Såg terrorn på nära håll – Old School Hockey Andreas Johansson del 2

Igår kunde ni läsa del 1 av veckans Old School Hockey där Andreas Johansson berättade om inledningen av sin spelarkarriär och den tunga starten i Färjestad. Idag fortsätter hans berättelse och han tar oss med genom chocken av att uppleva 9/11 på nära håll, vad Mark Messier sa till honom dagarna efter tragedin och de hårda orden han fått utstå under sin tränarkarriär.
— Han sa att det var krig och då sprang jag, berättar han om svaret han fick från en okänd man mitt under den fruktansvärda terrorattacken 11 september 2001.

”Rangerstiden kom också att bli helt underbar förutom 9/11.”

Så avslutades del 1 av OLD SCHOOL HOCKEY med Andreas Johansson. Det är också i New York den 11 september 2001 som vi inleder den andra och sista delen i hans berättelse om sitt hockeyliv.

Den tragik som utspelade sig då två flygplan flög in i båda tornen på Twin Tower på Manhattan var något som Andreas Johansson fick se på nära håll.
— Jag såg när det andra planet flög in i World Trade Center. Det här var första gången Rangers skulle köra campen i Madison Square Garden. Jag var på väg dit när jag såg det andra planet komma och röken som blev. Då hade jag inte ens märkt av det första.
— Jag frågade en man som stod i kostym vad det var som hände. Han sa att det var krig och då sprang jag. Jag visste inte om jag hade några shorts i Madison Square Garden så jag skulle in i en sportbutik där uppe. Men då sprang jag till arenan. Först då förstod jag vad som hade hänt.

Vad hände då du väl kom dit?
— Vi blev inlåsta där i nio timmar. Det gick inte att ringa och sedan fick vi inte lämna stan på några dagar. Jag var som alla andra, i chock och allt var chockartat. När tornen rasade skakade hela Madison Square Garden. Då satt jag på testcykeln för Glen Sather kom in och sa att vi skulle fortsätta göra testerna och försöker göra det bästa av situationen.
— Jag kommer ihåg att jag ville åka hem efter det där. Min son var inte gammal och när man blir förälder blir man extra känslig för allt, så jag var beredd att skita i hela karriären. Men Mark Messier sa till mig ”Vet du vad Andreas, nu gör vi det här tillsammans, New York ska resa sig”.
— Jag fick så jäkla mycket adrenalin när han sa det här. Vi var i Carolina utanför bussen när han sa det här. Det var ett tag efter att vi kommit igång igen. Det var så mycket som hände där med (George) Bush, man bröt någon match mot Philadelphia då han höll ett tal och alla började sjunga ”USA, USA”.
— Folk drog människor ur taxibilar bara för att dom var från Mellanöstern och spöade dom på gatorna. Propagandan man körde på TV var med syrianer som brände amerikanska flaggor, men dom bilderna var tagna tio år tidigare. Det var så mycket skit samtidigt som man inte visste hur det låg till med allt. Sedan började även konspirationsteorierna.
— Till slut blev vi en del i det här och var med i sorgearbetet. Vi var nere på ”ground zero” då man fortfarande hittade huvuden och armar. Själv vart jag fadder åt en brandstation i Harlem och var ibland där och hängde med dom som jobbade på stationen. Alla fick hjälpas åt. Det var ett otroligt lärorikt år, på ett tråkigt sätt, som jag aldrig glömmer.

MISSADE SLUTSPELET I RANGERS

Trots allt som skedde vid sidan av hockeyn och som var mycket viktigare än själva sporten gjorde Andreas Johansson en okej säsong i New York Rangers. På 70 matcher svarade han för 14 mål och totalt 24 poäng.
— Jag och Micke Samuelsson spelade med Messier i stort sett hela säsongen. Vi hade även Eric Lindros och Theo Fleury så ni kan förstå att det hände grejer. Brian Leetch, Mike Richter, Petr Nedved, Pavel Bure… Ändå bommade vi slutspelet.
— Själv gjorde jag 14 mål i en lite mer defensiv roll och fick mycket förtroende av Ron Low, coachen.

