Talangen fick uppfylla drömmen: "En mäktig känsla"

ARLANDA (HOCKEYSVERIGE.SE)

I dag rullar vi vidare i serien Talang 2020. Här ska ni få möta en 17-årig juniorlandslagsspelare vid namn Gabriel Säll. Till vardags spelar han för Skellefteå, men han har rötterna i Bureå. Alltså samma klubb som fostrat Skellefteås svenska mästare från 1978, Johnny Forsman.
– Jag vet inte var Bureå är känt för, men det ligger två mil utanför Skellefteå, berättar Gabriel Säll då hockeysverige.se träffar honom på Arlanda för en intervju.
– I början av min karriär var det närmare att spela där än i Skellefteå. Sedan gick Bureå i ”konken” (konkurs) och då var jag tvungen till ett klubbyte, vilket var nyttigt för mig. Först gick jag vidare till Clemens, men det blev för långt för mina föräldrar att sitta och köra dit.
– Då gick jag till Lejon. När jag spelade där fick jag chansen i Skellefteå under en cup. Efter den behöll dom mig.
– Tiden på uterinken hemma i Bureå är ändå fortfarande något jag gärna kollar tillbaka på. Jag var där och gled för något år sedan. Då fick jag lite nostalgikänsla så den kommer alltid vara något som betyder någonting för mig.

Vad var det som fick dig att börja med hockey hemma i Bureå?
– Jag vet egentligen inte. Jag var mer fotbollsinriktad. Pappa spelade fotboll och var också ganska bra på det. Sedan prövade min brorsa (Hugo) att spela hockey i Bureå. Idag är han målvakt, men då var jag med och kollade när han spelade.
– Jag var ganska blyg som liten så jag satt mest med och kollade. När han spelat en säsong började jag också. Jag tyckte det var jättekul att ligga och crawla mig fram på isen, skrattar Skellefteå-forwarden.

Två år äldre Hugo Säll har också varit en viktig person i Gabriels hockeyliv.
– Han har betytt väldigt mycket. Jag har kollat på honom under hela min uppväxt. När han sedan blev målvakt blev det för mig att en stor del av somrarna att stå och skjuta på honom istället för på en trämålvakt.
– Vi köpte en is-platta. Han fick dra på sig utrustningen och sedan stod jag och sköt slagskott på honom. Det var bland det bästa jag visste under somrarna.

Gabriel Säll.Foto: Ronnie Rönnkvist

PENDLAR TILL TRÄNINGARNA  

Det hände också att Gabriel Säll fick några slagskott på sig iförd hockeyutrustning.
– Ja, jag fick pröva det där någon gång, men jag räddade inte så många puckar så det var inte lika roligt, säger han med ett leende.

Varför blev det hockey till slut trots att du från början var en fotbollskille?
– När det började gå bra för mig i hockeyn spelade jag fortfarande fotboll i Hjoggböle, en liten fotbollsklubb där jag bodde. Jag tänkte att det gick bättre i hockeyn än i fotbollen och då valde jag hockeyn.

Hur blev det med pendlingen in till träningarna i Skellefteå?
– Vi pendlar fortfarande, men det har fungerat bra. Jag har en mormor som bor två kilometer från hallen. Jag sover över där ibland när vi har sena träningar.
– Sedan går jag på Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå. Det är inte heller speciellt långt att ta sig mellan gymnasiet och hallen. Dessutom är pappa materialare i Skellefteås J20, vilket underlättare resandet.

SHL-DEBUTERADE MOT LEKSAND  

Gabriel Säll har haft en fin utvecklingskurva senaste säsongerna. Själv tror 17-åringen från Bureå att det handlar om hans inställning till hockeyn.
– Jag jobbar hårt och är målinriktad. När jag var liten satt jag med Skellefteå AIK-mundering och såg på dom stora stjärnorna när dom spelade. ”Jag vill också kunna skjuta så där någon gång” så jag stod sedan och nötte på rampen.
– På senare tid har jag börjat träna mer spänst, vilket gjort att jag fått lite högre fart i mitt spel. Det har framförallt en ganska stor betydelse när man kommer ut och ska spela på landslagsnivå.
– På internationell nivå måste man ta snabbare beslut. Har du högre fart får du också lite mer tid med pucken.

Hur var det att dra på sig landslagströjan första gången?
– Det var oförglömligt och något jag strävat efter länge. Under förra säsongen fick jag besked om att jag var reserv. Jag kände att ”nu är jag nära”. Då var det bara att träna hårdare. Idag är jag väldigt glad över att jag hållit mig kvar och nu ska jag fortsätta jobba för att få flera chanser.

Nationalsången?
– Då var det gåshud, skrattar Hugo Säll.

Vad tror du är nyckeln till att du är med i landslaget?
– Jag skulle säga att det är mitt hårda jobb och att jag kan producera båda vägarna. Jag är coach-bar och kan göra det mesta, vara både ”defence” och offensivt.

Gabriel Säll har även fått känna på SHL-spel med Skellefteå i en match.
– Klart att det var en mäktig känsla att stiga ut i en fullsatt Tegera. Dom har riktigt bra fans där nere så det var gåshud och ett leende på läpparna när jag åkte ut till den matchen. Dessutom vann vi, vilket var en riktigt skön känsla.

Gabriel Säll under sin SHL-debut tidigare i år.Foto: Christoffer Cederberg/Bildbyrån

SÄNKTES AV MODOTALANGEN  

Förra hösten råkade Gabriell Säll ut för en allvarlig huvudskada i en match mot Modo.
– Det var i min J20-debut. En lite olycklig smäll. Jag hade varit inne länge och skulle dra en dragning i stället för att åka skridskor. Då kom (Mattias) Norlinder in lite olyckligt och träffade hakan på mig. Jag kommer inte ihåg själva smällen utan bara återsett den efteråt.

Hur mådde du efter smällen?
– Första dygnen var jag lite illamående, men det blev bättre. Sedan fick jag gå den här hjärntrappan och efter tre veckor var jag tillbaka.

Känner du något av det idag?
– Nej, inte längre.

Har du haft kontakt Norlinder efter den här smällen?
– Han skrev ett meddelande till mig på Instagram dagen efter och bad om ursäkt. Jag tycker det var ganska fint av honom, avslutar Gabriel Säll.