Fräck finne med NHL-minne – Old School Hockey Christian Ruuttu

Som lagkapten förde han Frölunda till SM-final under sin enda elitseriesäsong och än i dag är han en uppskattad gäst i Scandinavium. Utanför Sverige är Christian Ruuttu mer känd för sin tid som pålitlig poängplockare i NHL. Hockeysverige.se har samtalat med 47-åringen om hans långa karriär.

Den finske centerforwarden Christian Ruuttu har idag hunnit upp till en ålder av 51 år. Han fick sitt stora genombrott i finsk hockey då han som 18-åring gjorde 33 poäng under sin rookiesäsong i SM-liigan. Ruuttu flyttade över till NHL 1986 och kom att spela totalt nio säsonger i ligan representerande Buffalo Sabres, Chicago Blackhawks och Vancouver Canucks.

Ruuttu växte upp i finska Björneborg, men det var inte alldeles givet att han skulle bli hockeyspelare.
– Jag spelade i första hand fotboll och tennis men jag höll även på med höjdhopp. Hockey i Ässät började jag först med då jag var 14 år faktiskt, viket är väldigt sent måste jag säga även om jag åkte en del skridskor under åren. Visserligen hade jag spelat lite när jag var sju år men min första match förlorade vi med 11-1 och målvakten i vårt lag blev bästa spelare. Då undrade jag vad fan det var för sport haha…
– När jag var runt 15 eller 16 år var jag tvungen att ta ett beslut om vilken sport jag skulle välja. Fotbollen låg faktiskt då närmast till hands men trots det valde jag hockeyn.

Pekka Marjamäki, bröderna Esa och Jorma Peltonen, Lasse Oksanen, Heikki Riihiranta och Matti Keinonen var några av finska hockeystjärnorna när du växte upp. Vilka hade du själv som hockeyidoler som barn?
– Om du är uppväxt i Björneborg så finns det bara en, Veli-Pekka Ketola. Han var dessutom vän till familjen och då jag kom upp till SM-liigan så var det hans plats jag tog i laget eftersom han slutade då. En annan stor spelare i Ässät som jag gillade var Kari Makkonen.

FLYTTADE TIDIGT TILL USA

Foto: Arkiv

Efter ett par säsonger som lovande juniorspelare i Ässät flyttade Christian Ruuttu 1981 första gången över till USA där han gick på skola men även spelade hockey för Belmont Hill High School i Massachusetts.
– Anledningen till att jag flyttade över dit då var för att jag i första hand skulle komplettera min collegeutbildning. Sedan var ju Belmont High en skola som fostrat väldigt många bra hockeyspelare. Bland andra Mark och Scott Fusco liksom David Jensen som alla representerade USA i OS 1984. Jensen kom även till NHL där han spelade för Hartford Whalers och Washington Capitals.
– Som hockeyspelare utvecklade jag mest mitt passningsspel det året men framförallt lärde jag att ta vara på mig själv. Du spelade ju endast 29 matcher i High School och eftersom det inte var flera matcher så spelade jag i en annan liga på våren. Det var en helt galen liga och inte spelades det speciellt mycket hockey på matcherna. Vi brukade säga att det var ”prison rules” (fängelseregler) som gällde i matcherna. Det fanns killar som bara gick in för att försöka gräva ut ögonen på motståndarna haha…
– Matcherna spelades dessutom på sena kvällar och jag minns hur jag tänkte efter första matchen som bara innehöll slagsmål att det här är helt galet.
– Jag förstod inte då men efteråt så har jag förstått att det var under tiden i Belmont som Buffalo bestämde sig för att drafta mig. Min tanke var ju bara att få stipendium och komma in på Harvard University eller någon liknande utbildning. Nu återvände jag hem efter säsongen och kom direkt att spela i finska ligan.

Säsongen 1982/83 blir alltså Christian Ruuttus första i finska SM-liigan. Redan under hans första säsong, då Ruuttu bara var 18 år, gjorde han 33 poäng och slutar med det på andra plats i Ässäts poängliga efter landslagsstjärnan Arto Javanainen, som avled tidigare i år efter en längre tids sjukdom, endast 51 år gammal.
– Första och andra matchen i Ässät satt jag på bänken. Efter vi hade förlorat mot Lukko Rauma med 2-0 i andra matchen fick jag chansen att spela från start i den tredje matchen. Det gick ganska bra och jag gjorde två mål och en assist i den matchen så efter det behövde jag aldrig sitta på bänken något mer där.
– Visst uppmärksammades det ganska mycket att jag gjorde så mycket poäng under min första säsong i ligan, speciellt då eftersom det sällan förekom andraassist på målen. Men en stor anledning till att det gick så pass bra var att jag spelade i en femma med Arto Javanainen, Kari Makkonen, Tapio Levo och Jukka Virtanen. Hela femman spelade ju i landslaget.

Ni vann aldrig guld med Ässät, varför?
– Vi hade ett för tunt lag. Jag tror att vår femma svarade för 73 procent av alla målen under dom här åren så det var lite för mycket ”one line show”. Trots allt vann vi både silver och brons. En stor anledning till det var det fina målvaktsspelet som vi hade tack vare Kari Takko och Antero Kivelä.

