Gunilla Andersson Stampes är en av svensk hockeys största spelare genom alla tider. Hon har radat upp, VM och OS-turneringar och mer eller mindre samlat på SM-guld. Närmare bestämt tio. Dessutom har hon spelat 297 A-landskamper. 

Allt började då hon som åttaåring flyttade från bandymetropolen Skutskär där hon föddes.
– Vi flyttade till Skärplinge som ligger tre mil från Skutskär ut mot Upplandskusten, berättar förra landslagsbacken då vi ses på Mall of Scandinavia inte långt från hennes arbetsplats på CCM.
– Jag bodde i Skärplinge fram till det att jag var 13 år. Det var också där jag började spela hockey. Det var bara fotboll och hockey som fanns att göra där och jag var åtta eller nio år då jag började på hockeyskolan.
– Efter Skärplinge flyttade jag tillbaka till Skutskär, men jag bodde även en sväng i Furuvik. Även om jag inte bott så mycket i Skutskär så säger jag fortfarande att det är hem trots att jag bott så pass länge i Stockholm. Sedan bor pappa kvar i Skutskär medan min mamma bor i Älvkarleby.

Gunilla Andersson Stampes.Foto: Ronnie Rönnkvist

BÖRJADE MED LANDHOCKEY

Däremot hade inte Gunilla Andersson Stampes några syskon som idrottade, men det fanns ändå hockeyspelare i hennes närhet under uppväxten.
– När vi bodde i Skärplinge, den mamma bodde tillsammans med har en son, Henrik Nyström, som är fyra år äldre än jag. Han spelade hockey. Jag fick vara med och spela landhockey med honom även om det just då kändes som att det var en ganska stor åldersskillnad mellan oss. Han ska ha lite cred för att jag började spela och vi har fortfarande kontakt.
– När jag sedan flyttade tillbaka till Skutskär dit började jag spela i Brynäs damlag på en gång. Jag var bara 13 år, men det var inget konstigt inom damhockeyn. Speciellt inte då.

Hur blev du bemött som en hockeyspelande tjej under uppväxten?
– I Skärplinge bemöttes jag bra. Det var jag och en annan tjej som började på hockeyskolan samtidigt. Sedan slutade hon efter några år, men jag fortsatte och var då ensam tjej i klubben som spelade.
– Tränarna och killarna var alltid jättebra och det var inga konstigheter. Det var andra lag som jag kunde höra ifrån ”Vadå, är det en tjej med?”
– I efterhand har jag förstått att det fanns andra lag där tjejer spelade. Bland annat Hallstavik, men det hade jag ingen koll på då.

Hade du då koll på att det fanns damhockey?
– Ja, jag hade koll på Brynäs. Innan jag började spela där var jag in och kollade på någon match eftersom jag ville veta hur det var. Annars var det vad jag hade läst i tidningarna som jag visste, att Brynäs hade lag och så vidare.
– En parantes, men min moderklubb, Skärplinge eller SHK som dom heter, för några år sedan var det 50/50 sett till antalet tjejer och killar som spelade i klubben. Idag har SHK ett damlag i Division 1 Västra.
– Det dröjde nog några år efter det jag lagt av, men tjejerna behövdes nog där för att kunna ha lag överhuvudtaget. Det är en liten klubb, men ändå en väldigt rolig grej och inget konstigt att tjejer spelar hockey där.

SPELADE SENIORHOCKEY SOM TRETTONÅRING

Gunilla Andersson Stampes lämnar SHK som 13-åring för spel i Brynäs som låg i högsta serien.
– Kvalitén var inte jättehög på den tiden. Vi hade några som var riktigt bra. Bland andra Camilla Kempe, Maria Hedlund och Petra Wickström. Dom spelade första åren jag var där innan dom senare flyttade ner till Stockholm.
– Jag flyttade till Stockholm när jag var 20 år, men jag tror vi kom trea på SM två gånger under perioden jag var kvar i Brynäs. Det här var jättebra gjort av oss eftersom Nacka var totaldominanter, men även Farsta och Modo var bra då.

