Mario Kempe har hittat sin NHL-roll: ”Jag hoppas kunna få vara med på den här resan”

SCOTTSDALE. 2017 blev året då Mario Kempe vid 29 års ålder fick göra debut i NHL. Vi åkte till Scottsdale för att träffa honom och diskutera mognad, utveckling och framtid.
– Det är ju ett ungt lag och jag hoppas kunna få vara med på den här resan som de förhoppningsvis kommer att göra, säger Mario Kempe.

När jag bestämde mig för att åka till Las Vegas och kika på lite NHL-hockey under säsongsinledningen blev jag ganska nöjd när jag såg att det fanns en lucka som kunde fyllas av att åka ner och kika på Arizona-Dallas.
Ett fint möte mellan ett talangfullt gäng och ett med några av ligans största stjärnor. Sen ville jag gärna ta pulsen på Mario Kempe, som tagit en lång väg till en NHL-karriär och hoppet om att kunna göra ett reportage med honom ökade ganska bra under försäsongen, när det gick såpass bra som det gjorde.

Sen skickades han ner som sista gubbe. Men kallades upp igen efter bara en mach i AHL. Så vi löste en frukost på hans hotell i Scottsdale. Ett hotell som ligger fyra mil från hemmaarenan Gila River Arena, men bara fem minuter från träningsrinken.
– Det gick jävligt snabbt, men det var skönt, säger Kempe om den där uppkallningen som han fick omgående efter första AHL-matchen.

Inte för att han oroade sig för att bli nedskickad och bortglömd, direkt.
– Nej, när jag blev nedskickad så sa de att jag kommer bli uppkallad förr eller senare. Att det mest var ett bekvämt beslut de tog eftersom jag inte behövde gå via waivers. De sa åt mig att åka ner och köra på och att jag kommer att få chansen. Sen ringde han direkt. Sa att jag gjorde det bra och ville ha upp mig för att få in energi i laget.

Kempe spelade ytter i de inledande matcherna, men har de senaste matchrna fått gå som center i fjärdekedjan. En ganska långt ifrån van roll för honom.
– Jag är ju ingen center, men att coachen tror och tycker att jag kan spela center visar ju att han tror på mig. Men det funkar jättebra. Det hade kanske varit svårt om jag varit 21-22 eller så, nu är jag 29 och har spelat så mycket hockey att jag har ganska bra koll på hur en center ska spela. Det är klart att man kanske inte känner sig sitt allra bekvämaste, men hade jag varit yngre hade jag kanske åkt runt och varit lite snurrig och inte vetat var jag var i banan.

Rollen i sig, som energispelare med lite mer blygsam speltid, är inte direkt något han är van vid i sig. Men han har inget emot den rollen. Den ger honom ett lugn som han kanske inte riktigt kunnat känna som hockeyspelare tidigare.
– Jag gillar den här rollen jag har nu. I Ryssland och tidigare så har ju folk alltid räknat med att jag ska göra mål och poäng. Nu känner jag ju inte alls av den pressen. Det är lite samma som när jag är i landslaget. Jag ska döda utvisningar, smälla på och åka skridskor och bidra med energi. Man petar ju ändå in någon puck då och då, men det blir mest bara en bonus. Tidigare har man ju börjat grubbla mycket om man inte gjort mål på tre-fyra matcher.

Där har Mario Kempe mognat en hel del i sitt spel de senaste åren. Något som han känner själv också.
– Jag spelar mognare ute på isen nu. De fyra senaste åren har jag utvecklats väldigt mycket på det sättet. Jag kan välja mina lägen och spela ett tvåvägsspel.
– Innan var det ju bara en växel jag hade. Åka så fort man kunde och bara köra på. Dribbla, dribbla, dribbla. På riktigt, det var ju så det var då.
– Det var ju kanske kul för publiken, men inte för tränarna och det var ju därför man blev bänkad när det gällde något i matcherna också.