Foto: Arkiv

Efter tre säsonger i Ässät så flyttar Christian Ruuttu för spel i IFK Helsingfors.
– Det var skolan som styrde det. Jag skulle in på Handelshögskolan i Helsingfors och därför lämnade jag Björneborg. Året efter flyttade jag över till NHL och Buffalo Sabres.
– Jag hade faktiskt tackat nej till att flytta över till Buffalo fyra år i rad innan jag väl åkte. Jag kände mig inte färdig för spel i NHL och jag ville utveckla mitt internationella spel genom att spela i några VM-turneringar. Tredje året var inte managern i Buffalo glad på mig så vi kom överens om ett kontrakt innan jag flyttade till IFK där jag skulle stanna ett år i Finland och om Buffalo skulle gå till playoff skulle jag åka över dit och spela slutspelet från och med andra omgången. Det var första gången ett sådant kontrakt hade skrivits. Men Buffalo kom aldrig så långt så jag åkte till VM i stället.

Du slutade på en tredjeplats i Buffalos poängliga efter Dave Andreychuk och Phil Housley redan under din rookiesäsong. Men hur togs du emot av lagkompisarna och fansen i Buffalo Sabers då du kom över säsongen 1986/87?
– Helt okej. Självklart var det lite annorlunda och då var det fortfarande så att amerikanarna såg det som att vi kom över dit och tog deras jobb. Du måste komma ihåg att det du presterat i Europa är inget värt när du kommer över. Du börjar helt enkelt på noll. Men då du väl började leverera fick du acceptans direkt.

Går det att jämföra sammanhållningen inom laget i NHL och Finland?
– I Finland var du ju inte heltidsproffs då som man var i NHL. Hemma tränade man vid fem på eftermiddagarna och så vidare. I NHL så var det mera att ta hand om sig själv och göra det du kan åt laget. Sammanhållningen i NHL fick man väl annars mest på lagets olika roadtrips.

Vilken kedja fungerade du bäst med i Buffalo Sabres?
– Oj, vilken svår fråga. Men första säsongen spelade jag tillsammans med Dave Andreychuk och Mike Foligno och vi tre gjorde väldigt mycket poäng. Bakom oss hade vi bland annat Phil Housley som offensivt var lagets och en av hela ligans bästa backar. Buffalo Sabres sålde Phil till Winnipeg och det måste vara den mest idiotiska ”trade” som klubben någonsin gjort.

TREJDADES MOT HASEK

Foto: Arkiv

I Buffalo Sabers fanns även svenskarna Mikael Andersson och Calle Johansson.
– Micke bodde hos mig när han åkte upp och ner mellan Buffalo och farmarlaget Rochester. När jag byggde mitt hus i Buffalo bodde jag hemma hos familjen Johansson under tre månader. Man kan väl säga att jag var deras hyresgäst. Vi känner varandra väldigt bra alla tre.
– En annan idiotisk trade var ju den med Calle Johansson till Washington Capitlas där han kom att spela flera tusen matcher haha… Där tappade Buffalo en ung väldigt bra spelare helt i onödan.
– Vi hade ju ett väldigt ungt lag där exempelvis bara fyra av spelarna var gifta. Under mitt första år där kom vi sist i hela NHL. Andra året så kom vi till kvartsfinal i vår konferens och därefter tillhörde vi de bättre lagen i NHL under flera år. Så allt eftersom utvecklade vi oss som lag och framförallt blev vi mognare som spelare.

Efter säsongen 1991/92 lämnade Christian Ruuttu Buffalo Sabers för en flytt 87 mil sydväst ut till Illinois och spel i Chicago Blackhawks.
– Jag var free agent och hade hört att Chicagos coach Darryl Sutter ville ha mig dit, något som jag också verkligen ville. Jag kom att ingå i ett triangelbyte där bland andra Dominik Hasek fick lämna Chicago för Buffalo. Första året upplevde nog Chicago det som ett bra byte. Men då Hasek väl fick börja stå i Buffalo var det inte lika glada miner längre, haha…

Foto: Arkiv

Hur trivdes du i Chicago Blackhawks?
– Chicago är nog den bästa staden som du kan bo i om du ska spela hockey. Organisationen tillhör ”the original six” och det märktes verkligen på hur bra organiserad klubben var och intresset och traditionerna som fanns kring klubben.
– Vi hade ett lite äldre lag i Chicago och det märktes även på spelet. Det blev ett lugnare spel och framförallt ett bättre spel. Sedan hade vi en fantastiskt bra lagkapten i Dirk Graham. Jag har haft många bra kaptener med Dirk vill jag nog säga är den bästa jag har haft.

Christian Ruuttu hade två och en halv framgångsrik säsong i Chicago och en halv i Vancouver Canucks innan han återvände till Europa för spel med Västra Frölunda i Elitserien.
– Jag gillar verkligen Göteborg, som är en riktig sportstad. Innan säsongen visste jag faktiskt inte speciellt mycket om varken laget eller traditionerna som klubben hade.