Om Brynäs idag gör en spännande satsning på damhockeyn var den inte speciellt bra vid tiden då den blivande landslagsbacken spelade i klubben.
– Damsatsningen var obefintlig. Det var som det alltid var då och till stor del är fortfarande, ideellt jobb från vissa personer som drev verksamheten.
– Nu är det lite annorlunda när klubbarna börjar ta ansvar. Det hänger inte längre på en eller två personer. Om någon slutade då så blev det inget mer. Tyvärr har det varit så.

Hur var det att som 13-åring att gå in och möta ”tanter” som Kristina ”Krickan” Bergstrand i Division 1 som det hette då?
– ”Krickan” var bra och jag har spelat tillsammans med henne i landslaget under många år. Det var inte så att jag tänkte på åldersskillnaden. Jag tyckte bara att hon var ruggigt bra.

Kristina Bergstrand.Foto: Ronnie Rönnkvist

Som 20-åring flyttade alltså Gunilla Andersson Stampes till Stockholm där hon inledde med spel i Västerhaninge.
– Flytten hade med satsningen att göra. Jag visste att det satsades mer här nere och jag hade också bestämt mig för att satsa på hockeyn.
– Jag var 17 år första gången jag kom med i landslaget. Sedan var jag ändå kvar i Brynäs ett tag till, men Brynäs satsade inte och då kändes det rätt att flytta ner.

Var det en stor kontrast att komma ner till Västerhaninge?
– Vi tränade mer och hade ”Lillen” (Christian Yngve) som tränare. Plus att det var flera tjejer med där som jag lärt känna från landslaget. Vi körde hårt och gick på två femmor. Där var fyra eller fem landslagsspelare, Pernilla Burholm, Lotta Almblad, Ann Ferm, Annica Åhlén… Vi hade verkligen ett jättebra lag.
– Jag spelade två säsonger i Västerhaninge. Då var det vi, Nacka och Farsta som slogs om att vinna SM.

"VILLE HELA TIDEN BLI BÄTTRE"

Från början flyttade Gunilla Andersson Stampes in i lägenhet i Farsta och ganska snabbt lärde hon sig tycka om Stockholm.
– Efter Farsta bodde jag några år i Årsta. Första året pluggade jag på Universitetet. Sedan sommarjobbade jag på ELFA. Det jobbet fick jag via Monica Palmqvist som sedan var ledare i Farsta och M/B (Mälarhöjden/Bredäng). Även Camilla Kempe och flera av dom jag spelade med jobbade där.
– Till hösten blev det en öppning så att jag kunde söka en tjänst där. När jag fick den kände jag att jag jobbar ett tag. Sedan blev det som det blev och jag kom aldrig tillbaka till skolan.
– Jag har alltid trivts bra vid sidan av hockeyn. När jag jobbade på ELFA, först på lagret och sedan med inköp, hade jag alltid bra stöttning av företaget när jag skulle spela match eller åka på läger. Jobbarkompisarna ställde alltid upp och täckte upp för mig.

Efter Västerhaninge valde VM-backen att spela för FoC Farsta under en säsong.
– Jag hade en känsla av att jag ville byta miljö och göra något nytt. Det var bra i Farsta, men vi var bara där en säsong. Sedan blev det något strul med klubben, precis som det blivit för oss några gånger genom åren. Först Farsta och sedan M/B, att dom inte ville satsa på tjejerna.
– Stora delar av det laget som vi hade i Farsta gick efter en säsong vidare till M/B. Det var ungefär samma gäng. Allt handlade om hur mycket klubbarna var beredda att satsa på tjejerna.
– Vi och Nacka hamnade i samma sits samtidigt. Varken Farsta eller Nacka ville satsa. Då gick dom flesta från oss till M/B men även några från Nacka gick dit. Bland andra ”Krickan” och (Pernilla) Burholm. Sedan var det många från Nacka som antingen slutade eller gick till AIK. Bland andra Ylva (Martinsen).

