- Otroliga tappet - från bäst till sämst.
- Han var lagets stora utropstecken.
- Toppbackens tunga siffror.
- Jättetappen - som aldrig ersattes.
- Tappade - överallt.
- Statistiken visar: Där var Växjö bäst av alla.
- "Väldigt mycket var väldigt bra"
- Behöver man bryta med nyförvärven?
- Växjö rustar - blir de att räkna med nästa säsong?
Just nu: Erbjudande på Hockeysverige Plus. Bli plusmedlem - med 25 procents rabatt.
Läs också: Analys av Leksands säsong.
Läs också: Analys av Linköpings säsong.
Läs också: Analys av Rögles säsong.
Läs också: Analys av Örebros säsong.
Läs också: Analys av HV71:s säsong.
Läs också: Analys av MoDos säsong.{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakter
På pappret fanns det få målvaktspar jag hellre hade gått in i säsongen med än Emil Larmi och Adam Åhman. Frölundas och Skellefteås par är nog de enda. Kanske även Timrås. Så högt håller jag ändå Larmi/Åhman. Växjös målvaktspar har varit oförändrat sedan våren 2022, då Emil Larmi värvades in och var - på sin höjd - medelmåttig. Men tittar man på de fyra senaste säsongerna (inför den här säsongen) så hade Växjö bäst räddningsprocent tre av de åren. Förra säsongen säsongen landade laget in på 91,27 i räddningsprocent vilket man också var bäst på. Och Adam Åhman var överlägset bäst i serien i den statistiken. Men här måste man ju alltid lite pliktskyldigt lägga till att “det är tacksamt att stå i mål i Växjö”. Två år i rad hade man ju släppt in minst mål i serien.
Den här säsongen...den här säsongen blev det något annat.
De 132 mål de släppte in var närmare ett halvt mål mer per match jämför med förra säsongen. Man gick från bäst till att bara vara femte bäst. Räddningsprocenten gick från drygt 91 och bäst - till drygt 89 och femte sämst. Och ser vi till insläppta mål i relation till förväntat insläppta mål var bara SHL:s stora målvaktssänke Färjestad sämre. En sensationellt svag utveckling, som nog absolut ingen såg komma inför säsongen.
Både Åhman och Larmi hade svagare säsonger än förväntat. En position som skulle vara en av Växjös stora styrkor blev istället en av de stora svagheterna. Larmi stod även i år mer än sin målvaktspartner, men man fick aldrig se honom kliva fram på samma sätt som tidigare år. I slutspelet var det dessutom Åhman som inledde i kassen, innan de hattade lite fram och tillbaka emellan dem. Också det är ju ett tecken - eller rent av ett bevis - för att man aldrig fick det att lyfta som förväntat.
En statistik som sticker ut är räddningsprocenten i skottsektorn. Där var Larmi ifjol näst bäst av de som stod 20 matcher eller fler, endast slagen av Filip Larsson. I år var han sämst av de 18 målvakter som stod 20 eller fler. Han gick från 86,75 till 79,76 i den statistiken. En ofattbar sänkning.
Rent spelmässigt var Växjös defensiva siffror - som alltid - grymt bra. Där tillhörde de SHL:s absoluta toppskikt. Men i år sänktes man, egentligen för första gången, av ett direkt dåligt målvaktsspel.
Foto: [Bildbyrån/Petter Arvidson]
Backar
Till den här säsongen var den enda förändringen i Växjös backsida att Gabriel Carlsson lämnat för spel i Schweiz och ersatts av Petter Granberg som anslöt från Skellefteå. En försvagning, men ändå en försvagning man kunde leva med. Växjö kunde jobba vidare med samma backkärna man haft de senaste åren, och Granberg var ändå ett säkert kort även om han inte var någon Gabriel Carlsson. Man använde sig sen också, under stundom, av storlöftet Leo Sahlin Wallenius som gjorde 16 SHL-matcher, men som mestadels var utlånad.
Växjö hade som sagt underliggande siffror som gjorde dem till ett topplag i defensiven, och även om det inte endast ligger på backsidan är det klart att det här var en välkomponerad lagdel. Lakers behövde knappast känna sig oroliga vem de än hade inne på isen. Något som också kan bevisas av att man, i vanlig ordning, fördelade istiden ganska så jämnt. Man hade ingen som föll ur ramen.
