Efter att ha varit petad i en (1!!!) match valde han att öppna munnen och dra på med några riktigt rubrikvänliga citat. Framför allt detta reagerade jag starkt på:
– Ser man det krasst ur en självisk synvinkel behöver jag sätta mat på bordet hemma, funkar det inte här behöver jag nog se mig om efter annat. Jag har inget kontrakt nästa år, jag behöver spela för mig själv. Ingen vill ha en import som inte gör poäng.
Mat på bordet hemma.
Det säger en 31-åring med 110 NHL-matcher och fem KHL-säsonger på meritlistan. Han behöver spela mycket så han kan casha in och ha råd att köpa mat i svindyra Karlstad.
Jag kan på ett sätt förstå problematiken. Det är klart att en 31-åring som är petad i SHL inte är den hetaste spelaren på marknaden, framför allt inte i en global pandemi. Jag kan förstå att han känner panik och oro för sin framtida karriär (men inte för att han inte ska ha råd att köpa mat) men jag börjar bli lite osäker på om Jonathon Blum är medveten om att han är en elitidrottsman, som dessutom håller på med en lagsport.
Blum har varit direkt dålig under säsongsstarten och har blivit lidande av att Färjestad plockat tillbaka Jesse Virtanen. Jag förstår att det blir en svår omställning för amerikanen, som förra säsongen var lagets givna förstaval i powerplay och sådana saker. Men vems fel är det egentligen att 31-åringen varit dålig? Vems fel är det att han blev petad?
Jag kom att tänka på ett citat från Oscar Möller som jag skrev om förra veckan. Johan Tornberg gjorde ett reportage i Skellefteå och var lite frågande till klubbens tränarlösning. Han tog upp ämnet med Möller och ställde en fråga i stil med: "Men om du tycker du får för lite speltid, vem pratar du med då?"
Oscar Möller svarade: "Om jag tycker jag får för lite speltid ska jag nog gå till mig själv, först och främst".
Så talar en lagkapten. Jonathon Blum borde veta. Han var nämligen kapten i Admiral Vladivostok i KHL för fyra år sedan. Han var också lagkapten för USA i JVM 2009.
Det är på ett sätt alltid uppfriskande med spelare som säger vad de tycker, inte minst tycker journalisten Måns Karlsson det. Men den Måns Karlsson som spelat fotboll och innebandy under hela uppväxten och som varit i ett omklädningsrum under så många år, precis som så många andra i det här landet, kan inte förstå hur en spelare kan ledsna ihop så totalt som Jonathon Blum gjorde efter att ha petats en enda gång.
Förutom att dra lärdom av Oscar Möller kan amerikanen också titta på sin utskällde back-kollega Vojtech Mozik, som var direkt dålig förra säsongen och som fick finna sig i att vara petad under den här säsongsinledningen. Han har kommit tillbaka och spelat sin bästa hockey i Färjestadströjan.
Förmodligen hoppades Johan Pennerborn på samma effekt när han petade Blum. Men hittills har den effekten uteblivit. Och om Jonathon Blum vill ha mer speltid vet jag inte om det är rätt väg att gå, att gå ut och gnälla i media. Det pirrar nog inte av upphetsning hos en ganska pressad Färjestadstränare att spela en kille som säger att han "behöver spela för sig själv".
Bryr han sig ens om hur det går för laget? Är Jonathon Blum i Färjestad för att vinna SM-guld? Eller är han bara här för att "sätta mat på bordet", och spela sig till ett nytt, fett kontrakt?
Det verkar vara det sistnämnda. Jonathon Blum verkar spela för att själv få göra poäng, och inget annat.
14 lag - 14 tankar
Brynäs: Vilken förvandling Brynäs genomgått! I den absoluta inledningen av säsongen släppte de mer eller mindre in fler mål i boxplay än de klarade av boxplay. Nu är läget ett helt annat.
