Idag: Örebro.
- “Vill inte döma ut honom som slut”
- Tappar sina tre bästa backar.
- “Kan vara en av ligans stora genombrottsbackar”
- Trots tappen - där kan de vara bättre.
- Siffrorna visar: De blev sämre efter tränarbytet.
- Det får tummen upp - det får tummen ner.
- Han vinner poängligan.
- Så kan de ställa upp.
- Tabelltipset - Örebro återfinns i botten. {{ PAYWALL LIMIT }}
SÄSONGENS SPELARTRUPP - SPELARE FÖR SPELARE
Betygsskala 1-5 röda Hockeysverigesymboler:
= Oprövad/På gränsen till SHL-klass
= Okej SHL-spelare
= Bra SHL-spelare
= Riktigt bra SHL-spelare
= En spelare på hög Europanivå
Målvakter:
Snittbetyg: 3,0
Kommentar: Jag har suttit länge och väl och funderat på vilka betyg jag ska ge till Örebros målvakter. Å ena sidan har ju Jhonas Enroth tillhört SHL:s absoluta toppskikt under många år, och i sina bästa stunder har han varit ligans bästa målvakt. Kanske den bästa spelaren över huvud taget. Det fanns en tid så han betydde så gott som allt för Örebro, och Jonas Arntzen fick inte stå mer än nödvändigt. Det syns inte minst på faktumet att Jhonas Enroth vann 47 SHL-matcher säsongerna 21/22 och 22/23. Arntzen vann nio under samma period.
Successivt har ju norrmannen närmat sig Enroth under åren, och ifjol stod Arntzen runt 1300 minuter. En ökning med runt 360 minuter jämfört med året innan. Enroth var förvisso fortsatt förstemålvakt, men när det nalkades slutspel hade Arntzen tagit över. Och då spelade han faktiskt sitt livs hockey, även om det inte hjälpte Örebro att slå ut Luleå. Ser vi till antalet segrar förra säsongen tog Enroth 13 och Arntzen 10. Och vinstprocenten var faktiskt högre hos normmannen.
För ett år sedan var Enroth en femma och Arntzen en tvåa. Nu är båda en trea. Jag vill inte döma ut Jhonas Enroth och säga att han är slut, men faktumet att han hade en så tung säsong samtidigt som han trots allt hunnit bli 36 år gör ändå att jag måste vifta med varningsflaggen. Han har faktiskt blivit något sämre under ett par säsonger i rad. Hans statistik förra säsongen, både den “vanliga” och den underliggande, var allt annat än smickrande och faktum är att det här målvaktsparet var ett av ligans sämsta. Det var inget jag såg komma inför säsongen, om man säger så.
Det här är ett målvaktspar med en hög högstanivå. Det är femte året de kamperar ihop, något som är extremt ovanligt numera, och de har kontrakt till 2026 (Enroth) respektive 2027 (Arntzen). Sett till det tror jag att den sportsliga ledningen i Örebro nog väldigt gärna ser att båda är något bättre än de var ifjol. För det här är ju ett par som inte direkt är gratis.
Det låter som att jag är uteslutande negativ till Örebros målvaktspar, men så är det inte heller. Det går trots allt att argumentera för att det här är den lagdel man behöver vara minst orolig för.
Och det i sig är väl - förvisso - en aning oroväckande.
Backar:
Snittbetyg: 2,44
Kommentar: Till att börja med: Ja, jag har betygsatt Philip Holm. Det troliga är naturligtvis att han inte kommer spela i klubben kommande säsong, men så länge han är med i truppen blir det fel om jag helt bortser från honom. Även om sprickan mellan honom och klubben tycks vara total finns det väl en minimal chans att det blir spel kommande säsong.
