Landslagsmålvakten återfann glädjen i Leksand: "Var inte alls lycklig"

Jule Flötgen lämnade Sverige inför förra säsongen för att återvända till Tyskland. Men när hockeyn inte alls var vad hon hade hoppats på i hemlandet bestämde hon sig för att ge SDHL en ny chans. I Leksand har hon återfunnit glädjen som hon saknade i Tyskland.
– Jag var inte lycklig, berättar hon för hockeysverige.se. 

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

Inför årets säsong fick Leksand bygga om sitt SDHL-lag. Många spelare ur stommen försvann och en rad av unga spelare fick chansen att kliva upp i nya tränaren Lars Stenmarks lagbygge. 

Leksand plockade även in en del utländska spelare. Bland annat två från Tyskland, backen Lena Düsterhöft och målvakten Jule Flötgen. Den sistnämnde inledde sin karriär i Dinslaken, en stad 40 minuter norr om Düsseldorf.
  
– Dinslakener är min moderklubb, men jag bodde fem kilometer utanför i en liten ort, Voerde, som är i ungefär samma storlek som Leksand, berättar Leksandsmålvakten när hockeysverige.se träffar henne inne på Tegera Arena samtidigt som klubbens division 1-lag gör sig redo för att möta Färjestad inne i Weda Arena som ligger vägg i vägg.
– I dag är det ingen hockeystad, men det var så på 80-talet. Då var alla matcher utsålda och du var tvungen att köpa biljett flera dagar innan, men så är det inte längre. Det kanske kommer 400 åskådare på matcherna idag.
– De har haft problem med ekonomi och sådant. Efter det har de inte kommit tillbaka riktigt. 

"MIN FAMILJ ÄR HOCKEYTOKIG"

Precis som de flesta damspelare spelade Flötgen med killar hemma i Dinslakener.

 – Det var kul. Ibland kan jag sakna det, men nu är jag glad över att spela här så just nu saknar jag inte att spela med män. Jag spelade herrhockey fram till det att jag flyttade till Sverige första gången. Då var jag 24 år.

Varför började du med hockey?
– Min familj är hockeytokig och var det framför allt under 80-talet. Sedan började min bror spela hockey i min hemstad så jag var också alltid vid rinken då jag växte upp. Från början var jag back, men jag måste säga att jag var riktigt, riktigt dålig, skrattar Jule Flötgen och fortsätter:
– Jag var en liten tjock tjej på den tiden och inte bra på skridskor. När min bror hade över kompisar för att spela hockey på gatan var jag den som alltid fick stå i mål. Jag tyckte ändå om det och sa till mina föräldrar att jag ville bli målvakt. De sa nej eftersom det är dyrt och att jag skulle bli den alla pekar på om laget förlorar. Så är det alltid oavsett om man är hjälten eller sämst på isen. När jag var elva eller tolv år behövde laget en målvakt och då fick jag chansen. 

Om du jämför nivån på hockeyn i Tyskland med SDHL är det stor skillnad?
– Ja, det är stor skillnad. Topplagen i Tyskland är bra, men vi har inte tillräckligt många spelare för att få till en jämn liga. Sedan är det så att de unga tjejerna i Tyskland fortsätter att spela med killarna.
– Jag skulle säga att 75 procent av alla tyska tjejer under 18 år spelar med pojkar. Träningen och allt runt omkring är också bättre i Sverige.

Efter att ha spelat med både killar och tjejer fram till 2017 i Dinslakener och Bergkamener fick Jule Flötgen chansen att flytta till HV71.

– När jag flyttade till Jönköping hade HV71 redan tre tyska spelare som spelat där, Emily och Paula Nix samt Anne Bartsch. När jag kom dit hade Emily och Paula lämnat.
– Det var just då tufft för HV71 eftersom Wilma (Nilsson) inte mådde bra, Lina (van Noort) var också borta så de hade bara Sabina (Eriksson). När de då i slutet av säsongen skulle förbereda sig för slutspel behövde de en andramålvakt.
– Henning Sohlberg, målvaktstränaren, letade efter en ny målvakt och Paula rekommenderade mig, vilket var snällt av henne. Han ringde mig och jag åkte dit på try-out. Det här var i november och jag skrev på för HV71 i december.

