Motgången födde Johns framgång: ”Tyckte bara synd om mig själv”

Det är motgångarna som föder framgångarna. I John Klingbergs fall i form av krånglande höfter och en deprimerande sejour i Finland. Hockeysverige.se har träffat backen vars bakslag tidigt i karriären har gjort honom till en bättre spelare.
– Allt sket sig hockeymässigt och jag mådde bara dåligt och tyckte bara synd om mig själv, säger 22-åringen om den tuffa tiden i Finland.

GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)
John Klingberg sitter med hela munnen full av baguette när hockeysverige.se kommer in på kaféet där vi har stämt träff. Mellan tuggorna berättar den 22-årige backen engagerat om sitt nyfödda intresse för golf. Man kan lätt få bilden av att alla hockeyspelare är inbitna golfspelare sedan födseln, men i Klingbergs fall är kärleken till sporten relativt färsk.
– Jag började spela förra sommaren. Det var (storebror) Calle som sa ”nu ska vi börja spela golf” och det gjorde vi, men det är mest jag som har spelat, säger John och ler brett när han berättar att han nyligen vann en longest drive-tävling med sin agentur efter att ha tjongat i väg bollen 270 meter.
– Jag är nere på elva i handikapp nu så det har gått rätt bra, men så spelar vi nästan varje dag också. Efter träningarna brukar jag, Johan Sundström och Viktor Svedberg som jag tränar en hel del med sticka ut på banan.

John Klingberg.

Trots det fina vädret som sommaren 2014 har bjudit på dröjde det ett tag innan John Klingberg kunde ge sig ut på golfbanan. I mitten av april tvingades han nämligen operera båda sina höfter, detta för andra gången på mindre än två år. Sommaren 2012 genomgick han omfattande ingrepp för att få bort pålagringar runt båda höftkulorna. Under förra säsongen gick det upp för honom att operationerna inte hade lyckats fullt ut. Smärtan kom tillbaka och han fick spela på smärtstillande under stora delar av säsongen. När Frölunda hade åkt ut ur SM-slutspelet drog han över till AHL för att spela med Dallas Stars farmarlag Texas Stars. Där åkte han på en knäskada och efter det tog han i samråd med NHL-klubben beslutet att genomgå nya höftoperationer på en gång för att ge sig själv chansen att läka innan träningslägret drar i gång i höst.
– Jag hoppas och ber att jag inte behöver göra det här igen. Jag kunde knappt röra mig… Det var förbannat jobbigt de två första dagarna efter operationen. Då låg man inne på sjukhuset med smärtor, suckar John.
– Förra gången opererade jag en höft i taget med ett par veckors mellanrum, men nu tog jag båda två på en gång. Det var betydligt jobbigare.

Rehaben har gått helt okej och även om han ligger lite efter det uppsatta schemat tror han inte att operationerna ska ligga honom i fatet när säsongen ska till att starta.
– Jag har ändå kunnat köra på rätt bra. De senaste veckorna har det känts bättre och nu har jag kunnat vara på is en hel del. Nu är det ändå en månad kvar till campen. Det är ganska lång tid och vad jag känner så har det känts bra.

”DET HADE VARIT ETT SÅDANT HÅRT SLAG MOT HONOM…”

Skadebesvären som uppkom efter hans succéartade säsong i Frölunda, där han sköt elva mål och gjorde 28 poäng i SHL, fick tråkiga konsekvenser. Han tvingades tacka nej till chansen att spela in sig i det svenska VM-laget i våras.
– Jag hade lite kontakt med (Pär) Mårts innan och han sa att det fanns en chans att jag skulle få en plats. Sedan blev det lite tråkigt när jag åkte över till AHL. Jag spelade två matcher och fick en smäll mot knäet i den tredje och tänjde ut ledbandet. Jag skulle vara borta i tre-fyra veckor och då kände jag att det var lika bra att sätta punkt för den säsongen och ta höfterna direkt. Lite otur, men det kanske är smart inför framtiden, konstaterar han.

Du gick inte bara miste om chansen till VM-spel, du missade även möjligheten att spela AHL-slutspel med Texas Stars, som ju besegrade din brorsa Calles lag St. John’s Icecaps i Calder Cup-finalen…
– Ja, det hade varit så jädra kul. Tänk om man hade fått möta honom i finalen och sedan vinna. Det hade varit ett sådant hårt slag mot honom när han har krigat där i tre år och jag bara kommit in där direkt (skratt). Det hade varit en upplevelse.

Har de här skadorna ändrat din målsättning inför den här säsongen?
– Nej, jag tror att jag kommer att vara helt frisk till campen. Målsättningen jag har är såklart att ta en plats i NHL. Om det inte händer känner jag inte att det är fel att kriga till sig en plats via AHL. Jag är beredd på den vägen också.

FOTO: Bildbyrån

I slutet av augusti flyger John till Dallas för att få en grundlig undersökning av höfterna och samtidigt göra de sista förberedelserna inför säsongen. Mycket tyder på att han får inleda säsongen i AHL, men Dallas general manager Jim Nill har inte gjort någon hemlighet av att han tror mycket på backarna som klubben har i organisationen. Under sommaren värvade han därför inte en enda ny back.
– Det finns inte jättemånga offensiva högerfattade backar där (skratt). På så vis ser det positivt ut för mig, men jag tror inte riktigt på det där, säger John apropå att han skulle ha en fördel på grund av hur han är lagd som spelare.
– De backarna som spelar bäst får spela oavsett om de är offensiva eller defensiva. De har två stycken bra backar som är uttalat offensiva i (Trevor) Daley och (Alex) Goligoski. Sedan tycker jag ändå att Jordie Benn, Jamie Benns brorsa, är jäkligt skicklig. Så det finns konkurrens. Men det är positivt att de har valt att inte plocka in någon ny back, utan tänker satsa på de unga. Det är jäkligt kul. Det blir bra konkurrens på campen.

