidigt, någon gång på hösten säsongen innan. Dom pratade med mig efter en match (i Luleå) och sa att de tyckte att jag spelade bra och så vidare. Egentligen var det inget mer med det. Det var även andra lag som snackade med mig och jag hade möten med ett 20-tal klubbar. Givetvis var det coolt eftersom min dröm är och alltid har varit att få spela i NHL.

Hur upplevde du dina fyra säsonger i Sault Ste. Marie?
– Den tiden var helt magisk, bland den bästa tiden i mitt liv faktiskt.

”VI VAR SOM DERAS NHL-KLUBB I PRINCIP”

– Det var lite grann som i Luleå: en liten stad med jättetryck på hockey. Vi var som deras NHL-klubb i princip, folket där brydde sig inte om något annat.

– Samtidigt pluggade jag gymnasiet online. Jag tränade på morgonen med dom som inte gick på high school, pluggade på dagarna och sedan var det träning på kvällen igen. Det var mycket träningar och matcher och det tror jag bidrog en hel del till utvecklingen.

Bouramman kom dessutom med i ligans All Star-lag redan under sin första säsong i klubben.
– Det gick bra första säsongen och vi hade ett väldigt bra lag. Vissa gånger var det bara att passa pucken till någon annan som gjorde det så det var lätt att spela i det laget.

EN SPECIELL TID ÄVEN UTANFÖR HOCKEYRINKEN

Tiden vid sidan av hockeyn i Sault Ste. Marie var speciell för den nu 21-åriga backen:
– Jag bodde hos en familj där som var ganska religiösa. Det var en ganska stor skillnad mot hur jag hade haft det här i Sverige. Min familj är inte jättereligiös, men där körde man innan varje middag bordsbön och allt sådant. Det var lite nytt.

– Sedan hade vi genom klubben utegångsförbud efter klockan tio. Då kunde jag inte vara hos någon polare utan då skulle jag vara hemma. Det var annorlunda, men ibland skippade jag det där, säger han med ett skratt.

Var det några problem med att du själv inte är religiös?
– Nej, jag sa bara att jag inte är religiös och det fick dem respektera. Det var inga problem, men jag följde även med någon söndag till kyrkan för att kolla hur det var. Det var aldrig så att jag blev tvingad till något.

Nu väntar en ny säsong för Gustav Bouramman i Minnesotas organisation där första målsättningen är att etablera sig i AHL:
– Målet är att jag ska ta en plats i AHL-laget Iowa och visa där vad jag kan, försöka vara en bärande spelare. Drömmen har alltid varit att spela i NHL och spelar jag i AHL så är det bara ett steg till att ta. Det är bara att slita på, kriga som ett djur och visa vad jag kan.