Därför är Brashear ett genidrag

Sist på den här bollen, måhända. Men det är nu den ska börja rulla och det har liksom inte funnits skäl att pilla på den innan dess. Donald Brashear var precis vad den här SHL-säsongen behövde.

Jag var precis lika tvärchockad som alla andra när nyheten briserade i tisdags. Jag hade just sett första perioden mellan Växjö och Frölunda, två väntade topplag som besitter fantastiska möjligheter att spela underhållande och fartfylld hockey med svallande känslor. Men eftersom de på sedvanligt SHL-manér mest ägnade sig åt att åka runt och utbyta artigheter, stänga igen mittzonen och böka runt i sarghörnen för att till varje pris inte släppa in några mål så fimpade jag andra perioden och hoppade istället in i en varm bastu för att funderade en stund över livets vedermödor.

När jag kom ut hade Modo släppt nyheten att man värvat Donald Brashear, 42 årig hockeypensionär med ett minst sagt osvenskt CV. Framför mina ögon brejkade den svenska hockeysfären hela internet. I ett par timmar varvade vi  hela jävla Twitter och Brashear trendade värre än en bröstvårta på Oscarsgalan.

Min första reaktion var väl den gängse. Hur fan gick det här till, och varför?

På onsdagen fortsatte spektaklet uppe i Örnsköldsvik, en stad där jag genom åren lärt känna många människor och där man milt sagt tar det här med ishockey på mycket stort allvar. Efter ett direktsänt träningspass som förutom Brashear även innehöll korphockeyspelaren Gaetan Royer leddes en till synes utarbetad Per Svartvadet ut i ett pressrum och kastades rakt in i medias glufsande käftar. Bredvid honom satt Donald Brashear.

Mannen utgör en ganska skräckinjagande figur, även i webb-TV. Stor som en jordbruksmaskin, biceps som en Marvel-figur och därtill den kalla och orörliga blicken hos en vithaj i färd med att sluka en surfande hawaiian. Jag har aldrig haft förmånen att träffa den väldige amerikanen, men om man blir lite illa till mods framför en dator 55 mil bort från den presskonferens där Brashear sitter och säger snälla saker, så kan jag bara föreställa mig hur det känns att bli interpellerad av denna mänskliga lyftkran när man just har tacklat William Nylander eller Gustav Possler i ryggen.

De flesta röster har varit kritiska, oförstående, indignerade. Foppa har tappat det. Modo höljer ett löjets skimmer över SHL. Brashear är slut sedan länge och kommer bli frånåkt i alla väderstreck. Vad ska denna förhistoriska flåbuse här att göra, när vi ändå inte får slåss? Tänk om han ändå slår och skadar någon?

Ingen tycks vilja se poängen.

För det första, Modo har inte pengar att värva någon Kiiskinen eller Salmela. Under Charlotte Gustavssons ledning genomgår klubben en ekonomisk sanering och organisatorisk effektivisering som är nödvändig om de i framtiden ska kunna operera oberoende av kommunens välvilja. Brashear kostar inte många kronor, om någon nu trodde det.

För det andra, vad är det Modo främst saknar? Ja, i första hand ett bra försvarsspel, men ett sådant byggs på många komponenter. Två av dem är erfarenhet och muskler. Donald Brashear må hånas för sin bristande talang, men eftersom han med den talangnivån spelat över 1000 NHL-matcher så saknas knappast den tredje och enkilt viktigaste komponenten för att få ordning på ett hockeylag – arbetsmoral. En sjuhelvetes sådan. Ett hockeylag är tillsammans på isen några timmar varje vecka, men spenderar betydligt mer tid än så tillsammans i omklädningsrum, i gym och på bussar och flygplan. Nr 87 lär ha en del lärdomar att dela med sig av.

För det tredje, hur dålig är egentligen Donald Brashear i förhållande till SHL:s kvalitet? Den frågan har vi ännu inget svar på, men det är knappast tal om en spelare som ska klocka 19 minuter, transportera puck och styra spelet i powerplay. Hur Anders Forsberg tänker använda honom får framtiden utvisa, men en inte alltför djärv gissning är att han kommer spela sex-sju minuter i de kedjor där det för stunden behövs, gräva fram puckar ur de i SHL så välbesökta sarghörnen och kanske rentav stå framför mål och flytta kroppar i powerplay och boxplay. Det behöver man inte ha OS-kondition för att fixa. Vi som sett Brashear en del under åren vet att han absolut inte är talanglös med klubba och puck och alltid jobbar hårt i varje situation. Avseende spelskicklighet lär han knappast vara mer begränsad än till exempel Johan Markusson, och ni kan ju fråga Sam Hallam om han hade velat ha honom i båset mot Djurgården på Hovet igår?

För det fjärde, vad har Modo och SHL egentligen att förlora? Just ingenting. Den här värvningen var en frisk fläkt i en sällsynt grå novembermånad. Pigga juniorer i all ära, men profilerna och känslosvallen står knappast som spön i backen. Vill man undvika att Brashear slår och skadar någon försvarslös stackare så är det väl inte svårare än att man ger fan i att göra honom uppretad. Skulle han ändå sopa till någon så får man anta att han vid 42 års ålder och ekonomiskt oberoende har synnerligen gott fog för det. Och då lär han ha Modo-fansen på sin sida. De som betalar biljetterna och TV-licenserna i den här branschen håller på ett lag, inte på en liga.

För det femte, även om man inte får slåss i SHL – är det verkligen helt värdelöst med en polis i laget? Well, har ni någonsin varit inblandade i ett rejält slagsmål? Eller åtminstone ett sammanhang där ett sådant har vankats? Då vet ni att maktbalansen är helt avgörande för händelseutvecklingen. Inte sällan klarar den grupp kombatanter som förfogar över den största och mest beryktade slagskämpen sig helt utan att utdela en enda smocka. Hot om våld är ofta en effektiv åtgärd för att våld inte ska uppstå. Vill DU slasha Linus Ullmark på plocken på lördag?

För det sjätte, vad är det Modo har i överflöd? Talang. Inte minst fiinns den talangen i form av en samling unga män som fått ganska mycket serverat här i livet. De två största talangerna heter Nylander och Kempe. De kommer från hockeyfamiljer, har fått spelet i generna och kunnat utöva sin sport i en värld av goda kontakter och bra förutsättningar.

När Donald Brashear var liten fick han kraftigt med stryk av sin styvfar. Han fick under en period inte ens bo ihop med sin mamma eftersom hennes nye man inte gillade att han var svart. Till slut blev han av sin egen mor skickad till fosterfamilj, eftersom hon ansåg att han hade mentala problem.

En logisk följd av en sådan barndom är kriminalitet, brottslighet och droger. Men Donald Brashear krigade sig via den benhårda QMJHL till en karriär om över 1000 NHL-matcher, han var en uppskattad lagkamrat och vän i så gott som alla klubbar han satte sin fot i under nästan 20 år och sånär som ett bråk på ett gym 2007 har han haft en karriär som varit nästan helt fri från skandaler vid sidan om isen.

Om man inte tror att unga hockeyspelare med karriären på silvetfat har något som helst att lära av en sådan människa så bör man nog fundera en gång extra.