Jan Mellgren Foto: Ronnie Rönnkvist

STOR UTMANING I GÖTEBORG

Det blev ingen fortsättning för den tyska målvakten efter den säsongen.

– Både jag och Sabina ville vara förstamålvakter. Utan att gå in på allt så kom inte jag och klubben överens.
– Då började jag titta runt. Bland annat pratade jag med AIK och Göteborg. Om jag ville bli bättre så måste jag få spela. Visst kan bra träning hjälpa dig en del, men du måste få spela för att bli bättre.

AIK hade vid den tiden landslagsmålvakten Minatsu Murase.
  
– Det stämmer, vilket de också påpekade. Givetvis ville de ha en målvakt hon kunde tävla mot, men när jag pratade med Göteborg sa de att jag skulle vara deras förstamålvakt. Göteborg var då ett nytt lag som ville utvecklas.
– Självklart var det en riktigt tuff säsong. Samtidigt lärde jag mig mycket om mig själv, mycket om hur jag kan fortsätta ha fokus på det jag ska göra även om inte matchen blivit som jag hade hoppats.
– Göteborg är också en väldigt fin stad. Jag bodde lite utanför stan och ganska långt ifrån Angered, vilket gjorde att det blev tufft med pendlandet. Det var den jobbiga biten av tiden i Göteborg och alla spelare bodde utspritt.
– Laget var också bra. Självklart, tittar vi på statistiken så spelade vi kanske inte den bästa hockeyn någonsin, men det var en bra atmosfär kring laget.

En ledare som Jule Flögen uppskattade mycket under sin tid i Göteborg är den prisade ledaren Jan Mellgren.
  
– Det är en bra människa. Jag kan inte säga något ont om honom och jag hoppas inte han kan säga något illa om mig, skrattar Flötgen. 

"BARA FYRA SPELARE SOM TRÄNADE"

Göteborg släppte in 178 mål på 36 matcher säsongen 2017/18 och givetvis var det en utsatt position att vakta målet i jumbolaget.
  
– Vi förlorade nästan varje match. I början förlorade vi matcherna väldigt, väldigt stort och hade inte en chans. Det var mycket ”Good luck, we will see what happens”, men det gick inte alls. Samtidigt tror jag alla såg att vi utvecklades under säsongen och blev bättre och bättre, men det var definitivt både fysiskt och mentalt en tuff säsong. 

Jule Flötgen i Göteborgs färger.Foto: Bildbyrån/Mathias Bergeld

Flötgen återvände hem till Tyskland efter säsongen i Göteborg, men efter ytterligare en jobbig säsong, nu i Bergkamener fick hon chansen till spel i Leksand.

– Varför jag valde Leksand? Det är ju fint här, säger Leksandsmålvakten med ett leende innan hon fortsätter:
– När jag återvände hem efter säsongen i Göteborg gjorde jag det för att bland annat göra klart min utbildning, men jag var inte alls lycklig. Självklart är det bästa som finns att få komma hem, men hockeyn…
– Vi tränade två gånger i veckan. Ibland var vi bara fyra spelare som tränade. Jag var, som sagt var, inte lycklig, men jag bestämde mig för att spela så högt upp jag kan och utmana mig själv. Jag har fortfarande bra kontakt med Henning Sohlberg så jag frågade honom om han kunde se om det fanns någon klubb som letade efter en målvakt. Efter det kontaktade Leksand mig.

Leksand är inte stort…
– Nej, så är det, men jag gillar verkligen Leksand. Alla här är så hockeyintresserade. Jag kommer själv från en liten stad så jag är ganska van och jag gillar det här lugna, avkopplande som det är här och att jag då kan lägga min fokus på hockey.

