Calle misströstar inte i skuggan av stjärnorna: ”Backarna vi har är bättre än jag i powerplay”

Flytten från Toronto Maple Leafs till St. Louis Blues innebar både mindre speltid och en mindre framträdande roll. Men Carl Gunnarsson misströstar inte. Att spela för ett vinnande lag överträffar personliga åstadkommanden som att göra mycket poäng.
– Jag har hittat min roll med att spela boxplay samtidigt som jag vet att backarna vi har är bättre än jag i powerplay. Det får jag acceptera, säger han till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Carl Gunnarsson är inte direkt den NHL-svensk som får mest uppmärksamhet i Nordamerika. Men faktum är att 29-åringen från Örebro har etablerat sig och blivit ett hushållsnamn i St. Louis, där han har spelat sedan 2014. Det var dock i Toronto Maple Leafs allt började redan 2009 och sedan dess har det blivit 437 NHL-matcher för den gänglige backen. 

Med tiden har han blivit en mer defensivt orienterad back efter att ha haft mer offensiva uppgifter i Toronto under de inledande åren av karriären.
– Lite grann är det så. I Toronto spelade jag lite powerplay och då blev det några extra pinnar. I St. Louis har det inte varit något powerplay, vilket jag inte tycker är så konstigt. Det har varit okej eftersom jag har hittat min roll med att spela boxplay samtidigt som jag vet att backarna vi har är bättre än jag i powerplay. Det får jag acceptera, säger Carl Gunnarsson till hockeysverige.se när vi ses på Mood-gallerian i centrala Stockholm samtidigt som himlen öppnat sig utanför huset och vattnet fullkomligt öser ner från himlen.
– Senaste säsongen var vi nära att komma till final. Då är det verkligen laget som gäller. Man måste ta sin roll och acceptera den. Nu har St. Louis i alla fall nyligen förlängt med mig och verkar nöjda med det jag gör.

Carl Gunnarsson ser sig inte heller som någon flashig powerplay-back som ska göra poäng.
– Mindre och mindre i alla fall. Det blir svårare. I Toronto blev det mindre för varje säsong. Jag vet att det finns där, men att det blir svårare att plocka fram det ju mindre jag spelar powerplay.
– Vi har renodlade powerplay-backar, alltså Erik Karlsson-typer eller vad man ska kalla det för i (Kevin) Shattenkirk och (Alex) Pietrangelo, alltså spelare som är väldigt skickliga med pucken, har ett bra skott och en bra blick. Dom är även mer offensiva i spelet fem mot fem så det blir mer naturligt för dom att spela powerplay.

Hur upplevde du annars själva flytten från hockeytokiga Toronto till St. Louis?
– Som hockeyspelare har det varit bra och jag har aldrig sökt rampljuset. Sedan blev jag positivt överraskad då det gäller hockeyfansen. Det är aldrig så att om vi skulle sitta så här kommer fram folk och morsar eller säger att det var bra match i går som det kunde hända i Toronto. I St. Louis skulle inte det hända eftersom det inte är någon som känner igen mig där.
– Men det är ändå bra med folk på matcherna vilket jag inte trodde att det skulle vara. Speciellt i slutspelet var det bra tryck i hallen. Det var en positiv överraskning.

Kommer det aldrig fram någon och vill snacka hockey när du sitter på Starbucks i St. Louis och ta en kaffe?
– I Toronto låg hallen mitt i stan och det var mycket runt omkring där. Dessutom bodde vi nära hallen. I St. Louis spelar vi nere i stan precis som basebollaget, men det är inget annat i stan som händer kring laget i övrigt. Det är förorter här och förorter där. Vissa är bra och vissa är dåliga, men det är ändå kvart eller tjugo minuter in till stan var man än är. Allt är så utspritt och det blir inte det här tugget som jag kände i Toronto.

Foto: Getty Images/Sean M. Haffrey

”MAN FÖRSÖKER TA TILL VARA PÅ IKONERNA”

Många talar om den unika sammanhållningen som finns i St. Louis Blues som klubb och den kan även Carl Gunnarsson vittna om, till viss del.
– Man försöker ta vara på ikonerna som varit i klubben tidigare som Al MacInnis, Chris Pronger och Brett Hull. Man är bra på att väva in dom i föreningen.
– Sedan tycker jag att vi hade en bra sammanhållning som lag. Ofta när det inte fungerar blir det grupperingar och det är klart att det alltid blir små klickar, men jag tycker att alla i laget gick ihop väldigt bra, vilket är jäkligt skönt. Oavsett om du är i Sverige eller någon annanstans så är det ett bra recept för framgång. Det var ingen som kändes utanför eller tog plats på något dåligt sätt.

Vad gör man vid sidan av hockeyn i St. Louis?
– Som jag sa så är allt väldigt utspritt. Det är också något som jag tyckte var svårt första året, att hitta rutiner och veta var kan man åka och käka om man vill till någon bra restaurang. Det är mycket åka bil hit och dit, men man blir van med det också. I Toronto gick man över allt och allt låg nära.
– Men vad gör man vid sidan av? Det är ingen hemlighet utan vi går på bio, testar restauranger och försöker hitta lite nya saker för att när vi väl får besök kunna visa lite av stan. Exempelvis har morsan och farsan varit över förut och då vill jag gärna visa något nytt nästa gång dom kommer. Oftast tar frugan hand om det mesta av det där och gör ett jättejobb.

