Från Stocksund till Boston – Old School Hockey Tommy Lehmann

Det började i Sundbyberg, fortsatte i Stocksund och utmynnade i SM-guld med AIK innan det blev en sejour i NHL med Boston Bruins. Dagens gäst i Old School Hockey är den välmeriterade forwarden Tommy Lehmann, make till SVT-sportens ankare Marie Lehmann.

Tommy Lehmann var forwarden som jobbade sig till ett NHL-kontrakt med Boston via spel i Stocksund och AIK. Ursprungligen började han spela hockey i Sundbyberg, men redan som pojklagsspelare flyttade han till ”Stockan” där legendariske Verner Persson huserade som tränare.
– När jag var tolv år blev jag helt enkelt värvad till Stocksund. Jag är född 1964 och Stocksund gjorde en jättesatsning på årskullarna födda 1963 och 1964 där Verner Persson och Hans-Gunnar Tillander var ledare. Tillander var lagledare och man tyckte att han var lite småjobbig medan Verner var Gud. Nu så här efteråt när man varit ledare själv förstår man vilket tungt lass Tillander drog, berättar Tommy Lehmann när hockeysverige.se träffar honom på hans firma Presentkompaniet i Gubbängen i södra Stockholm.
– Tommy Albelin var där liksom Per-Erik Eklund och några till. För mig var det viktigt att få framförallt komma till likasinnade.

Även Pontus Molander, Per Martinelle, Mikael Cederholm, Mats Ytter, Björn Thorsell och Anders Lindberg var spelare som tog sig till elitserien från Stocksunds lag födda 1963 och 1964.
– Ska man vara snäll så ska man säga att det var Verner och Tillander som fostrade oss till bra spelare eftersom de var så väldigt ”på”. Verner var dessutom en av de människor man blir nyfiken på. Han har aldrig skällt i hela sitt liv, i alla fall inte som jag har hört. Det var ”kom hit och käka, här finns ett smörgåsbord med bara godsaker. Kom ska jag lära er, kom ska jag berätta en hemlighet.
– Sedan ska man inte sticka under stol med att det värvades ganska friskt från alla sidor av stan så att likasinnade kom dit. Det var inget fult i det tack vare hur Verner hanterade det. Jag var i Stocksund mellan 12 och 17 år och det var otroligt roliga år.

BÄSTA FORWARD I UNGDOMS-SM

Foto: Arkivbild

Säsongen 1979/80 vinner Stocksund mycket överraskande Pojk-SM efter att ha slagit Rögle i finalen, som spelades i Fagersta, med 7-3. Tommy Lehmann utsågs till bästa högerforward.
– I efterhand har jag förstått hur stort det var. Själva finalen minns jag väl inte så mycket ifrån. Det fanns väl en vinnarkultur i laget.
– Man kan säga så här, nu då jag varit ledare för mina barn och även i andra lag, att vissa lag är nöjda med att bara gå till slutspel eller final. Där går luften ur. I andra lag kan man känna att i finalen är det här laget är som bäst. Vi visste att vi var ett lag som skulle gå lång och kunna vara med där uppe.

Efter säsongen 1981/82 lämnar Tommy Lehmann Stocksund för spel i AIK.
– Är man född i ”Sumpan” spelar man i AIK. Stocksund och Hasse Tillander hade en väldigt stark uttalad idé där man sa ”Ni ska gå härifrån, men ni ska ha ett A-lagskontrakt”. Till dess skulle vi vara kvar i Stocksund för vi skulle fortsätt utvecklas där.
– Det köpte jag och på den tiden spelade de flesta av oss redan i A-laget. Eller rättare sagt så spelade man i nästan alla lag som fanns. Jag vet också att Hasse Tillander hjälpte mig till mitt första kontrakt med AIK. Vilket egentligen också var det enda som var intressant för min del.

