Målgårdens riddare – Old School Hockey Roffe Ridderwall

Han vann tre SM-guld och ett VM-guld och räknas som en av de bästa målvakterna som Djurgården har haft i sin rika hockeyhistoria. Dagens profil i Old School Hockey är ingen mindre än den omtyckte puckmotaren Rolf ”Riddarn” Ridderwall.

Rolf Ridderwall var målvakten som kom fram i bakvattnet av sin bästa kompis, Pelle Lindbergh. Han kom att bli Sveriges bästa målvakt under delar av 1990-talet i konkurrens med bland andra Peter Lindmark. Säsongen 1989/90 belönades han dessutom med Guldpucken som ett bevis på att han var Sveriges bästa hockeyspelare den säsongen.

I dag jobbar Roffe Ridderwall på Volkswagen i Södertälje. Vi begav oss dit för att få en pratstund med en av Sveriges genom tiderna största målvakter.

Roffe, Myren (Mälarhöjdens IP) och Fruängens IF, var det där allting började?
– Ja, det var där allting började. I Fruängens IF fanns det två aktiviteter och det var hockey och fotboll. På den tiden, i mitten och slutet av 1960-talet, var ”Honken” (Leif Holmqvist) stor. En av mina idoler hemma på gatan, Lasse Lejros, han stod i mål och var utespelare i hockey. Då gjorde jag likadant som honom fast tvärtom.
– När vi sedan skulle spela vår första hockeymatch frågade jag om jag fick stå i pjäxor i stället för skridskor eftersom vi bara hade spelat landbandy och aldrig hockey (skratt). Då var det landbandy hemma på gården som gällde och sedan åkte vi skridskor nere på plan vid Fruängsskolan.
– Jag kom ihåg att jag själv frågade själv, Göran Berg som lagledaren hette, om jag fick vara med och träna fotboll. Då hade jag fått order av morsan och farsan att gå ner och fråga om jag fick vara med. Vi bodde 500 meter från planen och när han sa att jag fick vara med sprang jag hem. Jag måste ha satt nytt världsrekord på 500 meter då. Det var bara att slänga på sig fotbollsgrejerna och efter det spelade jag fotboll i Fruängens IF. Jag minns att vi hade polkagrisrandiga tröjor i fotbollen och vita tröjor med ett rött ok i hockeyn.

Rolf Ridderwalls bror, Jan Ridderwall, HV71-forwarden Calles pappa, spelade hockey med Mälarhöjden/Västertorp, men deras föräldrar höll aldrig på med hockey.
– Brorsan spelade, det stämmer. Bägge mina föräldrar var väldigt idrottsintresserade, men ingen hade någon idrottsbakgrund. Morsan brukade säga att hon spelade korgboll i skolan. På den nivån var det, skrattar Roffe Ridderwall.

Vad fick dig att flytta till Hammarby?
– Jag spelade faktiskt ett år i AIK först. Det var säsongen 1970/71. Jag spelade med C2:orna då, men när jag sedan blev för gammal för att spela där fick jag inte plats utan gick jag till Hammarbys 58:or i stället.

Fanns Pelle Lindbergh i Hammarby redan då?
– Ja, Pelle var där då. Uffe Aronsson hette den tredje målvakten. Med tanke på att vi var tre målvakter var det lite konstigt att jag gick just dit. Jag tror att det var ryktet som sa att Hammarby hade en väldigt bra ungdomsorganisation. Någonstans kände jag antagligen drivet att jag ville bli bättre.

PELLE LINDBERGHS DÖD: ”DET VAR OVERKLIGT”

Foto: Arkiv

Rolf Ridderwall och Pelle Lindbergh fick snabbt en mycket bra relation till varandra och blev också bra kompisar.
– Vi umgicks en del på fritiden också. Han var stjärna redan då och väldigt duktig. Dessutom ett år yngre än oss andra. Det var ingen lätt situation att komma in där eftersom Pelle var Curre Lindströms grabb lite grann. Dessutom var Pelles pappa materialförvaltare.

