Rydaholmarn som blev Leksand trogen – Old School Hockey Peo Carlsson

Han föddes samma år som moderklubben Rydaholms SK grundades. Men Peo Carlsson kom sedermera att bli betydligt mer förknippad med Leksand. I veckans Old School hockey berättar ”Rydaholmarn” om resan från Rydaholm till Tre Kronor.

Rydaholms SK bildades den 9 februari 1959. Den 21:a mars samma år föddes klubbens kanske största hockeyspelare genom alla tider, Per-Olof Carlsson. Via Troja flyttade han till Leksand 1981 och blev klubben och elitserien trogen fram till och med 1993. På 383 matcher i elitserien svarade han för 138 mål och totalt 283 poäng.
– Om du stått i Småland, mittemellan Värnamo, Växjö och Ljungby, någon gång så var du antagligen i Rydaholm, skrattar Peo Carlsson.
– Det lättaste att säga är annars att Rydaholm ligger fyra mil från Växjö. Då är det kanske lite lättare att hitta det i kartboken. Jag har fortfarande mycket kontakt med Rydaholm eftersom vi har sommarställe där ner. Vi är ner dit flera gånger om året.

När Peo Carlsson växte upp i Rydaholm var det i första hand fotboll och hockey som gällde på orten.
– Rydaholm är ett samhälle med ungefär femtonhundra invånare. Det fanns egentligen bara fotboll och ishockey där då. Idag tror jag att hockeylaget ligger i Division 3.

”Peo” Carlsson var 17 år då han lämnade Rydaholm, som även då spelade i Division 3, för spel i hårt satsande Division 1-laget, Troja från grannorten Ljungby.
– Troja var ett av laget från orterna runtomkring som spelade i en högre serie än vad Rydaholm gjorde. Andra lag var bland annat HV 71 och Tingsryd.
– Efter TV-pucken var det faktiskt bara Troja som hörde av sig till mig och visade intresse. Man kan väl säga att det då blev ett ganska naturligt steg för mig att flytta Troja då dessutom Ljungby ligger relativt nära Rydaholm.

”Peo” innan flytten till Leksand

Det blev fyra säsongen i Division 1 och en i Division 2 för ”Peo” Carlsson med Troja. På 112 matcher i ettan svarade han för 81 mål och totalt 135 poäng. Trots att Troja hade ett mycket bra lag med bland andra Sune Bergman, Kenneth Andersson och bröderna Hannu och Matti Lassila lyckades man aldrig ta sig upp till elitserien.
– Troja hade åkt mycket upp och ner mellan serierna i flera år. 1976 kom Lennart Åhlberg till klubben och med det blev det också en helt annan satsning. Vi var riktigt nära att avancera till elitserien under några år. Ett år föll vi mot Hammarby i playoff och ett annat mot Bofors som var riktigt duktiga lag vid den här tiden.
– Det kom många bra spelare från Norrland ner till Troja under dom här säsongerna eftersom klubben kunder erbjuda bra jobb på bland annat Strålfors i Ljungby. Jag själv jobbade också där under några år tillsammans med bland andra elitseriedomaren Lasse Henriksson. Även Lasse Brännlund jobbade där. Han hade tidigare varit målvakt i Växjö, Tingsryd och Troja. Jag hade även haft honom som tränare i Troja tidigare.

Säsongen 1980/81 ledde tränarduon, Nisse Carlsson och Roland Bond, Leksand i elitserien. Sejouren blev bara ettårig och inför säsongen 1981/82 skulle klubben få sin andra heltidsanställda tränare (Vladimir Zabrodsky var den första). Valet föll på tidigare landslagstjärnan Mats Åhlbergs bror Lennart Åhlberg med rötterna i Avesta. Lennart Åhlberg hade som bekant tränat ”Peo” Carlsson i Troja och nu blev en av hans första åtgärder att se till att Carlsson från Rydaholm flyttade med honom upp till Leksand.
– Visst var det via Lennart som jag hamnade i Leksand. Jag hade haft ett bra år i Division 1 och vunnit skytteligan före HV- spelarna Ulf Zetterström och Hasse Wallin. Även Uffe skulle ju hamna i Leksand efter den här säsongen.
– Det var länge aktuellt att jag skulle spela för Frölunda, men Leksand presenterade ett bra upplägg vilket jag också nappade på.