SPELADE SM-FINAL MED FRÖLUNDA

Frölunda gick överraskande till final där Luleå blev för svåra och vann med 3-1 i matcher.
– Finalerna var faktiskt ganska fula och jag vill nog säga att domarnivån inte var den bästa. Tyvärr hade vi lite för tunn trupp och inför den fjärde finalen så blev både Petteri Nummelin och Stefan Larsson skadade vilket gjorde det tungt för oss. Men med tanke på att man innan säsongen inte trodde att vi ens skulle gå till playoff tycker jag att vi gjorde en riktigt bra insats som tog oss till final.
– Men jag gillade inte ”Falkens” (Lasse Falk, tränare i Frölunda) idé att lämna mig och Nummelin hemma i den sista omgången av grundserien eftersom han inte ville vinna grundserien. Jävlar vad förbannad jag var då som lagkapten för Frölunda. Givetvis skulle vi försöka vinna grundserien och med det få hemmaplansfavör om vi skulle möta Luleå, som istället vann serien, i en final.

Foto: Bildbyrån

Efter säsongen i Frölunda och efter ett år i Schweiz spelande för Grasshoppers återvände Christian Ruuttu till Finland för spel i IFK Helsingfors, innan han avslutar med spel under en säsong i Espoo Blues. Under sitt år i Helsingfors så skulle det äntligen bli en mästerskapstitel att lägga in i prissamlingen då huvudstadsklubben vinner FM-ligan.
– Familjen hade rest runt i tolv år då och det var dags att komma hem till Finland. Det fungerade riktigt bra och vi vann ju guldet samtidigt som klubben firade 100 år. I Helsingfors hade vi också ett väldigt ungt lag där väldigt många blev stora stjärnor. Men jag har heller aldrig spelat i ett lag där vi haft så mycket problem vid sidan av isen. Men trots att vi var så många olika personligheter så när vi kom till träningen gjorde alla sitt jobb till 100 procent.
– Vi vann femton matcher i rad och förlorade inte en match i playoff, vilket jag tycker är fantastiskt starkt av oss. Men vi hade som sagt var ett ungt, men mycket bra lag med bland andra Tim Thomas, Johan Davidsson, Jere Karalahti, Olli Jokinen, Kimmo Timonen, Jarkko Ruutu, Sakari Lindfors och så vidare. Men man kan nog sammanfatta säsongen med att det var mycket ”action outside”.

TOG TVÅ VM-SILVER

Foto: Arkiv

Ruuttu VM-debuterade redan 1985 men upplevde sina största VM-framgångar med det finska landslaget 1992 och 1994, då Ruuttu var med och vann VM-silver.
– Jag minns då Heikki Riihiranta ringde mig 1992 hemma i Buffalo och bad mig komma till VM. Vi hade ett väldigt ungt lag som tidningarna menade var Finlands sämsta lag någonsin. Inte ens den finska televisionen sände matcherna utan det var någon liten kanal som hade fått ta över rättigheterna i stället. Men vi fick igång flytet och slog ut Tjeckoslovakien efter straffar i semifinalen. Men i finalen mot Sverige var vi för mätta och där gjorde nog vi vår sämsta match i turneringen. Det här var i alla fall Finlands första VM-medalj någonsin vilket var väldigt stort för oss som var med.
– Turneringen 1994 borde vi ha vunnit. Vi förlorade finalen på straffar mot Kanada och den förlusten känns mer bitter. Vi hade ett väldigt bra lag och ledde finalen med 1-0 men Kanada kvitterade mot slutet av matchen.

Du har även spelat två Canada Cup och ett World Cup.
– Det stämmer och den första turneringen, 1987, hade det finska förbundet planerat riktigt dåligt. Vi hade tre ispass om dagen på lägret innan turneringen. Lägret hade man dessutom förlagt i Lethbridge i Alberta medan vi sedan skulle spela första matchen i Hartford i Connecticut. När vi väl kom fram till första matchen var kilarna helt slut. Allt var ett kaos och när vi kom fram till matchen var dessutom Reijo Ruotsalainens skridskor borta. Han fick springa ut till en butik och köpa nya. Han kom tillbaka bara fem minuter innan nedsläpp haha… Nu märktes det inte så mycket på ”Rexis” spel eftersom han var en så fantastiskt fin skridskoåkare oavsett vad han hade på fötterna.
– Turneringen 1991 var nog vår bästa då vi tar oss till semifinal mot USA. Vi inledde turneringen med att spela oavgjort mot Kanada. Toronto Sun skrev med stora bokstäver att Kanada tappade poäng mot Kurri och grabbarna i The Terrible Finland. Omgången efter slog vi Tjeckoslovakien med 1-0 och senare även Tre Kronor med 3-1. Under hela den turneringen så var Markus Ketterer fantastiskt bra i målet. Han stod ju mer eller mindre på huvudet och räddade puckar, avslutar Christian Ruuttu.