Det råder knappast några tvivel kring att höstens riktigt stora flopp i Hockeyettan är Nyköping. Nu när laget bommat Allettan och kickat sin kombinerade sportchef och tränare hopar sig frågetecknen. Det som skulle vara så rätt blev bara så fel.

Vad hände egentligen med Nyköping?

Eller man kanske borde formulera frågan annorlunda:

Vad händer egentligen med Nyköping...nu?

För det största grundseriefiaskot säsongen 19/20 är så mycket mer än bara ett sportsligt misslyckande. Det är berättelsen om en klubb som körde fullständigt fel och rasade ner i skiten istället för att lyfta mot himlen.

Ni minns de optimistiska vindarna inför säsongen. Klubben skrotade namnet Gripen på a-laget och antog Nyköpings SK som nytt samlingsnamn för hela föreningen. Det togs fram nya matchdräkter. Den gamla riddaren återinstallerades på bröstet. Det gav sken av att något fräscht var på gång. Att det byggdes i alla fall lite av en hajp.

Dessutom sändes den tydliga signalen om att nu var det dags att steppa upp verksamheten och bli mer än bara det vårseriegäng man varit under sina två första säsonger sedan återkomsten till Hockeyettan. Att Fredrik Mälberg engagerades som så väl sportchef som tränare var ett bevis på den saken. Likaså plockades en lång rad på nivån väldigt skickliga spelare in. Det skulle bli satsning och den nya båschefen snackade om att vinna serien och bli ”det bästa Hockeyettan-laget i landet”.

Det blev precis tvärtom. Det blev ett rasande fiasko. För Nyköping och för Fredrik Mälberg.

För nu står vi här och det börjar lacka mot jul 2019. Nyköpings SK bommade Allettan med ganska bred marginal. Bara de fyra bottenlagen släppte in fler mål än vad laget gjorde och publiken sviker.

Med Nyköpings-mått mätt är snittet om 482 personer per hemmamatch rent uselt. För att sätta det i perspektiv. Den här säsongens nysatsning har lockat färre åskådare än vad Gripen hade på sina matcher när de påbörjade sin resa genom seriesystemet i division 3. Då packade 595 ihop sig på läktarna i grundserien i snitt. Året därpå hade man 7-800 i division 2. Faktum är att Nyköping sedan återkomsten i Hockeyettan inför säsongen 17/18 har ett tydligt dalande publiksnitt i grundserien. Från 828 till 578 till årets 482.

Och så har tränaren och sportchefen Fredrik Mälberg fått sparken efter endast en höst i klubben.

Här måste naturligtvis båda parter blicka stint i spegeln och rannsaka sig själva.

Det verkar inte ha funnits någon tydlig plan i hur föreningen skulle röra sig på sin väg framåt. Jag vet att det finns många som tycker att det är viktigt med egna produkter i a-laget och en del tår tycks ha trampats ömma när den nye sportchefen satte upp hårdare krav för att platsa i a-laget och började röra om i den juniorverksamhet som också lades som ansvar på hans bord när han klev in i föreningen. Tar man in Mälberg måste man vara beredd på att han inte kommer säga att ”ja ja alla ska få vara med, det ska vara mysigt och härligt”. Det är raka rör som gäller.

Han fick uppdraget att föra Nyköping framåt med de metoder han tror på. Innebörden av det verkar inte alls ha varit förankrad i föreningen. Det blev en krock när föreningen uppenbarligen inte gick i takt med sin nye ledare.

Samtidigt kan man knappast påstå att han själv lyckades som varken tränare eller som sportchef.

Det sportsliga resultatet talar för sig självt. Försvarsspelet var uselt genom i stort sett hela serien. Poängskörden blev därefter och inte ens en bitvis glimrande offensiv kunde i slutändan rädda laget. Det har så här i efterhand satts en del frågetecken för om spelglädjen fanns där. Det ligger förstås på tränaren.

Samtidigt var det så att spelarna som vällde ut ur klubben blev fler än de som plockades in. Man kan förstås ha full respekt för att tränaren ville ha en viss klass på spelarna i truppen. Men när ”dököttet” rakades bort hamnade Nyköping i en situation där truppen blev väldigt skadekänslig. Så fort några spelare var frånvarande blev Nyköping tunna och kunde knappt mönstra fullt lag.