AIK var regerande svenska mästare när Tommy Lehmann kom till klubben från division 2-laget Stocksund. Ett steg som kan tyckas stort, men riktigt så uppfattade inte Lehmann själv det.
– Steget i sig var väl ganska stort. Det som underlättade var att på den här tiden var Verner Persson sommartränare för AIK och jag kom ju dit sommartid.
– Sedan var det även ytterligare några Sumpan-killar i laget, ”Matte” Alba och ”Matte” Hessel som kände någon form av ansvar. Ser du däremot till konkurrensen så var det en landslagsman, A-B eller Junior, på samtliga forwardsplatser. Jag hade tur som spelade ganska många (28) matcher redan första året. På det viset kom jag in bra och hade förbannat kul redan från början.

Det fanns också en hel del starka karaktärer i det lag Tommy Lehmann kom till eller vad sägs om namn som Peter Gradin, Mats Ulander, Rolf ”Råttan” Edberg, Mats Thelin, Ulf Rådbjer, Mats Hessel och så vidare.
– Jag tror att min uppväxt i ”Sumpan” hjälpte mig där lite grann eftersom vi även där hade den jargongen. Man ska också komma ihåg att det var ett annat klimat för nybörjare då. När man berättar om det för framförallt mina barn låter det som stenåldern.
– En sak som spelade in var nog att man då generellt sätt hade en större respekt för de äldre i samhället. Sedan tror jag att dagens spelare är mycket mer väl rustade fysiskt sett. Jag kände nog att vi var ganska underlägsna fysiskt. Ville de mer erfarna sätta än på plats så kunde det bli ganska obehagligt på träningarna.

”VI TÄVLADE MYCKET FEMMORNA EMELLAN”

Foto: Arkivbild

Var det någon som satte dig på plats?
– Ja, och det flera gånger (skratt). Jag tror att det härdade också, av godo. Första åren i AIK var det en sådan konkurrens och bra fart på träningarna att när man kom ut och spelade match kändes det enklare än tvåmålet på träning. Det tror jag är nyckeln till framgång.

Var det nyckeln till AIK:s SM-guld 1984?
– Ja, absolut, det tror jag. Jag tror också att, nu har det blivit ett modeord att man ska tävla, men jag tror på det. Vi tävlade mycket mer mellan femmorna inom laget på den tiden.

AIK utklassar Djurgården i finalserien 1984 och vinner med 3-0 i matcher. Den tredje matchen vann man dessutom med klara 4-1.
– Jag tror att vi kom in rätt och hade ett jäkla flyt. Djurgården spelade inte riktigt topp sista matcherna. Sedan hade vi en kedja i slutspelet där Per-Erik (Eklund) var fantastisk. Jag hade själv inte en så stor del i guldet, men det var fantastiskt kul att få vara med om.
– Sedan tror jag att det när det är SM-final och dessutom derby och du känner att du vinner första matchen och har ett mentalt övertag blir den en enorm kick för oss och tvärtom för Djurgården.

AIK åker ur Elitserien 1986, men 1987 var Tommy Lehmann även med om att ta upp AIK till högsta serien igen.
– Det var mycket större än att vinna SM-guld. Dels var jag mycket mera delaktig och dels är det, jag har varit med och spelat upp AIK två gånger, verkligen vinna eller förlora. Det är en så otrolig skillnad mellan att spela i Allsvenskan eller Elitserien. Rent ekonomiskt är det ju så.

STÖRRE ATT GÅ UPP I ELITSERIEN ÄN ATT VINNA GULD

Var det lika stort att gå upp med AIK 1994?
– Ja, jag tycker det. Då var det också sättet med Bodenmatchen och alltihop. Det var också ett förbannat roligt år med Torgny Bendelin som tränare. Han var en annan typ av coach jämfört med Pelle Bäckman som vi hade guldåret 1984.

Hur minns du straffen som Ulf ”Sasse” Sandström lägger på Rolf Ridderwall, vid mål där skulle AIK missa avancemanget till elitserien?
– Det blev märkligt i och med att det blev straff och vi fick gå in i omklädningsrummet eftersom man var tvungen att spola om då det kommit in en del grejer på isen. Det sas väl inte så mycket just då utan jag upplevde att det var ganska tyst.
– Tydligen var domaren (Robert Öberg) mer eller mindre mordhotad, men det jag framförallt kommer ihåg var att det inte var helt fullsatt (11 111), men jag har aldrig någonsin spelat en match som haft den stämningen som var. Det var mäktigt.