Han tror ändå att han haft en viss nytta i resten av sin karriär att fått kriga lite i bakvattnet från Pelle Lindbergh.
– Vinnarskallen som varit väldigt stark hos mig och lite av mitt signum som spelare kanske kommer till en viss del från det här tuffa vid den här tiden. Man fick aldrig någonting gratis. Samtidigt tror jag att det ”tuffsade” till självförtroendet. Hade jag fått samma uppbackning som Pelle hade kanske jag hade haft ett större självförtroende. Fast då kanske jag istället hade blivit mättare. Sådana avvägningar är alltid svåra att bedöma.

Den 11 november 1985 kom beskedet att Pelle Lindbergh krockat med sin röda Porsche och skadat sig så illa att han senare avled.
– Det var overkligt. Jag hade växt upp med Pelle och man hade avundats honom för att han lyckades på det sätt som han gjorde. Han har krockat med bilen – ja, ja, men han är väl uppe i morgon igen?
– Jag tror att det var Mats Wennerholm på Aftonbladet som berättade om olyckan för mig efter en match eller träning. Vi satt i omklädningsrummet på gamla Hovet då han berättade att Pelle hade krockat med bilen. Då fanns ju inte nätet så det dröjde ett tag innan all information kom fram till oss i Sverige.

Sin första hela säsong i Hammarby gör Rolf Ridderwall 1977/78 i ett lag bestående av starka karaktärer som bland andra Hasse Malm, Kjell Keijser, Janne Järlefelt, Håkan Ferm, Tony Landeskog, Claes-Ove Fjällby, Per Harju med flera.
– Huddinge inne i Hovets B-hall (där Globen ligger i dag) var nog min träningsmatchdebut. Det blev seger har jag för mig. Seriemässigt tror jag att första matchen var mot Västerås hemma, seger med 3-1.
– När jag kom upp hade Pelle redan varit med i A-laget ett tag. Vi var bara 19 år så vi var verkligen två unga Division 1 målvakter. Jag minns att varje gång man var på isen var man supertaggad. Samtidigt var det en väldigt tuff miljö. Tränarna hade inte direkt gått psykologutbildningen på Bosön.
– Sören Holm, en legendar, sa lite förtroligt till mig ”Roffe, det är bara en skillnad på dig och Pelle. Han tar puckarna”.
– En tränare, jag behöver inte nämna hans namn, men Pelle och jag satt bredvid varandra i omklädningsrummet. Jag skulle spela den matchen. Då går tränaren förbi Pelle och säger ”Pelle, håll dig varm i dag”.

Foto: Bildbyrån

KOM TILL DJURGÅRDEN TACK VARE BOORK

Inför säsongen 1980/81 byter Rolf Ridderwall omklädningsrum på Johanneshovs Isstadion från Hammarbys till Djurgårdens.
– När ”Boorken” (Leif Boork) gick över till Djurgården hörde han av sig ganska omgående. Då var Reino Sundberg fortfarande kvar i Djurgården, men sedan försvann han och då blev det jag och ”Fidde” Josefsson. Vi fick ett ganska tungt ansvar med att komma till en elitserieklubb, jag var relativt grön och bara 22 år.

Hur var stämningen i Djurgårdens omklädningsrum jämfört med den i Hammarbys?
– Det var nog ingen större skillnad. Båda lagen var jätteprofilstarka. Hammarby hade varit topplag i division 1 under många års tid. Det kom även upp en ny era spelare i Hammarby som senare gick över till Djurgården och blev stommen i laget där. Ambitiösa, unga spelare som var fostrade i Boork-skolan och som hade en helt annan syn på hockey än de äldre Hammarbyspelarna som levde kvar lite i den gamla hockeyn som hade varit tidigare. Det var ”Acke” Johnson, Peter Nilsson, Kalle Lilja och Orvar Stambert bland annat.
– ”Boorken” vände mycket på det där i Hammarby. Han var banbrytare vid den här tiden när det gällde träningsmängd, träningsmetoder och hur man sköter sig både på och vid sidan av isen. Egentligen som det fungerar i dag skulle man kunna säga. På det viset hade ”Boorken” en stor del i svensk hockeys förändring samtidigt som det var ett av de första stegen till att vi kommit ikapp USA och Kanada även på juniorsidan.
– Vi hade förmånen att få vara med på den här första svängen och kände när vi spelade att vi var mycket mer vältränade än andra lag, vi var mer noggranna och såg att vi vann matcher på det. Sedan följde resten av lagen i Elitserien jobba likadant och då vart konkurrensen tuffare.
– Under mina nio säsonger i Djurgården spelade jag fem SM-finaler. Det tyder väl på att vi gjorde något som var rätt.