Lennart Åhlberg berättar:
– Jag var inte den som värvade ”Peo” från Rydaholm till Troja, men man kan väl säga att det var jag som lyfte upp honom i klubbens A-lag. När jag flyttade till Leksand bedömde jag att ”Peo” var mycket utvecklingsbar som spelare och att han även skulle lyckas i elitserien, något som stämde bra. En otroligt lojal spelare som alltid gjorde allt för laget.

Steget från Division 1 till elitserien var också stort för ”Peo” Carlsson även om han gjorde 10 mål och totalt 15 poäng redan första säsongen i klubben.
– Visst var det ett stort steg, helt klart. Jag kom från Troja, Uffe Zetterström från HV71 och Uffe Skoglund som spelat i Malmö några säsonger. Vi tre var nya och kände varandra genom att vi hade spelat mot varandra i Division 1 södra genom åren, men det vara aldrig några problem för någon av oss att komma in i laget.
– Jag hade spelat fem år med Troja då, men det var inte samma scouting av spelare som det är idag. Det innebar att jag var ganska gammal, 22 år, när Leksand hörde av sig till mig. Tanken var självklart redan från början att jag skulle ta chansen från början och bli kvar där i några år. Det blev totalt tolv säsonger innan jag slutade 1993.

Debuten?
– Vi spelade mot Brynäs i Gavlerinken. Det slutade 4-4 och jag gjorde ett mål, men från själva matchen minns jag inte speciellt mycket.

Genombrottet?
– Oj, vad svårt… Säsongen 1984/85 kom jag med i Tre Kronor och gjorde överhuvudtaget en bra säsong. Det kan man väl säga var mitt genombrott.

I Troja och Leksand har ”Peo” Carlsson haft en rad mycket fina tränare, Lennart Åhlberg, Tore Jobs, Dan Söderström, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Kalle Alander, Hans Jax, Bengt ”Fisken” Ohlson, Christer Abris, Jan Vitasp, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Staffan Tholson, Dan Labraaten. Wayne Fleming och Tomas Nord.
– Det är så många tränare genom åren som har betytt mycket för mig. Självklart har Lennart Åhlberg betytt väldigt mycket för mig och hjälpt mig att ta ett stort steg i min utveckling inom hockeyn.
– Dan Söderström var en annan viktig tränare liksom Roger Lindqvist med sin tuffa fysträning. Abris var en annan härlig tränare som toppade med att ta oss till final 1989.

Han hade även Wayne Fleming under en säsong.
– Där har du en annan riktigt bra tränare. Fleming förde in hockeyn i en helt annan dimension här i Leksand. Visserligen hade jag jobb hela tiden vid sidan av hockeyn, men när Fleming kom till Leksand skulle spelarna där vara heltidsproffs.
– Det var också då som vi började videoanalysera matcherna för första gången. Den säsongen var verkligen kul och annorlunda.

Du spelade under många säsonger i samma kedja som din gode vän, Jonas Bergqvist, varför klickade det så bra mellan just er två?
– Bra fråga, men vi hade väl skridskoåkningen båda två som vår styrka. Sedan levde vi mycket på att kämpa hårt i varje match och på det viset kompletterade vi antagligen varandra bra.

Jonas Bergqvist:
– ”Rydaholmarn” och jag spelade ihop under många år. Jag tror att vi fungerade bra ihop eftersom vihade en ganska lika spelstil. Båda var väldigt envisa och gav alltid allt. Han är en härlig kille och vi har alltid gillat varandra vid sidan av hockeyn. – Hade inte ”Peo” råkat ut för sin ögonskada hade han med all säkerhet gjort betydligt fler landskamper och antagligen några VM-turneringar.

Foto: Arkivbild

Det var säsongen 1985/86 ”Peo” Carlsson drabbas av en ganska svår skada i samband med en match mot Södertälje i Leksands Isstadion.
– Min kompis på Folksam här i Leksand, Stefan Nilsson, sköt ett slagskott som en spelare i Södertälje slängde sig och täckte så jag aldrig hann se pucken. Den tog rätt i ögat och man trodde att jag skulle mista synen på det ögat, även okbenet trasades sönder.
– Jag kom under kanonbra vår på Falu Lasarett där läkarna räddade synen. Det jag har fått med mig från den händelsen är att jag fick ett så kallat dubbelseende.

Stefan Nilsson berättar:
– Jag såg att en spelare i Södertälje slängde sig för att täcka mitt skott. Då lade jag istället pucken lite högre för att få den på mål. Just då hade ”Peo”, tråkigt nog, lagt av visiret och pucken träffade precis i ögat så pupillen delade sig och han fick en allvarlig ögonskada. Självklart är det jobbigt att skada en medspelare, för den delen även att skada en motspelare.
– ”Peo” är annars en fantastisk kompis som alltid såg till att alla hade det bra i omklädningsrummet. Dessutom var han en kämpe och en riktigt bra hockeyspelare.

