En krigarkarriär som tog slut för tidigt – Old School Hockey Sanny Lindström

Julafton till ära fyller han 37 år. Sanny Lindström är den gamle backkämpen som har gått från att vara en stor profil på isen till en lika stor vid sidan av densamma. I dagens Old School Hockey möter vi en krigare som tvingades sluta med hockeyn för tidigt men nu gör avtryck på många plan.

Sanny Lindström tvingades till att sluta spela hockey i förtid. I dag ser vi honom som mycket uppskattad expert på C More. Sanny är också den som sådde fröet till det som numera är SHL:s hockeygala. Många förknippar honom med spel i Timrå och Färjestad, men Sanny är varken medelpading eller värmlänning, utan sörmlänning eftersom han kommer från Huddinge. En kul anekdot kring Sanny Lindström som kan nämnas är att hans pappa Björne Lindström jobbade som materialförvaltare i Huddinge IK tillsammans med Benke Axelsson. Jo, visst pratar vi då om Dick Axelssons pappa.

Innan vi börjar Sannys resa i Huddinge blickar vi tillbaka till den 28 oktober 2012. Färjestad spelar match mot Jokerit European Trophy. Det som visade sig bli hans sista match i karriären då han var 32 år gammal.
– Det var en ganska viktig match för oss i Färjestad. Om vi vann den skulle vi gå till slutspel, vilket också var ett stort mål. Det var ändå en ganska sömning match och Jokerit var inte alls speciellt laddade.
– Smällen kom egentligen från ingenstans och visst kan man tänka tillbaka och tycka att jag skulle vara mer beredd och så vidare. Det var en sen armbåge och en handske som egentligen var väldigt ful och onödig som träffade mig i ansiktet. Jag kände direkt att det tog jäkligt illa, men jag kunde inte i min vildaste fantasi ana hur illa den tog egentligen.
– Jag försökte följa den här trappan för hjärnskakningar och det kändes ganska bra efter en vecka. Jag började träna, men jag fick ett jättebakslag och har inte varit frisk sedan dess. Det har varit tufft, men det känns som att jag är på rätt väg nu och börjar hitta rätt i livet.

Foto: Bildbyrån

Hur mådde du första tiden efter smällen, hur agerade kroppen och psyket?
– Det var jättetufft. Jag har haft hjärnskakningar tidigare också och det har gått över av sig själv. Det trodde man att den här skulle göra också. Jag försökte bara bita ihop och köra på som vanligt. När jag hade huvudvärk försökte jag bita ihop lite till, men när det inte gick var jag tvungen att kliva av.
– I december, en och en halv månad senare, visade det sig att jag kanske hade bitit ihop lite för länge. Jag hade försökt att åka ner till hallen för att träffa grabbarna. Jag ville vara där nere i alla fall, för det ska man ändå försöka att vara. Det var en stress i sig.
– I alla fall vaknade jag då upp en morgon och fick knappt iväg ungarna till dagis. Jag fick så småningom i väg dom till dagis. Sedan gick jag hem, sov, kräktes och sov igen. Hela tiden, samtidigt som jag kräktes, kändes det som att jag skulle svimma.
– Jag fick åka upp akut till sjukhuset för att göra tester eftersom man trodde att jag hade åkt på en stroke. Jag fick ligga på sjukhuset under två dagar och gjorde alla typer av tester, hjärnröntgen och man tog ryggmärgsvätska och lite andra olika saker. Man kunde inte hitta någonting, men jag tror så här i efterhand att det var ett sätt för min hjärna att säga ifrån och bromsa upp lite.
– Sedan försökte jag anpassa mig och klara dagarna. Försöka förskjuta huvudvärken till så sent på dagen som möjligt så man hann leka med ungarna lite. I bland kom huvudvärken vid tre och ibland vid sex, det var lite olika, men den kom varje dag.

I maj 2013 kom det definitiva sammanbrottet för Sanny Lindström.
– Min fru är från Norge och vi var uppe där och firade 17:e maj. Jag mådde jättedåligt psykiskt. På eftermiddagen hade det varit mycket stim och så vidare. Då bröt jag ihop totalt och började grina. Jag visste inte vad jag skulle göra eller var jag skulle ta vägen. Jag hade heller inte fått någon hjälp med det här tidigare, men då fick jag hjälp här i Karlstad.
– Jag fick gå på en dagrehabilitering och berätta hur jag mådde och kände. Via dom fick jag hjälp och framförallt lära mig att anpassa mitt liv utefter vad jag klarar av. Det var min räddning kan jag säga i dag.