Nåja. Holms vara eller icke vara är inte det enda intressanta med Örebros backsida. Det här är en backsida som i stora drag består av ganska pålitliga SHL-backar, men jag känner inte riktigt att man täckt upp för bortfallen från förra säsongen. Samuel Johannesson har ersatts av David Quenneville och det är ett steg ner, även om Quenneville ju har fin kemi med Patrik Karlkvist. Rasmus Rissanen har ersatts av Peetro Seppälä, och även om Seppälä är betydligt yngre så känns det som en försvagning på kort sikt i alla fall. Philip Holm har ännu inte ersatts alls, men jag gissar att Örebro hoppas att Luka Radivojevic ska slå sig in på sex backar från start. Han har en sanslös uppsida, men det är alltid svårt att lita på att spelare i den åldern utan bekymmer ska slå sig fram i seniorhockeyn. Det troliga är trots allt att han inte är redo att spela i SHL på heltid, även om det förstås inte är omöjligt att han petar sig förbi Linus Arnesson och Robin Norell i hierarkin.
Vill det sig väl har Örebro en av ligans stora genombrottsbackar i den unge slovaken.
Det är tydligt att Örebro successivt har fått en sämre backsida. Inför förra säsongen tappade man Kristian Näkyvä och Marcus Hardegård, och även om Johannesson ersatte Näkyvä så fick man inte in någon defensiv back av Hardegård kvalité. Dessutom underpresterade tidigare nämnde Philip Holm, och Filip Berglund hade också en tuff säsong. Filip Berglund är annars en personlig favorit, och han är en sådan som måste kliva fram nu när backsidan i övrigt känns ganska tunn. Det går att argumentera för att Örebros tre bästa backar från förra säsongen inte kommer spela för dem i år.
David Quenneville blir som sagt den nye förstabacken i powerplay, och han kommer behövas. Örebros PP var oerhört trögt förra säsongen. Tillsammans med Leksand gjorde de minst antal mål (16), men Örebro hade lägre procent (drygt 15 totalt). Örebro hade också lägst antal förväntade mål per spelad minut. Deras powerplayspel var kort och gott sämst. Samtidigt hade Quenneville bara tre backar före sig i poängligan i powerplay. Han gjorde 13 pinnar. Philip Holm och Samuel Johannesson, Örebros PP-backar ifjol, gjorde tio poäng. Tillsammans, alltså…
Med tanke på Quennevilles kemi med Patrik Karlkvist känns det alltså som en smart värvning i det läge Örebro befinner sig i. Men är han en förstaback att luta sig emot i spel fem mot fem? Knappast. Där är det andra spelare som behöver kliva fram.
Det blir också väldigt viktigt för Örebro att Peetro Seppälä funkar i SHL. Annars ser backsidan tunn och blek ut.
Forwards:
Snittbetyg: 2,57.
Kommentar: Örebro har genom åren anklagats för att vara trubbiga. Mathias Bromé, Rodrigo Abols och har förvisso varit spelare som kunnat göra saker på egen hand, men jämfört med andra lag med toppambitioner har Örebro levt på annat än en extrem spets.
Ifjol var man återigen trubbiga. Jonathan Lekkerimäki var den enda som gjorde över 30 poäng, och han var väl den enda stjärnan som levde upp till förväntningarna. Faktum är att samtliga tänkta toppspelare i Örebro gick back när det gäller antalet gjorda poäng, jämfört med säsongen dessförinnan. Mathias Bromés tapp från 39 till 26 poäng blev förstås mest kännbart. I synnerhet eftersom att den ständigt producerande Rodrigo Abols inte fanns där och gjorde sina poäng heller. Trubbigheten gjorde definitivt att Örebro tappade en hel del poäng de inte borde ha tappat, för det fanns absolut potential för detta lag att sluta högre än tia ifjol.