Om du går på Hemköp kommer folk fram och vill snacka hockey med dig?
– Nej, men efter jul var mina föräldrar här på besök. Vi åkte ner till Borlänge för att handla. Då var det en som frågade mig vad jag gjorde där. Då svarade jag att jag spelade hockey i Leksand ”Ja, jag såg det. Du var bra mot Göteborg”. Jag blev väldigt överraskad. Hade det hänt hemma i Tyskland hade ingen brytt sig, ingen hade vetat att vi spelat, ingen hade ens vetat att det fanns ett damlag.
– Det här var verkligen coolt. Visst, det är inte så långt till Borlänge, men det är ändå 45 minuter dit och folk känner igen oss spelare, vet hur matchen slutade och så vidare. Det är, tycker jag, fantastiskt.

Hur ser du att din säsong varit så här långt?
– Det har gått bra och de har visat att man litar på mig. I början var det jobbigt eftersom jag hade svårt att komma in i tempot och den här nivån på hockeyn igen, men jag tycker att det så här långt gått bra.
– Självklart är det dagar som är bättre än de andra, så är det för alla, men om jag sammanfattar säsongen så har det fungerat bra. Vi jobbar hårt där ute varje dag. 

Foto: Bildbyrån/Daniel Eriksson

HAR LYFT I TABELLEN

Leksand inledde SDHL direkt svagt, men har nu spelat upp sig och är en slutspelskandidat.
  
– Jag tycker att vi i dag spelar bra som lag. I början var det tufft eftersom Lars (Stenmark, tränare) fick börja med att bygga ett helt nytt lag eftersom så många spelare lämnat. Framförallt nyckelspelare.
– Jag skulle inte säga att det var en likadan start som i Göteborg, men vi visste inte vad vi kunde förvänta oss. Laget var så pass ungt och oerfaret. Det finns så mycket talang i det här laget, men vi behövde få ihop alla bitar, få in tempot och rollerna.
– Våra unga spelare är, som sagt var, talangfulla, men hade inte, och skulle heller inte ha, farten i början säsongen. Nu har de kommit in i spelet och våra unga spelare är fantastiska. Jag är imponerad. Uppriktigt sagt kunde inte jag spela så bra då jag var ung.
– Det är bara se hur många av våra unga spelare som var med i Junior-VM för att förstå hur mycket talang det finns i laget.

Är du, Elin Lundberg och några till lite av mammor för alla unga tjejer i laget?
– När jag ser dem känner jag mig gammal, skrattar Jule Flötgen och fortsätter:
– De förstår ändå hur man beter sig och när vi pratar med varandra känns det inte som det är någon större åldersskillnad. Alla pratar med alla, man kan ha kul tillsammans med vem som helst i laget och även ha ett seriöst snack med alla oavsett vem det är. Jag tycker att vi har en bra mix av spelare.

Jule Flötgen var med i VM förra säsongen och visst vill hon vara med där igen, men det är inte något hon funderar speciellt mycket över nu.
  
– Jag har varit med i två turneringar den här säsongen. Självklart finns VM i mina tankar och alla som säger att de inte vill spela för sitt land ljuger. Men ska jag vara ärlig fokuserar jag på Leksand och säsongen här. Om jag gör det bra och de litar på att jag är kan vinna matcher åt laget så kanske de ringer mig och jag får chansen att vara med där.
– Jag är inte förstavalet. Det är Jennifer Harß. Hon ska vara nummer ett eftersom hon är den bästa målvakten. Jag är tvåa eller trea just nu. Jag ska fortsätta göra mitt jobb här i Leksand, sedan får vi se. Det är upp till coacherna samtidigt som jag inte vill lägga fokus på någonting som inte ligger i mina händer.

Pratar du svenska ännu?
– Nej, men jag förstår en del. Ibland i omklädningsrummet när tjejerna pratar svenska säger jag det på engelska. ”Shit, förstod du vad vi sa?” ”Ja, så var försiktiga med vad ni säger”, avslutar Jule Flögen med ett skratt samtidigt som herrlagets Mattias Karlsson går förbi med ett av sina barn och morsar.