Lasse Falk. Foto: Bildbyrån

TRÄNADES AV LASSE FALK I HUDDINGE

Åter till Huddinge söder om Stockholm och Björkängshallen, eftersom det var i närheten av den som Sanny Lindström växte upp.
– Första gången jag var i Björkängshallen var jag säkert inte många månader. Min brorsa, Stefan, är nio år äldre än jag och han var min stora idol när jag växte upp. Han spelade också i Huddinge, men slutade när han var junior.

Sanny Lindströms pappa, Björne Lindström, var materialförvaltare i Huddinge IK under många år och kom att betyda mycket för Sannys hockeykarriär.
– Vi har alltid varit en tajt familj. Mamma och pappa har alltid ställt upp samtidigt som min syrra kanske har blivit lidande genom att hon alltid var den som var tvungen att följa med. Jag har alltid haft en bra uppbackning för det jag gjort i livet och i hockeyn.
– Klart att farsan har betytt mycket. Han var materialare i Huddinges A-lag och man fick komma in i A-lagets omklädningsrum efter matcher. Söndagar var det bästa jag visste när jag var liten eftersom Huddinge alltid hade match klockan fem då. Efter matchen fick jag vänta i tio minuter och sedan fick jag komma in i omklädningsrummet. Jag kommer ihåg att jag gick runt och torkade skridskorna på killarna i laget och jag fick en krona för varje skridsko som jag torkade. Det här vara ju mina idoler när jag växte upp i Huddinge, Per Nygårds, Dan Swahn, Tommie Johansson och allt vad dom hette.

Som pojklagsspelare och junior, upplevde du dig själv som en talang eller en träningsprodukt?
– Jag var väldigt duktig då jag var liten. Såklart hade jag tränat och stått på skridskor mycket eftersom jag hade hängt med farsan och brorsan till träningarna. Varje år var det tävling om vem som skulle vara först på is. Farsan hade alltid nyckeln till Björkängshallen så när det var nyspolat där nere på söndagen fick vi alltid åka först, före alla som skulle börja hockeyskolan på måndag.
– Jag hade åkt mycket skridskor och låg före många andra så jag spelade med 78:orna, som var ett år äldre än jag, några år i början. När alla andra började växa och jag i stället stod still i växten så hade jag det tufft i många år. Det var på gränsen inför varje säsong att jag inte skulle få vara kvar i dels 79- laget, men även senare i B-juniorerna.
– Trots allt hankade jag mig fram och mycket av det berodde på att jag redan då var en laglojal spelare som inte gnällde utan körde på. Sedan var vi en Huddingefamilj och det var ”låt Sanny köra eftersom det ändå är Björnes grabb.”
– När sedan Huddinge åkte ur J20 SuperElit skulle man flytta upp alla 79:or i den träningstruppen, men jag var ensam om att inte få flyttas upp dit. Då sa man tillslut ”Låt Sanny också flytta upp så kan han spela med B-juniorerna.” Det var den sommaren min kropp började växa ordentligt och all den träning som jag lagt ner tidigare, men dels också den sommaren, svarade jag jättebra på. Jag tog jättestora steg det året och blev helt plötsligt en tongivande spelare i A-juniorerna.

Den som kom att plocka upp Sanny Lindström i Huddinges A-lag var tränaren Lasse Falk.
– Lasse kom att betyda jättemycket för mig. Under min enda säsong i Huddinges A-juniorer hade jag min brorsa, Stefan, som tränare tillsammans med Erik Ahlström (pappa till bröderna Victor och Oscar Ahlström). Det var tufft att ha sin brorsa som tränare. Dels var det min största idol, samtidigt var det en relation mellan oss som jag inte visste hur jag skulle hantera. Eftersom det hade gått så pass bra och min kropp växt till sig blev det ganska naturligt att jag fick en stor roll.
– När jag kom upp i Huddinges A-lag brydde sig inte Lasse Falk om vad spelarna hette eller hur gamla dom var. Han spelade helt enkelt dom som han tyckte hade tränat bra. Jag skulle börja sitta på bänken någon träningsmatch, jag tror att det var mot Södertälje. Då var det en annan back som skadade sig och då fick jag hoppa in. Efter det fick jag lira alla matcher.
– Jag tror att Lasse gillade mig för att jag inte gnällde. Jag körde alltid stenhårt och jag passade in perfekt i hans spelsystem, 1-3-1, som en halva och som skulle kliva upp och tackla på allt som rörde sig. Det här gjorde att jag fick en väldigt positiv utveckling.
– Det Lasse lärde mig var framförallt kost och vad man skulle äta. Han var stenhård på det här med fettmätningar och hur mycket mat man skulle få i sig för att tillgodose sig träningen. Det här är något jag fortfarande har med mig och jag började exempelvis äta smör på mackor först för två eller tre år sedan. Dessutom, under alla åren som jag tränat, oavsett om det var i Timrå, Färjestad eller USA, har jag aldrig tränat hårdare än vad jag gjorde den sommaren.

