Luleåstjärnan om tillvaron i Damkronorna: ”Inte så fräsch att leva på pappa och mammas Coop-kort”

Landslagsveteranen Johanna Fällman fortsätter satsa vidare i Damkronorna. Detta trots den senaste tidens debatt om indraget SOK-stöd och bristfällig dagsersättning vid landslagsamlingar.
– Jag vill gärna vara positiv och givetvis har själva sporten gått framåt enormt mycket. Men förutsättningarna för Damkronorna, där tycker jag inte att det är någon jättestor skillnad, säger hon till Hockeysverige.se

UPPSALA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Damkronorna är inne i lite av en generationsväxling. Något som är ganska vanligt efter en OS-säsong. Spelare som Annie Svedin, Linnéa Bäckman, Johanna Olofsson, Maria Lindh och Anna Borgqvist har antingen slutat eller tackat nej till landslagsspel och Sara Grahn samt Emma Nordin har aviserat att de är tveksamma till en fortsättning även om båda är med i första landskamperna för säsongen.

En som fortfarande ”hänger i” är backen från Luleå Johanna Fällman. Hon debuterade i Damkronorna för exakt tio säsonger sedan då hon var 18 år.
– Debuten? (Skratt). Det var kul men jag var också jätte-, jättenervös, helt galet, säger Johanna Fällman och spricker upp i ett stort leende när hockeysverige.se träffar henne kvällen innan avresan med Damkronorna till Tjeckien.
– Jag minns det så sjukt väl. Vi var i någon hall utanför Helsingfors. Första bytet blir jag tunnlad av Finlands bästa spelare då. Dessutom passade jag fel och ramlade. När jag kom till bänken kom Peter Elander fram och sa ”Då var det avklarat, det kan inte bli värre”. Det var en väldigt jämn match, men jag tror faktiskt att vi vann.

I laget spelade spelare som Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson-Stampe med flera. Alltså spelare som varit med länge i landslaget och haft stora framgångar.
– Det var väldigt speciellt eftersom de var en så otroligt tajt grupp och som varit exceptionellt framgångsrika med ganska knappa medel. Samtidigt som det var en så otroligt stor ära att få vara med så kan jag förstå ur deras perspektiv att kanske släppa taget då de hade haft en så bra grupp under långt tid.

Lärde du dig mycket av de här tjejerna?
– Ja, absolut. Framförallt var Frida Nevalainen en som jag lärde mig jättemycket av. Hon tog hand om mig mycket då jag var borta mycket från skolan, om det bara var jobbig eller jag fick sitta mycket på bänken. Hon var ett stort stöd för mig.

I landslaget spelade då även en viss Ylva Martinsen som då var i slutet på sin landslagskarriär.
– När jag gjorde min debut hade hon slutat. Sedan gjorde hon comeback men bröt foten i sin första turnering. Jag spelade en turnering med henne om jag inte minns fel.

Och nu är hon din förbundskapten.
– Det känns bra. Dels att det är någon som gjort den här resan själv och vet vad det handlar om både mentalt och fysiskt, men även allt runtomkring med uppoffringar och allt det där. Jag tror det här är en trygghet för oss, att hon vet vad det handlar om och förstår.

Ylva Martinsen. Då lagkamrat, nu förbundskapten. Foto: Ronnie Rönnkvist

Om du ser på förutsättningarna i Damkronorna för tio säsonger sedan då du debuterade och jämför med idag, hur skulle du säga att det utvecklats?
– Inte så mycket egentligen. Tyvärr är det så. Jag vill gärna vara positiv och givetvis har själva sporten gått framåt enormt mycket. Men förutsättningarna för Damkronorna där tycker jag inte att det är någon jättestor skillnad.
– Vi hade en dagersättning då som var liten, men vi hade en trots allt. Den finns inte idag så jag vet inte om jag kan vara så jättestolt över utvecklingen.

