Berättar om överraskande flytten: ”AIK var en speciell utmaning”

Han växte upp tillsammans med Jaromír Jágr och var en del av en av tjeckisk hockeys mest framgångsrika kedjor på 90-talet.
1996 värvades han överraskande till AIK för spel i Sverige och här har han blivit kvar än till i dag.
I dagens Old School Hockey möter vi Otakar Vejvoda.

Vid VM i Wien 1996 vann Tjeckien guld. En av lagets mest framgångsrika kedjor var den med Martin Procházka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda. Strax efter turneringen presenterade AIK, tränade av finländske Timo Lahtinen, trion som nyförvärv till klubben.

För Procházka och Patera blev spel i AIK en språngbräda ut till NHL medan Otakar Vejvoda efter en del skadebekymmer tvingades att sluta spela. Vejvoda, som var en av Tjeckiens stora spelare vid den här tidpunkten, blev kvar i Sverige efter sin tid i AIK. Hockeysverige.se träffade Otakar Vejvoda i GIH:s lokaler på Lidingövägen i Stockholm.

– Jag går hit varje dag för att gå i skolan och på eftermiddagarna har vi träning där borta (Vejvoda pekar mot Danciahallen på Östermalms IP), så jag har fullt upp kan man säga. Jag bor ganska nära här också och jag har ett barn.

BARNDOMSKOMPIS MED JÁGR  

Otakar Vejvoda är uppväxt i gamla Tjeckoslovakien, i hockeystaden Kladno närmare bestämt.

– Pappa (Även han vid namn Otakar) spelade. På så vis blev jag också indragen i hockeyn. I min värld fanns det inte mycket annat att göra än att spela hockey.
– Vi samlades, grabbar som gillade varandra, hade samma intresse och gick i samma skola, och hamnade i en form av hockeybubbla redan från början. På den tiden vann dessutom Kladno titel efter titel. Då blev det naturligt för oss att följa med hockeyn samtidigt som intresset och viljan att bli som dom som spelade i laget hela tiden växte.

En av Otakar Vejvodas kompisar var en av Tjeckiens största spelare genom alla tider, Jaromír Jágr.

– Vi lärde känna varandra som fem- eller sexåringar. Vi gick i samma skola och klass. Vi satt till och med i samma bänk. Man kunde se redan från början vilken otroligt stor talang han var.

Jaromir Jágr. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad har han betytt för hockeyn i Kladno och i Tjeckien?
– Hans roll inom tjeckisk hockey har ju förändrats med tiden. Från början var han en supertalang. Sedan förvekligade han dom här förhoppningarna som vi alla hade, att bli bäst. Men framförallt förvekligade han alla förväntningarna han hade på sig själv.
– Redan när Jaromír var 17 eller 18 år sa han till mig att han skulle bli bäst i världen. Det blev så också, säger Otakar Vejvoda med ett leende och fortsätter:
– Vi har mycket kontakt fortfarande. Senast jag pratade med Jaromír var i september. Vi var hemma i Tjeckien. Han är ägare till 70 procent av min gamla klubb. Min bror (Martin Vejvoda) var sportchef där då. Det blev att vi snackade lite taktik och om spelet, men som vanligt när man ses blir det att man snackar en hel del om gamla tider.

Vejvoda debuterade i Kladnos A-lag säsongen 1990/91. Coacher var Václav Sýkora och Frantisek Kaberle den äldre.

– På den tiden var det fortfarande Tjeckoslovakien. Vi mötte Bratislava som i dag tillhör Slovakien. Dom hade en i laget som hette Dusan Pasek och som var kapten. Han hade spelat i NHL (Minnesota), men hade nu precis kommit tillbaka till ligan så jag minns att man var skraj att möta honom.
– Det var en kul match, men ändå ingen höjdare eftersom vi förlorade.

”DET VAR EN STOR BESVIKELSE”  

Hans båda blivande kedjekamrater, Martin Procházka och Pavel Patera fanns med i Kladnos trupp, men i Vejvodas debut spelade de tre inte tillsammans.

– Nej, det stämmer. Vi spelade inte tillsammans i min första A-lagsmatch. Patera spelade då fortfarande i A-juniorerna där min pappa var tränare. Jag spelade med Patera och Tomas Mikolasek. Det hade vi gjort sedan vi var nio eller tio år gamla fram till det jag kom med i landslaget egentligen.
– Martin Procházka började spelade med mig och Patera 1994 eller något. Han föddes en by ungefär två mil utan för Kladno, men kom till vår hockeyklass när han kanske var elva eller tolv år.

