Stanley Cup-fest i Södertälje: ”En eufori som sprutar ur kroppen”

Stanley Cup-bucklan har anlänt! Under fredagen hämtade Carl Hagelin hockeyvärldens mest mytomspunna trofé på Arlanda för att inleda sitt dygn med den. För hockeysverige.se berättar han om den långa, triumfartade men stundtals knasiga vägen fram till titeln.
– Vad man känner just då när man har vunnit är svårt att beskriva. Det är en eufori som sprutar ur kroppen, säger Hagelin.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
I dag anlände en väldigt speciell gäst i Sverige. Den gör under dagen några snabba stopp i Nykvarn och i Södertälje, fortsätter i morgon till Stockholm och sedan vidare till Boden på söndag. Den långväga och exotiska gästen, som färdas åtskilliga mil varje år för att visas upp och umgås med dem som har offrat allt för dess sällskap, är givetvis Lord Stanleys egen buckla.

Efter Pittsburgh Penguins Stanley Cup-vinst i NHL i juni kommer den att göra stopp på de ovan nämna platserna i Sverige för att umgås med Carl Hagelin, Patric Hörnqvist och Oskar Sundqvist.

Fredagen är alltså Carl Hagelins dag med bucklan. Han hämtade den på Arlanda tidigt i förmiddags och blev snabbt påmind om dess prakt. Vägen till umgänget med hockeyvärldens mest eftertraktade trofé har varit lång för 27-åringen från Nykvarn. Han lämnade Sverige och Södertälje SK som 19-åring 2007 och har sedan dess gått bakvägen fram till NHL via universitetshockey i USA.

Inför förra säsongen trejdades den snabbe ytterforwarden från New York Rangers till Anaheim Ducks. Det var ett klubbyte som inte blev helt lyckat, även om han inledningsvis trivdes väldigt bra.
– Det var lite skillnad att flytta till Anaheim, lite lugnare livsstil och lite mer hockeytänk skulle jag säga, från fans och framförallt från media. Det var inte samma tryck som i New York, säger Carl Hagelin när hockeysverige.se träffar honom på Vasateatern i Stockholm under World Cup-lagets upptaktsträff samtidigt som kön ringlar sig lång av journalister som vill få några ord med hans tidigare lagkamrat i Rangers Henrik Lundqvist.

Det blev ingen poängmässigt lyckad sejour i Anaheim. ”Bara” fyra mål och totalt tolv poäng på 43 matcher.
– Det är svårt att säga varför jag inte fick det att lossna riktigt där. Det är många delar som ska klicka in. Vi spelade dåligt som lag från början samtidigt som jag inte heller var speciellt bra. Det var absolut inte lagets fel att jag inte spelade bra.
– Jag vet inte vad det var. Det är svårt att säga, men jag kände att jag inte hade åkningen där jag ville. Då tappar man mycket annat och åker runt och tänker lite för mycket.

Blev det mycket fokus på att få göra poäng i stället för din prestation ute på isen?
– Nej, det tror jag inte. Jag hade ett fyraårskontrakt med Anaheim samtidigt som jag aldrig har varit en sådan spelare som åker runt och tänker på poäng. Du vill spela som du vet att du kan spela sedan skiter jag i poängen, men jag spelade inte som jag kan spela.

Foto: Ronnie Rönnkvist

TREJDAD FÖR ANDRA GÅNGEN PÅ ETT HALVÅR: ”DET BLEV EN CHOCK”

Lyftet kom i stället i mitten av januari då det var dags för nästa klubbyte. Nu hamnade han i Pittsburgh Penguins, där han snabbt fann sig till rätta.
– Allt gick fort där och det var inte så att dom ringde till mig och frågade om jag var sugen, säger Carl Hagelin med ett leende och fortsätter:
– Jag fick samtal från Bob Murray (general manager i Anaheim) och han sa att jag hade blivit trejdad. Då var jag i den fasen att jag kände att jag hade bra självförtroende eftersom jag hade gjort poäng fyra matcher i rad eller liknande i Anaheim så det blev en chock att jag blev trejdad.
– Samtidigt ringde (Mike) Sullivan, coachen i Pittsburgh, och sa att han hade fajtats för att man skulle göra den här trejden och att han var en del av den. Då får man ett extra självförtroende, när man kommer in och vet att coachen vill ha dig där. Han vet vad jag går för eftersom jag hade honom i New York och jag visste exakt vilken typ av coach han är och det fungerade perfekt för mig.