Rolf Ridderwall vinner sitt första av tre SM-guld med Djurgården säsongen 1982/83.
– Det var en grym resa, bland det största jag har varit med om. Året innan höll vi på att åka ur. Så här i efterhand kan man säga att jag hade en tuff resa i kvalet när vi skulle möta alla mina gamla polare som jag umgicks med privat och som lirade kvar i Hammarby. Just det här att mina polare kunde ta Djurgårdens plats i Elitserien. Tänker man på det så här efteråt så går det rysningar längs ryggraden.
– Vi lyckades krångla oss ur det där och sedan vann vi året efter. Vi åkte ut till Smådalarö och Dumle utanför Karlstad, men just fokuseringen kring varje finalmatch är det jag minns bäst. Allt annat runtomkring existerade inte.

Ni vann med 6-2 i den avgörande matchen på Scandinavium, kände ni er oslagbara inför den matchen?
– Nej, det gjorde vi inte. Jag tog inget för givet innan slutsignalen gick. Känslan då var att jag fått vara med om något väldigt stort.

Thomas Eriksson och Rolf Ridderwall.

Hur mycket märkte ni spelare av allt kring Håkan Loob som var, han utsattes för ganska tuffa verbala attacker från Djurgårdens fans men även med tufft spel på isen?
– Inte så mycket. Så här efteråt förstår man effekten av när media sätter upp en spelare på piedestal. Själva smällen när han blir skadad är inte så farlig. Han åker in mellan två backar och skadar sig.
– Det är olyckligt att publiken skrek som den gjorde, men i dag är det är en bagatell, tyvärr. Å andra sidan, när vi var i Karlstad fick vi höra likadant. Det var konstigt att man bara fokuserade på det som hände på Hovet medan det som hände i Karlstad, Umeå eller någon annanstans rann ut i sanden lite.

Var det samma känsla att vinna SM-guld 1990 och 1991 med Djurgården?
– Det första var så väldigt stort. Jag kom från Hammarby och vi höll på att åka ur året innan, man inplanterade ett nytt sätt att spela hockey och helt plötsligt började vi vinna matcher.

SPELADE FÖR ALLA TRE STOCKHOLMSLAGEN

Inför säsongen 1990/91 lämnar Rolf Ridderwall Djurgården för att bosätta sig i Vetlanda och spela för Team Boro HC.
– Jag fick en förfrågan därifrån och ibland känner man i livet att man vill göra en förändring. Jag tjatade på Djurgården om ett nytt kontraktsförslag, men det dök aldrig upp. Då åkte jag ner till Boro och man lämnade fram ett kanonförslag. Då hade man heller inte någon agent som sa till mig att lugna ner mig och göra saker i rätt ordning.
– Jag trivdes kanon. Det var jättekul. Om man som jag kom från Djurgården där det var ordning och reda på allting till en förening som kommer från division 2 så var det stor skillnad administrativt och likaså allting runtomkring.
– Vi var nära att gå upp till Elitserien båda åren jag spelade där. Första året avgjordes det mot Frölunda borta. Vi hade 1-0 i början av andra perioden och hade ett stolpskott. Sedan vänder Frölunda och vinner matchen. Hade vi vunnit den matchen hade vi gått upp. Samma sak var det mot Leksand året efter.

Efter två säsonger i Team Boro återvänder Rolf Ridderwall till Stockholm, men ny klubbadress blir inte Djurgården utan den som han spelade i efter Fruängen, AIK.
– Under mina två sista säsonger fick jag vara med om två saker jag inte varit med om tidigare i karriären, att åka ur och att gå upp med ett lag, säger Roffe Ridderwall med ett leende.

Varför får ni inte ihop det i AIK utan åker ur elitserien din första säsong i klubben under Leif Holmgren och Christer Westerlunds ledning?
– Jag tycker att vi var oorganiserade, kom fel in i säsongen och spelade en dålig hockey trots att vi faktiskt hade ett ganska bra lag. Jag kommer knappt ihåg säsongen, men jag tyckte att det var fruktansvärt, ett tungt idrottsår för hela laget.