Jobbar din fru Josefin i St. Louis?
– Nej, hon får inte jobba, men hon skulle gärna vilja. I Kanada fick hon jobba vilket var toppen för henne.

St. Louis och Carl Gunnarsson gör en väldigt fin säsong. Laget tar sig till semifinal där dom blir utslagna av San José.
– I klubben var det framför allt en stor lättnad efter första rundan. Dom har ju haft lite strul senaste fyra, fem säsongerna och åkt ut i första eller andra rundan trots att man varit dominerande i grundserien. När vi gått igenom första och andra rundan var det som att många kände ”Nu kanske det äntligen händer”.
– Sedan var det inte så mycket att snacka om i semifinalen. Vi krigade på men San José var väldigt tajta. Det kändes som dom inte gav oss någonting. När vi fick ett läge så backcheckade dom som galningar. Jag vet inte om det gjorde att dom blev slitna inför finalen, men så här i efterhand kan jag säga att dom var värda att vinna semifinalen mot oss.

BACKPOLAREN GJORDE ROOKIESUCCÉ: ”HADE INGEN KOLL PÅ HONOM”

Foto: Ronnie Rönnkvist

Själv svarade Gunnarsson för tre mål och totalt nio poäng på 72 matcher, men framför allt fick han mycket beröm för sitt defensiva spel.
– Det gick bra tycker jag. Säsongen innan var jag nyopererad inför säsongsstarten, men förra säsongen fick jag ordning på kroppen, kände mig bättre och fick en ny backpolare i Colton Parayko som var ny hos oss. Jag hade ingen koll på honom innan, men det var jättekul att vi hittade varandra och vi spelade säkert 80 procent av matcherna tillsammans.
– Som du sa förut så blev det inte så mycket poäng, men det kändes ändå som laget och ledningen uppskattade att jag kunde lira med Parayko och få honom att utvecklas bra. Samtidigt gjorde jag mitt jobb i boxplay och så vidare. Klart att man alltid vill göra mer poäng, men det finns andra som producerar i laget.

Trots att du fick mycket beröm för din defensiv kom du inte med i World Cup laget, hur tänker du kring det?
– Jag har inte tänkt så mycket på det och jag visste egentligen innan också att jag inte skulle komma med, säger Carl Gunnarsson med ett leende.
– Den backuppsättningen vi har i Sverige är helt otrolig. Kolla vilka grabbar som inte kom med, (John) Klingberg som spottar ur sig poäng, Hampus Lindholm… Det är inga småpoatisar som inte fick plats i truppen.
– Jag hade gärna spelat VM det här året, men nu gick vi så pass lång. Men World Cup, jag visste att jag inte var topp sex, sju från början. Det hade krävts något extra, att jag hade haft en pangsäsong, för att jag skulle komma med. Så är det bara och ingenting jag kan göra någonting åt nu. Det är bara att fokusera på laget i stället.

Nu väntar en ny tuff säsong som du tränar för fullt inför, vilka krav och förväntningar ställer du på dig själv inför den?
– Det är kanske att vara lite mer offensiv i fem mot fem-spelet. Jag vill försöka utvecklas och inte stanna av. Även om jag har min roll så ska man inte vara nöjd med det utan istället försöka gör lite mer hela tiden.

Har du ambitionen att slå dig in i powerplay-uppställningen?
– Det kanske inte är något självändamål under säsongen men framför allt vill jag i spelet fem mot fem våga lira lite mer offensivt också.

Hur viktigt blir det att ha med en hel Patrik Berglund under hela säsongen (spelade bara 42 grundseriematcher förra säsongen på grund av skada)? 
– När han kom tillbaka – jag tyckte att han varit borta länge och det där med axeln är så pass känsligt – var han som vanligt. Det gick inte att stoppa honom och det ska bli gott att ha med honom från början.
– Han betyder mycket för laget och är en lirare som gör allt. Nu tror jag att han spelade mycket vinge förra säsongen, men har är en väldigt bra center också. Han är bra på att teka och kan styra ett helt powerplay, vilket vi har sett i landslaget tidigare. Han är även duktig i boxplay, är stark och har pondusen på isen för att leda laget, vilket han visar då han är på isen. Det är coolt att se faktiskt.

Två ytterligare svenskar finns i St. Louis nästa säsong, Magnus Pääjärvi och Alexander Steen.
– Magnus var jäkligt bra i början av förra säsongen. Då fick han lira och han är inte en spelare, tycker jag i alla fall, som ska vara i en fjärdekedja. Han måste få speltid, har mycket spel i sig och är väldigt skicklig. Han gjorde det bra och fick lira lite med (Vladimir) Tarasenko. Sedan ramlade det inte jättemånga pinnar, men i många lägen hade han lite oflyt. Magnus var också lite åsidosatt när folk kom tillbaka från skador, men han krigade på och visade framför allt när han inte spelade att han ville tillbaka. 
– Alexander är nummer ett i laget i mina ögon. Han är allround, gör allt och är en riktig ledare både i omklädningsrummet och på isen, ett kaptensämne. Vi får hoppas att han får ordning på grejorna till World Cup, avslutar Carl Gunnarsson innan han ger sig ut i Mood-gallerian för att leta rätt på Josefin.