- AIK i toppen - Djurgården i botten.
- "Han bad ju folk dra åt helvete..."
- Spelarna tvingade bort tränaren: "Bara att erkänna"
- Det var hemligheten bakom AIK:s senaste storhetstid.
Elitserien/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje!
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna {{ PAYWALL LIMIT }}
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Foto: [Arkiv]
Givetvis är AIK, grundat på Biblioteksgatan i centrala Stockholm, en av svensk hockeys riktigt stora klubbar. Första SM-guldet vann ”smokinglirarna” redan 1934. Totalt har det blivit inte mindre än sju SM-guld genom åren. Två av dessa har kommit under elitserietiden. Vi talar alltså om gulden 1982 och 1984.
AIK var i SM-final 1978 mot Skellefteå och 1981 mot Färjestad. Under flera av säsongerna var det ett antal spelare som var med under hela perioden. Från finallaget 1978 var Gunnar Leidborg, Kai Numi, Mats Rasmusson, Hasse Cederholm, Bosse Ericson, Anders Wallin, Rolf ”Råttan” Edberg, Mats Ulander, Ulf Isaksson, Leffe Holmgren, Lars-Erik Ridderström (då Ericsson) och Ulf Rådbjer även med i guldlaget 1982. Alltså hela tolv spelare.
Besvikelsen var förstås stor efter finalförlusten mot Färjestad 1981. Inför säsongen 1981/82 lämnade både Anders Håkansson och Bengt Lundholm för spel i NHL, till Minnesota respektive Winnipeg. Uffe Borg var ny på backsidan. Han kom närmast från Södertälje. Rolf Råttan” Edberg hade återvänt från tre säsonger i Washington. Från Division 2-laget Stocksund plockade man in en juniorcenter vid namn Per-Erik Eklund. Dan Hobér var kvar som tränare. Till sin hjälp hade han Henry Wilhelmsson.
Visserligen var AIK med i toppen under hela seriespelet, men det var långt ifrån givet att man skulle ta sig till topp fyra. Alltså till slutspel. Efter 36 omgångar slutade AIK trea efter Färjestad och Björklöven. Fjärde lag till slutspel var MoDo.
Foto: [Arkiv]
AIK i toppen - Djurgården i botten
Många tvivlade också länge på att skulle vara AIK:s tur. Till exempel skulle det dröja långt in på säsongen innan brödraduon Roffe och Lars-Erik Ridderström började visa upp sig på allvar. Rutinerade Mats Ulander skulle komma att vara poängbäst i AIK med 16 mål och totalt 33 poäng på 36 matcher. Den som glänste ofta och mest var målvakten, Gunnar Leidborg. Dessutom lät 19-åriga Peter Åslin höra om sig.
I andra ändan hamnade Djurgården, under Leif Boorks ledning, i kval för att hålla sig kvar i elitserien. Deras revansch skulle komma året efter.
Semifinal mot Färjestad och en Gunnar Leidborg i storform. Vinst 5-4 i Karlstads Ishall och 4-0 hemma på Hovet.
”Får man bara en lyckad start då släpper det mesta. Jag gillar att stå i hetluften. I elitserien blir matcherna inte lika intensiva och då händer det att man stelnar till och så slinker det in en puck.”, sa Gunnar Leidborg då det stod klart att AIK var i ny SM-final. Dessutom coachade Dan Hobér Leif Holmgren, Lars-Eric Ridderström och Ulf Isaksson hårt mot Håkan Loob, Thomas Rundqvist och Janne Vestberg, vilket skulle bli ett lyckodrag.
På andra sidan slog Björklöven MoDo och tog sig till final.
Finalerna spelades bäst av fem. Björklöven och AIK vann först två var och den femte och avgörande finalen spelades i Scandinavium. AIK tog ledningen med 2-0 efter mål av Leffe Holmgren och Uffe Isaksson. Tore Ökvist gjorde 2-1 innan Kai Nurmi använde sin slägga och gjorde 3-1. Patrik Sundström reducerade till 3-2, men närmare än så kom aldrig Björklöven. Efter matchen hyllade Gunnar Leidborg sin psykolog Torbjörn Stockfeldt. ”Han har hjälpt mig sedan januari då det gick tungt för mig”. En jublande Dan Hobér berättade i TV-sändningen att han nu kunde lämna AIK med gott samvete för att nu coacha i Schweiz. Han passade även att fullkomligt såga domaren, Dag ”Daggen” Ohlson. ”Domaren var en katastrof”.
"Han bad ju folk dra åt helvete..."
Mats Ulander:
– Hobér höll i jättebra träningar och vi körde alltid i ett högt tempo. Dessutom lade han in fys ett par gånger i veckan. Det var ju många landslagsspelare i AIK då och min kedja med Rolf “Råttan” Edberg och Ulf Rådbjer var kanske bästa kedjan i Sverige då.