Satsningen Mälarhöjden/Bredäng gjorde på damhockeyn var bra och Gunilla Andersson Stampes trivdes i klubben.
– Ja, jag tycker satsningen var bra. Vi var många landslagsspelare som satsade och ville något. Vi tränade hårt, vilket även AIK gjorde under den perioden.
– Jag tycker att det är ganska oviktigt vilka som tränade hårdast och så vidare, men det var många år där vi var obesegrade. Det tog några säsonger innan vi förlorade en dammatch första gången.
– Alla sa ”Ni kommer vinna det där ändå”, ”Vi kommer inte vinna om vi inte tränar.”. Vi hade ett driv och ville hela tiden bli bättre och vinna. Det hade vi inte gjort om vi inte hade tränat hårt. Lägger man inte ner jobbet så vinner man inte heller.

Maria Roth, Jenni Asserholt, Erika Holst, Gunilla Andersson Stampes och Katarina Timglas.Foto: Daniel Nilsson/Bildbyrån

ALDRIG TJÄNAT NÅGRA STORA PENGAR PÅ HOCKEYN

Efter alla framgångar M/B hade valde klubben att inte fortsätta satsningen i samma omfattning.
– Klubben tyckte att vi skulle bedriva en verksamhet på ingenting. Det var samtidigt som det började dra sig mot Riksseriehållet. Det blev mer resor och så vidare. Då kände våra ledare att det inte längre gick att bedriva en verksamhet på det sättet.
– Samtidigt hade det varit en jättesatsning i M/B på herrsidan med Curre Lindström och allt vad det var. Jag misstänker att dom brände sjukt mycket pengar där då. M/B hade ett grymt lag och det var väldigt roligt att gå och kolla på herrlaget också.
– Även om det var kul att titta när dom spelade så kostade det nog också mycket för föreningen, vilket dom säkert fick lida av under många år. Förmodligen kontaktade då våra ledare Segeltorp.

I Segeltorp slog då två lag ihop, vilket inte var helt friktionsfritt inledningsvis.
– Det var ingen lätt grej och det tog ett tag innan det satte sig, men det var flera därifrån som tog en plats i laget, Emma Agén bland andra, och som verkligen började satsa. Det hade inte varit den satsningen i Segeltorp innan.
– Det blev bra till slut även om det tog en bit in på säsongen. Vi var på Visättra första säsongen. Sedan hamnade vi i Segeltorpshallen. Jag tycker det är en av dom bättre hallarna att träna och vara i. Sonen har just börjat på hockeyskola i Segeltorpshallen och jag gillar att vara där.

Gunilla Andersson Stampes spelade i ligan när den utvecklades som mest, men hon har aldrig tjänat några stora pengar på sin hockey.
– Nej, inte mer än SOK-stipendium som jag hade under två perioder. Först var det under en tiomånadersperiod innan Turin (2006). Sedan var det under ett och ett halvt år före Vancouver (2010).
– Då spelade jag på heltid, men det var också tack vare stipendierna, generösa föräldrar och kompisar.

SLUTADE TRE GÅNGER

Förra landslagsbacken har vunnit inte mindre än tio SM-guld. Sju gånger med Mälarhöjden/Bredäng mellan åren 1999 och 2006. Sedan har det blivit tre guld med Segeltorp 2008, 2010 och 2011. När vi ber henne ranka dom två mest minnesvärda blir det en aning knepigt för henne.
– Jag skulle kunna säga första och sista, men det finns också några på vägen som varit speciella. Jag lade ju av två eller tre gånger. Innan VM 2007, hela den säsongen kände jag att det skulle bli sista säsongen.
– Jag spelade ingenting den hösten men ”combackade” någon gång i december eller januari. Första säsongen vi var i Segeltorp, 2006, förlorade vi finalen mot AIK på Ritorp. Den förlusten sved ganska bra. Säsongen efter gick finalen på Hovet och AIK kändes som storfavoriter, men då lyckades vi vinna.
– Första guldet vann vi i M/B Hallen (Sätra Idrottsplats), alltså på hemmaplan. Jag hade varit med och förlorat två finaler innan, en med Västerhaninge och en med Farsta. Då kändes det fint att få vinna på hemmaplan inför en fullsatt hall.
– Sista guldet vann jag 2011 i ”sudden” mot Brynäs. Josefine Jakobsen avgjorde.