Otakar Vejvodas pappa spelade som aktiv i Kladno, men även i Sparta Prag och Dukla Jihlava. Han var även tränare för Otakar både som junior och senior i Kladno.

– Pappa var back och jag var forward. Han har nog främst betytt motivation och inspiration för mig då jag var och tittade på A-laget. Jag har såklart fått växa upp med dom bästa spelarna i historien och känner dom väl och att just få inspiration från dom är väl det som betytt mest för mig.

Du har haft tränare som Eduard Novak, Jan Neliba, Ludek Bukac och så vidare. Vem eller vilka tränare har betytt mest för dig genom åren?
– Det finns lite olika åsikter om kommunisternas sätt att bedriva idrott. Men det var ingen som skrek på oss och det var aldrig några tuffa tag. Jag tycker att det egentligen känns mycket tuffare här i Sverige jämfört med hur det var på 1980-talet i Tjeckoslovakien.
– Tränarna lät oss spela mycket och ha kul. Jag kan inte säga att någon speciell tränare betytt mer än någon annan. Det var aldrig speciellt mycket taktik, utan jag minns bara träningarna som glädje.
– Om jag ska försöka svara på den frågan på ett bra sätt skulle jag säga att alla tränare som låtit oss ha kul, spela och utvecklats individuellt har betytt mycket för mig.

Säsongen 1993/94 får Otakar Vejvoda lite av ett genombrott. På 39 matcher svarar den då 21-åriga Kladnotalangen för tolv mål och 36 poäng. Kladno vinner ligan före Ceske Budejovice, men i slutspelet blir man utslagna i semifinal av Olomouc. Ett Olomouc vars största stjärnor då var relativt anonyma Petr Tejkl och Martin Smetak.

– Det här var en stor besvikelse givetvis. Varför vi inte vann guldet kan jag inte ge något bra svar på. Vi förlorade inte många matcher i grundserien, men det fungerade inte i slutspelet.
– Samtidigt kanske det var bra för oss yngre eftersom många av lagets äldre spelare slutade efter den säsongen. Det innebar att många av oss yngre spelare fick helt andra roller. Pavel (Patera) vann poängligan säsongen efter som den första i historien från en tredjekedja. Vi gick från att vara tredjekedja till att leda laget säsongen efter. Självklart var det här en liten utmaning.
– Det var inte bara jag, Patera och Procházka som var unga och fick en större roll den här säsongen. Det var även flera 17-åringar som Pavel Skrbek, Tomas Kaberle, Marek Zidlicky och så vidare. Vi spelade bara med sex backar, vilket gjorde att vi spelade våra 17- och 18-åringar mycket. Alla dom här unga killarna fick större plats och viktiga roller i laget.

Otakar Vejvoda. Foto: Bildbyrån

”ALLA VILLE KOMMA OCH SE JÁGR”  

Säsongen 1994/95 svarar Vejvoda för 25 mål och totalt 56 poäng på 39 matcher. Kladno missar finalspelet igen efter att ha slagits ut av Zlin i semifinalen.

– Jag var skadad den säsongen så det blev bara 56 poäng. Det var ändå en kul säsong samtidigt som jag, som sagt var, fick lite mer plats. Fast framförallt hade jag väldigt bra medspelare.

Den här säsongen kom även Otakar Vejvodas kompis Jaromír Jágr hem och spelade elva matcher då det var lockout i NHL. Jágr svarade för åtta mål och 22 poäng på de matcherna.

– Det var lockout i NHL samtidigt som vi i Kladno började säsongen väldigt dåligt. Vi tre, jag, Martin och Pavel, var på dom tre första platserna i poängligan, men laget låg efter tio omgångar på sistaplats.
– Innan lockouten vann vi ändå fem raka matcher och efter att Jágr kommit till laget vann vi ytterligare tio raka matcher. Efter en månad hade vi gått från sista- till förstaplatsen. Jágr var ju stor stjärna då och det var alltid lite extra folk på matcherna när han var med och spelade. Alla ville komma och se Jágr spela.

Säsongen 1994/95 blir också Otakar Vejvodas första i landslaget. Han gör 17 landskamper och svarar för sex mål i landslagströjan under debutsäsongen.

