MJÖRNBERG: Det är deppigt i Björkängshallen

Huddinge förlorade ännu en match (2-5 mot Surahammar) inför glest besatta läktare i Björkängshallen och det känns som att engagemanget sakta men säkert håller på att kramas ur föreningen. Nu behövs en sportslig framgång för att vända skeppet, men högst troligt får den vänta till vårserien.

Det är dystert och ödsligt i Björkängshallen. Som om pessimismen slagit klorna i väggarna.

Huddinge premiärvisade sina fräsiga, specialdesignade jubileumströjor (det stundar ju en 75-årsdag i början av nästa år) till matchen mot Surahammar, men det bänkade sig bara 178 betalande för att se den viktiga matchen i kampen om att lyckas nå Allettan. Vibben var snarare deppig än festlig.

Det har sällan varit särskilt mycket folk på läktarna i Björkängshallen, men man behöver bara gå några år tillbaka i tiden så fanns det en entusiasm på läktarplats. Då pratades det optimistiskt. Nu tycks det mest muttras över det mesta som går att muttra över. Flera av filurerna som brukade smyga omkring i korridorerna har försvunnit och känslan är en annan.

Det föder inte en bubblande entusiasm att gå och titta på hockey i södra Stockholm just nu och det kan inte enbart förklaras med att hemmalaget saknar ett fungerande passningsspel, kladdar med puckar vid linjerna och spelar utan geist och energi.

Vilket i och för sig är sant. Surahammar-lägret tyckte själva att de gjorde en ganska svajig insats under söndagseftermiddagen (seger 5-2) , men var ändå klasser bättre och stabilare än det slarviga hemmalaget från Huddinge.

Det som kan skådas nu är resultatet av dåliga resultat under en längre tid. För tredje hösten i rad spelar Huddinge alldeles för svag hockey och känslan är att publiken och alla runt omkring börjat misströsta. Entusiasmen byts ut mot pessimism.

Det som en gång var stora starka Talangfabriken är nu en förening vars representationslag inte förmår engagera. Det låter kanske dramatiskt, men att besöka Björkängshallen hösten 2024 skapar känslan av att Huddinge just nu är en klubb som tappat tron. Både på läktarna och på isen.

Så var är det egentligen på väg? Det finns säkert mängder av utmaningar som föreningen måste ta tag i utanför isen, men rent krasst är det så att Huddinge sportsligt måste hitta upp på banan. Fortsätter det på inslagen väg kommer intresset och engagemanget bara fortsätta att sjunka. Men hur stora är egentligen förutsättningarna för snabb framgång?

Krasst är det bara sju poäng upp till Allettan-plats med halva serien spelad. Kan man tappa sju poäng över nio matcher kan man förstås ta in den marginalen över de matcher som återstår också. Speciellt som inget av gängen Surahammar, Sollentuna eller Vallentuna kan pekas ut som garanter för en fortsatt stabil poängskörd.

Huddinge skulle kunna träffa en formtopp och börja plocka de viktiga poängen, men spelmässigt är det ärligt talat inte mycket som talar för det. Gubbe för gubbe har sportchef Fredrik Mälberg satt ihop en trupp som inte alls är oäven, men någonting fungerar inte. Passningsspelet mot Surahammar var under all kritik, laget slarvade med puckar på helt fel ställen av banan och anfallsspelet handlade lite för ofta om naiva soloräder snarare än lagspel. Det är inte skönhetsfläckar som rättas till över en natt och således känns det inte särskilt sannolikt att poängen ska börja regna in.

Då är det mer troligt att det väntar en vårserie. Hamnar Huddinge där för tredje säsongen i rad kommer andra klubbars sökljus riktas mot Björkängshallen. Laget har som sagt sina fina pjäser och spelare som backarna Oliver Lexenberg och Lukas Dahlbeck eller forwards som Hugo Pettersson, Adam Helldén och Tim Dackell (för att nämna några) kommer säkert få erbjudanden att fortsätta någon annanstans.

Men där brukar sportchef Mälberg vara benhård. Hans filosofi är att är man Huddinge-spelare har man signat upp på att vara det hela säsongen och spelare släpps inte iväg så länge det inte finns sociala skäl som gör det nödvändigt. Det är nog en vettig linje att fullfölja. Börjar man sälja spelare och ge loppet förlorat redan vid jul sänder det signaler som klubben inte är betjänt av just nu.

Förutsatt att man får ordning på de saker som gravt fallerar i spelet finns faktiskt förutsättningar för att göra en ganska bra vårserie och på det sättet smyga bakvägen in i ett slutspel. Laget har tillräckligt bra komponenter för att kunna lyckas med en sådan grej och det skulle vara en välbehövlig sportslig framgång som kan föda ett nytt hopp.

Det är nog tyvärr sista chansen. För vad ska ännu en rakt igenom resultatmässigt deppig säsong göra med den fortsatta vibben i Björkängshallen? Det vill nog ingen tänka på.


* * *

Apropå tidigare nämnda Vallentuna förresten. Man kan väl knappast säga något annat än att laget gör sitt för att råda bot på en lite trubbig offensiv. Sportchefen Jussi Salo sitter inte på händerna utan har nu på kort tid lyft in David Åslin på ett korttidskontrakt, retstickan Christian Hägg och så idag sist i raden den minst sagt rutinerade backen Linus Rotbakken.

Väldigt starka värvningar för en klubb av Vallentunas kaliber. Man rustar verkligen för att ge sig själva chansen att nå Allettan i år igen.

* * *

Några ord även om Surahammar. Till skillnad från Huddinge har laget efter en riktigt tung säsong ifjol lyckats få helheten att bli betydligt större än de enskilda delarna den här hösten. För så mycket till lag har man ju inte på papperet. Det är en hel del från division 2 och spelare som inte färgade hos andra Hockeyettan-gäng ifjol. Till exempel Huddinge-ratade Johan Franzén.

Men Surahammar uppträdde mycket mer tryggt. Spelarna visste vad de skulle göra och spelade med och för varandra på ett helt annat sätt än Huddinge. Det finns självförtroende i laget efter den senaste tidens fina resultat och jag tycker Sura på ett ganska imponerande sätt gjorde det enkla och spelade rejält.

I en sådan miljö kan spelare också känna trygghet att leverera. Surahammar tvingades byta ut förstekeepern Jonas Eneroth halvvägs in i matchen mot Huddinge, då klev Malte Eriksson in och storspelade. Adam Karlsson blev trots att han matchades ganska sparsamt tvåmålsskytt direkt i sin återkomst efter några matchers utflykt till Mariestad och Hampus Sjölund kunde när Huddinge desperat ryckte keepern sätta sitt första mål i Sura-tröjan i tom kasse. Det är så klart ingen slump. Ett lag som mår bra gör bra saker med spelarna.

Det är ett helt annat Sura i år än det vi såg ifjol och det är faktiskt ganska kul att se.