– Det var fantastiskt. Det kom in fans på isen som grät och hyllade oss. Sedan var det guldfest på Opalen med lite mat och dricka.
Peter Gradin:
– För det första trivdes jag fruktansvärt bra i Stockholm, fantastiskt bra med att vara polis i Solna men framför allt trivdes jag otroligt bra i AIK. Ofta underskattar man den här tryggheten i att vara på en plats där du vet att allt i klubben står bakom dig och laget. Hindren raserar man och i stället ser man bara möjligheterna bakom dom. Det stämde hela vägen och blev bara bättre och bättre. Även hockeylaget blev bara bättre och bättre.
– När då Dan Hobér kom in som tränare i laget 1980 kändes det lite mer åt Sandlin-hållet, men mer burdust. Hobér bad ju folk dra åt helvete och så vidare. Vi sköt puckar på fötterna på honom och han kunde svara med att helt enkelt åka hem. ”Jävla stockholmsjävlar” sedan åkte han därifrån.
– Med Hobér blev det en attitydförändring. Det blev en division till på smoking-liret. Nu skulle vi vara lite förbannade också. Bland annat tog vi in (Mats) Thelin. Då förändrades en del och det gällde att se upp på träningarna. På matcherna bytte han till en hårdare klubba då det var boxplay för att det skulle göra ondare på motståndarna när dom fick hans klubba i ryggen.
Foto: [Arkiv]
Rolf ”Råttan” Edberg:
– Det var vår tur kan man säga. Året innan jag åkte över till NHL var vi i final mot Skellefteå och förlorade trots att vi hade ett riktigt bra lag på pappret. Den här säsongen höll vi också väldigt hög klass och tog ett ansvar för varandra när det var lite trögare. Ibland var min femma bra. När vi hade det jobbigare klev Leffes (Holmgren) kedja fram och så vidare.
– Sedan gäller det alltid att ha bra målvakt om man ska vinna SM-guld. Den här säsongen hade vi Gunnar Leidborg som var riktigt bra.
– Första halva säsongen efter att jag kommit hem kände jag mig jättepigg. Sedan blev det lite småskador, men säsongen var ändå helt okej. Känslan att sedan få dela SM-guldet med mina lagkamrater som jag hade haft tidigare också, det var som jag gick på moln några veckor efter det.
– Nästan hela gänget var kvar sedan jag lämnade 1978 och det var samma snack i omklädningsrummet
Krönte tiden i AIK med ett SM-guld
Mats Thelin:
– Då hade vi ett grymt lag vilket vi även hade åren innan. AIK hade haft ”Ankan” (Parmström) som inte fick ihop det riktigt. Sedan kom Hobér samtidigt som åtta av nio forwards var med i landslaget. Det vi behövde var någon som sparkade i gång alla och såg till att alla drog åt samma håll. Det här var Hobér bra på. Han var rak och ärlig.
Säsongen 1981/82 blev Kai Nurmis sista i AIK. Han fick då kröna tiden där med att vinna SM-guld.
– Det var en angenäm säsong (skratt), men det var lite upp och ner även den här säsongen. Vi hade någon formsvacka där vi rasade neråt i tabellen, men kom tillbaka i slutet av serien och byggde upp något bra.
– Det fanns, med Hobérs påverkan, en jäkla revanschlusta efter att vi hade förlorat finalserien mot Färjestad säsongen innan. Jag, Leffe Holmgren, Uffe Isaksson och alla dom här hade börjat komma upp i åldern, varit med ett antal säsonger och hade förlorat två finaler. På så vis byggdes den här revanschlustan upp. Det var nu vi skulle vinna.
– Vi hade en bra, bred trupp med många rutinerade spelare så det kändes som att det var ett läge och att vi skulle kunna vara med och ta den där bucklan till slut.
Foto: [Bildbyrån]
Tommy Andersson tog över som tränare för AIK. Han kom närmast från Troja. Men snälla Tommy blev en för stor kontrast mot bitske Dan Hobér. Visst blev det semifinal, men nu var man inte längre bäst i Stockholm eftersom Djurgården vann guldet.
Leif Holmgren:
– Det var en jättestor kontrast med Tommy. Vi var vana att ha Danne Hobér som var väldigt ”på”. Sedan kom Tommy som var alldeles för snäll. Det var inget tydligt ledarskap från hans sida.
"Bara att erkänna att vi inte ville ha kvar honom"
Var ni spelare delaktiga i att han inte blev kvar ytterligare en säsong?
– Ja, det tror jag att vi var, mer eller mindre. Vi kände att det inte var bra och egentligen var det inte någon som trivdes med honom som tränare. Det är bara att erkänna att vi inte ville ha kvar honom som tränare.
