Timrå: Säsongsanalys och framåtblick

Timrås säsong i SHL är över. Här går Måns Karlsson igenom position för position i laget, och analyserar lagets prestation med siffrornas hjälp. Dessutom blickar han framåt och tittar närmare på vad som finns i truppen nästa säsong – och vad han tycker behöver värvas in.

• Siffrorna visar målvaktens ofattbara säsong: ”Ohållbart”
• Backarnas lyft.
• Han pekas ut som en flopp.
• Hållander hyllas: ”Bäst i serien”
• Gjorde succé i det tysta.
• Man borde fått ut ännu mer: ”Deras stora chans”
• Oron för nästa säsong.
• Nyförvärvet tokhyllas.
• Spelarna de borde värva – dit borde de blicka.

Just nu: Erbjudande på Hockeysverige Plus. Bli plusmedlem – med 25 procents rabatt.

Läs också: Analys av Leksands säsong.
Läs också: Analys av Linköpings säsong.
Läs också: Analys av Rögles säsong.
Läs också: Analys av Örebros säsong.
Läs också: Analys av HV71:s säsong. 
Läs också: Analys av MoDos säsong.
Läs också: Analys av Växjös säsong.
Läs också: Analys av Färjestads säsong.
Läs också: Analys av Malmös säsong.

Målvakter

När jag gjorde mina årliga laggenomgångar, där jag sätter betyg på alla spelare, satte jag fyror i betyg på både Jacob Johansson och Tim Juel inför säsongen 23/24. Då underpresterade båda en smula och när jag gjorde samma genomgång inför den här säsongen fick båda treor i betyg.

Johansson hade en ganska tung säsong på nytt, men jag kommer ändå sätta en trea på honom när jag analyserar Timrå inför nästa säsong. Men Tim Juel är numera en så klar femma som det går att bli. Herregud, vilken säsong han gjorde. Han räddade så många poäng för sitt Timrå – och ska man vara riktigt krass ska en ganska stor del av det beröm som Olli Jokinen fått i själva verket gå i riktning Tim Juel.

Åtminstone när Timrå var ett topplag och låg topp-tre en ganska bra bit in på säsongen. De defensiva underliggande siffrorna såg faktiskt riktigt svaga ut, men Juel var rent ut sagt överjävlig. Ursäkta språket – men det är den typen av kraftord jag behöver ta till.

Faktum är att Juel, enligt en graf som sifferexperten Simon Brändström la upp på X, hade en räddningsprocent som var närmare tre procentenheter högre än den förväntade räddningsprocenten. De som låg närmast bakom låg precis över två procent – och även det är exceptionellt bra. Brändström skrev att ”De bästa målvakterna över tid ligger på någonstans mellan 0.5-1 procentenhet över förväntad räddningsprocent”. Vill man se glaset som halvtomt kan man med andra ord konstatera att det inte finns en chans att Juel ens kommer kunna vara nära att hålla samma nivå som han gjorde i år även kommande säsonger. Men det tar inte bort faktumet att han gjorde en overkligt bra säsong i år och gjorde Timrå till ett otroligt svårslaget lag. Jacob Johansson låg för övrigt på minus 1,1 procent i räddningsprocent kontra förväntad räddningsprocent. Bara för att ytterligare understyrka skillnaderna mellan de båda.

Timrå hade faktiskt det statistiskt sett bästa målvaktsparet i ligan i år, om vi ser till räddade mål över förväntan.

En annan sak som är värd att belysa är att Juel vid två av de tre senaste säsongerna varit en av de bästa målvakterna i SHL om vi ser till underliggande statistik. Även hans sista år i Oskarshamn var sensationellt bra.

En aspekt värd att belysa är också att Jacob Johansson faktiskt hade en högre vinstprocent än Juel – trots den sistnämndes sensationella säsong.

Backar

Timrå har ända sedan de gick upp i SHL fått finna sig i att ha en av ligans sämre backsidor på pappret. Det har alltid lyfts fram som deras svaghet. Det var förstås inget undantag i år. Lagets två bästa backar, Axel Rindell och Joonas Lyytinen, tog sitt pick och pack och drog till Leksand. Som ersättare plockade Timrå in Linus Nässén och Lukas Pilö. På pappret innebar dessa förändringar förstås en ganska tydlig försvagning.