Hade de någon som stack ut i positiv bemärkelse, då? Nja, egentligen kommer samtliga Växjöspelare ut ur säsongen med ett bra betyg men det är kanske ingen som förtjänar en femma. Joel Persson var som alltid en av de mest speldrivande backarna i serien, men fjolårets Guldhjälmen-vinnare missade för första gången i SHL-karriären 30-strecket vad gäller poäng. Han landade på, för honom, blygsamma tre mål och totalt 23 poäng. Det ska sägas att han också missade nio matcher, men han hade knappast nått 30 poäng ändå. Till Perssons försvar var det knappast hans fel att poängen inte kom i samma takt som tidigare, utan det berodde till stor del på iskalla forwards. Det som däremot stack ut, negativt, var att det första målet inte kom förrän under andra halvan av december. Och han lämnade isen mållös vid 41 av 43 grundseriematcher.
Elias Rosén var lagets stora utropstecken. Han gick in i säsongen som förväntad sjundeback, i alla fall i min bok, och även om han rent istidsmässigt också matchades sjunde mest av backarna (dock närmare 15 minuter per match i lika styrka) fick han ju ett jättelyft och visade med all önskvärd tydlighet att han hör hemma i SHL. De 16 poäng han gjorde i lika styrka var bäst av alla lagets backar, och bara 14 backar i hela serien var bättre. Rosén var redo för en större roll - och det fick han. Men han visade att han var redo för en ännu större roll än vad han faktiskt fick. Jag räknar med att han får spela mer nästa säsong.
Detsamma kan sägas om Leo Sahlin Wallenius, som gjorde det bra när han väl fick spela. Han måste gå in på sex backar och få en tydligare startroll nästa säsong.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards
Om det var kontinuitet på målvakts- och backsidan var det desto mer rörelse på Växjös forwardssida inför säsongen. De tappade Marcus Sylvegård, Robert Rosén, Noah Östlund, Tobias Rieder och Kalle Kossila och tog in Felix Robert, Otto Koivula, Dennis Rasmussen, Sebastian Strandberg och Karl Henriksson. De tapp man hade var brutala, och spelarna man tog in var helt enkelt sämre. Främst utifrån att spelarna man tog in (förutom Strandberg) var spelare som antingen aldrig spelat i SHL eller inte gjort det på ett bra tag.
Och det märktes ju ganska snabbt att just den faktorn, att spelarna som kom in inte kunde SHL, var ytterst problematiskt för Växjös del. Så pass problematiskt att man under säsongen sen övertygade både Robert Rosén och Marcus Sylvegård om att göra comeback i Växjötröjan. De tog också in Emil Larsson, som var Växjös första "mitt i säsongen"-värvning på tre år. Det ska dock sägas att man ju också släppte Joachim Blichfeld till Rögle. Och att Filip Eriksson, som var så bra i Nybro förra säsongen, aldrig fick det att lyfta. Han lånades därför ut till Djurgården.
I min analys av Växjö inför säsongen skrev jag: "Det är ju på många vis ett nytt Växjö Lakers vi kommer få se den här säsongen, när det gäller forwardssidan. Jag nämnde tidigare att topp-tre i den interna poängligan från ifjol är borta, och kollar vi endast poäng i lika styrka är bara Joel Persson kvar från fjolårets topp-fem.
En som däremot är kvar från ifjol är Dylan McLaughlin, som alltjämt är något av en doldis i SHL men som i mitt tycke förtjänar mer uppmärksamhet. Jag blir inte förvånad om han blir årets raket i SHL. Han har fått ett inkörningsår i ligan, där han gjorde 29 poäng på 45 matcher, och borde kunna göra en bit över 30 poäng den här säsongen. I ett Växjö som sannolikt kommer sprida ut sin speltid extremt mycket, och sannolikt sprida ut sina bästa spelare över åtminstone tre kedjor, kan det räcka med några poäng över 30 för att bli intern poängkung"
Och jodå, mycket av det där visade sig stämma. McLaughlin blev intern poängkung, Växjö spred ut sin speltid och sin produktion mycket - och det hade räckt med några poäng över 30 för att bli poängkung. Faktum är dock att det räckte med 29! Växjö och Malmö var de enda lag som inte hade någon spelare som nådde 30 poäng. Det är faktiskt för dåligt, även för ett defensivt spelande lag som Växjö. Men så gjorde man ju bara 127 mål också, vilket bara var fyra fler än Leksand och just Malmö som var sämst. Ifjol gjorde man 162 mål vilket var näst bäst.