Varför lyckas lilla Huddinge producera så många skickliga spelare?
– Man har varit duktiga på att få tillbaka spelare som har spelat i klubben till att nu bli ungdomsledare. Jag var nere i Björkängshallen för något år sedan och då hade Micke Magnusson ett lag, Roffe Wanhainen var tränare i ett annat lag.
– Min uppfattning är att Huddinge har väldigt bra ungdomsledare. När man ser träningen slås man av hur dom verkligen utnyttjar sin träningstid gentemot vad andra lag som jag sett gör. Sedan får man inte heller glömma att man har ett stort upptagningsområde.

Foto: Bildbyrån

MISSFÖRSTÅND BAKOM USA-FLYTT

När Sanny Lindström är 20 år väljer han att lämna Sverige och Huddinge för att flytta till USA.
– Det var egentligen en olyckshändelse skulle jag nog säga. På den tiden hade jag ingen agent, men jag hade pratat med en del olika agenter. En amerikansk agent sa till mig ”Om någon ringer och frågar om du vill komma över till farmarligan och spela så svara bara ja.” Det dom är oroliga för när dom draftar européer är att dom inte vill komma över och spela i farmarligan utan hellre vill spela i sin liga hemma.
– Det blev midsommar och jag var nere i Lysekil med några polare. Vi hade väl festat lite på dagen, men så ringer telefonen. Det var Colorado som ringde. Dom frågade ”Om vi draftar dig, vill du då komma över och spela i farmarligan?” Absolut, det var inga konstigheter, för det skulle jag ju svara.
– Jag läste sedan på nätet att jag var draftad av Colorado. Det var som tusan, men det var inget mer med det. Två dagar innan deadline, den 13 juni, ringde dom och sa att dom erbjuder mig ett kontrakt och ville att jag skulle komma över och spela i farmarligan. Jag svarade ”nä, jag ska spela i Huddinge och vara assisterande kapten här.” Då ringde han som jag pratat med på draften och var skitförbannad på mig. Jag hade lurat Colorado och han skulle se till att jag aldrig skulle få spela i Nordamerika.
– Efter det ringde gamla NHL-stjärnan i Chicago, Michel Goulet. Han bara skrek ut hur jag hade svikit hela organisationen och att jag aldrig skulle få sätta min fot i USA. ”Shit, vad är det här?”. Då ringde jag min agent i USA som sa att det var lika bra att jag sajnade. Då skrev jag ett kontrakt och det blev också fördelaktigt ekonomiskt för mig. I Huddinge hade jag 3 500 kronor i månaden och var nöjd med det. I alla fall blev det en jättestor omställning och jag är glad att jag tog beslutet att sajna. Visserligen hade jag stora skadeproblem i knäet, men det var jätteroliga år. Jag lärde känna många kompisar och det var en stad där hockeyspelarna var lite ”kingar”, samtidigt som det var bra intresse för hockeyn där.

Är du besviken över att du inte fick chansen i NHL?
– Nej, det är jag inte riktigt. Jag har alltid tänkt att man hamnar på den nivån som man hör hemma. Visst, man kanske kan tänka att jag borde spela i NHL eftersom jag är bättre än några av dom som spelar där. Men det fanns säkert spelare i allsvenskan som tänkte samma sak om mig.
– Jag var en elitseriespelare och till slut hamnade jag på den nivån.

Efter tre säsonger med spel i Hersey Bears, Baton Rouge Kingfish och Quad City Mallards återvände Sanny Lindström till Sverige. Valet av klubb kom att falla på Timrå.
– Jag hade faktiskt inte så mycket att välja på. Mats Hallin var min coach i JVM och han var sportchef i Södertälje. När jag kom hem hade jag gjort tre operationer i knäet på två år. Efter den sista operationen spelade jag inte på tio månader. Jag var ett ganska osäkert kort då och visste heller inte själv riktigt hur mitt knä skulle hålla. Det var i alla fall mer eller mindre klart att jag skulle gå till Södertälje. Jag tänkte att det var perfekt eftersom det var i närheten av Stockholm.