Ser vi till de fem senaste matcherna är Brynäs bäst i hela serien i spelformen, tillsammans med Luleå. Båda lagen ligger på 90,48 i boxplayprocent vilket är ruskiga siffror. Något som däremot alltjämt är oacceptabelt är Brynäs disciplin. Ser vi även där till de fem senaste matcherna är Brynäs näst minst disciplinerat av alla, med hela 26 (!) tvåminutersutvisningar. Bara Färjestad är värre, med 27.
Där måste Brynäs fortfarande bli bättre. Men en sak är säker: Varje gång de drar på sig en "tvåa" går de in i sitt boxplay-spel med ett bra självförtroende.
Djurgården: Det finns mycket att skriva om Djurgården. Även här kan vi snacka disciplinproblem. Det är sjukt att man, sju matcher in på säsongen, har ådragit sig TRE matchstraff och avstängningar. Den här veckan drog både Tobias Björnfot och Marcus Högström på sig avstängningar.
Något annat som verkligen stack ut från den gångna Djurgårdsveckan var tränaren Robert Ohlssons totalsågning av matchen mot Linköping. Han kallade den för "den sämsta han upplevt i SHL" - och det säger en del eftersom han faktiskt varit med ganska länge på den här nivån. Och dessutom har han varit med om att coacha ett krisande Djurgården en gång tidigare. Då var trycket dessutom ännu hårdare på honom och klubben än vad läget är nu.
Frölunda: I veckan kom beskedet att Joel Lundqvist kommer spela vidare åtminstone en säsong till. Därmed kommer han, förutsatt att Frölunda inte missar slutspel nästa säsong, spela tills dess att han är 40 år.
Enligt Eliteprospects har 19 utespelare och en målvakt spelat i Sveriges högstaliga efter att de fyllt 40. Tommy Sjödin gjorde hela 150 matcher som 40+-are, Magnus Johansson var en toppback i SHL ända tills dess att han la av som nästan 42-åring, och bland övriga namn som hållit god klass kan vi räkna in Börje Salming och Jere Karalahti. Karalahti var faktiskt den senaste som spelade i SHL som 40-åring, säsongen 15/16, men 2022 kliver alltså Joel in i den skaran.
Att vara lika bra som Magnus Johansson i den åldern blir svårt, men eftersom Roger Rönnberg ständigt säger att Lundqvist är bättre än han någonsin varit under Rogers ledning kanske vi inte kan räkna bort Joels chanser att vara lika bra som hans tidigare lagkompis Johansson?
Färjestad: Medan den tänkte stjärnan Jonathon Blum går ut och gnäller för att han blir petad har Färjestad lyft - mycket tack vare lagets unga svenskar. Arvid Holm var förra veckans bästa målvakt, i mördande konkurrens, men jag vill också passa på att lyfta fram ett annat namn.
Jag såg FBK:s match mot Frölunda i lördags och imponerades extremt mycket av Oskar Bäck. Bäck lär aldrig bli så mycket mer än en breddcenter oavsett om han spelar i SHL eller till och med i NHL, men det är en roll han gör bra. Och i matchen mot Frölunda visade han också att det finns offensiva kvalitéer också. Det måste ha varit hans bästa match i SHL!
Oskar Bäck.Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån
HV71: Tendensen håller i sig. När HV71 är bra är man väldigt bra, och roliga att se. Men man är aldrig stabila. Det går från match till match, eller period till period.
Den som får symbolisera HV den här hösten är Fredrik Forsberg. Han får minimalt med speltid, är ofta osynlig, men så blixtrar han bara till och hänger ett par kassar. Mot Malmö i veckan gjorde Forsberg hattrick trots att han bara hade tio minuters speltid, och det är ju kring den speltiden han legat hela säsongen. Under en femmatchersperiod gjorde han sex mål - men i övrigt har han sett lite bortkommen ut (mycket tack vare den snåla speltiden) i SHL.
Fredrik Forsbergs målorgie får på något sätt symbolisera hela HV71:s säsong. Det blixtras till här och där - men inte så mycket mer än så.