Efter säsongen 1986/87 fick Tommy Lehmann chansen att spela i NHL för Boston Bruins.
– Jag hade turen och förmånen att spela två Junior-VM. Där tror jag att Boston fick upp ögonen för mig. Under säsongen 1985/86 fick jag ett telefonsamtal från min agent, jag tror att det var Björn Wagnsson, som sa att jag blivit erbjuden ett kontrakt. Jag hade aldrig träffat honom, men jag tror att han skickade brev till alla som blivit draftade i Sverige. Det här tyckte man var jättestort. Han sa bara ”Ska du skriva på eller inte?” Jag var ju fullständigt chockad och svarade väl att det tror jag inte.
– Året efter hade det där landat lite grann och Boston ville att jag skulle komma över och vara där under en vecka träna med laget, vilket jag tyckte fungera väldigt bra. Då var redan Mats Thelin och Thomas Gradin där. Thelin och hans fru kände jag sedan tidigare.

RAY BOURQUE: ”EN IMPONERANDE MAN”

Början av tiden i Boston blev tuff för Lehmann eftersom han drog på sig en skada redan tidigt på säsongen.
– Jag var på träningsläger där jag spelade bättre än vad jag egentligen var. I sista träningsmatchen fick jag en ganska obehaglig bentackling som faktiskt förändrade alltihop. Jag blev aldrig lika bra efter den eftersom jag inte kunde köra ordentlig styrketräning efter det.
– Jag var borta ungefär fram till jul. Efter det var jag i farmarlaget ett tag innan jag blev uppkallad till Boston. Jag spelade bra, men sedan fick jag lunginflammation och förd till sjukhus, skrattar Tommy
Lehmann samtidigt som han skakar på huvudet.
– Allt det där låter som ursäkter, men egentligen var det nog bara så att jag inte var tillräckligt bra och jag åkte också upp och ner mellan NHL och AHL.

NHL-debuten?
– Det är inget som jag kommer ihåg jättemycket ifrån egentligen. Man tyckte väl då att det var ganska naturligt. Jag kommer ihåg att mitt första mål var mot Vancouver.

Hur upplevde du det att vara lagkamrat med Ray Bourque?
– Han är den bästa jag hade spelat med. Efter Boston var jag en kort tid i Edmonton och då spelade jag med Mark Messier. De båda är de två bästa som jag spelat med.
– Sedan var Bourque en väldigt fin människa, schysst, trevlig och rak klasskille. Han orkade spela hur mycket som helst, gjorde inga fel trots att han inte spelade enkelt. Han dominerade helt enkelt och det var magiskt att se.
– När jag precis kom till Boston då satt jag och pratade med någon i laget om att jag måste köpa en bil. ”Du kan ta en bil av mig, jag har några på uppfarten. Du kan låna en tills du hittar en”, kom Bourque. ”Nej, men det kan jag inte”, svarade jag, men Bourque sa bara ”Jo, jag tar med mig en i morgon”. Han kom med en bil dagen efter och sedan köpte jag den av honom.
– En imponerande man på många sätt och det var väldigt kul att han sedan fick vinna med Colorado.

Efter två säsonger i Boston bad Tommy Lehmann att bli trejdad till en annan klubb i NHL.
– Ja, det stämmer faktiskt. På den här tiden fanns inte alla lag som finns idag. Det var egentligen inte drömmen hos mig att få komma till Edmonton även om jag tyckte att det var jättekul, lärorikt och allt det där. Men Edmonton var också ruggigt bra. Det var en helt annan mentalitet och ett helt annat upplägg på träning. Där var det bara fart och teknik som gällde.