Många svenska hockeyspelare sticker över till Nordamerika rätt tidigt, men du har tagit några år extra på dig innan du drar över nu. Kan du förklara hur du har resonerat?
– När jag kom upp i A-laget från juniorerna här i Frölunda kände jag att jag var lite för lat och hemkär. Jag ville bryta mönstret. Därför valde jag att flytta till Finland (hösten 2011) och testa på spel i Jokerit.
– När jag väl åkte över ångrade jag mig. Jag var inte alls redo för det och då blev det som det blev. Jag har inte någon annan att skylla på än mig själv – jag var inte redo i skallen. Allt sket sig hockeymässigt och jag mådde bara dåligt och tyckte bara synd om mig själv. Men när jag tittar tillbaka på det nu skrattar jag bara åt det och det visar någonstans att jag har lärt mig mycket längs vägen. För mig har det varit nyttigt att vänta, men för andra kanske det är nyttigare att sticka på en gång.

FICK INTE KOMMA HEM TILL FRÖLUNDA

John Klingberg bröt kontraktet med Jokerit halvvägs in på säsongen 2011/12, men någon återkomst till Frölunda blev det inte då. Klubben sa nej.
– Jag ville komma hem eftersom det hade skitit sig så mycket, men det gick inte. De ville inte ta emot mig. Så här i efterhand var det kanske bra. Jag kunde inte ha kommit till ett så mycket bättre ställe än Skellefteå. Att Frölunda sa nej var kanske en bra sak. Jag är oerhört tacksam för vad Skellefteå gjorde för mig.

Hemkomsten till Frölunda kom förra sommaren i stället. Som nybliven svensk mästare med Skellefteå valde John Klingberg att skriva ett ettårskontrakt med Göteborgsklubben.
– Att jag valde att komma hem till Frölunda så här ett år innan jag stack berodde på att jag kände tränarna Roger (Rönnberg) och Robban (Ohlsson) så pass bra sedan tidigare. Samtidigt kände jag att jag skulle få en ännu större roll i Frölunda än i Skellefteå. Det var ett svårt val, men det större ansvaret var nog det som övertygade mig.

Är det i ett sådant läge man tittar på utvecklingsmöjlighet i stället för pengar?
– Ja, det blev inte ens en förhandling gentemot klubbarna. Jag hade bestämt mig för Frölunda redan innan vi hann komma dit.

FOTO: Uffe Bodin

Du har gått igenom en hel del motgångar så här tidigt i karriären både med det som hände i Finland och alla höftoperationer. Hur har det påverkat dig?
– Bara positivt. Jag var väldigt negativ mot mig själv och allt annat när jag var i Finland. Då kände jag att ”shit, jag har tappat allting”. Men när jag kom till Skellefteå vände det och det stärkte mig som person.
– Jag är väldigt mycket starkare i mig själv i dag, lugnare och stabilare skulle jag säga. Jag kände inte längre att jag behövde avgöra allting själv jämt. Inom svensk hockey har det varit mycket påtryckningar att man ska våga misslyckas och det är väl bra att det är så, men samtidigt kommer du inte att få spela om du tappar pucken för många gånger. Då är du en risk bakåt. Det är där jag tycker att jag har lärt mig att ta bättre beslut.

Carl Klingberg.

Du har fått bättre balans i spelet alltså?
– Ja, precis. Jag tänker inte längre att ”nu ska jag finta av honom” utan det kommer av sig själv. Det är den största skillnaden samtidigt som jag har vuxit som person och lärt mig att hantera pressen. Det är väl mognad, antar jag.
– Nu fick jag fick en stor roll i Frölunda från början och jag tycker att det gick bra. Det viktigaste var att jag var stabil hela vägen förra säsongen, att jag aldrig tappade spelet. Det var ändå största målet. Som ung kan det gå väldigt bra i några matcher och sedan mattas man av, men nu tycker jag att jag var där hela säsongen.

John Klingbergs telefon ringer. Det vankas familjemiddag hemma hos mormor. Bröderna Klingberg, som förutom John och storebror Calle även består av minstingen Olle, 16, back i Frölundas J18-lag, är tajta. I likhet med de flesta andra syskon har de dock haft sina duster genom åren.
– Vi är tre bröder som vill vinna hela tiden och det har hjälpt oss. Olle är en liten sladdis, men han har ju fått ta en hel del. När Calle gick på mig hade jag inte så mycket att sätta emot. Då var jag feg och gick på Olle i stället (skratt).
– Men vi har sporrat varandra och hjälpt varandra på så vis. Vi hade nog inte varit de hockeyspelare vi är i dag om det inte vore för hur vi har tävlat sinsemellan.

Tanken är att John och Calle båda ska bli ordinarie i respektive NHL-lag inom sinom tid. Eftersom Johns Dallas Stars och Calles Winnipeg Jets båda återfinns i NHL:s västra konferens bådar det för en del heta brödramöten på sikt. Syskonkärleken kan alltså blossa upp i Nordamerika igen.
– Det vore häftigt. Men man får se upp med Calle, speciellt när han är arg. Då vill man inte vara i närheten av honom (skratt).