Har det med andra ord gått lite bakåt?
– Ja, det är fakta. När jag gjorde debut fick vi 200 kronor per dag, har jag för mig att det var. Det är jättelite, men ändå. Jag förstod inte riktigt då eftersom jag gick i gymnasiet då så för mig var det ”Åh, vad coolt”. Samtidigt minns jag att för de som jobbade var det väldigt lite som ersättning. 200 spänn är vad man tjänade normalt på två timmar.

Det pågår en debatt kring ekonomisk ersättning kring Damkronorna och Johanna Fällman kan se två sidor av det myntet.
– Jag tycker att klubbarna drar ett väldigt tungt lass och i många avseenden leder utvecklingen i det här. Självklart är det väldigt olika beroende på förening, vilka muskler den har. Det känns ändå som många föreningar gör genuina satsningar och verkligen försöker göra det bättre. Jag hoppas förbundet hänger med på det och ta steg.
– Sen vill jag tillägga att långsiktigt ska det inte behövas en dagsersättning från förbundet för att man är med och spelar i landslaget. Kortsiktigt är det klart att det hade varit en lättnad för spelare som tar ledigt från jobbet eller semesterdagar. Det hade absolut underlättat.

Du har ersättning från Luleå, hålls det inne dagarna du är på landslagsläger?
– Nej, den ligger kvar. Tack gode gud för det. Jag tappar ingenting, men i och med att jag inte är heltidsproffs i Luleå Hockey så tappar jag min andra inkomst.

Vad jobbar du med vid sidan av hockeyn?
– Jag har jobbat med allt möjligt, som personlig assistent, inom skolan, ”vikka” på fritids… Vi hör ofta att tjejerna ändå tar steg i sina civila karriärer. Det är både ja och nej för jobben jag har haft hittills är inget jag vill göra civil karriär inom. Det har varit mer att hitta ett jobb som funkar med hockeyn.
– Tillexempel har jag jobbat på MAX (Hamburgerrestaurang). Jag känner inte att det är där jag vill göra en civil karriär. Det där lite av en myt. Visst, får vi arbetslivserfarenhet som är jättebra, men det är bara att se till de som har jobb inom det dom är intresserade av och har en landslagskarriär, ofta har de väldigt svårt att få ledigt och komma iväg.

Fällman fajtas om pucken i en match under OS I PeyongChang. Foto: Bildbyrån

Är det rätt att jämföra Damkronorna med Tre Kronor ekonomiskt, det finns ingen dagsersättning i något av dessa landslag?
– Det är väl i så fall den mest jämställda förbundssatsningen (skratt). Det där beror på hur man ser på det, om man gör en punktsatsning på Damkronorna för att i längden förhoppningsvis få ut mer av den satsningen.
– Exempelvis om man gör en punktinsats och sätter in en dagsersättning kan kanske spelare spela längre eftersom man då har råd att göra det. Med det utvecklas damhockeyn och man tappar inte, som vi har haft nu, att tjejer som just blivit etablerade slutar när dom är 24, 25 eller 26 år. Vi kommer inte vidare till att tjejer spelar till det dom är 30, 32 för att de helt enkelt inte har råd. Sätter man in en ersättning tappar man inte den här kompetensen som försvinner i och med att många spelare slutar alldeles för tidigt.

Har du själv haft tankar på att sluta i landslaget av ekonomiska skäl?
– Klart att det är en avvägning eftersom man tillslut når den här punkten. Det är annorlunda nu då jag är 28 år jämfört med då jag var 22. Idag handlar det kanske om att man har en bostad man måste betala av, lån och så vidare. Det känns inte så fräsch att leva på pappa och mammas Coop-kort när man är 28, skrattar Johanna Fällman.
– Klart att nära och kära alltid stöttat, men jag vill ju vara självständig såklart. Men sluta? Nej, inte så, men rent ekonomiskt är det en förlustaffär. Samtidigt är det här min personlighet. Jag lever för det här, men det är inget snack om saken att det är en förlustaffär.