Foto: Bildbyrån

VAR NÄRA SPEL I SÖDERTÄLJE

– Helt plötsligt drog sig Hallin ur i sista sekunden. Då fanns det egentligen ingenting kvar, men då var ”Lill-Kenta” (Johansson) coach i Timrå. Han ringde och sa att han visste vad jag gick för, men han kunde inte ge mig ett kontrakt eftersom man hade fullt. I alla fall ville han att jag kom upp på en tryout i Timrå.
– Året innan hade Timrå varit överlägset sist i elitserien och hade varit jättedåliga i flera säsonger innan det. Jag tänkte att ”platsar jag inte där så ska jag inte spela i elitserien.” Jag åkte upp dit på vinst och förlust, samtidigt som jag hade en och en halv månad på mig att bevisa att jag skulle ha ett kontrakt där. Redan efter en månad skrev jag ett tvåårskontrakt vilket jag var jätteglad för.
– Jag hade sex jätteroliga år i Timrå och det var väldigt tufft att lämna laget, men när jag flyttade till Schweiz kändes det ändå som ett ganska enkelt steg att ta.

Du utvecklade ditt fysiska spel mycket i USA, hur var det att komma hem till Sverige och ta med sig det spelet in i elitserien?
– Ingen visste direkt vem jag var under mitt första år i elitserien. Jag kommer ihåg att jag tänkte i början: ”shit vad enkelt det är att åka runt och tackla folk”. På matcherna kunde jag få in två, tre klockrena tacklingar, vilket skulle bli svårare sista åren när man var medveten om vem jag var.
– Mitt största problem första åren var att jag ville vara för fysisk och aggressiv. Det hade jag fått order om att vara där borta, även att jag skulle slåss om det skulle behövas. Första åren blev en anpassning och att spela mer med pucken, vilket jag inte gjort så mycket där borta.
– Första året när det drog ihop sig och alla vara friska så var jag inte mer än sjätte- eller sjundeback i Timrå. Framför allt under andra året fick jag en jättefin utveckling i Timrå och dessutom fick jag prova på landslaget det året också.

Timrå var ett givet slutspelslag under åren du var där, vad var styrkan i det här gänget?
– Vi hade ett jäkla driv samtidigt som Kenta var en perfekt tränare för det här laget. Han är ingen man av stora ord, men han behövde inte vara det utan fick alla att känna sig betydelsefulla. Fast jag var sjätte, sjunde back första året fick han mig att känna mig viktig ändå. Dessutom hade vi väldigt bra isträningar. Det var tempo och mycket närkamper, så när vi kom ut till match hade vi redan tempot och mer eller mindre flög fram.
– Sedan var vi underskattade. Vi hade värvat spelare som Kalle Koskinen, Toni Koivunen och Valerij Krykov. Just Krykov hade gjort fyrtio poäng i finska ligan varje år, men det var ingen som visste vem han var. Vi hade ett ganska bra lag och sedan var det många som tog ett stort steg, tack vare Kenta, i sin utveckling. Exempelvis hade Niklas Nordgren knappt fått spela året innan när Peo Larsson var tränare. Med Kenta som tränare gjorde han redan första säsongen 43 poäng.
– Lagen som jag spelade i mina första två säsonger i Timrå är nog dom mest sammansvetsade jag har spelat i. Alla umgicks med alla och det upplevde jag som jäkligt coolt.

Foto: Bildbyrån

”RAPPERSWIL VAR EN KALLE ANKA-ORGANISATION”

Fjärde säsongen i Timrå utses Sanny Lindström till kapten.
– Det var stort. Jag har aldrig haft som självändamål att bli kapten, men jag har alltid sett mig själv som en ledare. Jag såg det som ett hedersuppdrag och jag tackade ja direkt och tyckte att det var jätteroligt.
– Samtidigt är det en liten omställning när man ska stå i skottgluggen på ett lite annat sätt.