Fyra av Örebros sex bästa i poängligan förra säsongen har nu lämnat (däribland backarna Samuel Johannesson och Rasmus Rissannen). Ser vi till forwards har Lekkerimäki och Bromé försvunnit. De två överlägset spetsigaste spelarna. De som kommit in i stället är Patrik Karlkvist och Patrik Puistola. Jag blir inte förvånad om de båda gör fler än de sammanlagt 57 poäng som Lekkerimäki och Bromé gjorde. Just där behöver Örebro alltså inte ha blivit sämre jämfört med ifjol. Problemet är att det i princip krävs att samtliga spelare bakom Karlkvist och Puistola lyfter sig jämfört med ifjol, för att Örebro ska kunna lyfta. Puistola var en riktigt bra spelare i finska ligan, men det var å andra sidan en liga där Oula Palve vann poängligan. Därför är det svårt att slå fast att Puistola kommer bli en toppspelare. Det jag såg av honom under VM imponerade inte, men det vore korkat att bedöma honom på fem matcher där. Jag såg däremot Puistola på nära håll när jag var på plats under JVM i Tjeckien 2020, och då imponerades jag av honom.
Elias Ekström gick från 26 till fyra poäng, Mastomäki från 19 till tio (han gjorde ett enda mål förra säsongen), Emil Larsson gick från 21 till 16, Leino från 32 till 27, Ludvig Larsson gjorde 26 poäng i Rögle men bara 17 ifjol.
Alla de måste tillbaka till den produktion man hade för två år sedan, annars kommer det sluta riktigt illa för Örebro.
Det finns en del ljusglimtar också på forwardssidan. Noah Steen kan mycket väl få en William Wikman-utveckling och bli både en publikfavorit och en ganska viktig hörnsten på forwardssidan, utan att få de där stora rubrikerna. Jag tror också att Milton Oscarsson kan ta ytterligare ett kliv, och jag skulle bli förvånad om Elias Ekström har en till så tung säsong som han hade ifjol.
Forwardssidan bör kunna vara bättre som helhet än ifjol (trots tappen av Lekkerimäki och Bromé) eftersom bredden faktiskt är ganska skaplig ändå. Men frågan är om den är tillräckligt bra? Och vem är egentligen förstacenter? Hannes “jag är bäst som fjärdecenter” Björninen? Där finns min största farhåga kring detta lag.
Totalbetyg: 8,01 (14:e plats)
Fem snabba om Örebro
Tummen upp: Kan slå ur underläge
Det positiva för Örebro är att de kan slå ur underläge efter de senaste ett och halvt årens röra utanför isen, och det senaste årets svaga resultat på densamma. Efter att man varit nära att gå till SM-final 2023 har som bekant det mesta gått fel för klubben, som nu sannolikt kan gå in i säsongen med en annan kravbild på sig. Jag har tidigare varit inne på att det känts som att Örebro Hockey tappat fotfästet en aning, både på senior- och juniorsidan, och att de käftsmällar man drabbats av på senare tid kanske kan vara nyttiga.
Men då vill det ju till att man överlever den här säsongen. Och det är det ju långt ifrån givet att man gör. Faktum är att de slutar sist (!) i min tabell. Det kan jämföras med den femteplats jag hade dem på ifjol. Det ska dock sägas att bottenstriden är väldigt jämn mellan åtminstone fem lag, och att Örebro lika väl kan gå till slutspel som att få spela kval.
Men som sagt: Att många tyckare har dem i botten lär nog bara göra Örebro gott. Kan man få ihop gruppen är mycket vunnet. Och även om Örebro faktiskt landar sist i min snittabell finns det heller ingen specifik lagdel där jag känner: “Där är Örebro sämst av alla”.
Tummen ned: Vem är det som kör, egentligen?
Örebro har alltså sedan våren 2023 gjort sig av med en lagkapten, bytt tränare två gånger och sportchef två gånger. Dessutom har både general managern och VD:n lämnat de senaste månaderna.
Att förändringar var nödvändiga - det såg nog alla. Att det sker så många förändringar på kort tid är sällan positivt, emellertid. Visst, att Niklas Eriksson blir huvudtränare och Henrik Löwdahl sportchef är ju allt annat än dramatiskt utifrån den långa bakgrund de har i klubben.. Magnus Löwdahl, klubbens nye klubbdirektör, är dessutom farbror till klubbikonen Henrik Löwdahl. Så de går väldigt “lokalt”. Men likväl är det tre stora förändringar jämfört med hur landet låg för ett år sedan. De har bytt ut folk på alla ledande positioner under det senaste året. Och i vissa fall fler än en gång, dessutom.