Andreas Johansson i Rangers. Foto: All Over Press

Efter säsongen flyttade Andreas Johansson till Nashville.
— Allt var jäkligt negativt efter att vi missat slutspelet. Jag tjänade överlägset, verkligen överlägset minst. Det Eric Lindros tjänade på två veckor var lika mycket som min årslön. Då sa min agent i New York att vad jag än gör så skulle jag inte låta Glen Sather ta in mig i något rum och börja prata kontrakt, utan han får ringa mig. ”Hamnar du där kommer han äta upp dig”.
— Efter säsongen har man möte med coachen och efter det går man in till GM. Sather satt där med sin cigarr i mungipan och tuggade. Han kan se lite arrogant ut, men han har vunnit några Stanley Cup så man har en rätt hyfsad respekt för honom.
— Han lägger fram ett papper och frågar om jag vill vara kvar. Det ville jag ju och han ville också att jag skulle vara kvar. Det kändes så jäkla skönt. Han skrev på pappret exakt vad jag tjänade och sa att det är vad jag får. Jag var marknadsmässigt väldigt underbetald. Min agent och jag hade sagt att vi inte skulle vara giriga, men vi skulle i alla fall upp lite grann. Jag skruvade på mig och bad Glen ringa min agent. ”Andreas, du och jag behöver ingen agent, vem har du förresten?”. Han visste mycket väl vem jag hade och när jag sa vem det var sa han bara ”Never heard of him”. Då hade ändå agenten även Brian Leetch.
— Så du vill ha mer? Då kände jag att han började hala in mig och det är då man säger att man ska stå på sig men jag var in-målad i ett hörn. Jag försökte säga att vi ändå hade hoppats att jag skulle få ett par hundra tusen till. Då gick han igång ”Vad i helvete! Vi missade slutspelet och du tycker att du ska ha lönehöjning? Va fan!!!”. Han hade rätt i sak och egentligen borde alla sänkt sin lön.

FORTFARANDE KONTAKT MED TROTZ

Trots ”sur-förhandlingar” som Andreas Johansson uttrycker det blev det ingen fortsättning för honom i New York Rangers.
— Först ringde Calle Johansson från Washington och han ville ha in mig dit. Jag gillade Calle och det hade varit väldigt kul. Men Washington hade också ett ganska bra lag samtidigt som jag ville sätta min position för att se om jag kunde vara en offensiv spelare.
— Då får vi Nashville-samtalet. Dom säger ”första kedjan, vi vet var du gjorde i Ottawa med 21 mål på 59 matcher, här finns det inte bara en massa måsten utan här kommer du få spela”. Jag skrev på för Nashville och det var kanonbra. Nashville var ganska annorlunda, men det var en härlig tid. Barry Trotz har jag fortfarande kontakt med idag. En fantastisk coach och en go människa.

Varför väljer du att avsluta NHL-karriären och flytta till Schweiz 2004?
— Då kom lockouten. Under mina två säsonger i Nashville var jag den som hade gjort mest mål i laget. Men jag hade haft ett par tuffa skador och missat några matcher. Det använde Nashville emot mig.
— Nu skrev man inga kontrakt eftersom det var lockout. Det var bara att packa ihop igen och då ville jag i första hand spela hemma. Jag kontaktade Färjestad tidigt, men i det skedet hade dom sagt att man inte skulle ha några lockout-spelare. Jag ville inte ha en sommar till där jag inte visste vart jag skulle spela. Då började det med att Joe Thornton sajnade för Davos. Sedan dök Genève upp samtidigt som jag inte ville sitta i augusti och inte veta vart jag skulle spela.