Man åkte sen också på en del skador, framför allt på otursförföljde Didrik Strömberg, och det i kombination med ett ganska darrigt backspel gjorde att Kimmo Kapanen under säsongen lånade in Viggo Gustafsson och värvade in Kristian Näkyvä samt Miika Koivisto. Gustafsson presterade över förväntan och Koivisto levererade väl ungefär som förväntat. Däremot var Kristian Näkyvä långt ifrån att hålla den nivå han tidigare presterat på i SHL. Han var en flopp – som trots det fick spela typ mest av alla Timrås backar efter att han anslöt. Hans underliggande siffror ser inte bra ut.

Men han var också en flopp som inte märktes så mycket som befarat eftersom andra backar klev fram istället:

• Per Svensson gjorde sitt livs säsong. Han blev framför allt bara bättre och bättre och bättre, och när det behövdes en härförare under slutdelen av säsongen var det han som utmärkte sig mest. Som 36-åring är han bättre än någonsin.
• Simon Forsmark fortsatte ta offensiva kliv. Det som framför allt stack ut var hans 19 poäng i lika styrka. Bara åtta backar i hela SHL gjorde fler. Man får lugnt säga att Timrå fått en extremt bra utdelning på att man valde att satsa på Forsmark när han inte platsade i Örebro för ett par år sedan. Är han rent av Kapanens bästa värvning?
• Linus Nässén var också en helt annan back än senast han var i Sverige. Han var inte den förstaback som Timrå nog värvade honom som, men han var i alla fall klart bättre än han varit tidigare – och han levererade i sammanhanget också helt okej underliggande siffror.

Men ska vi gå in lite djupare på de underliggande siffrorna ser man ganska tydligt att Timrå inte var ett speldrivande lag. Ingen av backarna hade exempelvis en positiv corsi. Alla låg strax under 50 procent. Sett till förväntningarna måste man ändå säga att Timrås backsida höll bättre än väntat. Många kommer få högre betyg när jag betygsätter dem till hösten, än de fick när jag betygsatte dem förra hösten.

Och jag vet inte om någon, speciellt inte efter att ha sett dem i Leksand, saknade Lyytinen och Rindell den här säsongen.

Forwards

Det Timrå saknade på backsidan inför säsongen…det hade man på forwardssidan. Här var det bara Färjestad som kunde matcha en uppställning med samma stjärnstatus. Det enda frågetecknet fanns egentligen runt Oliver Kapanen. Dels visste vi inte om han skulle spela i Timrå eller Montréal – och dels visste vi ju inte vilken kvalitet den finske forwarden skulle hålla. Han inledde säsongen i Canadiens men anslöt sen till Timrå och man såg direkt att det var en riktig kvalitetsspelare Timrå hade fått in. Det dröjde förvisso åtta matcher innan han spräckte sin målnolla, men sen var produktionen minst sagt stadig. När säsongen var över hade han fjärde bäst poängsnitt av alla spelare som spelade 20 matcher eller fler.

Och ändå var han bara tredje bäst i Timrå. Det säger väl egentligen allt om vilken otrolig spets de hade. På andra plats, endast bakom David Tomásek, återfanns nämligen Filip Hållander. Och trea var Jonathan Dahlén. Först därefter kom alltså Kapanen.

Filip Hållander var lagets, och i min mening ligans, bästa forward. Han tog vid där han avslutade förra säsongen. Alla kanske inte minns det, men han hade ju faktiskt en ganska tung start på återkomsten i Timrå. På de 26 avslutande matcherna stod 23-åringen däremot för 26 poäng, en notering som bara poängkungen Oscar Lindberg kunde slå. Bryter man ned det ännu mer, till de 13 sista matcherna, var Hållander faktiskt bäst i hela ligan med 18 poäng.  I slutändan stod Hållander för 36 poäng på 51 matcher under återkomsten och vad som verkligen sticker ut där är hur många av dessa poäng som kom i lika styrka. Hållander var nämligen näst mest produktiv i SHL i spelformen, då hela 34 av 36 poäng kom i lika styrka och endast två av hans poäng producerades i powerplay.

