De tio värsta NHL-trejderna under 2000-talet

Med mindre än två månader kvar till NHL:s trade deadline 2025, 7 mars, utvärderar Matt Larkin de tio sämsta NHL-trejderna som gjorts under de senaste 25 åren. Det handlar om bytesaffärer som gett supportrar till de förlorande lagen gråa hår och mardrömmar.

Den här texten är tidigare publicerad på DailyFaceoff.com och har översatts från engelska till svenska.

Har det redan gått ett kvarts sekel? Wow. För äldre millennials som jag, Generation X och boomers känns det som igår vi fruktade Y2K-buggen. Men här är vi, 2025. Det är ett bra tillfälle att blicka tillbaka på de senaste 25 åren – vilket NHL gör genom att presentera ”Quarter Century Teams” för varje franchise och, nästa månad, låta fans rösta fram ett all-NHL ”Quarter Century Team”.

Här reflekterar vi också över detta kvartssekel, bland annat genom att analysera de sämsta trejderna för vissa lag sedan millenieskiftet. Chansen är stor att du känner något när du ser dessa, särskilt om du hejar på ett av lagen som blev ”offren”. Vad som definieras som ”sämst” handlar också om perspektiv; alla dessa trader skulle kunna vara med på en ”bästa”-lista om man ser det ur det vinnande lagets synvinkel.

Hedersomnämnanden

Jag övervägde starkt dessa trader för listan, men de nådde precis inte upp:

• Danny Briere/Chris Gratton-traden (2003)
• Jaromir Jagr för Anson Carter (2004)
• Blues-traden för Ryan Miller som floppade vid deadline (2014)
• Phillip Danault till Montreal (2016)

10. Montreal Canadiens byter Ryan McDonagh, Chris Higgins och Pavel Valentenko till New York Rangers för Scott Gomez, Tom Pyatt och Michael Busto (20 juni 2009)

Trejder gör mest ont när båda ändar av affären gynnar det andra laget: den stora talangen du skickar bort blomstrar medan spelaren du får in floppar. McDonagh, den lovande talangen i paketet som gick till New York, blev en grundbult i Rangers försvar under åtta säsonger, där han var en av ligans bästa tvåvägsbackar och hjälpte laget nå Stanley Cup-final 2014. Gomez var visserligen en skaplig playmaker sin första säsong, men han kom aldrig nära att rättfärdiga sitt enorma kontrakt med en cap hit på 7,4 miljoner dollar. Till slut använde Montreal en ”compliance buyout” på honom inför säsongen 2012/13. Canadiens försökte göra sig till en utmanare med den här trejden men satte i själva verket tillbaka dem flera år istället.

9. Calgary Flames byter Matthew Tkachuk och ett fjärdeval i draften 2025 till Florida Panthers för Jonathan Huberdeau, MacKenzie Weegar, ett förstaval 2025 och Cole Schwindt (22 juli 2022)

Too soon? Inte när trejden redan gett tydliga resultat. Tkachuk, som var på väg att bli superstjärna, begärde att bli trejdad sommaren 2022. I Florida blev han omedelbart en av sin generations bästa powerforwards. Han var Stanley Cup-finalist och Hart Trophy-finalist första året med laget och vann Stanley Cup andra året. Huberdeau och Weegar är stabila spelare, men att Calgary gav bort en spelare på Tkachuks nivå visar att dåvarande GM Brad Treliving hade begränsat utrymme att agera. Resultatet talar sitt tydliga språk.

8. Philadelphia Flyers byter Patrick Sharp och Eric Meloche till Chicago Blackhawks för ett tredjerundeval 2006 (bytt till Montreal: Ryan White) och Matt Ellison (5 december 2005)

Vem hade kunnat förutse vad Philadelphia gav upp? Sharp var på väg att fylla 24 år. Han hade pendlat mellan AHL och NHL och såg ut som en spelare som kunde fastna på gränsen mellan ligorna eller i bästa fall bli en breddforward. Men Blackhawks och dåvarande general manager Dale Tallon såg något i hans snabbhet och skicklighet, vilket cementerade en viktig del av deras framtida dynasti i denna till synes obetydliga decemberaffär. Den sent utvecklade Sharp levererade fyra säsonger med över 30 mål och nådde över 20 mål åtta gånger som en ”Hawk”. Han spelade i alla tre Stanley Cup-lagen mellan 2010 och 2015. Hans 42 slutspelsmål placerar honom som sjunde bäst i klubbens historia, och han valdes till Chicagos Quarter Century First Team förra månaden före Hall of Famern Marian Hossa. Angående White och Ellison: Om du frågar ”Vem?”, sammanfattar det affären. White spelade dock över 300 NHL-matcher som checking-forward.

7. Toronto Maple Leafs byter rättigheterna till Tuukka Rask till Boston Bruins för Andrew Raycroft (24 juni 2006)

Anthony Stolarz och Joseph Woll har varit uppskattade i Toronto denna säsong eftersom laget inte haft en pålitlig målvakt sedan Ed Belfour för mer än 20 år sedan. De kunde ha haft en i den sannolika framtida Hall of Fame-medlemmen Rask, men de bytte bort honom i ett förhastat beslut av general managern John Ferguson Jr. efter att Leafs missat slutspelet efter lockouten 2005/06. Det är inte som att Rask var ett långskott – Leafs hade valt honom i första rundan året innan. De försökte lösa sitt målvaktsproblem genom att köpa lågt på Raycroft. Han kämpade i Toronto, och laget föll in i en av sina mörkaste och minst konkurrenskraftiga perioder. Rask gick vidare och hade en fantastisk karriär – med Raycrofts karriär avslutades med en säsong i Hockeyallsvenskan och Björklöven 2013/14.