Mikael Samuelsson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur trivdes du i Schweiz?
— Nja, det var en ganska dålig tajming för mig eftersom jag nu började bli ett namn i NHL. Jag hade börjat visa att jag kunde vara i en ledande kedja och hade lite respekt i Nashville efter många års slit i ligan. Men jag var aldrig lycklig i Genève.
— Det var en tuff period. Jag var lagkapten men det blev ingen lugn och ro. Det kom lockoutspelare dit på tryout, men som sedan lämnade efter en månad. Geoff Sanderson kom, Michal Grosek, Derek Armstrong… När jag precis lärt känna dom här killarna så drog dom. Micke Samuelsson var också där men fick faktiskt sparken. Det här var inget kul eftersom allt var så rörigt.

TILLBAKA I FÄRJESTAD

Efter två säsonger i NLA, som ligan heter i Schweiz, återvänder Andreas Johansson till Färjestad.
— Inför säsong två i Schweiz kom NHL igång igen. Då hade det blivit ett nytt avtal så erbjudandet jag fick av Nashville var skitdåligt med tanke på vad jag hade gjort. Det var inte värdigt för mig att ta det avtalet.
— Vi pratade då bland annat med L.A Kings och några andra, men den typen av spelare jag var, alltså i mellanskiktet, vi fick endan jäkla pisk i den här förhandlingen. Våra löner halverades. Genève gav mig ett jättebra erbjudande, men då skrev jag också ett sidoavtal med dom att jag kunde lämna under säsongen om jag blir erbjuden över en miljon dollar. Då får jag ett erbjudande av Boston. Jag har kontrakt hemma påskrivet och klart.
— Men då fanns det inget som sa juridiskt att man kunde ha ett sådant kontrakt. Det var en sido-deal mellan mig och Genève-Servette. Vi låg dåligt till i ligan och jag var lagkapten. Då sa dom att det inte fanns något avtal och vägrade släppa mig. Min pappa kom ner från Sverige för att hjälpa mig att packa ihop eftersom jag skulle till Boston. ”Yes, fan vad kul”, men klubben ville inte veta av något avtal.
— Jag vägrade gå till jobbet under en vecka och sa till (Chris) McSorley att han och jag hade en deal. Efter en vecka tog alltså NHL-drömmen slut, men jag är så här efteråt glad för det eftersom jag efter säsongen fick möjligheten att operera mitt knä. Hade jag kommit till Boston hade jag antagligen inte kunnat göra mig rättvisa. På så vis var det bra att jag inte kom till dit och gjort dom besvikna. Men efter det hade jag fått nog och då åkte vi hem till huset i Karlstad och skriver treårskontrakt med Färjestad.

Det blir bara en säsong och enbart 19 matcher i Färjestad, vad hände där?
— Jag var i en sån jäkla superform inför den säsongen. Nu skulle jag visa dom i Karlstad vilken bra spelare jag var. Jag var så ung när jag var hemma förra gången.
– Jag flög fram i European Trophy, vi vann den och jag gjorde flest poäng. Jag var enormt het. Sedan fick jag den här kyssen i nacken som sedan blev starten till upptäckten av tumören i ryggen. Jag fick lägga ner efter 19 matcher den säsongen, vilket var tufft eftersom jag kommit hem för att leverera. Då mådde jag väldigt dåligt.
— Det var många som tyckte och tänkte om mig och folk kan vara jäkligt elaka. Jag kom hem till klubben jag gillade. Jag kanske överdrev, men jag fick dåligt samvete och låste in mig under den här perioden. Sedan fick jag börja om, bygga upp min rygg från början, jag gick med stavar, lade om min kost och så vidare. Samtidigt blev det infekterat mellan mig och Färjestad. Dom hade investerat pengar i mig och jag skulle leverera, vilket jag hade gjort på försäsongen. Sedan gick jag där skadad och kostade pengar.
— Jag kände från ett antal människor i föreningen att dom inte var så nöjda samtidigt som jag inte kunde göra någonting åt det, men jag kände mig så jäkla skyldig. Under säsongen hände det att jag inte ens gick ner till hallen… (Andreas tystnar lite innan han fortsätter). Jag skulle vara bäst i det där laget och leda grabbarna mot ett SM-guld, när jag då inte kunde leverera, det var inget kul.
— Jag kan förstå Färjestad, men jag kan inte förstå att vissa personer, då menar jag inte Håkan Loob och dom här personerna för dom förstår, utan mer folk högre upp som inte förstod hur det låg till.