En spelare som inte kunde delta fullt ut under säsongen på grund av skador var Börje Salming.
– Det påverkade ingenting egentligen, tror jag. Det handlade mer om att vi inte var med i matchen. Sedan är det ett ansvar för hela laget hur man spelar och det är fel att hänga ut en tränare för det. Men det kändes spretigt och vi hade ingen kontinuitet i laget.
– Jag kommer ihåg att vi hade en inkilning i början på året. Vi var vana med att göra inkilningarna till en positiv grej. Jag upplevde den här inkilningen som något negativt och något som splittrade gruppen i stället för att foga samman laget.

Är det större att gå upp med ett lag än att vinna ett SM-guld?
– Det är lika stort i alla fall. Framför allt om du hamnar i ett lag där man är ”tvungen” att göra det. I AIK:s fall var det bra för föreningens ekonomi men även för Globens ekonomi.

Foto: Bildbyrån

Allt avgjordes mot Boden på Globen inför 11 111 åskådare. AIK ledde med 3-0, men om Boden gör 3-1 går norrbottningarna upp i stället. När matchuret står på 18.13 i tredje perioden får Boden straff efter att Rikard Franzén lyft bort målburen avsiktligt enligt domaren Roger Öberg. Det slängs in saker på isen och Öberg beordrar omspolning. Ridderwall fick åka in i omklädningsrummet i en kvart för att vänta på att möra Bodens straffskytt, Ulf ”Sasse” Sandström.
– ”Acke” Johnson fick frågan från av Torgny Bendelin – ”Ska jag prata med Roffe nu” ”Acke” svarade – ”Nej, för fan, låt Roffe vara bara”.
– Jag var ruggigt fokuserad. ”Sasse” hade gjort fem straffmål på raken. Jag visste att han hade två alternativ. Antingen var det högt på plocken eller att dra pucken till backhand. När han precis inte släpper skottet bedömde nog jag att han skulle dra en backhand.

Hur var känslan när du räddade pucken?
– Det var en väldig lättnad. Samtidigt klickade det på att det var 1.40 kvar.

Sin första stora landslagsturnering gör Rolf Ridderwall vid OS 1984 i Sarajevo. Förbundskaptenerna Anders ”Ankan” Parmström och Kjell Larsson tog ut Ridderwall och Göte Wälitalo som målvakter till turneringen.
– Det var stort. Det var min första turnering jag fick stå. Jag kom ihåg att jag ledde målvaktsligan rätt länge och jag gick och kollade på den. Där stod det etta ,Rolf Ridderwall, och efter mig var det Tretiak, Kralik och alla de här stormålvakterna. Det var innan Tretiak kom i kapp mig. Men det var häftigt att se och otroligt stort.
– OS som turnering var den absolut roligaste turnering att vara med på i och med alla andra idrotter samtidigt som Sarajevo var en häftig stad. Vi såg bland annat Tomas Gustafssons lopp på skridskor och även störtloppet.

Foto: Bildbyrån

PETADES I CANDA CUP – PÅ GRUND AV NYFÖDD DOTTER

En av Rolf Ridderwall större besvikelser var Canada Cup samma år. Han var en av tre uttagna målvakter, men han fick aldrig åka över till Kanada.
– Jag var tredjemålvakt på hemmaplan. ”Boorken” kom en morgon och skulle säga till vilka spelare som inte fick åka. När det knackade på dörren förstod jag att det var kört. Det var en fruktansvärd känsla.
– Det var Wälitalo och Pekka Lindmark som fick åka. Det kändes som att ”Boorken” gick ifrån sina värderingar lite grann. Inget ont om Pekka och Göte, men det kändes kan man väl säga. Pelle Lindbergh hade hoppat av, men hade han varit kvar kanske det hade blivit han och jag i stället. Det går ändå inte säga annat än att det var duktiga målvakter som fick åka dit.
– Jag minns att ”Boorken” sa ”Jag kommer att ta bort dig från Canada Cup-truppen och en av anledningarna ligger där”. Det han syftade på var min dotter Sanna som hade föds i juni. Han skyllde lite på henne.