Det blev bara en säsong för Tommy Andersson. AIK plockade i stället in tidigare Färjestadsspelare, med rötterna i Surahammar, Per Bäckman. Han kom närmast från Väsby. Flera av AIK:s unga spelare skulle visa sig vara väldigt flygfärdiga. Bland andra tidigare nämnda Per-Erik Eklund, men även Pelle Martinelle och Tommy Lehmann. Alla tre för övrigt fostrade under Verner Perssons vingar i Stocksund. Dessutom skulle Tomas Nord, som man fått från Leksand, visa sig vara en stark back offensivt. Lite av det som AIK tidigare saknat.
Foto: [Arkiv]
Grundserien dominerades av AIK, som vann serien, och Djurgården. Även Björklöven och Södertälje tog sig till semifinal.
Säger man 11-1 till killarna i Södertälje som var med och förlorade den tredje och avgörande semifinalen mot AIK på Hovet skakar dom nog uppgivet på huvudet. Då SM-slutspelets största vinst någonsin.
"AIK hade att sjukt bra lag"
Peter Ekroth Södertälje:
– AIK hade ett sjukt bra lag, men vi vann första matchen på Hovet med 5-3. Torskade tyvärr hemma med 4-3. I tredje matchen stod det 9-0 till AIK efter två perioder. Helt sjukt. Vi var ändå ganska nöjda eftersom vi hade haft en fin säsong och det var en ganska uppsluppen stämning i omklädningsrummet. Det var då ”Glenna” (Johansson) sa ”grabbar, vi byter om och sticker för då blir det bara 5-0”, skrattar Peter Ekroth och fortsätter:
– Vi garvade, men Anders (Eldebrink) blev lite förbannad. Det var ändå kört och vi förlorade med 11-1. Året efter vann vi SM-guld och säsongen efter torskade vi femte och avgörande matchen mot Färjestad i Karlskoga.
Djurgården slog Björklöven med 2-1 i matcher. Domaren Lars Henriksson fick i tredje finalen bryta efter att ha fått en hjärnskakning. Uffe Lindgren, som satt på läktaren, fick hoppa in, men först efter att hans utrustning fått poliseskort från Huddinge till Johanneshovs Isstadion.
Foto: [Arkiv]
Nu väntade en stockholmsdrama eller…? Nej, Djurgården var aldrig riktigt nära att rå på AIK. Ett AIK som vann med 5-2, 2-0 och 4-1. Per-Erik Eklund var i sin livs form och dominerade fullständigt alla tre tillställningarna. Bara tre år tidigare hade faktiskt Leif Boork stämt möt med Eklund för att ta honom till Hammarby. Dock kom aldrig ”Boorken” till bestämda mötet eftersom han hade blivit klar som tränare för Djurgården. Det tackade AIK:s Lasse Normann för och sa ”Välkommen till AIK”.
I final två och tre fick dessutom Djurgården klara sig utan en av sina toppspelare, Håkan Södergren, efter ett fult överfall på AIK:s Mats Alba. Han slog klubban i Albas ansikte efter det att AIK-backen gett Södergren en armbågstackling. Södergren och Alba tog för övrigt en morgonfika ihop dagen efter incidenten. ”I stridens hetta så…”
AIK i final mot Djurgården
AIK var värdiga svenska mästare. Också sista gången… Fel av mig. Senaste gången AIK vann ett SM-guld.
Per-Erik Eklund:
-- Jag tror den främsta anledningen till gulden var att laget innehöll allt, vi hade ett bra målvaktsspel, Gunnar Leidborg var målvakt vid båda guldåren och var fantastiskt bra. Sedan hade vi bra backar, hårt jobbande spelare och den där spetskompetensen som gör laget komplett. Men klubben var även väldigt bra styrd uppifrån under dom här åren samtidigt som vi hade bra tränare.
Foto: [Arkiv]
Gunnar Leidborg:
– Det var självklart underbart att vinna för första gången, men det blir både en klimax och en antiklimax. Även på guldfesten tänkte jag att det handlar egentligen inte om att just vinna utan det var resan dit och vilken tur jag hade som fått vara en del av ett pussel.
– Många säger att jag har vunnit, men jag har inte vunnit ett skit. Jag har varit en del av ett lag som haft kapaciteten, men även turen där alla fått vara friska och sedan har vi tillsammans vunnit. Men glöm inte att jag har varit med och förlorat några finaler också.
– Att ha fått chansen att spela med så bra hockeyspelare… Det var något som jag lärde mig redan som junior. Vi hade ett fantastiskt lag, men vi var bara två som fick chansen i A-laget. Egentligen var vi tre, men en kille fick några problem med hjärtat. Jag och Nisse Björk, som bor i Örebro och jobbar på Kumla kommun, fick chansen. Vi båda sa att det fanns bättre spelare i det juniorlaget än oss, men som aldrig fick chansen. Samtidigt är det så att när du får chansen måste du ta den, vilket vi gjorde.