Efter sex säsonger i Timrå flyttar Sanny Lindström till Rapperswil i Schweiz. Där spelade dessutom svenskarna Patrik Svensson (Magnus Svenssons son), Niklas Nordgren och Christian Berglund. Det blev en stökig säsong med inte mindre än tre olika huvudtränare som kom och gick, Morgan Samuelsson, Raimo Summanen och Dave Chambers.
– Det var ett jätteroligt år. Problemet var att organisationen i Rapperswil var Kalla Anka-mässig. Vi hade tre olika tränare på ett år. Den tredje tränaren (Summanen) som kom in när det var runt en månad kvar fick sparken ganska tidigt säsongen efter. Man kan väl säga att det var en organisation och en spelartrupp som kanske inte var så jättedrivande mot att bli bättre, men alla tjänade ganska bra med pengar.
– För mig var det väldigt utvecklande som hockeyspelare. När jag skrev på sa dom att man inte förväntade sig att jag skulle göra några som helst poäng. Man ville att jag skulle vara en stark ledare och stå för en bra defensiv eftersom man redan hade spelare, alltså backar, som var duktiga offensivt.
– När jag väl kom ner fick jag spela både fem mot tre och fem mot fyra. I stort sett fick jag spela hur mycket jag ville. Så fort jag ställde mig upp i båset fick jag hoppa in. På så sätt var det ett väldigt roligt år. Jag fick komma ur min komfortzon. I Timrå visste jag att i varje boxplay skulle jag in, men här fick jag verkligen utveckla mig själv, följa med i anfallen och vara en spelare i offensiven. Gjorde jag inte poäng fick jag kritik vilket är ganska unikt för mig, ha ha…
– I slutet av säsongen kände jag att det här inte harmoniserar för vad det jag står för. Jag ville komma till en klubb som uppskattar mig lite mer som spelare och person. En klubb som hade drivet och målet att vinna något. Jag var 29 år då och kände att jag ville vinna någonting, vilket jag inte skulle få göra där nere.

Hur delaktig var Christian Berglund i att du kom till Färjestad?
– Den var en ganska stor anledning. Våra familjer umgicks mycket i Schweiz. När jag började prata om att flytta hem var han den som började pusha för att jag skulle välja Färjestad. Jag hade egentligen bestämt mig ganska tidigt att jag skulle gå till Timrå. När jag lämnade Timrå hade jag också sagt att jag skulle komma tillbaka en dag. Jag hade till och med ett kontrakt klart med Timrå som egentligen var mer fördelaktigt än det jag fick i Färjestad.
– Jag kände att skriver jag ett fyraårskontrakt med Färjestad så kommer jag att vinna SM-guld. Har man fyra år på sig i Färjestad kommer man förr eller senare vinna.

Foto: Bildbyrån

HAR STOR RESPEKT FÖR LOOB

Redan andra säsongen i Färjestad får Sanny Lindström vara med och vinna SM-guld. – Första året var ganska tufft och vi åkte ut i kvartsfinal. Jag förstod snabbt att det inte accepterades i Färjestad. Det var många möten och jag blev inkallad till Thomas Rundqvist och Jörgen Jönsson som frågade varför det gick som det gick.
– Under sommaren när namnen började ticka in, Jonas Junland, Christian Berglund, Rickard Wallin, Mattias Sjögren, Alexander Salak och några till, kände jag att kan vi få ihop det här så kan det bli riktigt bra. Det tog ändå ganska lång tid innan vi verkligen fick ihop det och att det verkligen kuggade i. Det var först i januari om jag minns rätt.
– Vi hade inte vunnit på sju matcher. Då förlorade vi en lördag hemma mot Södertälje. Dagen efteråt blev vi i spelarrådet inkallade på ett möte. Då satte vi riktlinjerna över vad vi skulle acceptera av varandra. Det var jäkligt högt till tak på det mötet kan jag säga och det höll på i fyra eller fem timmar. Vi kritiserade varandra, spelare och tränare, och gav både ris och ros. Efter det mötet kom vi tillsammans som grupp på ett väldigt bra sätt.
– Vi blev bara bättre och bättre. När vi väl kom in i slutspelet hade jag en väldigt bra känsla och kände att den här chansen kanske jag aldrig får igen.

Vad var det som gjorde att ni till slut vann?
– Dels hade vi ett bra lag och dels fick vi alla att acceptera sina roller. Det var exempelvis mer naturliga roller för både Micke Johansson och Dick Axelsson som är lite lirare och som kanske behöver lite fria tyglar. Alla kuggade i samtidigt som defensiven bara blev bättre och bättre.
– Med all respekt för både AIK och Skellefteå, när vi hade slagit ut Brynäs, som var den tuffaste matchserien i det slutspelet, kändes det att det lag som slår oss måste vara väldigt bra.