Är det också anledningen till att det lossnar rejält för dig i Pittsburgh?
– Som jag sa så lossnade det redan under mina fem sista matcher i Anaheim. Sedan fick jag ett bättre självförtroende när jag kom till Pittsburgh och då är det lättare att prestera direkt.
– Dessutom blev jag satt i en position där jag hade möjligheten att prestera offensivt. Jag spelade med (Jevgenij) Malkin och (Phil) Kessel direkt. Vi klickade bra, framför allt jag och Kessel. Sedan fortsatte det under hela säsongen. Efter det kom (Nick) Bonino in i vår kedja och då fungerade det ännu bättre och under slutspelet kändes det som att vi var farliga varje gång vi var på isen. Vi skapade och producerade otroligt mycket framåt samtidigt som vi inte gav upp mycket bakåt. Det var en rolig kedja att vara en del av.

Patric Hörnqvist sa i en intervju tidigare i sommar att du, Phil Kessel och Nick Bonino var lagets bästa kedja i slutspelet. Vari låg kemin mellan er tre?
– Det började säkert med mig och Kessel då vi fick spela ihop direkt. Båda använde farten. Han gillar att ha mycket puck så jag försökte ge den till honom så mycket som möjligt i mittzon eftersom han där är otroligt svårstoppad. I anfallszonen försöker kanske jag ha lite mer puck och vara mer involverad.
– Sedan hade vi Bonino som är en så smart spelare och underskattad i NHL. Han är inte världens snabbaste, men alltid på rätt plats och stark med klubban och i kroppen. Han vet exakt vad han ska göra hela tiden.

Foto: Bildbyrån/Tony Avelar

”EN EUFORI SOM BARA SPRUTAR UR KROPPEN”

Finalserien vann Pittsburgh mot San José med 4-2 i matcher. Carl Hagelin svarade för sex mål och totalt 16 poäng på 24 matcher under hela slutspelet.
– Det var sex bra matcher i finalserien. Vi borde ha avgjort redan i femte matchen, men då spelade (Martin) Jones i deras mål sin bästa match i karriären. San José har ett bra lag, men om jag ser tillbaka på matcherna tycker jag definitivt att vi förtjänade att vinna Stanley Cup. Vi var det bättre laget i fem av sex matcher.

Hur ser du på din prestation i finalserien?
– Den var bra. Vår kedja gjorde några viktiga mål och vårt boxplay var otroligt bra mot ligans bästa powerplay. Jag var nöjd med min insats precis som i laget ska vara med sina insatser.

När sjätte finalen är över och ni kan titulera er Stanley Cup-mästare känner man mest tomhet eller bara galen glädje?
– Då är det bara glädje, men vad man känner just då är svårt att beskriva. Det är en eufori som sprutar ur kroppen. Man vet inte vad som ska hända och man tänker kanske lite på vad som kommer att hända härnäst. Hur kommer paraden vara och så vidare? Man börjar drömma sig bort lite.

Carl Hagelin har varit med om en väldigt lång säsong. Någon rast och ro blir det inte. Redan om några veckor är det samling inför World Cup. Men hur det kommer påverka honom om Pittsburgh går långt nästa säsong funderar han inte speciellt mycket över redan i dag.
– Jag har varit med om långa säsonger varje år sedan jag kom med i NHL. Jag tror att jag har spelat mest slutspelsmatcher av alla senaste fem säsongerna.

Men du har inte börjat säsongen så tidigt som det blir med World Cup…
– Nej, det har jag inte. Jag är en sådan person som när jag håller igång så är jag som bäst. Annars blir jag lite rostig. Det var bra för mig att jag fick två, tre veckor med vila. Jag vet hur jag ska ta hand om min kropp och vad det bästa för den är, så jag ska fortsätta på den vägen.
– Vi får se… Du får prata med mig efter jul och se hur jag mår, men jag tror att sover jag rätt, gör rätt övningar, tar hand om kroppen som jag ska samtidigt som du måste ha lite kul också så kommer det bli bra.
– Det gäller att även få in den här delen i livet när du träffar polarna och njuter med familjen, vilket är otroligt viktigt. Det är något som ger energi.

På tal om sommarledighet och uppbyggnad inför kommande säsong, du valde att åka till CCM:s skills camp i Segeltorp under sommaren för att träffa ett femtiotal hockeyungdomar, varför är den biten så viktig för dig?
– Det är något som är otroligt kul, säger Carl Hagelin med ett stort leende innan han fortsätter:
– Jag vet när jag själv var i den situationen som ungdomsspelare. Då var det ofta Micke Samuelsson som kom till en hockeyskola. Det var stort för mig men så var det även när SSK:s A-lagsspelare kom dit. Jag kan tänka mig då hur dom här killarna och tjejerna känner sig, speciellt nu när jag vunnit Stanley Cup. Det är alla barns dröm att få träffa en Stanley Cup-vinnare. Det blir en lite morot för dom på campen, att dom vill göra samma sak, och förhoppningsvis kan jag förmedla vad som krävs för att nå dit.