– Jag ser det så att det var underbara år och jag var privilegierad som fick spela med så underbara spelare.
Många pratar om hur gruppen som vann guld 1982 drev på varandra och så vidare, var det samma känsla när ni vann guld 1984?
– Det var likadant då. Själv var jag inne i den här kärntruppen och för dom andra var det bara att hänga på. Jag minns att (Roger) Hellgren provade att komma slött till några lördagsträningar. På den tiden löste lagen själva sådana problem. Det var inget tränarproblem utan ett lagproblem.
– I dag, efter över 30 år i branschen som tränare, har jag märkt att när det uppstår problem söker vi sällan lösningar utan vi söker bara skuldfrågan. På den tiden löste vi det här i laget.
– Jag spelade med ”Ullis” (Mats Ulander) i tio år, (Leif) Holmgren i nio år och det fanns många som var med hela tiden. Det fanns inte acceptans hos dom här killarna för att man inte uppträdde på ett visst sätt när man spelade i AIK. Det var vi väldigt noga med.
"Väldigt häftigt att få vara med om"
Det var trevligt, skrattar Thomas Nord när vi frågar honom om hur han minns SM-finalerna mot Djurgården.
-- Två nära rivaler som möts på det här sättet i en final var givetvis väldigt häftigt att fått vara med om. Jag var lite förberedd på vad som väntade eftersom jag hade spelat många derbyn mellan Leksand och Brynäs, matcher som det var en liknande stämning kring.
I den tredje och sista finalen avgjorde alltså Tomas Nord finalserien med sitt 2-1 mål bakom Roffe Riddervall i Djurgårdskassen.
-- Jag gjorde ett mål i den matchen, men det var så många bättre spelare som uppmärksammades, med all rätt, mer än mig. Jag tänker då på spelare så som Per-Erik Eklund och Peter Gradin.
Foto: [Stickan Kenne]
Hur viktig var Per-Erik Eklund för det här guldet 1984?
-- Man kan aldrig säga att en spelare gör ett helt lag, men Per-Erik var fruktansvärt bra och hela vår kedja producerade väldigt många poäng den här säsongen.
-- Det var jag och Mats Alba på backplatsen. Sedan var det en kedja med Per-Erik, Peter Gradin och Rolf Ericsson. Roffe var en riktigt bra slitvarg som även han var väldigt viktig för vår kedja.Lars-Erik Ridderström (Ericsson)
– Jag tycker fortfarande min bästa säsong i AIK var runt 1980. Då spelade jag med brorsan och Leif R Carlsson. Där tyckte jag att det gick absolut bäst.
– Att få lira med brorsan var såklart jättebra. Det tråkiga är att vi inre fick lira i landslaget tillsammans, vilket berodde på mig. Han blev uttagen till Izvestija-turneringen samtidigt som jag tackade nej till den eftersom jag hade tentor. Det kan jag ångra idag för då hade vi alla fall spelat ihop i landslaget
"Dom körde över oss något fruktansvärt"
Rolf Ericsson:
– Första säsongen jag kom till Stockholm var det Anders Håkansson, Pelle Mårts och jag. Andra och tredje spelade jag, brorsan och Leffe (R.) Carlsson ihop. Det gick jättebra för oss och Lasse brukar säga att det är den bästa kedja han spelat i trots att han spelat med Tord Lundström och (Stefan) ”Prosten” Karlsson uppe i Brynäs. Jag vet inte om han spetsar till det, men han säger att han var väldigt nöjd med spelet vi hade i den kedjan.
– Under senare åren spelade jag mycket med Leffe Holmgren och Peter Gradin. Jag spelade även en del med (Rolf) ”Råttan” Edberg.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Vi avslutar med några ord från mästartränaren, Per Bäckman.
– Djurgården var ett fysiskt lag, stentuffa och på gränsen till hänsynslösa. Det här var på den tiden man mer eller mindre fick slå ner folk. Djurgården hade Håkan Södergren, Tommy Mörth, Pelle Göransson som inte var några snälla spelare och han från Uppsala, Janne Claesson. Dessutom Mats Waltin, (Michael) Thelvén. Dom körde över oss något fruktansvärt i början av grundserien, men vi närmade oss och fick bland annat oavgjort i någon seriematch.
– Vi hade ju bara Mats Thelin så vi skulle spela på fart och teknik naturligtvis, men vi var tvungna att stå upp lite grann. Vi vann sista två matcherna i serien mot Djurgården och det blev vändningen och kände att vi kunde vara med. Det tror jag var nyckeln.
Nästa vecka får ni möta första skytteligavinnaren i elitserien.