Ångrar du dig att du åkte hem till AIK mitt under säsongen?
– Ja, på sitt sätt gör jag nog det. Ångrar är nog kanske fel ord, men när jag åkte hem hade jag med mig ett kontraktsförslag och man ville att jag skulle vara kvar. Jag kanske skulle ha väntat och provat ett år till.

HAMNADE I MODO – UNDER PETER FORSBERG-ERAN

Foto: Arkivbild

Lehmann spelade två säsonger i AIK efter hemkomsten till Sverige. Efter det flyttade han till Örnsköldsvik för att spela med Modo.
– Jag tyckte verkligen inte att AIK då spelade den hockey som jag tyckte att man skulle spela. Efter att bara varit borta i två säsonger fick jag verkligen en chock spelmässigt när jag kom hem. Då hade 1-3-1-spelet kommit. Jag har inget emot det systemet, men för hockeyn vid den här tiden var det väldigt tråkigt. Spelet var fruktansvärt defensivt och mycket tillbakatänkande och jag tyckte att det var riktigt trist att spela.
– Från ledarsidan upplevde jag också att man inte riktigt trodde på spelarna. Det var att vi skulle dumpa pucken eftersom vi ändå inte kunde göra något annat. Jag var också kritisk mot det och sa att jag tyckte att vi spelade fel. Jag antar att klubben var väl lite trött på mig. Jag fick ett kontraktsförslag lite med armbågen och jag var lite stolt och tackade nej till det. I stället hamnade jag i Modo.

Varför just Modo?
– Av flera anledningar. Jag hade lite olika anbud, men jag tyckte att Modo hade ett spännande lag. Det var precis när Peter Forsberg, Markus Näslund med flera hade kommit fram.

Du var lagkapten i ett AIK där självförtroendet var på topp. Sedan blir du lagkapten i Modo där killar som Peter Forsberg med flera var väldigt drivande. Det måste ha varit en stor kontrast?
– Ja, så var det. Det fanns saker som jag tyckte var märkligt i Modo. Egentligen är det inte någon negativt, men som jag uppfattade det så saknade man spelare i åldern 23 till 28 år, alltså stommen.
– Man hade ”Ecke” Holmberg, Lennart Hermansson med flera som var liksom jag runt 30 år. Det var killar som inte hade vunnit så mycket. Sedan kommer Forsberggenerationen nerifrån och som hade vunnit allt. Det här krockade lite grann. Jag blev var ett kitt här mellan generationerna och en som ställde frågor som ”varför pratar ni inte med varandra?” Backarna satt där och gnällde på forwards och forwards satt där och gnällde på backarna. Jag var kanske den som kunde få ihop de här lägren lite grann vilket också var väldigt kul. Det fanns också en liten rivalitet på både träning och matcher som jag tyckte var ganska skön.
– Sedan tycker jag att Modo var väldigt bra och man hade bra träningsmöjligheter. Pappa (Kent) Forsberg fanns där liksom Anders Melinder som var en jättebra tränare.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Varför återvände du till AIK?
– Vi hade byggt hus här hemma och hade vår tillvaro här. Vi pratade jättelänge om att stanna kvar i Modo.
– Det året jag var borta åkte AIK ur Elitserien. Det hade varit legendariska matcher mellan AIK och Hammarby. Bland annat hade Mariusz Czerkawski snurrat ganska bra med Börje Salming.
– När AIK åkte ur ringde man mig ganska tidigt och sa att man kommer att göra en AIK-satsning igen. Det här var ett svårt beslut, men AIK fick hit Torgny Bendelin samtidigt som flera av mina gamla kompisar kom med i styrelsen, Roger Lindström, Mats Alba med flera. Det gjorde att jag gick tillbaka trots allt.

Sista två säsongerna i AIK blev inte vad Tommy Lehmann hoppats på för egen del eftersom han drogs med skadeproblem.
– Det var otroligt jobbigt. Till slut visste man varken ut eller in. Jag tror att jag inte riktigt vågade satsa och det var nog en av anledningarna till att det blev Södertälje sedan.