Men du gillar väl fortfarande att spela för publiken?
– Ja, absolut. Så är det ju fortfarande. Jag tycker att det är kul att sticka ut på isen. Jag vill ju fortfarnde spela för pubiken. Det är därför jag älskar när det är straffar och det blir fokus på mig. Men jag har ändå mognat de senaste åren och jag tror också att det är därför jag kunnat ta sådana kliv som jag tagit. Jag känner ju att jag kan acceptera en roll på ett annat sätt. Jag vet att jag inte är bra nog att spela i de två första kedjorna här eller i landslaget och att jag måste kunna ta en olika roller i ett lag beroende på var jag spelar.

Så hur gick det då till när Kempe vid 29 års ålder tog sig från Ryssland till NHL?
– Jag har ju så klart alltid känt att jag velat över hit och har ångrat att jag inte åkt hit och provat efter den där gången i Flyers.  Sen blev man väl ganska bekväm i Ryssland med de pengar man får där, men förra säsongen så sa jag till min agent att jag verkligen ville över och testa . Jag trodde väl att det skulle bli en tryout, men sen kom jag med i landslget och det var ju perfekt eftersom det fanns några intresserde lag som fick chansen att scouta mig. Jag gorde en ganska bra turnering i Czech Hockey Games innan VM och under VM sa agenten att Arizona hade kommit med ett kontraktsförslag. Det var väl inte vad man hade räknat med för ett år sen, direkt.

Mario har under veckan haft besök av sin pappa, som passat på att åka över och besöka sina söner. De bor ju förhållandevis nära varandra, fem timmars bilresa. Han inledde i Los Angeles och åkte sedan till Scottsdale. Men tajmningen var inte den bästa.
– Han lämnade Los Angeles innan den matchen, säger Mario och menar så klart den där matchen som Adrian gjorde tre mål och en assist på tio minuter nyligen.

Den matchen sågs däremot på TV. Men bara av pappan.
– Jag var trött och gick och la mig. Farsan kom in och sa att ”nu gjorde han mål” och sen fortsatte det så. ”Nu gjorde han mål igen”, ”nu gjorde han en assist”, och jag trodde ju att han bara drev med mig till slut. Det där fanns ju bara inte. Men sen kollade jag och ja… det stämde ju. Helt galet.

Ni verkar väldigt tajta, du och Adrian. Trots att det skiljer åtta år mellan er och du lär väl ha flyttat hemifrån när han var typ sju?
– Ja, vi har inte bott jättemycket ihop. Men vi hann bli väldigt tajta. Jag älskade att få en lillebror när han kom. Det var det bästa jag visste. Han var med mig överallt när han var liten. Han var alltid på träningarna och i omklädningsrummen. Han gjorde allt med mig. Om jag spelade fotboll på baksidan så stod han i mål. Oavsett vad jag gjorde så var han alltid med.
– Jag tror att det är en av anledningarna till att han blivit så duktig som han är. Att han hängde med överallt och fick se så mycket som han gjorde. Men vi är tajta hela familjen. Vi snackar med varandra varje dag.

Med foten inne I Arizona Coyoyes har Kempe så klart sitt mål klart för sig. Nu vill han vara kvar i det här gänget ett tag framöver.
– Det är ju ett otroligt talangfullt lag. Jag vet inte hur många förstarundare vi har i organisationen. Men det är ju ett ungt lag och jag hoppas kunna få vara med på den här resan som de förhoppningsvis kommer att göra.

Det fanns en del som trodde att den skulle påbörjas redan nu, men det verkar få vänta ett tag till?
– Vi har egentligen spelat tillräckligt bra för att vinna matcher. Men sen vet man ju hur svårt det är att ta sig ur sådana här svackor, men förhoppningsvis vänder det snart. Man vet inte vad som händer om vi börjar vinna några matcher. Det är ändå över 70 matcher kvar på säsongen.