Du gjorde fyra säsonger i Färjestad och man pratar ofta om familjen Färjestad, hur tycker du att Håkan Loob klarat av att axla manteln från Kjell Glennert som var lite pappan till det här uttrycket?
– Håkan är väldigt mån och bryr sig om alla. Han är också väldigt passionerad kring Färjestad och hockey. Han brinner verkligen för det. Sedan är han väldigt ödmjuk och lyhörd.
– Han kan komma ner i omklädningsrummet och ta en fika oavsett om det gått bra eller dåligt. Han är en människa som jag har fått ett väldigt stort förtroende för. Det är få människor som jag stött på under åren när jag lirat som har haft en sådan respekt med sig. När han öppnar munnen så lyssnar alla. Vissa har en sådan integritet och pondus. Håkan är verkligen en av dom människorna. Dessutom har han minst sagt en respektabel karriär och alla vet vem han är. Han betyder såklart jättemycket för Färjestad.

Foto: Bildbyrån

SPELADE TVÅ VM MED TRE KRONOR

Foto: Bildbyrån

Sanny Lindström har spelat två VM-turneringar. Debuten var det så kallade lockoutåret 2005 då VM-laget bland andra innehöll spelare som bröderna Daniel och Henrik Sedin, Daniel Alfredsson, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Kenny Jönsson och Henrik Lundqvist. Tre Kronor slutade fyra och Tjeckien vann guldet.
– Säsongen 2004/05 spelade jag i Timrå och det var kanske min bästa säsong, tillsammans med säsongen då vi vann SM-guld med Färjestad. Jag kom med i landslaget, men jag var nog inte alls påtänkt för att ta mig hela vägen till VM. Det kändes bra på campen och matcherna innan VM. Det var mellan mig och Jonas Frögren som det handlade om när man skulle fylla ut den sista platsen. Det här var innan vi hade spelat tillsammans, men vi hade blivit ganska bra polare vilket gjorde allt lite känsligt.
– När jag sedan åkte på VM var jag med som reserv. Om det skulle vara någonting som hände så skulle jag hoppa in och spela. Jag spelade inte mycket, men det var väldigt lärorikt att sitta i samma omklädningsrum som exempelvis Mattias Norström, som hade varit en av mina idoler när jag växte upp. Alfredsson, Zetterberg… Det var ett bra lag som vi hade så det var kul att bara få vara med.

Vad betydde det för din utveckling att spela och träna tillsammans med spelare som exempelvis Henrik Zetterberg och Daniel Alfredsson?
– Att få träna med dom bästa spelarna som fanns i Sverige då var väldigt utvecklande. Jag minns att man hade satt ihop en kedja med Samuel Påhlsson, Daniel Alfredsson och ”Pebben” Axelsson. Det gick knappt att ta pucken av dom när man spelade tvåmål. – Framförallt var det kul att lära känna dom här killarna och få uppleva vilka ödmjuka personer det är och vilket hårt arbete dom är beredda att lägga ner för att lyckas.

Var VM 2010 annorlunda?
– Det var många yngre spelare som var med i den turneringen, Magnus Pääjärvi, Oliver Ekman Larsson, Mikael Backlund och så vidare, spelare som just tagit sig in i landslaget. Sedan var vi några äldre, jag, ”Mackan” Nilsson, ”Mange” Johansson och Tony Mårtensson.
– Jag tror min roll var att vara lite brygga mellan dom äldre och dom yngre spelarna. Jag anmäldes sent in i den turneringen också, men det kändes ändå som att jag hade en mer viktig roll där. Kanske mer utanför isen än på isen. Vi vann brons och även om jag inte spelade mycket känner jag mig ändå delaktig i utvecklingen av gruppen och sådana saker. Det var en väldigt kul turnering att ha varit med om och bronset är jag väldigt stolt över.

Hur ser Sanny Lindströms liv ut idag?
– Jag är jätteglad att jag fått chansen att jobba kvar inom hockeyn. Lite grann är det ur ett fågelperspektiv när man får sitta och kommentera. Man får ändå ha en fot i hockeyn och det är väldigt lärorikt.
– Jag kommer att vara kvar inom hockeyn ganska länge. Det här trivs jag jättebra med, det är verkligen skitkul samtidigt som jag är stolt över att ha fått den här möjligheten.