Du säger att du slutade tre gånger…
– (Skratt) 2007/08 hade jag ett uppehåll och spelade inte heller i landslaget. Jag var inte heller med på VM 2008 som gick i Kina. Efter det spelade jag 2009 och 2010 i landslaget.
– Sedan hade jag två säsonger där jag inte spelade alls innan jag avslutade med att spela i Division 1 med Haninge. Det var mest på skoj. Vi hade en träning i veckan och sedan spelade vi matcher. Det var många gamla Riksseriespelare med, Mia Larsson, Josefin Rudberg och så vidare.
– Vi hade ett bra lag när alla dom bästa var med, men kunde man inte vara med för jobbet eller familjen så var det okej. Däremot kom vinnarmentaliteten fram då vi spelade matcher. Träningarna var inte så viktiga utan vi körde mer på rutin, säger Andersson Stampes med ett leende.  

Gunilla Andersson Stampes spelade 297 officiella landskamper under sin karriär, men inför VM-debuten 1992 var hon fortfarande ett oprövat kort i landslagssammanhang.
– Det fanns något då som hette breddläger och som jag varit på. Oftast var vi på Visättra, i alla fall som jag minns det. Det var ”Lillen” (Christian Yngve) och ”LG” (Lars G Karlsson) som råddade det där. Då träffade jag många av dom spelarna som var med i landslaget.
– Två år innan, 1990 och 1991, var jag också på tapeten. Jag trodde att jag kanske skulle kommit med redan då, men jag föll väl på målsnöret eller något.
– Klart att dom jag spelade med var äldre och jag hade respekt för dom spelarna. Men jag hade, som sagt var, spelat under flera år mot ”Krickan” och dom här. ”Krickan” är riktigt skön (skratt). Det finns så många sköna storys om henne.
– När vi var på OS i Salt Lake fyllde Kim (Martin Hasson) 16 år. ”Krickan” var 39 år eller något sådant. Men dom där två… Så långt ifrån varandra i ålder, men dom gjorde väldigt många roliga grejer tillsammans. Det var många upptåg med ”Krickan”, Pernilla Burholm och Annika Eriksson. Vi har haft mycket roligt tillsammans, säger Gunilla Andersson Stampes med ett leende.

Gunilla Andersson Stampe anno 1992.Foto: Stickan Kenne

"VORE BRA OM FÖRBUNDSKAPTENEN VET NAMNEN PÅ SPELARNA"

I första VM-turneringen spelade den då 17–åriga Brynäsbacken i samma backpar som Åsa Lidström från FoC Farsta.
– Det var en trygghet. Hon är en lugn person och en väldigt stabil back. När jag spelade med henne fick jag mycket speltid och förtroende redan från början.

Du spelade fyra OS-turneringar, men 1998 i Nagano, det var en usel turnering från er sida, vad hände där egentligen, bara en vinst på fem matcher?
– Jag brukar säga att OS-turneringarna som gått bra har jag minnen ifrån medan dom som gått dåligt har jag tryckt undan någonstans. Jag kan inte säga vad som gick fel, men vi var inte bra.
– Innan turneringen spelade vi mot Kanada och gjorde en jättebra match. Den slutade 1-1 och vi höll till och med på att vinna. Sedan vann vi inte matcherna vi behövde vinna i turneringen. Vi behövde slå Kina för att ta oss till en bronsmatch. Vi ledde med 1–0, men sedan släppte vi in tre mål.

Coach för Damkronorna i OS var tidigare förbundskaptenen för herrlandslaget, Bengt ”Fisken” Ohlson.
– Så mycket kan jag säga att det vore bra om förbundskaptenen vet namnen på spelarna. Dessutom är det bra när man coachar om man vet om spelarna är ”leftare” eller ”rightare” då dom ska stå på en viss position i powerplay.