– Jag debuterade i Ryssland i det som hette Izvestijaturneringen. Skulle man debutera i landslaget så ville man göra det mot Ryssland. Det här var något som man hade drömt om, att få spela i landslaget. I dag drömmer unga spelare om att få spela i NHL, men då var drömmen att få spela i landslaget. Det har alltid varit en speciell rivalitet mellan oss och Ryssland precis som det är mellan Sverige och Finland. Jag tror faktiskt att jag gjorde mitt första mål i landslaget mot Sverige i den här turneringen.

Det stämmer bra. Otakar Vejvoda satte 2-0-pucken bakom Roger Nordström i en match som tjeckerna vann med 3-2.

Hur minns du VM-turneringen 1995 i Stockholm i dag?
– Jag visste inte om jag skulle kunna vara med och spela i VM eftersom jag hade brutit handleden. Det var länge oklart om jag skulle kunna spela överhuvudtaget.
– Jag minns ändå vilken bra känsla jag hade inför att få spela en turnering i Sverige. Delvis för att jag alltid haft en bra känsla för Sverige. Exempelvis så har Håkan Loob alltid varit min favoritspelare… efter Makarov och Krutov givetvis ha ha…
– För min del gick ändå turneringen bra. Vi var 15 unga killar som (Ludek) Bukac satsade på. Vi ville inte göra honom besviken. Vi kom till semifinal, men där tog det slut mot Finland som sedan vann guldet. Tjeckien var det enda lag som slog Finland i turneringen då vi vann i gruppspelet med 3-0. Den här turneringen betydde för mig att jag nu visste att jag kunde spela på den här nivån.

Var det här första gången du var i Sverige?
– Nej, jag hade spelat Sweden Hockey Games tidigare den säsongen. Innan det hade jag spelat med juniorlandslaget i J20-turneringar, men jag var även på 1980-talet med Kladnos juniorlag i Örebro och spelade Coca Cola Trofén.

Otakar Vejvoda i en match mot Sverige i VM 1996. Foto: Bildbyrån

VANN VM-GULD 1996  

Året efter plockar Ludek Bikac med Otakar Vejvoda till VM i Wien. En turnering som skulle bli hans stora internationella genombrott samtidigt som Tjeckien vann guldet efter att ha slagit Kanada i finalen med 4-2.

– Wien var under många hundra år den andra största stan i Tjeckien och det bor många tjeckiska människor där. Det har alltid varit som en andra hemmaplan och jag tror att i alla turneringar som har spelats i Wien det gått väldigt bra för oss.
– Sedan är Wien en fantastiskt fin stad, men tyvärr hinner man inte se någonting av staden under en turnering eftersom man är så fokuserad på det man är där för att göra.

Upplevde du att det var som att spela på hemmaplan under den här turneringen?
– Ja, Wien ligger väldigt nära gränsen så det var 4-5 000 människor där från Tjeckien.

Vad var det unika med det här laget som vann det här guldet?
– Vi hade ju ett lag som inte bara vann i Wien utan vi var nära att vinna guld även flera år efteråt med ungefär samma lag även om jag inte var med där längre. Man säger ju här i Sverige att det är som lag man vinner och precis så var det här.
– Det fanns många starka individer och ledare som gjorde allt för laget. Det fanns ingen avundsjuka för att vissa fick mer istid än andra. Killar som vann skytteligan hemma i Tjeckien fick spela i fjärdelinan och ibland i boxplay, men det var ingen som gnällde över det.
– Det här laget fortsatte på samma sätt under fem, sex år och man kan säga att det laget vi hade 1996 var stommen i landslaget under flera år framöver.

Vad gjorde att ni kunde gå hela vägen som du ser det?
– Vi förlorade inte en match i turneringen, men vi tappade en poäng mot Norge. Vi mötte Sverige i första matchen, Finland dagen efter och två dagar senare Norge. Nu hade Norge en väldig tur mot oss och jag minns att Espen Knutsen gjorde två mål så att dom fick poäng med sig. Vi var säkert lite trötta efter dom två första matcherna, men annars tycker jag att det kändes stabilt under hela turneringen.
– Jag kommer ihåg att vi före VM förlorade mot Sverige och Finland, men vi var det bättre laget och det var absolut ingen panik. Alla i laget visste att sådant här händer ibland, men också att man inte kan förlora sådana matcher hur länge som helst. Vi var ett ganska avslappnat gäng som gick in i turneringen och vi kände ingen press.

Finalen vinner Tjeckien över Kanada med 4-2 efter att bland annat Los Angeles NHL-stjärna Robert Lang svarat för två av målen.

– Vi slog USA i semifinal och jag kommer ihåg att det stod mellan Kanada och Ryssland vilka vi skulle möta i finalen. Kanada hade ett riktigt bra lag. Martin Brodeur var där, Curtis Joseph, Paul Kariya och så vidare.
– Vi hade spelat mot Kanada i den sista träningsmatchen innan turneringen i Prag. Jag vet inte om alla deras VM-spelare hade kommit, men vi vann den matchen ganska lätt (6-3). Jag tycker att vi sedan var det bättre laget även i finalen.

När man såg bilder från Prag dagarna efter OS-guldet 1998 var det fest på gatorna, men så var det inte efter VM-guldet 1996.

– Vi åkte buss hem och jag minns att vi var tvungna att stanna i varje by på vägen. Jag får fortfarande bilder från folk som visar när vi sitter i bussen, skrattar Otakar Vejvoda och fortsätter:
– Det var kul, men när vi kom in till Prag var det inget organiserat mottagande. Det var mer några som var ute spontant för att fira. Dessutom var det några av våra unga killar från NHL som flög tillbaka direkt (Stanislav Neckar, Michal Sýkora, Radek Bonk och Robert Lang).

Otakar Vejvoda var även med i World Cup 1996, en turnering som slutade med fiasko för Tjeckien. Man slutade sist i Europagruppen. Vejvoda spelade bara två av lagets tre matcher då en skada stoppade honom för mer spel.

– Jag hade problem med mina ben. Dessutom var jag sjuk och spelade egentligen bara en match och det var mot Sverige. Det är den enda matchen i hela mitt liv som jag spelat med feber, något som jag inte skulle rekommendera någon att göra.
– Mina föräldrar var ganska strikta när det gällde att inte idrotta med feber i kroppen. Man kunde gråta hela helgen, men man fick inte spela med 37.2 grader i kroppen. Det var förbjudet hemma helt enkelt. Mot Sverige hade jag 39.6 plus att jag hade problem med mina ben.
– Anledningen till att jag spelade var att vi visste att skulle vi vinna över Sverige så skulle vi få möta Wayne Gretzkys Kanada. Nu blev det aldrig så och vi förlorade med 3-0.
– Eftersom det var Kanada som organiserade turneringen var vi tvungna att ha med 17 spelare, tror jag att det var, som spelade i NHL. Hade vi fått spela med det lag som vann VM tror jag att det hade sett helt annorlunda ut.

Otakar Vejvoda med Pavel Patera och Martin Procházka i AIK. Foto: Stickan Kenne

ÖVERRASKANDE FLYTT TILL AIK  

Inför säsongen 1996/97 lämnar Martin Prochazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda Kladno. Ny klubbadress blir lite överraskande AIK.

– Vi, alltså hela kedjan, hade möjligheten att gå till två olika lag tillsammans. Det var Sparta Prag och AIK. För mig var det så, och antagligen var det så för dom andra också, att jag tyckte om Sverige. Dessutom älskade jag Globen. Jag visste att AIK spelade där, men jag visste inte så mycket om klubben.

Handlade det om mycket pengar vid övergången?
– När vi var i Kladno, som är en liten stad, gjorde vi inte tre mål i varje match så var det en besvikelse. Då kände vi att antingen går vi till Prag där vi kommer att smälta in i mönstret eller flytta utomlands, vilket skulle vara en utmaning.
– Pengamässigt var det inte så stor skillnad mellan AIK och Prag. Vi ville utomlands och, som jag sa, när man spelar på den nivå som vi gjorde vill man ha lite utmaningar. Dessutom var Sverige en duktig hockeynation. På så sätt var det också en speciell utmaning.
– Det var några av killarna från laget hemma som nu spelade i Sverige och som vi pratade med. Bland annat Martin Hosták och Frantisek Kaberle som spelade i Modo. Dom sa att man bedriver verksamheten på ett bra sätt här. Det betydde jättemycket för mig.

Coach för det AIK Vejvoda kom till var Timo Lahtinen.

– Jag kunde inte göra mig rättvisa när jag kom till AIK eftersom jag hade så pass ont i benen. Egentligen var jag helt paj redan från början. Dessutom var vi tre ganska dåliga på engelska och självklart kunde vi inte heller någon svenska.
– Killarna var jättetrevliga och hjälpte oss med allt, men vad dom sa till oss var ganska svårt att förstå. Först nu när jag träffar killarna efter 15 år så kan vi prata med varandra ordentligt ha ha…

Timo Lahtinen. Foto: Sören Andersson/Bildbyrån

Förstod ni hur Timo Lahtinen ville att ni tre skulle spela?
– Han sa att eftersom vi tre spelade tillsammans i landslaget och hade där ganska fria tyglar ska jag inte säga något till er om hur ni ska spela. Vi fick göra våra grejer och gick mycket på inspiration. Jag tror att det var bra för vår utveckling att vara tvungna att hitta på nya saker och sätt att spela hela tiden.

Trivdes ni bra socialt i Stockholm?
– Fantastiskt bra. Det har vi, jag, Martin och Pavel, pratat om många gånger, även Libor Prochazka som också spelade i AIK då. Alla vi brukar säga att vi betraktar tiden i AIK som vårt bästa utländska äventyr.

”PRATADE MED ETT LAG I NHL”  

En viktig kugge i det lag som AIK ställde på benen säsongen 1996/97 var målvakten Miikka Kiprusoff som senare skulle vinna Vezina Trophy i NHL. Han utsågs alltså till hela NHL:s bästa målvakt.

– Jag tror att vi alla vart förvånade över att han var så bra. Han var så lugn och väldigt avslappnad. Han hade en trygghet i sig själv och den här tryggheten spred han till hela laget.
– AIK hade ett lag med många unga bra spelare som Dick Tärnström och Niclas Hävelid. Jag personligen är besviken över att jag inte kunde bidra mer på grund av mina ben.

Just problemen med en muskelskada i benen gjorde att Otakar Vejvoda redan säsongen därpå tvingas att sluta med hockey.

– Ja, det stämmer. Jag hade problem redan från början, men det var ingen som visste om det. Man ville ju inte gnälla när man kom till ett nytt lag direkt, men jag hade stora problem den säsongen.

Hade du kontakt med AIK efter den här säsongen?
– När Pär Mårts och Mats Hallin hade tagit över AIK var det tänkt att jag skulle börja spela där igen, men då hände det massa andra småsaker. Jag hade tränat själv en hel del här på Bosön och efter att jag pratat med Mårts och Hallin bestämde vi att jag skulle ansluta till laget när dom gick på is. Men, som sagt var, det hände smågrejor hela tiden så jag kunde inte.

Pavel Patera och Martin Procházka kom så småningom att hamna i NHL. Det var också nära att Otakar Vejvoda kom att flytta över dit.

– Efter VM 1996 pratade jag med ett lag i NHL, men vilket lag det var vill jag inte säga, säger Vejvoda med ett leende.

Otakar Vejvodai AIK-tröjan. Foto: Stickan Kenne

Säsongen 1996/97 spelade även Otakar Vejvodas fem år yngre bror, Martin Vejvoda, i AIK:s juniorlag tillsammans med bland andra Henrik Tallinder, Mika Hannula och Sam Hallam.

– Det stämmer. Han var en duktig spelare, men hade lite otur. Jag tror att han vann poängligan i juniorserien i Tjeckien. Jag tror att det var Pavel Trnka som kom på andraplatsen. Tränaren sa att det skulle kännas konstigt att låta Martin spela när jag spelar i laget. Fast å andra sidan var det andra som fick chansen, men som inte borde fått den egentligen.
– Martin gillar utmaningar och upplevelser. Han åker till Sverige varje år, tältar uppe i Norrland och så vidare. Han ville prova på något annat och AIK gav honom chansen. Han trivdes bra här i Sverige, men åkte hem efter ett år. Hockeymässigt fick han inte riktigt chansen i juniorlaget.

Hur ofta är du hem till Kladno?
– Varje sommar, men det kan bli lite då och då också under året. Ibland åker vi ner dit och firar jul lite i efterhand.

Efter att Otakar Vejvoda slutade spela inledde han en tränarkarriär.

– Jag var nästan tre säsonger i Botkyrka. Jag kände att jag hamnade i uppkörda spår som man brukar säga och kände mer att jag behövde en lite bredare utbildning för tränarjobbet och lära sig komma åt killarna. Den biten behöver jag framförallt utveckla.
– Med tanke på det är jag glad att jag kom till den här skolan (GIH). Jag kan säkert utveckla mig mer inom hockeyn också, men jag tror ändå det viktigaste är att man får ett bredare perspektiv på saker och ting. Men färdig som hockeytränare blir man aldrig.

TV: Hockeyallsvenskans tre mest intressanta lag