Ridderwall fick i stället spela i Canada Cup 1991.
– Det var en tuff turnering. Vi torskade stort mot amerikanerna i första matchen. Tommy (Söderström) hoppade sedan in och gjorde det väldigt bra.

Hur var relationen mellan dig och Tommy Söderström som till och med döpte sin hund efter dig?
– Kanon! Tommy är en härlig kille och lite udda. En typisk målvakt kan man säga. Han har sagt vid något tillfälle att jag var det enda målvakt som var hyfsat normal, ha ha…

Foto: Bildbyrån

Rolf Ridderwalls stora turnering internationellt är VM 1991 där han är en av nycklarna när Tre Kronor vinner VM-guld. Förbundskaptener var Conny Evensson och Curt Lundmark.
– Conny är nog en av de största ledare som jag har haft. Just den här avvägningen mellan att vara en kompis i laget till att han ändrar färgen på sina Värmlandsögon. Sedan var det ett bra komplement med Curre Lundmark som var lite mer lättsam.

Har du själv spelat en bättre hockey än den du gjorde under VM 1991?
– Det var nog bland det bästa. Jag stod vid VM 1990 också och gjorde det ganska bra där med. Framförallt spelade jag bra i väldigt viktiga matcher. Det var häftigt att få stå i Sovjetunionens sista tävlingsmatch och dessutom vinna.
– I vårt lag var det två generationer som möttes. Dels generationen som jag tillhörde med Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Jonas Bergqvist och så vidare. Sedan kom alla unga gubbar som med facit i hand är de största vi haft. Jag tänker då på Mats Sundin och Nicklas Lidström.

Vad gjorde er till vinnare som du ser det?
– Vi hade ett väldigt bra lag, bra ledarskap och alla gjorde sina grejer på topp. Man pratar bland annat mycket om hur Bengt-Åke markerade ut Kamenski i sista matchen.
– Det var en tuff resa dit. Vi var nederlagstippade innan och torskade stort (5-8) mot Kanada i en träningsmatch i Globen.
– Vi med lite tur 4-4 mot Finland efter att ”Sudden” kvitterat mot slutet. Maskineriet började tugga i och till slut kom vi rätt. Det var rätt mycket kritik mot enskilda spelare innan turneringen, bland annat mot Kjelle Samuelsson. Sedan visade sig att han hade en ruggig vinnarskalle och gjorde knappt en miss i VM.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Det har aldrig direkt varit aktuellt för Rolf Ridderwall att bli ledare på toppnivå.
– Nej, egentligen inte. Jag kände att det var rätt skönt att jobba civilt i stället när jag slutade. Jag jobbade med SHI ett tag, men eftersom jag reser så mycket i jobbet och byggt sommarställe ebbade det där ut. Fast jag följer hockeyn jättemycket och då framför allt Calle och Stefan.

De han syftar på är givetvis spelarna som har fört namnet Ridderwall vidare i hockeyvärlden. Det handlar om Rolfs son Stefan som är målvakt i Rögle och hans brorson Calle som den här säsongen spelar för HV71.
– Stefan och Calle har verkligen gjort två olika resor. Calle via USA och totalt nio säsonger utomlands. I år är han 26 år och först nu kommer han tillbaka till Sverige. Han har alla möjligheter att bli en publikfavorit i H 71. En skön kille att ha i ett lag, en duracellkanin.
– Stefan såg jag mycket förra säsongen i Düsseldorf och då såg han väldigt bra ut. Jag hoppas han kan fortsätta med den utvecklingen och att han får vara skadefri, frisk, kry, glad och lycklig. Han har haft tuffa perioder i karriären, men det gäller att ta med sig den erfarenheten som något positivt och inte som en negativ ryggsäck.

Hur ser Rolf Ridderwalls liv ut i dag?
– Slit och släp (skratt). Jag jobbar som regionchef på Volkswagens personbilar. Annars är det sommarstället och golf som gäller, ett ganska tillbakadraget och lugnt liv. Jag kollar jättemycket hockey både på tv och live. I år blir det förhoppningsvis lite hockey live även i Ängelholm och Jönköping, men givetvis också Djurgården, AIK och Södertälje.