IK Oskarshamn: Efter att ha gjort det bra i Moras J20-lag tvingades Pontus Näsén gå ned i Hockeytvåan när han blev senior. Efter en säsong där, då han gjorde över två poäng i snitt per match som back, flyttade han till Arboga och senare Vimmerby i HockeyEttan. I den ligan blev det två år, innan han skrev kontrakt med Oskarshamn som råkade gå upp i SHL.
Förra säsongen förde han en väldigt anonym tillvaro, fick knapert med speltid, skickades ned till Mora i HockeyAllsvenskan - men varken han eller Oskarshamn gav liksom upp på varandra. Och nu står vi här och kan summera en vecka där han varit hela SHL:s hetaste back. Näsén noterade 2+1 mot Moras ärkerival Leksand i torsdags och följde upp det med en poäng till mot Örebro under lördagen. Totalt har han gjort sex poäng på åtta matcher och ligger med i toppen av backarnas poängliga.
Vilken mäktig resa!
Leksand: Det är förlängning i Leksands match mot Rögle. Oskar Lang drar på sig en utvisning. Rögle får spela fyra mot tre.
Ur-leksingen Jon Knuts täcker två skott i slutskedet av boxplayspelet. Pucken går ur zon, till Oskar Lang som kommer direkt från utvisningsbåset. Knuts följer med upp i anfallet, störtar mot mål, Lang flippar in pucken mot kassen - och Knuts trycker in avgörandet.
Allting den här säsongen har handlat om Leksands magiska förstakedja. Därför kändes det skönt att se att det finns kvar lite av det "riktiga" Leksand också - symboliserat av Jon Knuts.
Linköping: Broc Little är SHL:s kanske bästa utespelare just nu. Han har gjort flest poäng i serien de fem senaste omgångarna, med sina 4+5. Men att han var bra, det visste vi ju.
Oula Palve har kanske inte riktigt levt upp till förväntningarna så här långt. Det finske nyförvärvet har "bara" gjort 2+1 på åtta matcher. Däremot har han i alla fall underhållit mig med sitt finurliga spel och sin underbara klubbteknik. Med det här målet mot Skellefteå stod han för en av veckans läckraste prestationer:
Luleå: Veckan som gick var målvakternas vecka. De unga målvakternas vecka. De unga svenska målvakternas vecka.Jesper Wallstedt stod en match, räddade 31 av 32 skott, och visade återigen att han är en supermegatalang i kassen. Men han är inte ensam. Här följer en liten snabb statistisk genomgång som visar hur bra de unga svenska målvakterna är.
Om vi ser till klassisk räddningsprocent av målvakter som gjort mer än en match har vi Niklas Rubin, Erik Källgren, Samuel Ersson, Arvid Holm, Gustaf Lindvall, Christoffer Rifalk, Enroth som topp-sjua. De fyra i topp är unga genombrottsmän, sen kommer den lite mer rutinerade Gustaf Lindvall, följt av Rifalk och först efter det kommer storstjärnan Jhonas Enroth.
Ser vi till insläppta mål per match ser topp-fem ut som följer: Rubin, Källgren, Ersson, Holm, Rifalk. Fem unga, svenska målvakter.
Kollar vi på räddningsprocent vid lika styrka har vi Rubin, Holm, Källgren, Arvid Söderblom och Jesper Wallstedt som topp-fem. Fem unga, svenska målvakter.
Och slutligen har vi räddningsprocent vid skott i skottsektorn där Samuel Ersson är bäst, följt av Arvid Holm.
Efter Det svenska backundret kommer nu uppföljaren: Det svenska målvaktsundret.
Jag minns när jag intervjuade Kevin Clark för några år sedan. Skyttekungen sade då: "Målvakterna är de bästa jag mött. Antingen är det gamla NHL-spelare, eller så är det unga draftade spelare på väg upp i karriären".
Just idag har han mer rätt någonsin.
Jesper Wallstedt.Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån
Malmö: Malmö har det som väntat kämpigt. De ligger näst sist, med endast sex inspelade poäng. Men det finns en "positiv" grej med starten av säsongen.