6. Calgary Flames byter Jean-Sebastian Giguere till Anaheim Ducks för ett andrarundeval 2000 (bytt till Washington: Matt Pettinger) (10 juni 2000)

Det här känns lite orättvist. Hur kunde Flames veta vad de hade i Giguere när de skickade honom till Ducks för ett andrarundeval? Samtidigt hade han den högsta räddningsprocenten av alla Calgary-målvakter 1999-00 med 91,4 procent, så han visade redan sin potential. Dåvarande general manager Craig Button bytte bort honom till Anaheim för att istället ta tillbaka den åldrande veteranen Mike Vernon. Vernon kunde inte återskapa sin gamla Stanley Cup-magi i sin andra sejour med Flames, medan Giguere blev den bästa målvakten i Ducks historia. Hans prestation i slutspelet 2003 var så legendarisk att han vann Conn Smythe Trophy trots att laget förlorade finalen i match 7. Han ledde Anaheim till sin första Stanley Cup-titel 2007. ”Jiggy” är fortfarande klubbens ledare i vinster och nollor.

5. Columbus Blue Jackets byter Jeff Carter till Los Angeles Kings för Jack Johnson och ett förstaval i draften 2013 (Marko Dano) (23 februari 2012)

Vissa trade deadline-affärer resulterar i en högprofilerad spelare som blir avgörande för en titel under samma säsong. Andra resulterar i en spelare som blir en viktig del av lagets struktur under många år. Carter-affären gjorde båda delarna. Han förstärkte Kings anfall 2012, ledde slutspelet med åtta mål och tre matchavgörande mål, och hjälpte dem bli det första åttondeseedade laget att vinna Stanley Cup. Carter var också en pelare i Stanley Cup-vinnarlaget 2013-14 och spelade tio säsonger med Kings. Han är tionde bäst i klubbens historia i antal mål. Givet Jack Johnsons problem är det häpnadsväckande att Kings fick Carter för nästan ingenting.

4. Washington Capitals byter Filip Forsberg till Nashville Predators för Martin Erat och Michael Latta (3 april 2013)

Det häpnadsväckande med denna trejd är att det var en ”blick i backspegeln”-situation, inte en överraskning. De flesta hockeyexperter kritiserade omedelbart Capitals dåvarande general manager George McPhee för att ha offrat en av sina bästa unga anfallstalanger i en desperat affär för Erat, som visade sig vara en stor flopp i Washington. Han producerade endast två mål och 27 poäng på 66 matcher i grundserien och slutspelet under två säsonger. Filip Forsberg blev Predators främsta målskytt i historien.

3. New York Islanders byter Roberto Luongo och Olli Jokinen till Florida Panthers för Mark Parrish och Oleg Kvasha (24 juni 2000)

”Trejden är två mot två” skulle ha passat om sociala medier fanns 2000. Det handlar inte bara om att Luongo blev en Hall of Fame-målvakt och fjärde bäst genom tiderna i antal vinster, eller att Jokinen fortfarande är trea i Panthers historia i mål och poäng. Det handlar om att Islanders och dåvarande general manager Mike Milbury gjorde denna trejd för att satsa på målvaktstalangen Rick DiPietro som förstaval i draften. Nästa två val i den draften: Dany Heatley och Marian Gaborik. Så tänk på denna trade som Luongo, Jokinen och Heatley för Parrish, Kvasha och DiPietro. Förödande.

2. Boston Bruins byter Joe Thornton till San Jose Sharks för Marco Sturm, Brad Stuart och Wayne Primeau (20 november 2005)

Hur häpnadsväckande ser denna affär ut nästan 20 år senare? Thornton är den enda spelaren som vunnit Hart Trophy som MVP under en säsong där han blev trejdad. Bruins hade förlängt med honom på ett treårskontrakt inför 2005/06, men relationen mellan honom och laget var ansträngd, och hans ledarskap ifrågasattes. Efter trejden producerade Thornton 92 poäng på 58 matcher och vann Art Ross Trophy. Han ledde NHL i assist de tre första säsongerna som en ”Shark” och hjälpte dem nå Stanley Cup-finalen 2017. Han är deras ledare i assist genom tiderna och rankas som sjua i NHL:s historia i assist samt fjortonde i poäng.

1. New York Islanders byter Zdeno Chara, Bill Muckalt och ett förstarundeval i draften 2001 (Jason Spezza) till Ottawa Senators för Aleksej Jasjin (23 juni 2021)

Milbury kan känna sig lycklig att denna lista börjar från år 2000. Han lyckas ändå få med två trejder här. Islanders betalade dyrt för Jasjin och på fler sätt än ett. Det var smärtsamt nog att ge upp en framtida Hall of Fame-back i Chara, som då var en talang under utveckling. Men de gav också upp valet som blev Spezza, Ottawas främsta center i historien. För att gnida in extra salt i såren: Islanders gav Jasjin ett tioårskontrakt värt 87,5 miljoner dollar – och köpte ut honom 2007, vilket innebar att de betalade honom över $2 miljoner per år fram till 2015. Jasjin hade några respektabla säsonger, men Ottawa fullständigt dominerade affären.