Det var av den anledningen jag tippade Hållander som SHL:s poängkung inför säsongen. Nu blev det bara en andraplats, men han levererade i alla fall grymt bra i både lika styrka och powerplay. Med lika många spelare på planen gjorde han 35 poäng och var bäst i serien. I numerärt överläge gjorde han 17 poäng och var med det sjätte bästa forward. Det var givet att han skulle vara en av de bästa även där. Det fanns inte på kartan att det skulle bli en säsong till med två ynka PP-poäng. Dessutom slog han ju klubbrekord vad gäller både mål och poäng under en säsong. Få spelare i Timrås historia har varit bättre än vad Hållander var den här säsongen. Olli Jokinen konstaterade tidigt att Hållander ”spelade i fel liga” och när han nu får en ny chans i Pittsburgh är det bara att hålla tummarna för att han klarar av att slå sig in i världens bästa liga.

Som vanligt gjorde också Anton Wedin en stor säsong i det tysta. Förra säsongen var han bäst i ligan enligt game score och en av de bästa även om vi ser till poäng per spelad minut. I år var han femte bäst i både game score (Hållander förstås bäst) och i poäng per spelad minut. Det är minst sagt imponerande att han hittat den nivån efter alla sina skadeproblem.

Men i slutspelet gjorde Wedin, Hållander, Dahlén och Anton Lander inte ett enda mål. Det håller såklart inte.

Inför säsongen ifrågasattes, med rätta, bredden i Timrå. Jeremy Boyce, Oliver Johansson, Dennis Värmhed, Maximilian Eisenmenger och Anton Lundmark var fem spelare som på förhand nog inte hade slagit sig in i alla andra SHL-lag. Nu vet vi ju att Lundmark var oväntat bra och att han igår blev den kanske mest oväntade spelaren någonsin att sajna ett NHL-kontrakt, men de övriga hade desto svårare att övertyga. Eisenmenger fick sedermera lämna klubben, och Värmhed var utlånad nästan hela säsongen. Timrå stod istället för en prestigevärvning när Linus Eriksson blev klar för klubben, men steget upp till SHL blev lite för långt även för honom. Där tror jag dock vi kommer få se ett genombrott nästa säsong. En så smart spelare kommer lära sig hur man ska spela i SHL för att vara framgångsrik.

Lagledning

Jag har i flera texter det senaste åren varit inne på att sportchef Kimmo Kapanen spelade ett högt spel genom att plocka in Olli Jokinen. Dels för att “Ante” Karlsson trots allt gjorde ett bra jobb, men framför allt för att det är lätt att slänga fram “han plockar bara in finnar”-kortet. Kapanen har ju plockat in en drös finska spelare under sina år som sportchef (ytterligare ett gäng både inför och under den här säsongen), och när han nu också plockar in en av de senaste decenniernas mest ikoniska finska profiler är det klart att det snacket ganska snabbt kommer komma igång om resultaten uteblir.

Lyckligtvis fick Olli Jokinen ganska snabbt fason på detta svårbedömda Timrålag. Jag har redan varit inne på flera spelare som tog kliv och överraskade positivt, och det är klart att Jokinen ska ha credd för detta. Han är väldigt mycket mer än en coach skriker ”Fuck hit och fuck dit”, så att säga. Han verkar också ha en ådra för att utveckla spelare.

Sen är det så här: Timrås underliggande siffror har inte alltid varit jättevackra och utan Tim Juels alldeles enorma spel hade Timrå inte legat trea en bra bit in på säsongen och de hade verkligen inte slutat topp-sex. Med det målvaktsspelet, och den offensiva spetsen, var man för bra för att någonsin blandas in i någon bottenstrid oavsett huruvida grundspelet och de underliggande siffrorna såg ut. Men jag kan känna att Jokinen fått lite för mycket credd under säsongen. Han gjorde det bra och uppnådde ett ganska förväntat resultat, men det succé-epitet många vill sätta på honom håller jag mig borta ifrån. Jag tror vi får se hur bra Jokinen verkligen är under nästa säsong, när Timrå med all sannolikhet kommer ha ett sämre lag.

Istället för att imponeras av Timrås sjätteplats tänker jag faktiskt snarare slå fast att det fanns så mycket mer att få ut. Har man det här målvaktsspelet och flera av ligans allra bästa forwards i laget borde man få ut mer. Faktum är att Timrå aldrig lär få en bättre chans att vinna guld än man hade den här säsongen. Men de bästa spelarna var, som jag var inne på lite tidigare, inte bra nog i slutspelet. Om det berodde på Jokinen, spelarna själva eller slumpen låter jag däremot vara osagt.