Om OS 1998 var ett fiasko så var turneringen i Salt Lake City fyra år senare en succé där Sverige vinner brons efter att ha vunnit över Finland i matchen om tredje och fjärdeplatsen.
– Vi hade gjort ett jättedåligt VM året innan och höll på att åka ur, men vi klarade oss kvar efter att vi vunnit sista matchen. Vi spelade en nedflyttningsmatch mot Kazakstan och Erika Holst, Annica Åhlén och ett gäng till var magsjuka. Vi lyckades i alla fall vinna.
– Efter det var det mycket snack om vi skulle få åka till OS eller inte. Det var då också Peter (Elander) kom in, vilket var jätteviktigt. Drivet han hade att göra oss bättre, ställa högre krav och så där, var helt avgörande för att det skulle bli något resultat överhuvudtaget.
– Det var stenhårt hela den sommaren och hösten. Vi körde nog på gränsen ibland för jag fick problem med ryggen och missade några turneringar. Jag blev i alla fall så pass frisk att jag kunde spela OS.

"DET VAR NOG MÅNGA SOM FICK UPP ÖGONEN FÖR DAMHOCKEYN"

Sverige vann en av matcherna mot Finland innan avresan till Salt Lake City, vilket kom att betyda mycket för laget.
– Det var nog den enda match vi vann på hela den säsongen innan OS. Vi fick i alla fall åka och den vinsten gjorde jättemycket för laget.
– Den säsongen mötte vi även USA och Kanada mycket. Visst kunde det bli stora siffror, men samtidigt måste man möta dom bästa om det ska bli någonting och komma upp i tempot.
– Vi fick möta Ryssland, som vi alltid fick göra i första matchen. Det var som vanligt helt avgörande om det skulle bli en bra turnering eller inte. Vi lyckades vinna den (3–2). Sedan slog vi Kazakstan med 7–0 innan vi hade Kanada i sista gruppspelsmatchen. Där fick vi hur mycket stryk som helst (0–11).

I semifinal väntade USA.
– Vi gjorde en ganska bra match där, men förlorade med 4–0. Man valde mellan Kim (Martin Hasson) och Annica (Åhlén) i målet. Det blev Kim och så här efteråt kan man säga att dom valde rätt.
– Hela tiden hade vi drivet och känslan att vi kunde ta bronsmatchen. Finland hade ett bra lag och hade haft det under många år, men Kim var hur bra som helst samtidigt som vi var effektiva och verkligen kämpade.

Vad tror du den här brytpunkten betydde för damhockeyn i Sverige?
– Det var nog många som fick upp ögonen för damhockeyn. Så här i efterhand kan jag tycka att förbundet hade kunnat ta vara på det ännu mer och kunnat skynda på utvecklingen genom att ha gjort det där till något riktigt, riktigt bra.

Var det också många tjejer som fick upp ögonen för vad som krävdes för att ta medalj?
– Ja, så var det. Nu var det även lite turbulent innan OS eftersom Peter inte var med under turneringen. Det hade varit något strul där. Samtidigt tror jag att vi spelare bara knöt näven och sa till varandra ”Vi kör”.
– Dessutom var det kul att ”Krickan” fick avsluta sin landslagskarriär på det sättet efter att ha hållit på under så otroligt många år.
– Laget var också en blandning av spelare som hållit på ett tag med många yngre som Kim, Evelina Samuelsson och så vidare. En bra mix av den gamla delen och den nya.

Under OS 2006 började folk få upp för damhockeyn, menar Andersson Stampes.Foto: Marcus Eriksson/Bildbyrån

"ONCE IN A LIFTIME-MATCH"

Fyra år senare vann Sverige silver i OS-turneringen som spelades i italienska Turin.
– Då hade vi fått flera år att verkligen träna ännu mer. Peter (Elander) drev såklart på det hela. Dessutom föryngrades laget lite mer. Vi fick bra förutsättningar, var ofta över till Kanada och spelade under långa perioder. Bland annat mötte vi deras U22-lag, vilket jag tror var hur viktigt som helst för att vi skulle få en bra matchning.