Växjö lyckades aldrig ersätta de spelarna som lämnade. Felix Robért blev successivt bättre, men gjorde för få poäng. Den så uppsnackade Otto Koivula var skadad mest hela tiden och gjorde bara 0,5 poäng per match när han väl spelade. Den som var bäst på att göra poäng, per spelad minut, var faktiskt Robert Rosén. Och även om han är en av mina favoritspelare i SHL genom historien måste jag ju säga att det knappast är ett styrkebesked att en kille som lagt av kan komma in och vara bäst i laget. Rent spelmässigt var emellertid Marcus Sylvegård den bästa forwarden efter att han kommit in. Hade han varit i Växjö hela säsongen hade offensiven inte sett ut som den gjorde nu.
Jag vill också lyfta fram Karl Henriksson som har grymma underliggande siffror och kommer kunna ta en större roll nästa säsong.
Det finns ett par små statistiska nuggets jag vill lyfta:
- Bara en Växjöforward gjorde fler mål än Joachim Blichfeld den här säsongen - trots att Blichfeld lämnade med en dryg månad kvar av grundserien.
- Dennis Rasmussen gjorde inte ett enda mål de första 15 matcherna. Manuel Ågren gjorde sju mål de första 17. I slutändan gjorde ändå Rasmussen fler mål (nio) än Ågren (åtta).
Foto: [Bildbyrån]
Lagledningen
Växjö släppte in 22 mål fler än ifjol. De gjorde 35 mål färre. 57 mål försvann alltså, på 52 matcher. De gick också back 23 poäng, de tappade från 99 till 76. Alltså närmare en halv poäng per match. Växjös ras jämfört med förra säsongen var det värsta i hela SHL.
Hela skulden kan inte läggas på lagledningen. Lakers tappade som sagt framför allt ett gäng bärande forwards och det var nästan omöjligt att bygga en lika bra forwardssida som ifjol. Men man borde definitivt ha kommit närmare än man gjorde. Forwardssidan var för trubbig, för skadebenägen...för dålig helt enkelt. Henrik Evertsson fick inte till någon forwardsvärvning fullt ut.
Däremot är det svårt att beskylla Henrik Evertsson eller Jörgen Jönsson för att defensiven plötsligt var mycket sämre än ifjol. Kollar vi i lika styrka förväntades Lakers släppa in klart minst mål av samtliga lag. De förväntades också, enligt siffror från hockeysiffror.se, göra över 55 procent av alla mål i lika styrka vilket man också var bäst på i SHL. De var drygt två procentenheter bättre än serievinnande Brynäs, exempelvis. En ganska stor marginal i den sjukt jämna SHL. Väldigt mycket var väldigt bra.
Därför är det inte helt enkelt att bedöma vare sig Henrik Evertssons lagbygge eller Jörgen Jönssons tränargärning. Att Lakers skulle gå in i säsongen med ett något sämre lag var väntat, ett visst tapp var rimligt, men faktumet att man gick bakåt så pass mycket som man gjorde i egentligen alla statistiska kolumner ligger inte på vare sig Evertsson eller Jönsson. Det här var helt enkelt en säsong där allt som kunde gå fel också gick fel för Växjös del. Jag trodde, med en dåres envishet, att Växjö skulle kunna gå hela vägen och ta guld trots deras åttondeplats i serien. Jag kände verkligen att de skulle bli otroligt svåra att nöta ner över sju matcher, för det var ändå en lagmaskin vi hade att göra med här.
Men istället måste vi se på säsongen som en av sämsta någonsin för Växjö - åtminstone sett till förväntningarna. Och de senaste tolv åren är det bara en säsong man slutat längre ner än den åttondeplats det blev i år. Mitt förtroende för lagbyggarduon Evertsson/Hall är dock allt annat än förbrukat. Jag är fullständigt övertygad om att man kommer dra lärdom av den här säsongen när nästa års lag byggs.