ALLTID FASCINERATS AV RYSSLAND

Det blev en tuff resa tillbaka för Andreas Johansson samtidigt som det inte blev någon fortsättning för honom i Färjestad.
— Vi lokaliserade problemet. Jag hade på väg till diskbråck i nacken och en låsning i bröstryggen. Jag tränade upp mig igen och någon gång i juli då jag skulle börja säsong två ringer min agent. Han frågar om jag kunde tänka mig att åka till Ryssland.
— Nej, jag ville stanna i Färjestad och visa. Agenten hade pratat med Färjestad och dom var lite oroliga för min rygg. Då gjorde jag upp med Färjestad att jag åker till Barry Smith i St. Petersburg. Jag kände att som 35-åring skulle få vara med om ytterligare ett äventyr var bra samtidigt som jag alltid varit fascinerad av Ryssland.
— Färjestad och jag gjorde en presskonferens tillsammans. Det tråkiga var att vi inte sa samma saker som vi var överens om. Jag blev svartmålad utav helvete eftersom någon kläckte ur sig att ”vill man inte spela i Färjestad så ska man heller inte göra det”. Det var många som ringde på min telefon efter det, fans och allting. Allt vart så jävla fel. Men jag drog och det var väldigt skönt.

Säsongen 2007/08 i KHL blir väldigt bra för Andreas Johansson. På 48 matcher svarar han för 14 mål och totalt 35 poäng.
— I Ryssland hade jag det fantastiskt bra och spelade min bästa hockey, inte ”all time” kanske men inte långt därifrån. Min kompis Kasparaitis kom dit och det var skönt att ha en amerikansk coach som jag kände sedan tidigare. Vi gick till slutspel för första gången i klubbens historia så allt var verkligen jättekul.

FÖRSÖKTE SIG PÅ COMEBACK

Andreas Johansson skadar sig ånyo efter sin säsong i St. Petersburg, men försöker sig ändå på en comeback i Leksand efter ett års uppehåll från hockeyn.
— Jag gjorde illa mig i St. Petersburg säsong två. Jag hade kontrakt och försökte ta mig tillbaka, men brosket i foten gick sönder och jag fick en dom på att jag inte kunde spela hockey något mer. Trots det tränade jag upp mig igen och skrev kontrakt med Salavat Yulayev som hade (Viacheslav) Bykov som coach. Dom visste om problemet med min fot och jag sa till honom att klubben inte behövde betala en spänn om det inte funkar, utan då åker jag hem.
— Så blev det också och jag sa till mitt ex att jag var klar, men jag var inte klar. Det går ett par månader och inflammationen gick ner. Jag började träna med Skåre eftersom jag hade långa dagar och det var kul att träna. Jag spelade även någon internmatch med dom.

Då får Färjestad några skador i sin trupp.
— Jag hoppade in och tränade med Färjestad i Löfbergs Arena och det var inga problem för mig att hänga med.
— Då hör Leksand av sig. Jag sa att jag hade lagt av, men jag fortsatte träna några veckor till. Patric Kjellberg var sportchef i Leksand och Håkan Åman var V.d. Jag kände mig piggare och piggare samtidigt som några i Färjestad tyckte att jag skulle åka till Leksand eftersom dom tyckte att jag såg hur vass som helst ut.
— ”Strumpan” (Leif Strömberg) och Christer Olsson var tränare och jag kände till slut att jag åker upp. Dom behöver inte betala mig någonting utan behövde bara fixa ett boende åt mig. Jag tränade med Leksand några dagar, flög verkligen fram och bodde bra uppe i Tällberg. Sedan var det match mot Mora. Det gick bra med foten så länge jag inte vred till den, men på matchen fick jag en vridning och då svullnade hela fotleden upp. Då bestämde jag mig direkt att ”thats it”, nu är jag klar.
— Ingen visste om omständigheterna så snacket blev att jag bara kom och drog. Det spekulerades i att jag fått en massa pengar av Ejendal, men det fanns inga pengar i det här. Det här gjorde jag för min egen och för Leksands skull.