Kempe passar, så klart, på att lovorda rookien Clayton Keller. Den unge amerikanen som gjorde ett starkt VM i våras och som inlett säsongen strålade.
– Keller är så sjukt duktig. Så jäkla skicklig spelare. Sen gillar jag Christian Dvorak också. Riktigt bra center. Jag spelade med honom på försäsongen och det var mycket därför det gick så bra som det gjorde. Det betyder så oerhört mycket att ha en bra center som man kan lita på i vissa situationer. Man vet att en puck ska komma dit den kommer och kan vara beredd på det.  Spelar man med en center där man inte riktigt vet det, så måste man ta ett steg tillaka för att täcka upp om något blir fel.

Under samtalet återkommer Mario ett par gånger till sin sena utveckling. Inte bara den där som hockeyspelare, utan även den fysiska. En bit som han hoppas ska göra att han trots sina 29 år inte direkt ska behöva oroa sig.
– Jag har alltid varit väldigt sent utvecklad. Även som yngre. Jag tror och hoppas att det ska kunna göra att jag kan spela rätt länge. Jag känner mig väldigt fräsch i kroppe, har inga skavanker och tycker fortarande att det är väldigt kul att spela hockey. När folk säger till mig att jag börjar bli gammal svarar jag att jag kommer att spela i tio säsonger till. För det tror jag på riktigt att jag kommer göra.

– Mina fysvärden ökar fortfarande för varje säsong och om jag kan bli bättre där, så måste jag ju göra något rätt. Min kropp blir ju åtmintone inte sämre ännu, så några säsonger till på topp blir det förhoppingsvis innan det vänder och man börjar dippa.

Men när du lämnade Modo för KHL, då kan du väl knappast ha trott att du skulle hamna i NHL till slut?
– Jo, faktiskt. Jag har alltid trott på mig själv och haft ett bra självförtroende. Till och med när det gick tungt i Vitiaz för två år sedan så hade jag ändå nånstans en tro på att jag kunde komma till NHL en dag. Jag tror att det kanske är det som gjort att jag är här nu också. Ser man inte målet, så tror jag inte att man kan nå dit heller. Att ta sig hit har alltid varit mitt mål, och det är det som gjort att jag kunnat träna bättre, äta bättre och förbereda mig bättre.

Åren i Vitiaz ja, Mario Kempe uppskattade åren därborta.
– Det var ett jävligt bra ställe att bo på, faktiskt. Spelar jag i KHL igen i framtiden så kommer jag spela för Vitiaz. Det var ett perfekt ställe. Två timmars flyg till Stockholm och inga problem att ta sig till flygplatsen. Man fick alltid sin lön i tid och det var aldrig några problem.

Samtidigt kände han en viss oro, om man nu kan kalla det så, för att fastna för länge i KHL och att det hade kunnat riskera att hämma utvecklingen som spelare. Han hade kunnat välja att stanna kvar i KHL nu, skriva ett par år till och garantera en bra lön som förmodligen skulle innebära mer pengar än han får in på kontot även om han är ordinarie NHL-spelare den här säsongen.
– Man blir ju bekväm med pengar. Och det klart man måste tänka på det också, hockeykarriären är ju under en begränsad tid. Men om man bara gör det för pengarna så kommer det komma dagar då det inte är så kul att ta sig till rinken varje dag. Sen är det väl inte alltid så kul att sätta sig och åka på en bortaresa till Sibirien. Det är klart jag hade kunnat skriva på för två-tre år och stanna kvar, men om jag till slut känt att olika saker inte längre varit kul, så hade jag blivit en sämre hockeyspelare efter de åren. Blir man bekväm stannar man i utvecklingen.

Tiden tar slut. Mario Kempe måste bege sig iväg till träningen, som normalt sett hålls i träningsrinken men som för dagen är lagd inne i Gila River Arena, vilket innebär en halvlång bilkörning att ta sig igenom.
Framtiden får utvisa hur Mario Kempe lyckas med att både ta en tillräckligt fast plats för att få lämna hotellet och leta fast boende och om spelet rentav blir bra nog att få förlängt kontrakt.
– Det är bara att kriga på. Blir jag nedskickad till AHL igen kommer jag fortsätta att köra på.