Och Jörgen Jönsson kan inte heller få speciellt mycket kritik. Det är väl matchningen av backarna som, i vanlig ordning, kan ifrågasättas. Annars är det svårt att begära så mycket mer än att man får sitt lag att spela så här bra. Här får vi använda oss av klassikern: "Det är ju inte tränaren som ska göra målen".
Foto: [Jonas Ljungdahl / Bildbyrån]
Blicka framåt
Att Henrik Evertsson dragit lärdomar av den här tuffa säsongen är inte minst tydligt när vi ser till de värvningar som uppges vara klara till kommande säsong.
- Lucas Elvenes, en av de bästa spelfördelande forwardsen i hela SHL, är klar. Jag blir inte förvånad om han blir Växjös bästa forward kommande säsong. En klockren värvning.
- Eemeli Suomi, från Ilves, ska också vara klar. Han ligger stadigt omkring 40 poäng som sin sämstanivå i finska ligan. Det är alltid svårt att bedöma värvningar från Liiga, men profilen ser spännande ut.
- Ludvig Persson ska också vara klar, enligt Expressen. Det är uppgifter även hockeysverige.se tagit del av. Statistiskt har Persson varit en topp tre-målvakt i SHL den här säsongen. I ett defensivt stabilt Växjö Lakers lär han kunna vara ännu bättre framöver. En klockren värvning. Han är billigare och sannolikt bättre än Emil Larmi.
- Dessutom ska spännande Kalle Kratz, även det enligt expressen, vara klar.
Redan här ser Växjös lag bättre ut än i fjol. Målvaktssidan blir bättre och mer prisvärd. Forwardssidan blir klart bättre än den man startade den här säsongen med. Kanske också bättre än den man avslutade säsongen med.
Foto: [Bildbyrån]
Växjö har, om vi räknar in spelarna ovan, två målvakter, fem backar och elva forwards på avtal. Vi kan dock räkna med att åtminstone backarna Keegan Lowe och Elias Rosén blir kvar. Och enligt Expressen har också Hugo Gustafsson förlängt. Då är man uppe i sju backar och tolv forwards. Som ni förstår är truppen alltså i det närmaste klar. Backsidan blir så gott som oförändrad jämfört med i år, alltså. På forwardssidan är frågan om Emil Sylvegård, Ludvig Nilsson och/eller Martin Lundberg blir kvar. Det kan de mycket väl bli, och då är den här truppen klar. Hux flux ser laget otroligt mycket mer balanserat ut än det var ifjol - men kanske behövs det en riktigt, riktigt bra förstacenter i stil med Fredrik Karlström. Och frågan är om man ska bryta med någon av de spelare som inte fick till det i år - eller om man ska hoppas på ett andrasäsongslyft? Det finns ändå statistiska parametrar som tar för att de kan lyfta.
Trots alla dessa förändringar är det på tränarsidan det stora utropstecknet, eller frågetecknet om ni så vill, finns. Björn Hellkvist är den som kliver in båset efter Jörgen Jönsson. Hellkivst utstrålar inte direkt Växjö utifrån att han ofta har ett eller två riktigt bra i år i en klubb, men sedan antingen byter klubb eller börjar de en vikande resultatkurva. Växjö Lakers brukar normalt vilja bygga över tid. Är Hellkvist verkligen deras långsiktiga lösning? Tveksamt.
Björn Hellkvist brukar som sagt kunna lyfta sina lag snabbt (Björklöven var ett undantag där), och kanske är det just det Växjö behöver i det här läget efter två år där man inte riktigt utmanat fullt ut. Men är det någonstans jag ändå ser en anledning till oro är det på tränarsidan. De senaste åren har varit tuffa för Hellkvist och han har inte fått med sig några resultat i vare sig Leksand eller Björklöven. Nu kommer han till en sjukt stabil klubb och han kommer få ett riktigt bra lag att ställa på isen, men det är en långt ifrån given succé.
Det kommer däremot bli spännande att följa både Växjö och Björn Hellkvists resa nästa säsong. Man brukar nämligen ta guld ungefär var tredje år, och i så fall är det dags igen om ett år...
Det blir också lite press på Evertsson som i år byggde laget fel, och som nu står för en rejäl chansning när det gäller tränarrekryteringen.