SPELADE JVM 1993 MED ”FOPPA”

Andreas Johansson har under åren varit en flitig gäst i olika landslag. Bland annat fick han vara med och spela i det Junior-VM som spelades i Gävle 1993 där kedjan med Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström gjorde stor succé.
— Det var lite kul eftersom man lade lägret veckan innan i Hofors så jag fick vara hemma på camp. Vi spöade Kanada med typ 10-2 i genrepet. Då var ändå inte ”Foppa” och ”Macke” med eftersom man var rädd att kanadensarna skulle vara ute efter dom. Efter den matchen kände vi att inget lag kunde ta oss.
— Vi hade ett ruggigt lag med ”Foppa”, ”Macke”, ”Susse”, (Magnus) Wernblom, ”Linkan” (Fredrik Bremberg), (Mats) Lindgren, jag… Kenny Jönsson på backen. Men när turneringen började fick vi stryk med ett mål mot Kanada. Alla från Petter (Rönnqvist) i målet till oss utespelare gör vår sämsta matchen, en flänghockey.
— Det var en jättebesvikelse, hemmaplan och första gången ett junior-VM sändes på TV. Sedan var ”Foppa” så otroligt bra. Det var pinsamt att se hur han lekte med alla lagen. I matchen mot Finland gör han två mål ”short hand”. Först i tre mot fem och sedan i samma byte fyra mot fem. Då var det ändå blivande NHL-killar i Finlands lag.

Peter Forsberg dominerade 1993 i JVM. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur blickar du tillbaka på VM-debuten i Globen 1995?
— Det är ett av mina absolut bästa minnen i karriären. Jag var en landslags-fan sedan tidig ålder och såg varje turnering. Landslaget var för mig ”number one”.
— När jag vart uttagen till VM var det grymt kul. Jag bodde med Jonas Bergqvist och dagen innan, om det var nervositet eller sjukdom vet jag inte, får jag ont i kroppen, svettas och blir febrig. Jag kände ”neeej”. Då visste jag också att jag spelade för ett NHL-kontrakt. ”Berka” satte mig i ett badkar med iskallt vatten. Kallbad hade jag inte hört talas om då även om jag vet vad det är idag. Han berättade för mig vad som händer med blodcirkulationen och så vidare medan jag satt där och skakade eftersom det var så otroligt kallt.
— På morgonträningen var jag enormt pigg så när vi mötte Norge med Espen Knutsen i premiären hade jag turbo-ben. Jag gör ett så jäkla fint solo-mål och ytterligare ett mål i ett fullsatt Globen, det var så sjukt kul.

FÖRLORADE VM-FINALEN PÅ HEMMAPLAN

Tre Kronor tar sig hela vägen till final mot Finland.
— Vi slog ut Kanada. ”Affe” (Daniel Alfredsson) avgör i sudden. Nu var det inga proffs med men det brydde jag mig inte om. För mig var det grymt stort att bara få spela VM.
— Sedan mötte vi Finland och dom var för bra, Knatte, Fnatte, Tjatte alltså (Saku) Koivu, (Ville) Peltonen och (Jere) Lehtinen.
— Efter matchen var jag så förbannad på vissa spelare eftersom jag inte tyckte att alla gav järnet. Klart att det var nervositet, men jag var besviken. Jag ville verkligen inte förlora en final mot Finland i Stockholm. Det var väl det värsta som kunde hända idrottsmässigt.

Andreas Johansson har även spelat två World Cup 1996 och 2004.
— World Cup 1996 var väldigt kul eftersom jag var osäker på om jag skulle komma med efter mitt första tuffa år i USA. Kent Forsberg och Barry Smith hade varit borta och kollat på mig under slutspelet i farmarligan och jag kom med.
— Finnmatchen här när ”Foppa” och ”Sudden” gör dom här två målen (skratt) var bland det värsta jag varit med om.
— Mot Kanada, matchen som spelades i USA, var vi bättre, men dom hade ett så jäkla bra lag och avgör så småningom i femte perioden. Dom slänger in en puck som flänger och far. Innan det hade både ”Nyllet” (Michael) Nylander och ”Garpen” (Johan Garpenlöv) skjutit i stolpen.
— Personligen hade jag en låg roll i början av turneringen, men i slutet fick jag spela väldigt mycket.