Ärligt talat, att som sportchef skapa och acceptera den situationen låter varken särskilt konsekvenstänkande eller smart. Visst att det långsiktiga målet måste ha varit att stärka Nyköping, men förändring skapas inte över en natt. Det finns inga genvägar, man måste ta var sak i tur och ordning. Kanske hade det varit smartare att inte bygga om laget så fundamentalt år ett. Det hade definitivt varit ett måste att plocka in fler ersättare när spelare lämnade. Det ligger förstås på sportchefen.

Intrycket som kommer från Nyköping är att det blev lite väl mycket ”min väg eller ingen väg”-tänk och att det faktum att ishockey är en lagidrott, inte en one man show inte var något som det reflekterades över.

Det var en felrekrytering modell större.

Men jag skulle vilja påstå att Nyköping är en klubb som kört snett inte bara sportsligt.

Det är uppenbarligen en förening som fullständigt tycks ha bommat den lilla detaljen att information skapar intresse (intresse som de är i skriande behov av). Man har inte visat något direkt intresse att själva kommunicera med och berätta för sin publik.

Jag ska inte klanka på de ideella själar som skrivit inför match-texter och kastat ut en och annan tweet, de har garanterat slitit och gjort vad de kan. Men kommunikationen från ledningen är direkt pinsam.

”Och från klubben hörs det inget” (för att travestera ex-tränare Mälbergs favoritsångare) var en passande rubrik trots att spelare vällde ut ur klubben under hösten.

För att ta några exempel. Calle Krantz lämnade, men det enda som yppades från klubben var att han stod med under ”frånvarande” i inför match-texterna.

När Henrik Skoglund en månad (!) senare började nysta i varför han inte var med motiverade (ex) sportchef Mälberg med ”jag har väntat på ett läge att gå ut med ett samlat paket både gällande förluster och nyförvärv”. Goddag informationssamhället!

När en annan back, Markus Magnusson, också lämnade sträckte sig klubben till att kommunicera att han var ”borta på obestämd tid”. Jag fick själv ringa upp honom och höra att han lämnat Nyköping och lägenheten för att dra norröver och att det egentligen bara var klausul-situationen i hans kontrakt som hindrade honom från att spela med någon annan.

Man undrar ju lite anspråkslöst hur det egentligen står till med Henrik Olsén och Viktor Jörnevik som också stått på den där ”idag saknas”-listan i en smärre evighet...

Hemlighetsmakeri och radiotystnad. Drömmen för att skapa hajp kring en klubb (obs ironi).

De sportsliga resultaten och spelet som visas upp på isen är förstås huvudorsaken men underlåtenheten att jobba med kommunikation och information har förstås också en del i att intresset kring klubben är på rekordusel nivå när det borde vara tvärtom.

Så vad händer nu?

Det ryktas om att Lenny Eriksson, som flyttar till orten, kan vara aktuell som ny tränare. Men sen då?

Man står där med en tunn och skadekänslig trupp där det finns fog att ställa frågan hur många som egentligen är supertaggade på att kriga för just Nyköping. Samtidigt ska man förmodligen fortsätta betala sin entledigade sportchef/tränare som med tanke på den dubbla rollen förstås inte var helt gratis. Vi talar ju inte direkt om en rik klubb och man har när det kommer till elitlicensen redan bränt sitt kontrollår.

Där ovanpå har man uppenbarligen tappat publikens förtroende. Det har blivit rörigt och missnöjt i juniorleden och de ”egna” spelare som kanske hade kunnat fungera som lite utfyllnad har ju jagats på porten.

Det finns så att säga ett och annat att fundera kring för att vända fiaskot till något positivt.

Det är så klart inte så illa som när den förra ledningen 2013 tiggde till sig julklappskassan från medlemmarna och sen ändå körde klubben i fördärvet.

Men det vore väl synd att påstå att det ser särskilt ljust ut för Nyköpings supportrar.