När man gör så stora förändringar på kort tid är det väldigt svårt att pricka rätt i alla rekryteringar som görs. Det är stor risk att någon blir fel. Och då är Örebro riktigt illa ute. Och vems Örebro är det här egentligen? Vems hockeyfilosofi är det som gäller? Vem har satt den långsiktiga strategin för klubben?
Vem är det som kör, egentligen?
Han blir poängkung: Patrik Karlkvist
Patrik Karlkvist kommer från en nattsvart säsong där han exempelvis bara gjorde sju poäng i lika styrka. 218 spelare gjorde fler. Men med det sagt är Karlkvist likväl SHL:s bästa poänggörare sedan han kom in i ligan, och därför håller jag ändå honom som favorit att plocka hem den interna poängligan. Konkurrensen är ju inte direkt stenhård, heller.
Jag tror tiden då Karlkvist gjorde en poäng per match är förbi, men en bra måttstock kan väl vara de där 31 poängen som Jonathan Lekkerimäki gjorde ifjol. Gör han mer än det, då får Örebro vara nöjda.
Ledarna: Niklas Eriksson (tränare), Henrik Löwdahl (sportchef)
Niklas Eriksson, Stefan Nyman och Tobias Thermell är en tränartrio som känner varandra utan och innan. De har också gjort väldigt bra resultat med Örebro.
Men faktum är att ÖHK inte fick ett lyft efter att Eriksson kom in förra säsongen.
Med Niklas Eriksson:
- 1,20 poäng per match.
- 1,65 gjorde mål per match.
- 2,30 insläppta mål per match.
- 10,00 procent i powerplay.
- 81,58 procent i boxplay.
Med Johan Hedberg:
- 1,34 poäng per match.
- 2,56 gjorda mål per match.
- 2,87 insläppta mål per match.
- 18,46 procent i powerplay.
- 68,66 procent i boxplay.
Ja, defensiven blev bättre. Men offensiven blev väldigt mycket sämre. Och poängsnittet sjönk också en del. Även om Örebro trots allt gick till slutspel var det ju inte så att det egentligen blev bättre med Eriksson än Hedberg. Så när vi nu går in i den här säsongen kan vi inte säga att det nödvändigtvis kommer gå bra för Örebro bara för att man har Niklas Eriksson i båset.
Men men. Det är absolut inte på tränarbänken Örebro har sin svaghet, i alla fall. Niklas Eriksson är en vass tränare.
Sportchefen Henrik Löwdahl är ett mer osäkert kort. Å ena sidan är han helt ny i den här rollen, å andra sidan har han jobbat i klubben under många år (även efter spelarkarriären). Han har också haft viktiga roller, som juniorsportchef och spelarutvecklare. Löwdahl har också varit med under Örebros höga toppar och djupa dalar de senaste 25 åren, så han om någon borde ju veta hur klubben mår och fungerar.
Löwdahl verkade vara sugen på att bli sportchef redan förra sommaren, när de i stället valde just Niklas Eriksson. Han har med andra ord känt sig redo ett tag. Det är ett gott tecken. Jag tror också att han och Niklas Eriksson kan bidra med ett lugn, vilket är precis det Örebro vill ha nu.
Men de har ett stort jobb framför sig om Örebro ska lämna den bottenstrid som de flesta tippar att de ska vara inblandade i.
Så kan de ställa upp:
Målvakter:
Enroth (Arntzen)
Backar:
Berglund - Backström
NY - Quenneville
Norell - Arnesson
(Nilsson, Radivojevic)
Kedjor:
Puistola - Björninen - Karlkvist
Gustafsson - Leino - E. Larsson
Steen - L.Larsson - Wikman
Oscarsson - Mastomäki - Ekström
(Fernström, Danielsson)
Tabelltipset:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
-------------------------------------------
7.
8.
9.
10.
-------------------------------------------
11.
12.
-------------------------------------------
13.
14. Örebro, 8,01
Fotnot: Samtliga bilder kommer från Bildbyrån.