Det var inte bara skador som påverkat Tommy Lehmanns karriär. Mot slutet av tiden i AIK fick Lehmann även diagnosen hjärninfarkt.
– Jag har haft någon form av ärftlig migrän och har fått två stycken hjärninfarkter. Första gången tror man att det var ett ovanligt kraftig migränanfall. Jag segnade ihop hemma efter en fysträning. Vi hade stått på huvudet och även haft lite brottningsträning. När jag sedan kom hem och skulle ta ut något ur kylen och sedan gå in och fråga om (frun) Marie ville ha kunde jag inte prata. Jag kände att jag måste lägga mig ner och tillslut kunde jag inte röra mig riktigt. Vi var tvungna att ringa en ambulans. Efter det låg jag inne på sjukhus ett par veckor.

När var det här?
– Det måste ha varit andra året med Torgny Bendelin som tränare, 1995, skulle jag tro. Det här var på sommarträningen och jag tyckte inte att det här skulle komma ut. Vi sa ingenting om det, men jag missade hela sommarträningen.
– Efter det har jag kvar att jag har dålig känsel i ryggen och dålig känsel i vänster hand, även om det har blivit lite bättre.

Du har fått hjärninfarkt ytterligare en säsong nämnde du.
– Ja, jag har fått det en gång till. Det var efter att jag slutat spela. Då låg jag också inne ett par eller tre veckor. Då blev det dessutom en klassisk halvsidesförlamning. Det är var i början av 2000-talet och då var den populära förklaringen att man gick in i väggen. Hittade man inget annat så hade man ju gått in i väggen.

SONEN SPELAR I HUDDINGE

Marie Lehmann.

Marie, som Tommy Lehmann talar om, är givetvis den populära TV-sportprofilen Marie Lehmann på SVT. Hur Tommy och hon träffades är en historia i sig.
– Första gången vi träffades var på en studentskiva faktiskt. Jag var 20 år och hon var 19 år. Storyn kring när vi möttes hade man väldigt roligt åt i omklädningsrummet.
– Jag visste att hon hette Marie Bergqvist och bodde i Tyresö. Vi kom ifrån varandra på festen, men senare satte jag mig och ringde alla Bergqvist i hela Tyresö. Det var ganska många, men jag tänkte att jag skulle vara trevlig och presentera mig ordentligt. ”Hej, jag heter Tommy Lehmann och söker Marie”.
– Efter att har ringt några Bergqvist kommer jag till en gubbe. Jag presenterar mig, men han sa att här fanns ingen Marie. Men han frågade också ytterligare en gång vad jag hette.
– Ja Tommy.
– Mer?
– Lehmann
– Jaha, och vad håller du på med, lirar du inte hockey?
– Jo, men vad spelar det för roll?
– Vet du vem jag är?
– Nej
– Sven Bergqvist och jag är vice ordförande i AIK Hockey.

– Naturligtvis släppte han det här i omklädningsrummet och det blev ett jäkla liv ”Här kommer svärfarsan” och så vidare, skrattar Tommy Lehmann.

Niclas Lehmann, Tommy och Maries son spelar i Huddinge, men Tommy och Marie har ytterligare två barn.
– Jag har en 94-kille, Johan, som är lite till och från vad det gäller att spela. Han spelade lite i Tyresö och Hanviken förra året. Sedan har vi en tjej, Sanna, som tyvärr har lagt ner. Deras lag var jag tränare åt under fyra eller fem år. Det var i Hanviken och det var väldigt roliga år.

Tommy Lehmann fick aldrig chansen i Tre Kronor, men 1982 fick han chansen att vinna JEM-guld på hemmaplan.
– Den resan var riktigt kul. Jag var uppe på vinden nyligen och den guldmedaljen var den enda medalj jag såg faktiskt. När jag tänker på det idag så inser jag nog att det var ganska stort egentligen.
– Det var starkt av oss, men tyvärr som kom vi bara fyra i Junior-VM de två gånger jag var med, avslutar Tommy Lehmann som driver Presentkompaniet sedan många år tillbaka.