Kimmo Kapanen då? Jag känner att det är svårt att kritisera honom för mycket. Visst hade det behövts ytterligare en SHL-mässig back och ytterligare en SHL-mässig forward från start – men har man så här mycket stjärnglans i ett lag behöver besparingarna ske någonstans. Timrå har inte direkt ligans största budget. Deras ekonomi är snarare ganska ansträngd. Och han byggde trots allt om backsidan en del under säsongen, när det uppstod problem där.. På forwardssidan fanns det inte så mycket att göra. Gamblingen med Jokinen gick också hem någorlunda.

Han känns fortsatt som rätt person att bygga Timrå.

Blicka framåt

Timrå har redan nu meddelat att Filip Hållander (som väntat) och Anton Lundmark (inte lika väntat) lämnar för NHL-spel. Hållander är naturligtvis omöjlig att ersätta. Han var trots allt ligans bästa spelare. Även Oliver Kapanen lämnar ju laget för NHL nu. Även han är så gott som omöjlig att ersätta. Dessutom har Expressen avslöjat att Oliver Johansson lämnar för Timrå. Det tror jag också var bäst för alla parter.

Men Timrå har redan gjort klart med ett gäng spelare också. Expressen har skrivit att Marcus Hardegård, Emil Stadin och Albin Sundin ansluter på backplats. Hockeynews har där rapporterat att även talangfulle Alfons Freij är på väg in. Om vi räknar in de fyra spelarna har Timrå tio backar på avtal. Backsidan är med andra ord färdigbyggd. Och bredden på den ser förstås spännande ut, med flera unga spelare på uppgång som kommer slåss om en plats i laget. Men frågan är om kvalitén högre upp i laget är bra nog. Är Hardegård, Forsmark, Nässén och Svensson en topp-fyra som håller för ett lag som vill slåss i toppen? Jag är ytterst tveksam. Jag har också svårt att se att alla unga spelare som kommer in kommer ta de förväntade stegen. Därför är det förstås smart att gå in med tio backar.

Jag hoppas, hoppas att Alfons Freij slår igenom i SHL. Det är en back som är så lätt att gilla.

På forwardssidan har expressen avslöjat att Eddie Genborg och Anton Heikkinen kommer in. Genborg är en spelare som hamnar lite i samma fack som flera av backarna ovan. Han är ung och har ännu inte brejkat i SHL. Det är dock en mycket spännande talang, och vi har ju sett att flera spelare som inte riktigt fått fäste i andra SHL-klubbar har slagit igenom i Timrå.

Därför fullkomligt älskar jag värvningen av Anton Heikkinen. Han kommer inte kunna vara någon Hållander eller Kapanen, men han har potential att göra 20+ mål och en bit över 30 poäng. Den här säsongen gjorde han 16+13 i Skellefteå. Jag tror produktionen går upp nästa säsong. Det är en klockren värvning. Räknar vi in dessa båda forwards har Timrå tolv offensiva pjäser på avtal. Dessutom finns det ju en viss osäkerhet kring Jonathan Dahléns framtid, eftersom han jagas av klubbar i Schweiz. Klart är i alla fall att Timrå behöver kontraktera två, tre forwards ytterligare.

Här är det tur att man har Olli Jokinen, trots allt. Jokinen är ett dragplåster för både svenska och finska unga spelare. Att få spela under honom är ett argument Kimmo Kapanen kan dra fram om han behöver visa bilförsäljaregenskaper. Därför tror jag att Timrå har det relativt lätt att locka unga AHL-spelare till klubben. Jag gissar att man kommer titta där i ganska stor utsträckning. Spelare som Noel Gunler, Alexander Holtz och Olle Lycksell borde vara intresserade av Timrå om de inte får nya kontrakt i Nordamerika. EliteProspects-scoutar vi finska AHL-spelare med utgående avtal finns namn som Jesse Ylönen och Joona Koppanen.

Det är bara att konstatera att Timrå kommer ha ett sämre lag nästa säsong. De senaste åren har de tagit 81, 80 och 81 poäng i SHL. Når de den nivån även nästa säsong är det bara att ta av sig hatten.