Jagade ett lyft i SHL – valde att lägga av: ”Det svåraste var att berätta för pappa”

Säsongen i SHL skulle hjälpa honom att ta sig tillbaka till NHL. I stället avslutade den karriären. För hockeysverige.se berättar den tidigare Växjöspelaren Colby Armstrong om svårigheterna att anpassa sig till ett normalt liv efter hockeyn, sin nya karriär som expertkommentator – och vad han uppskattade mest i Sverige.
– Det coolaste var att se min lilla son gå i förskolan, hur för personalen där var så fantastiska med honom och hur han kunde interagera med de andra barnen trots att de inte kunde engelska, berättar Armstrong.

TORONTO (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det var det där med snuset.
När Colby Armstrong spelade i Växjö Lakers och jag gjorde min första intervju med honom bad han plötsligt en förbipasserande lagkamrat om en snus. Jag frågade instinktivt det naturliga. Om han som import hade lockats så långt in i den svenska kulturen att han till och med hade börjat missbruka en av våra tobaksvaror.

Armstrong hade dittills varit jovialisk och lättpratad och jag förväntade mig ett skämtsamt svar gällande snuset, men i stället spärrade han upp ögonen som i panik och skakade avfärdande på huvudet. Nej, han snusade inte och han ville absolut inte att det skulle förekomma något om det i intervjun jag gjorde med honom. Med tanke på vilken skämtsam ton han hade haft i resten av intervjun hade jag helt ärligt svårt att avgöra om han var allvarlig eller inte.

När jag nu ett par år senare träffar honom igen återberättar jag historien om vårt första möte. Den här gången brister kanadensaren ut i ett gapflabb där vi sitter inne i Air Canada Centre i Toronto.
– Haha, det stämmer att det där var min svarta lilla hemlighet som jag inte ville berätta för frugan om. Jag blev nog lite beroende av snuset, för jag minns vissa kvällar efter att frugan hade somnat hur jag smög ned till grannen Mattias Modig och bad honom om ”a prilla”. Det gav ett skönt ”buzz” i hela kroppen, flinar han.

Med det ur vägen kan jag fokusera på det väsentliga jag egentligen ville prata med Colby Armstrong om. För här står han nu, blott 34 år gammal och redan hockeypensionär sedan flera år tillbaka. Den skadefyllda säsongen i Växjö 2013/14 blev nämligen den sista i en karriär som innefattade en hel del NHL-spel och internationella framgångar.
– När jag åkte till Sverige var förhoppningen att jag skulle åka över, göra en bra säsong och sedan få en ny chans i NHL, berättar han.
– Men säsongen i Sverige blev inte vad jag hade hoppats på. Jag fick en blodpropp i benet, missade 20 matcher och när jag kom tillbaka hem efter säsongen var jag inte speciellt het på marknaden. Jag kunde inte ens få en skaplig deal i AHL. Så efter en massa säsonger fyllda av skador och till sist den där blodproppen så insåg jag att det kanske var över.

”DET SVÅRASTE VAR ATT BERÄTTA FÖR PAPPA”

Foto: Uffe Bodin

Armstrong var 31 år vid tillfället och hade planerat att spela betydligt längre än vad som blev fallet. Men när han ställdes inför fakta och tvingades se sanningen i vitögat insåg han att han inte längre hade några attraktiva alternativ framför sig.
– Det här var något jag brottades med under många veckor, där det var svårt att sova om nätterna och försöka ta ett beslut. Det var skrämmande. Hockeyn är något man har haft och tagit för givet i hela sitt liv och helt plötsligt är jag 31 år och inser att det kanske är över. Vad ska jag göra nu?

När han väl kommit till freds med sitt beslut kom nästa svåra känslomässiga hinder. Att informera människorna i sin närhet om att han inte längre skulle spela hockey.
– Det svåraste var faktiskt att berätta för min pappa, att berätta att det var över, säger han allvarligt.
– Vi har haft allt det här tillsammans, min pappa, jag och min bror (Riley, tidigare i Vita Hästen).

Till sin lättnad tog pappa Armstrong beskedet med ro, men även stolthet.
– Han sa bara: ”Tack för resan, den var fantastisk och något jag aldrig hade förväntat mig”. Jag tror kanske inte att några fäder förväntar sig att få se sina barn gå hela vägen. Någonstans är det bara en bonus. Men han var väldigt stolt över min karriär och det gjorde det faktiskt lättare för mig att gå vidare också.

Efter att ha upplevt många motsägelsefulla känslor känner sig Colby Armstrong också belåten över vad han själv åstadkom på isen.
– Ibland skäms jag lite för att jag slutade redan när jag var 31, men samtidigt kan jag se tillbaka på mycket av det jag fick uppleva med stolthet. Jag gjorde två VM-turneringar med Kanada, vann ett guld och tog ett silver och jag fick spela med några av de bästa spelarna i världen, Crosby, Malkin och Kovaltjuk. Det är minnen för livet, säger han.

Armstrong som expert i tv-rutan. Foto: Skärmklipp/Viaplay

”FÖRSTÅR OM FOLK TYCKER DET LÅTER IDIOTISKT”

Snart tre år efter beslutet att lägga av är Colby Armstrong mitt uppe i en ny karriär. Härom året återvände han till Pittsburgh där han inledde sin NHL-karriär som kom att spänna sig över 476 matcher för fyra klubbar. Där har han fått jobb av Pittsburgh Penguins att jobba som expertkommentator med deras egna radio- och tv-produktioner. Under World Cup i höstas fick han dessutom jobba som expert för kanadensiska Sportsnet.
– Jag hoppas att det är något jag ska kunna försörja mig på. När jag började blev jag överraskad av hur svårt det var, hur väl förberedda folk som jobbar i media vanligtvis är. Jag har blivit mycket bättre på det under det här året när jag har fått testa på det.