Det är nämligen rätt spelare som levererar. Det hade sett ännu mörkare ut om man hade legat där man gjorde samtidigt som Fredrik Händemark hade varit "Mathias Bromé-bra". Det har han inte varit.
I stället är det Helge Grans, bröderna Westerholm och Jan-Mikael Järvinen som lett lagets offensiv. Det är de som ska göra det den här säsongen.
Missförstå mig rätt, det hade ju inte varit dåligt om Fredrik Händemark hade sprutat in mål och poäng heller. Han behöver bidra, så länge han är i SHL. Men Malmö känns inte "dopat" på något sätt, utan att glädjas över att ha fått igång produktionen på de tilltänkta ledande spelarna som ska var där hela säsongen.
Rögle: I torsdags fick jag se min älskling från JVM, Moritz Seider, live på plats i Gävle. Han stod för en lovande debut, hade ett par fina uppåkningar men också en blunder i egen zon. Jag intervjuade honom efter matchen och ingen behöver oroa sig för att det är en omogen junior som kommit till Sverige. Han är verkligen skolad för att spela i NHL, redan nu.
Vad man än frågade gav han först ett långt, utförligt svar - och sen avslutade han med: "And I'm really excited to be here, to play hockey and help Rögle win games" eller något liknande.
Det är ingen vanlig junior som landat i Ängelholm. Det är ett superproffs. Ge honom lite tid så kommer han bli en stjärna i SHL.
Skellefteå: Sällan har en sekvens symboliserat en SHL-start så bra som den vi fick se i Skellefteås match mot Frölunda för en vecka sedan.
Nollpoängaren Tuomas Kiiskinen kom fri, men fick inte ens iväg ett avslut. Han fick i stället med sig en straff. Den slogs av nollpoängaren Joakim Lindström - som inte heller fick iväg ett avslut. Där och då kändes det hopplöst för den underpresterande stjärnduon. Det kändes så signifikativt för deras säsong. Det kändes som att de aldrig skulle få utdelning.
Men i bytet efter spräckte i alla fall Joakim Lindström sin målnolla med ett sedvanlig klassmål, och dödade snacket om att han var slut som artist. Och av bara farten kom en kasse till efter det. Såklart två otroligt viktiga mål för Skellefteå.
Senare i veckan fick även Tuomas Kiiskinen utdelning, så kanske, kanske kan det lossna på allvar för dem nu.
Växjö: Jag har skrivit en del om Pontus Holmberg, men jag måste fortsätta göra det. Jag tycker han är så jäkla bra. Inte bara för att han gör mål, utan för att han spelar så bra, med en sådan pondus. Allt han gör ser så självklart ut, inte minst i just avsluten.
Han gjorde två mål mot Frölunda och följde upp det med en stormatch och att göra en kasse till mot Brynäs. Eftersom Tre Kronor-ledningen av allt att döma bara kommer plocka ut SHL-spelare till Karjala Cup tycker jag det är läge att ge Pontus Holmberg chansen i landslaget.
Vi är mitt i en pandemi, vi är i oktober, vi ska få se en landslagstrupp med bara SHL-spelare. Det kommer inte finnas ett bättre tillfälle att plocka ut lite nya, oprövade namn. Jag hoppas att Pontus Holmberg får chansen i Tre Kronor redan nu.
Pontus Holmberg.Foto: Bildbyrån/Jonas Ljungdahl
Örebro: Det har varit mycket snack om Mathias Bromé, Borna Rendulic, Rodrigo Abols, Linus Öberg och Robin Salo. Men vi får absolut inte glömma Robert Leino.
Jag var skeptisk av värvningen av Leino inför säsongen, framför allt för att han gavs ett treårskontrakt, men hittills ser det ut att vara ett succédrag. Den finske forwarden har varit bra rent spelmässigt och har också fått utdelning i form av 4+2 på åtta matcher.
Det här målet han gjorde mot Luleå osar ingenting annat än KLASS.
