SKOGLUND: Undrar hur många som mår dåligt av pressen inom elitidrotten?
En människa har lämnat oss alldeles för tidigt och vi får aldrig glömma bort att bakom varje mål, assist eller felpass så finns det en människa.
Det var med sorg och bestörtning vi idag tog emot beskedet att Piteå-backen David Selberg avlidit, nyss 23 år fyllda. Åt helvete för tidigt förstås och den bottenlösa sorgen hans familj och andra nära känner just nu går förstås inte föreställa sig. Inte heller den smärta hans lagkamrater och alla andra i klubben känner. Eftersom det handlar om unga människor kan jag tänka mig att det är deras första kontakt med döden när det handlar om någon i deras närhet och det begriper ju vem som helst att det är svårhanterligt och att det väcker enormt mycket frågor. Många frågor som troligtvis aldrig kommer få svar.
Efter att ha läst om tragedin har jag förstått att det handlar om psykisk ohälsa i botten och det där är någonting som jag har funderat över länge: Går det verkligen att må dåligt inom elitidrotten? Finns det plats för mental återhämtning? Finns det tid att läka sig själv medan nya mål ska jagas.
Jag vill vara noga med att poängtera att fortsättningen av denna text inte handlar om David Selberg. Jag har ingen aning om de bakomliggande faktorerna till hans död. Det är också viktigt att stryka under att denna text inte ska ses som någon anklagelse mot elitidrotten. Det är bara tankar som måste ut, och nu är rätt läge för det.
Det sägs att den psykiska ohälsan bland unga har ökat på senare tid och det är kanske inte så konstigt. Nu är jag långtifrån ung längre men jag märker ju att det är ett evigt mätande av framgång. Både i verkliga livet och på sociala medier. Inte bara bland unga i och för sig. Det handlar om kläder, resor, jobb med mera, med mera. Allt ska vara perfekt, all framgång ska visas, men inte gärna motgångarna. Motgångar som så klart drabbar oss alla. De är en del av livet.
Dessutom ska det presteras i skolan, med läxor, prov, tentor. Och med träningen. Tänk då dessutom att addera en elitsatsning till allt detta. En elitsatsning där precis allt du gör mäts och jämförs med vad andra presterar. Är alla verkligen redo för det? Och tar elitidrotten på juniornivå hänsyn till hur människan bakom talangen mår? Vad den känner och tycker? Jag får för mig att en 15-åring som flyttar x antal mil från mamma och pappa kanske inte alltid har det så lätt. Så klart en dröm att ha kommit in på ett elitidrottsgymnasium. Men det finns ju en människa bakom resultaten också.
Jag tror inte alltid det, att alla är redo i så unga år. Detta sagt utan att det på något vis ska tas som någon anklagelse. Jag tror mörkertalet är stort av unga idrottsmän och kvinnor som faktiskt mår väldigt dåligt av all press, men som helt enkelt inte kan ta paus från karriärklättringen. Dels på grund av den egna pressen och tävlingsviljan. Men också från de runt omkring. De som sett dokumentären om Avicii förstår vad jag menar. Han ville bromsa, men pressen utifrån gjorde att han fortsatte.
Å andra sidan: Ska vi få fram världsstjärnor inom idrotten så är det just en elitsatsning i unga år som krävs. Så det vore lögn av mig att påstå att det här är en enkel ekvation att reda ut.
Jag som journalist jämför hockeyspelare dagligdags: ”Spelare X passade fel och spelare Y högg som en kobra och frälste därmed sitt lag” och ”spelare Z har sämst plusminus i ligan” och så vidare. Det är ju faktiskt så man kräks när man tänker på det.
Vi får aldrig glömma att det bakom varje mål eller felpass faktiskt finns en människa av kött och blod med egna tankar och känslor över sitt liv och sina prestationer. En dags om denna har vi blivit smärtsamt påminda om det.
Alla tankar till Davids närmaste och Piteå HC.
Kram.
Den här artikeln handlar om:
