Först ut var BIK Karlskoga och Västerås som, redan under försäsongen, var tvungna att stänga ner sin verksamhet till följd av att man fått in covid-19 i truppen. Efter det har klubb efter klubb tvingats stänga ner verksamheten och skjuta matcher på framtiden.

Den haltande tabellen vittnar om det, där det i skrivande stund skiljer hela sju matcher mellan det lag som spelat flest och det lag som spelat minst antal matcher.

För de drabbade klubbarna i Hockeyallsvenskan innebär det kort och gott att laget inte samlas under en period för att få bukt med smittspridningen. 

Ponera att ett en A-lagsverksamhet har sju konstaterade fall av viruset och verksamheten stängs ner. Därefter sitter verksamheten eventuellt med sju spelare/ledare med antikroppar medan cirka 23 personer inte har det. Nu är jag ingen smittskyddsexpert på något sätt men för mig låter det som att risken finns att skiten kan komma tillbaka senare under säsongen och tvingas stänga verksamheten igen. Dessutom låter det som att personer som utvecklat antikroppar inte är immuna för evigt utan kan dra på sig smittan igen vid senare tillfälle.

Det är väl inte hela världen att pausa verksamheten och skjuta matcher på framtiden ett tag. Så till vida att det finns utrymme att klämma in uppskjutna matcher samt ett fönster i slutet av säsongen som gör det möjligt att spela längre in på vårkanten än planerat. Om det skulle behövas.

Våra tre högsta serier spelas på som vanligt, i stort sett, där division 2 och nedåt är pausat helt och hållet i väntan på bättre tider. Enligt vad jag hör är det många verksamheter på lägre nivå som redan nu är redo för ett beslut om att stänga ner säsongen. Om det skulle bli verklighet eller inte låter jag vara osagt. Än mindre hur man i sådana fall hanterar upp- och nedflyttning.

"MÅNGA SOM INTE ÄR SÄRSKILT NÖJDA"

Häromdagen språkade jag med en spelare som lirar i Hockeyettan. Han lyfte en fråga som kanske inte många tänker på. 

SHL:s och Hockeyallsvenskans klubbar jobbar i huvudsak med avtal som gör att de flesta av deras anställda har hockeyn som levebröd. I Hockeyettan och SDHL, som också spelar för fullt, har de flesta anställda inte hockeyn som huvudsaklig inkomstkälla. Där finns oftast någon annan sysselsättning i form av del-/heltidsjobb alternativt utbildning.

I tider av extrem försiktighet är vi många som begränsar antalet kontakter till ett minimum i ett försök att undvika smittan och därigenom även bidra till att inte föra den vidare. Det jag får till mig är att många arbetsgivare och/eller medarbetare inte är särskilt nöjda över situationen med arbetstagare som dessutom spelar ishockey vid sidan av. 

Att smittan sprids bland hockeyspelare är knappast särskilt långsökt där lag som mött andra lag, som senare konstateras ha smittan i truppen, inte sällan får skiten själva någon vecka senare. 

För hockeyspelare är resor och fler kontakter än gemene man oundvikliga, vilket givetvis ökar smittorisken. Det är fullt förståeligt att det förekommer en oro över situationen på arbetsplatser som har anställda som spelar hockey på fritiden.

STÄLLS DET ULTIMATUM?

Kan det rent av bli så att arbetsgivare ställer ultimatum på dem anställda som råkar ha en sidoverksamhet som stavas ishockey? Intressekonflikter har förekommit på arbetsplatser förr men kanske inte av liknande dignitet. Om det nu skulle gå så långt det vill säga.

Denna problematik förekommer inte i någon större utsträckning i Hockeyallsvenskan. Där har de flesta möjlighet att kunna isolera sig så bra det går utanför sin profession som hockeyspelare.

Vad som kommer att hända framöver återstår att se, vilka serier besluten ska gälla för och om smittspridningen sjunker eller stannar av först när samtliga lag haft det. Eller om det blir först när vaccinet skrider till verket. Rörigt värre!

Så länge ska jag drömma om en fullsatt arena där svala vindar slås mot ansiktet när spelarna dundrar förbi, där ljudet av skridskoskär på en nyspolad is i början av periodpausen värmer upp öronen, där svettdoften från båsen sticker i näsan och där jackan blir nedstänkt av humle när närmaste läktargrannar jublandes kramar om varandra efter att det viktigaste målet för säsongen återigen har gjorts.

För just nu känns det som att det är precis det, en dröm.