Fick minst tio hjärnskakningar – nu berättar han om drogmissbruket och depressionen: ”Trodde jag skulle dö”

2004 spelade han NHL:s all star match. 2010 vann han Stanley Cup. Ett år senare var karriären över. Nu berättar Nick Boynton om det helvete han haft till följd av sina hjärnskakningar. 
– Ett tag verkade det inte så hemskt att dö, skriver han i The Players Tribune.

Redan som 32-åring tvingades backen Nick Boynton lägga av med ishockeyn. Det blev 605 matcher under en karriär som i mångt och mycket kom att handla om kastade handskar, fysiskt spel – och en mängd hjärnskakningar. Boynton slog igenom i Boston och spelade sen också med Phoenix, Florida, Anaheim, Chicago och Philadelphia innan karriären var över.

Efter att Boynton spelat sin sista match blev det tyst kring honom. Tystnaden har hållit i sig i sju år men nu berättar han slutligen om sitt minst sagt gripande livsöde. I en lång artikel i ”The Players Tribune” skriver den tidigare backtuffingen om de effekter hans hjärnskakningar haft på honom. Han skriver bland annat att han fått tio bekräftade hjärnskakningar under karriären – men misstänker själv att han fick mellan 20 och 30. De flesta bara spelade han igenom. Det ledde till ett tragiskt missbruk.
– Under en period i min karriär tog jag så många smärtstillande och andra droger på en daglig basis att jag inte ens kände igen den person jag hade blivit. Lagläkarna hade alltid smärtstillande med sig, så jag tog dem. Ofta. Och det eskalerade bara. Till slut kunde jag inte få så många jag ville ha. Så jag började köpa mer från folk på gatan. Det blev mer och mer och mer, skriver han.
– Jag ville inte dö, men ett tag ville jag inte inte dö heller. Ett tag verkade det inte så hemskt att dö.

TREJDADES EFTER ATT HAN BERÄTTAT

Boynton insåg att det gått för långt. Han bad om hjälp från laget han spelade för just nu.
– Jag tog mod till mig och hittade ett sätt att berätta för några personer kring laget jag spelade för att jag hade problem. Det tog allt jag hade att berätta det, men den respons jag fick var upplyftande. Alla var så förstående. Alla sa att de var där för mig, och att de ville hjälpa mig att få den hjälp jag behövde.

Det visade sig inte stämma. En månad senare var Nick Boynton trejdad.
– Jag hade lärt mig en läxa, skriver han bittert.
– Jag återvände till att bli slagen och tacklad i ansiktet och sade ingenting om den smärta jag egentligen kände.

BLEV KOKAINBEROENDE

Till slut kom kokainet in i Nick Boyntons liv. Han trodde det skulle bli hans död.
– I slutet av min karriär trodde jag på allvar att jag skulle dö en match under säsongen. Jag hade stannat uppe sent och tagit en obscen mängd kokain och jag hade tappat kontrollen. Efter ett tag kändes det som att mitt hjärta skulle tryckas ut ur bröstet. Jag kunde inte få pulsen att gå ned. Ingenting fungerade. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv förut.

Boynton spelade vid tillfället för Philadelphia. Han berättade för en lagläkare som i sin tur berättade för general manager Paul Holmgren och fick då den hjälpen han inte hade fått när han bett om den i en tidigare klubb.
– Han dömde mig inte eller såg mig som en utböling. De skickade mig till rehab. De såg efter mig, även om jag inte ens hade sett efter mig själv. Jag tror ärligt talat att Paul räddade mitt liv då. Om jag hade varit någon annanstans och blivit trejdad…då hade jag nog varit död.
– Eller, det är ingen tvekan om saken. Jag hade inte suttit här idag och skrivit det här. Det är säkert. Jag skulle vara ”sex feet under”.

”HAR VARIT ETT LEVANDE HELVETE”

Nick Boynton vann Stanley Cup men säger själv att han hellre hade lagt av vid 26 eller 27 års ålder. Då hade han kanske inte suttit här och undrat om han skulle tvingas vandra i samma fotspår som de alldeles för tidigt avlidna spelarna Wade Belak, Derek Boogard med flera.
– Mitt liv har varit ett levande helvete sedan jag lade av. Jag kan inte sluta tänka på hur mycket sporten själv, och alla kollisioner och huvudtacklingar, har att göra med det. Jag är ingen doktor, jag har inte gått i läkarskola och studerat hur hjärnan agerar på trauman. Men jag kan inte sluta tänka på hur mycket skada jag gjort mot mig själv av att spela den här sporten.
– Det är svårt att tänka på ibland, eftersom jag älskar hockey. Det var allt jag ville i livet, från att jag var liten och bara försökte hålla balansen på isen, att få spela i NHL. Men idag när jag sitter här och lever med all skit kan jag inte tänka på annat än om det var värt det.

Läs hela det långa brevet här.