Var det viktigt att hålla ihop kärngruppen från Salt Lake City och med det få kontinuitet i laget?
– Ja, det tror jag eftersom kärngruppen hade drivet. Jag spelade under åren mycket med Joa Elfsberg från Brynäs. Hon var också en viktig del av drivet, Erika Holst, Kim Martin… Sedan kom Jenni Asserholt och dom här tjejerna också med.
– Det gick både upp och ner på vägen till Turin med både vinster och förluster i VM. En viktig del på vägen tror jag var då vi tog VM-brons i Linköping (2005), att vi verkligen kunde ta en medalj efter att det varit några år med många förluster mot Finland.
– Sedan behövde vi aldrig möta Finland i Turin, men jag tror ändå det var viktigt för oss att känna att vi tog steg.

Semifinalen mot USA i Turin var inledningsvis spel mot ett mål, det svenska. Trots det tar Sverige matchen till straffar där både Pernilla Winberg och Maria Rooth nätade samtidigt som Kim Martin Hasson storspelade i målet.
– Jag, Erika Holst och Kim satte oss och tittade på matchen i efterhand tillsammans. Det var ett otroligt bombardemang mot Kim. Samtidigt var det delar i matchen där vi spelade riktigt okej och där vi vågade hålla i pucken.
– Jag ska inte säga att det var ” once in a lifetime-match”, men lite så var det ändå. Vi hade ganska många studsar med oss. Har man en så bra målvakt, som Kim var där, samtidigt som vi krigade så kan det gå vägen. Jag tycker inte det var någon målvakt i världen som var i närheten av henne då.

"ÖNSKAR ATT JAG DÅ FATTAT HUR ILLA DET VAR"

Kim Martin Hasson har prata öppet om sina ätstörningar och Gunilla Andersson Stampes bodde med henne då det var som mest illa.
– Det var vid OS i Vancouver 2010. Jag förstod inte då hur långt det faktiskt hade gått. Hon hade blivit mycket tunnare, men det var också svårt att veta om det var en medveten grej för spelet. Dessutom hade hon varit skadad.
– Jag har sagt till Kim efteråt att jag önskar att jag då fattat hur illa det var. Då kanske jag hade kunnat vara ett större stöd. Samtidigt var det OS, visst laget, men man har så mycket fokus på själv då också.

Åter till OS i Turin 2006 och hemkomsten. Först var det mottagning på Arlanda och en vecka senare firades både Damkronorna och Tre Kronor på Medborgarplatsen. Ni vet då Peter Forsberg använder en känd politiker som marionettdocka.
– Först var det Arlanda. Familj, vänner och lite lagkompisar var där och mötte oss. Det var riktigt roligt.
– Sedan var det firandet på Medborgarplatsen också. Det var lite snack om vi skulle få vara med eller inte. Förbundet tyckte väl inte att ett silver var något att fira eller vad det var.
– Killarna, den responsen fick vi redan i Turin, att dom var väldigt glada för vår skull. Jag har hört lite storys från vår semi att dom satt i bussen och försökte hänga med hur det gick. Vi kände verkligen deras stöd.
– Jag minns också att direkt efter mottagningen på Medborgarplatsen åkte vi och tränade med M/B. Givetvis var hyllningen en stor och väldigt kul grej att få vara med på, men vi hade redan varit hemma ett tag eftersom vår turnering slutade tidigare. Vi hade varit borta så pass länge att det bara var att ställa sig för tjänstgöring och M/B igen.