Jag var på OS i Nagano 1998…
— Jag med, skrattar Andreas Johanson

Vad hände mot Finland i kvartsfinalen?
— Vi vart så jäkla uppskrivna, vilket alla lag blev eftersom det var första gången NHL-proffsen var med i OS. Sedan vart det Uffe Samuelsson-grejen mitt i allt (han var amerikansk medborgare och fick inte spela för Sverige). Det störde verkligen.
— NHLPA hade redan bokat flyg för finnarna hem dagen efter. Det var också därför inte vi riktigt kunde ta oss hem direkt som vi borde. Man fick boka om allt. Men anledningen till att vi förlorade mot Finland var framförallt för att vi gör en dålig match.

Har du tackat nej till VM någon gång?
— Nej, men jag har åkt till VM skadad en gång. Det var i Tjeckien då ”Foppa” fick den där tacklingen i ryggen av Rob Niedermayer. Då åkte jag dit med dålig axel och gick på sprutor.
— Jag hatar när folk tackar nej till VM. Idag är det någon jäkla epidemi att tacka nej och ja köper inte att en förbundskapten ska behöva åka runt och fjäska. Det är inte (Rikard) Grönborgs förtjänst att många NHL-spelare kom till VM i år. Spelarna åkte för man ville representera Sverige, punkt slut. Det där har blivit en medial grej där man gnäller på förbundskaptenerna som haft ”otur” att inte fått hem spelarna. Det finns ingen spelare som åker för förbundskaptenens skull. Det snacket kan vi lägga ner direkt. Man åker för Sveriges, ”Puddings” (Anders Weiderståhl) och polarnas skull. Vem som är förbundskapten skiter man fullständigt i.

När du nämner det här med Peter Forsberg och tacklingen i ryggen, varför gjorde ni spelare inte något?
— Jag personligen hade, som jag sa, problem med axeln och spelade bara sporadiskt. Jag pratade med Hardy (Nilsson) om det och hade uppmärksamhet på det just då. När tacklingen kom blev Uffe Dahlén skogstokig. Jag sa att jag kunde offra mig för vi kan inte vika ner oss.
— Då kom det här svenska in, att vi inte skulle göra någonting. Ärligt talat skulle vi slåss. Det låter fel att slåss, men vi vart små i det ögonblicket. Ibland för att vinna så måste du vara beredd på att göra allt, men det gjorde vi inte. Vi ”pissade” bort den matchen för att en spelare fick en tackling. Ska man peka på en enskild händelse så var det faktiskt så eftersom dom satt in tacklingen på vår bästa spelare som dessutom var en av världens bästa spelare. Där skulle vi skickat ett budskap att ta den där jävla Niedermayer.

UTSATTS FÖR DREV

Inför säsongen 2010/11 valde Andreas Johansson att hoppa på jobbet som assisterande coach i Modo. Därefter har han haft tränaruppdrag i Färjestad, Södertälje, HV71 och ytterligare nästan två säsonger i Modo.
— Det var två anledningar till att jag tog tränarjobb. Nummer ett var att jag älskar hockey och nummer två att jag inte hade något annat val.
— Med det menar jag att när man är i hockeybranschen så sätter man sig själv i ett fack. Jag hade nyss lagt av, fick frågan av Modo att bli assisterande rätt in i elitserien. Allt kändes perfekt, jag kör eftersom det är vad jag kan. När jag väl sedan började så tyckte jag att det var kul. Man är en del av någonting.