Per-Olof (Jo, så heter han faktiskt och inte ”Peo”) Carlssons starkaste säsong i Leksand var 1988/89. Några säsonger dessförinnan hade Björn Doverskog tagit över och blivit klubbens starke man och börjat sätta sin prägel på klubben.
– Det skedde en hel del förändringar i ishockeylagen i Sverige under dom här åren. Jag hade studerat under mina tre första år i Leksand och efter det, som sagt var, hade jag haft jobb upp till 50 % arbetstid på Folksam vid sidan av.
– Då Björn kom till Leksand ville han att spelarna skulle spela mer professionellt. Visserligen hade vi innan också haft bra träningsmöjligheter, men nu började vi träna på förmiddagarna. Leksand hade kanske legat lite efter på den sidan så Björn Doverskogs ankomst till klubben kom att betyda en hel del för klubbens utveckling.

Just säsongen 1989/90 går Leksand till final mot Djurgården. Leksand vann första matchen på Globen i Stockholm, men sedan vann Djurgården tre raka matcher och blev svenska mästare.
– Vi var för gröna. Innan finalspelet räknade vi halvt som halvt med att förlora den första bortamatchen för att sedan vinna våra hemmamatcher. Nu vann vi första matchen i Globen och jag tror att det smög in en känsla att nu låg vägen öppen till guldet.
– Vi var inte mentalt förberedda för det scenariot i en final vilket jag tror gjorde att Djurgården kunde vända och vinna.

Säsongen därpå blir ”Peo” Carlsson unik i elitserien då han som första målskytt någonsin får ett mål godkänt fast inte pucken gått i mål.
– Det var en ganska ny regel som sa att kommer du fri utan målvakt under matchens sista två minuter och någon fäller dig så räknas det som mål.
– Vi spelade mot Djurgården och deras back, Christian Due-Boje, fällde mig och domaren signalerade för mål. ”Daggen” Olsson hade haft en regelgenomgång med oss i Leksand innan säsongen så jag hade det där någonstans i bakhuvudet och förstod ganska tidigt att det skulle räknas som mål.

Trots att Leksand hade relativt starka lag väntade två tunga säsonger, 1990/91 och 1991/92 med spel i allsvenskan efter jul eftersom man slutade på näst sista plats innan juluppehållet.
– Vi tappade rätt många bra spelare. Peter Åslin flyttade till HV 71, ”Sigge” (Magnus Svensson) flyttade till Schweiz, Jarmo Mäkitalo skrev på för Boro, Rich Kromm åkte hem och så vidare.
– Visst hade vi ett bra lag ändå och när det gick trögt trodde nog dom allra flesta att det skulle lösa sig ändå. Det krävdes att vi skulle få press på oss i allsvenskan för att vi skulle resa oss och visa klass. Vi klarade faktiskt av att ta oss tillbaka båda vändorna i allsvenskan och det var verkligen en lättnadskänsla när vi hade klarat det.

Foto: Arkivbild

Varför valde du att sluta efter säsongen 1992/93?
– Jag hade skrivit ett tvåårskontrakt året innan och redan då bestämt mig för att sluta när kontraktet gick ut.
– Visserligen hade jag några förfrågningar från andra klubbar, men det blev aldrig aktuellt att gå dit eller varva ner eftersom jag inte hade någon motivation till att fortsätta.

Det blev totalt 7 A-landskamper för ”Rydaholmarn”. Debuten kom säsongen 1984/85.
– Det var mot Norge och vi vann med 11-2. Jag spelade i en kedja med Per-Erik Eklund, som då spelade i AIK, och min kompis från Leksand, Jonas Bergqvist. Min bästa landskamp gjorde jag nog mot Finland i Izvestijaturneringen i Moskva.

Där spelade han i en kedja med Johnny Strid och Michael Granstedt. Sverige vann med 5-3 och ”Peo” Carlsson svarade för 3-3 målet framspelad av Anders Eldebrink, men något VM-spel blev det aldrig för honom.
– Jag var med på lägret inför VM i Prag 1995. Det var Leffe Boork som var förbundskapten då, men jag kom aldrig med, avslutar Per-Olof Carlsson som fortfarande bor kvar i Leksand och ofta ses på Leksands hemmamatcher i Tegera Arena.