Att ha olika uppdrag för sina nya arbetsgivare har hjälpt Armstrong att hitta en vardag efter den aktiva karriären. Även om han är fyrbarnsfar och har en stor familj att hålla efter är det hockeyn och dess krav som har format hans liv. Efter att ha spelat mer eller mindre professionell hockey sedan 16 års ålder var han van vid att ha varenda dag utstakad för sig och sällan behöva styra upp saker och ting på egen hand.
– Den svåraste omställningen efter karriären var att plötsligt inte ha det där fasta schemat att gå efter. Tidigare har det alltid handlat om att gå upp och träna, göra sig redo för en match eller en säsong. Nu vaknar man på morgonen och måste skapa sin egen dag, säger Armstrong.
– Jag förstår om folk tycker att det låter idiotiskt eftersom det är något de gör varje dag. Men om du är van vid att få ett papper där det står precis vad du ska göra, var du ska göra det, när du ska göra det och vad du ska ha på dig, då är det som du blir en robot till slut och det innebär en stor förändring när du inte längre lever i den bubblan. Det är svårt.

Svårt var det även att komma till Sverige och Växjö 2013. Kanadensarens sista anhalt i karriären blev på grund av skadorna han led av ingen spelmässig höjdare. Men vistelsen i Kronoborgs residensstad har han bara goda minnen av.
– Jag ska vara ärlig, det var en kulturkrock att komma till Sverige. Dels på grund av hur ni lever, dels på grund av spelet på isen. I Sverige är hockeyn väldigt systematiskt, tajt och defensivt, vilket kan jämföras med Schweiz där det är mer öppet. Det är svårt att få målchanser i Sverige eftersom alla lag är så bra på att stänga till, säger han.
– Däremot var livet utanför isen härligt. Jag och min familj trivdes väldigt bra i en sådan liten kommun som Växjö. Jag bytte faktiskt till mig en cykel mot en hockeyklubba, en gammal rostig cykel som jag kallade för ”War Pig”. Jag hängde med grabbarna på den, åkte runt och fikade och hade kul.

Han skrattar gott åt att hans framgooglade bild av Växjö och Sverige inte riktigt stämde överens med verkligheten. Som den sällan gör.
– Jag fick åka en hel del buss, men det var en överraskning att vi flög så mycket som vi gjorde. Det hade jag inte trott. Bilden av Sverige jag hade var att det var ett litet land där man åkte på små korta bussturer till olika städer i närheten och var hemma igen samma kväll. Men ni har ju ett väldigt avlångt land och det var ju rätt långa avstånd (skratt).

Foto: Bildbyrån/Avdo Bilkanovic

”VAR UPPRÖRD ÖVER ATT VI INTE GICK LÄNGRE”

Det som satt djupast avtryck hos Colby Armstrong är emellertid varken hockeyn eller resorna. Det var faktiskt att se hur lätt och ledigt hans äldsta son – sex år nu, tre år då – fann sig till rätta i familjens nya omgivning.
– Det coolaste var att se honom gå i förskolan, för personalen där var så fantastiska med honom. Han lärde sig en del svenska och började interagera med andra barn, trots att de inte kunde engelska, det var helt otroligt. No problem!
– Ni har verkligen ett fantastiskt utbildningssystem för de yngsta i ert land.

Den sista hockeymatchen Colby Armstrong kom att spela i karriären var den fjärde semifinalen mot Färjestad i SM-slutspelet 2014. Efter det satte skadorna stopp och från läktarplats fick han se hur Växjö blev utslaget.
– Jag var upprörd över att vi inte gick längre, faktiskt. Vi hade ett bra lag, bra målvakter och kunde göra mål. Jag tyckte att vi borde ha gått till final och kanske till och med vunnit. Nu gick de och vann året därpå och det förvånar mig inte. Känslan i hela föreningen och på stan var att man hade något riktigt bra på gång.

I dag är kontakterna med Sverige sporadisk. Han har inte speciellt mycket kontakt med några av spelarna han hade som lagkamrater i Växjö, men det finns fortfarande en spelare som han håller ett extra vakande, nästan storbroderligt öga på.
– Jag satt bredvid Dennis Rasmussen i omklädningsrummet. Innan han sajnade med Chicago pratade jag mycket med honom om vad han skulle förvänta sig och hur allt fungerar. När han kom till Pittsburgh med Chicago i fjol kom han över på middag och det var som om cirkeln slöts på något märkligt sätt, säger han och tystnar för att begrunda hur Rasmussens resa från Växjö till Chicago Blackhawks gick till.
– Jag satt intill den här unga, snygga, talangfulla killen som var så artig man bara kan vara, och helt plötsligt är han i NHL. Om det var någon i vårt lag, från den här lilla staden i Sverige, som jag trodde skulle kunna lyckas i NHL var det han. Jag blev väldigt stolt faktiskt.

FAKTA: COLBY ARMSTRONG

Född: 23 november 1982, Lloydminster, Saskatchewan, Kanada.
Draftad: Som 21:a spelare i första rundan av Pittsburgh Penguins 2001.
Klubbar: Red Deer Rebels (WHL), Wilkes-Barre/Scranton Penguins (AHL), Pittsburgh Penguins, Atlanta Thrashers, Toronto Maple Leafs, Montréal Canadiens.
NHL-Karriär: 209 poäng (89+120) på 476 matcher.
Meriter: Memorial Cup-mästare (CHL) 2001, WHL-mästare 2001, VM-guld (2007), VM-silver (2009).