Det har genom åren varit ett drev kring dig som tränare, hur har det påverkat dig som person?
— Är man ambitiös, vågar man stå för någonting, säga vad man tycker, om det är bra eller inte får vem som helst tycka om, men att jag ska bli svartmålad av folk som inte känner mig…
— Idag är det så fruktansvärt lätt att sitta bakom en telefon eller dator och skriva saker. Man tror, tror och tror. Det kan jag känna är för jävligt. Folk som känner mig vet vem jag är, resten skiter jag i.
— Har jag haft tuffa perioder med det där? Ja, det har jag haft. Jag ger så mycket av mig själv och är man med i ett lag så tycker jag att det ska vara lika för alla. Jag vill inte särbehandla någon. När jag sedan gör en intervju i någon periodpaus kanske jag skulle vara som alla andra när man ser att sin egen spelare slänger sig och filmar ”han klev på pucken, eller det var hakning”. Jag skulle aldrig kunna göra det.
— Drevet tycker alltid si eller så, men det negativa blir ofta starkare än det positiva. Det har jag fått lära mig att hantera. Jag tycker mer synd om min familj som fått läsa vissa saker. Sedan tycker jag också att det finns en sjukt dålig respekt. Exempelvis har jag alltid respekterat media, men när det finns vissa journalister som inte kan göra detsamma då tycker jag att det är för dåligt eftersom vi ändå har med människor att göra. Sedan är det för många i dagens samhälle som är för egoistiska, me, me, me… När dom får en konsekvens för att dom inte når upp till ett krav som dom inte når upp till så känner dom sig kränkta. Det där gillar inte jag riktigt.

Andreas Johansson under tiden i HV71. Foto: All Over Press

Blir du arg, ledsen eller besviken?
— Jag önskar att jag blir mer arg. Det sa också en mentalcoach till mig ”testa att bli arg Andreas”. Men jag blir ledsen eftersom jag är en ruggig känslomänniska. Många tror att jag är så hård, tuff och kall, men jag är så mycket känslomänniska att jag gråter när jag ser en tragisk film, när barn far illa eller när jag upplever orättvisor.
— Efter HV-grejen var jag så djupt ner att jag inte ville göra någonting på ett långt tag. Jag säger inte att jag hade gjort allting rätt, men jag kände att jag inte kunde försvara mig. Du kan exempelvis aldrig vinna en fajt med media så oftast har jag varit tyst. Jag tycker den biten är jobbig.
— Nyligen höll jag ett föredrag för ett av Sveriges största företag, deras ledningsgrupp. Efteråt kom det fram en kille och sa att han stod i klacken hos Växjö Lakers och säger att han hade ändrat helt uppfattning om mig. Jag sa att det skulle han inte göra utefter en föreläsning och att han inte känner mig. Det jag också sa var att han inte ska säga och tycka saker om människor som du inte känner. Du vet aldrig vad dom går igenom. Man ska akta sig för det. Det är så lätt att säga elaka saker, den där Andreas är en idiot och så vidare. Döm ingen. Sedan är det lite fult i Sverige att vara ambitiös och tydlig.

Nu har du inget tränarjobb så vad sysslar du med nu?
— Jag har med en kollega startat en podcast som heter ”Hockey from the hart”. Det började med att jag ville ge något tillbaka till hockeyn. Det jag får mest stimulans av är när man ger, så är det faktiskt. Det behöver inte vara pengar utan när man gör något för någon annan får man stimulans.
— Vi ska göra sköna intervjuer som jag gör. Sedan ska vi jobba med välgörenheten och ha en hemsida där man kan få tips och verktyg. Sedan ska intervjuerna vara mer hur man tänker mer än vad man har vunnit. När jag gjorde Henke (Lundqvist) visste alla redan vad han har vunnit, men hur tänker han egentligen och vad har han för ”mind set”?
— Det här har vuxit och blivit en community där man kan tävla om NHL-resor, skänka pengar via cancerfonden och så vidare. Henke är intervjuad liksom Håkan Loob, Douglas Murray, Nicklas Bäckström liksom Darius Kasparaitis. Vi kommer köra hela vintern och släppa en eller två poddar i månaden.