Kim Martin.Foto: Arkiv

Du har spelat närmare 300 A-landskamper, mer än vad många spelare inte ens spelar i sina klubblag, vad har spel i landslaget betytt för dig?
– Mycket. Nu känns det ruggigt avlägset och jag kan inte fatta hur mycket tid jag lade ner på det. Det är 297 officiella landskamper. Sedan har vi spelat hur många andra matcher som helst. Det är galet, skrattar förra landslagsbacken och fortsätter:
– Jag tänkte inte så mycket på det när jag var mitt uppe i allt. Då rullade det bara på. Många lade av, som jag tycker, alldeles för tidigt, när dom var runt 25 år. Det här tycker jag var synd, men jag hade alltid drivet att fortsätta. Så långe jag tyckte det var kul spelade jag vidare.
– 2007, när jag tog en halv säsongs uppehåll för jag tyckte att det var slitit då tänkte jag på det där. Många sa inför sina säsonger ”jag vet inte hur jag ska göra”, men för mig var det aldrig något snack fram till det att jag lade av eftersom jag tyckte att det var så pass kul.
– Jag har tänkt i efterhand då jag var liten och spelade med killarna. Jag bemöttes jättebra av spelarna och ledarna i klubben, men det var inte så vanligt att tjejer spelade hockey då. Många undrade hur länge jag spela och mina föräldrar fick ofta frågan hur länge jag skulle hålla på. Folk trodde att det var typ en fluga.

STÅR BAKOM DAMKRONORNAS BOJKOTT

Gunilla, låt oss säga match 196, Tyskland borta, hur motiverade du dig inför sådana matcher?
– Jag vill alltid vinna. Det har varit jättekul att spela för alla klubbar som jag gjort, men det var såklart speciellt att spela för Sverige. Det har varit olika konstellationer och lag, men det har alltid varit sköna gäng jag spelat med.
– Under många år hade vi inga större framgångar. Vi tog ett EM-guld i Ryssland, vilket var jättestort för oss. Samma sak där, vi hade förlorat många matcher och finaler mot Finland, men tillslut fick vi vinna guldet i sista EM–turneringen som spelats.
– Det var, som sagt var, många förluster och hur pallade jag med det, men drivet fanns där och det var väldigt roligt.

Med tanke på hur du brinner för Damkronorna, hur ser du då på tjejernas strejk?
– Jag är på tjejerna sida fullt ut. Det kanske är lätt att säga det så här i efterhand, men rent krasst borde vi ha gjort det här för länge sedan, när vi var som bäst. Jag tror vi hade lite av samma känslor då. Det är mycket att riskerna så jag tycker det är väldigt starkt av tjejerna att ta fighten.

Är det rätt läge att ta fighten nu då Damkronorna just åkt ur A-VM?
– Många tycker att det är fel läge, men jag kan tycka att förbundet i det läget som var redan i våras kunde sagt ”Okej, nu kan vi inte komma längre ner. Nu börjar vi om och sedan kör vi”.
– Samma sak igen, nu missade man en turnering, förhandla, kom överens, börja om i november, nu kör vi och nu ska vi spela upp oss igen. Men istället lägger man ner turneringen i november… Jag blir bara trött…

Är du förvånad över att det blev så?
– ja, jag är faktiskt lite förvånad över att turneringen i november blev inställd. Jag trodde nog att man skulle komma till en lösning.
– Nu har jag inte sett alla kraven, men har man nu löst det ekonomiska så tycker jag att andra grejerna är smågrejer som inte borde vara några problem att lösa. Man hade kunnat göra en nystart i november, men jag förstår samtidigt tjejerna som inte kan eller vill stoppa det här, vilket jag tycker är helt rätt.

Hur tänker du kring förbundskaptenen Ylva Martinsens roll där hon ska leda Damkronorna i VM framåt våren?
– Det blir tuffare och tuffare ju längre säsongen går. Nu har man missat 20 dagar och matcher mot Kanada och USA. Att få ihop ett lag tror jag blir jättetufft. Jag hoppas att förbundet tänker på att det inte blir någon ”walk in the park”.

Kan du idag känna en stolthet över vad du har presterat och betytt för svensk hockey?
– Ja, från det att vi förlorade sjukt mycket gått till att få vinna lite och nå framgångar, det har varit roligt. Dessutom är det jätteroligt att ha fått spela med några av dom som varit våra bästa.

Gunilla Andersson Stampes har valts in i svenska Hall of Fame. Även om hon inte är med som ledare inom hockeyn så jobbar hon med den idrott som präglat hela hennes liv.
– Jag jobbar på CCM som inköpare, har två barn, fru, hus, sommarstuga ha ha… Det är fult ös.