SKELLEFTEÅ (HOCKEYSVERIGE.SE)
Skellefteå håller på att vakna. Mörkret har aldrig greppetom natten så här års. Julimorgonen är fortfarande i sin linda för de allraflesta. Men somliga har varit igång en stund: Jimmie Ericsson har redanavverkat ett träningspass när vi ses på ett kafé i stadens centrala delar vidhalv åtta-tiden.
Det var i derbyt mot Luleå den 21 februari som oturen varframme för veteranen och där och då tog säsongen slut för Jimmie Ericsson. Någondeadline finns inte för hans eventuella återkomst till SHL och Skellefteå AIK.Rehabiliteringen går visserligen framåt, men det går inte alls i samma temposom han önskat.
– Jag har varit och tränat nu. Jag har sprungit. Eller jag vet inte om man kankalla det springa. Jag har joggat i alla fall, förklarar han.
– Om jag joggar sex kilometer så springer jag inte längre efter fyra. Då tarjag inte längre korta steg som de vill att jag ska göra utan då börjar jag segalite på steget. Det tar lång tid.
Han lutar sig bakåt i stolen, tar en klunk kaffe och fortsätter:
– Psykiskt mår jag hur bra som helst. Fysiskt mår jag hyfsat, men jag tyckeratt det går långsamt. Nu var det inte bara hälsenan som gick av utan även vadenoch det försvårar ju. Det hände dagen innan min födelsedag så jag fick opereramig på min födelsedag, säger han med ett snett leende.
– Det är lite frustrerande att laget inte får veta om jag kan spela eller inte.Jag vill ju spela om vad och hälsena blir ungefär som normalt. Jag vill ju intelägga ner flera timmar om dagen för att hålla det i schack under en hel säsong- då kan jag lika gärna lägga av. Men det är klart att jag vill komma tillbaka,säger han samtidigt som han påpekar att han inte känner någon stress över attfaktiskt komma tillbaka.
STÄNGER DÖRREN TILL VITA HÄSTEN (?)
Ett möjligt scenario skulle kunna vara att han når den fysiska nivå han vill -men att han ändå skulle kunna stå utan en plats i SHL. För det är SHL somgäller även om ett lag drygt 90 mil söderut gärna hade sett en återkomst förEricsson:
– Det är klart att Skellefteå, som är det lag jag vill spela för, måste fyllasitt lag. Det hade kunnat ske för en månad sedan, jag hade kunnat vara utanplats redan då. Jag vet att Vita Hästen drömmer om att jag ska spela där såblir det besvärligt då jag har familjen här. Det skulle inte hålla att varaifrån dom även om det vore jävligt skoj. Det är ju 17år sedan jag spelade därsenast, säger han.
Norrköpingssonen flyttade norrut som 22-åring och sedan desshar han blivit ett med Skellefteå. Och Västerbotten är hans plats i livet justnu. Även om föräldrar och syskon bor kvar i Östergötland finns det starkasläktband för Ericsson i Skellefteå, då större delen av släkten på hans pappabor i trakten.
– Det här är mer hem, men jag känner mig hemma i Norrköping också så klart.Lotta jobbade långa dagar en hel vecka för inte så länge sen. Då tog jag medmig barnen ner dit en vecka.
Ericsson skadade sig i derbyt mot Luleå.
Ola Westerberg/Bildbyrån
ETT ÅR I RYSSLAND RÄCKTE
Frånsett en sejour i St Petersburg under 2014-15 harSkellefteå AIK, i trakten bara benämnt som AIK, varit hans klubb. Tiden iRyssland var en upplevelse och rent sportsligt var det inga egentliga problem.Istället var det saker utanför isen som gjorde att det bara blev ett år i SKASt Petersburg:
– St Petersburg är kanske den bästa ryska staden ur svensk synpunkt. Det är nogden som påminner mest om hur vi har det här, säger han och fortsätter:
– Men man åker hemifrån tidigt. Detblir egentligen ingen sommar med familj och vänner. Under vissa bortamatcherhade jag problem med maten. Det är enorma skillnader på kvaliteten mellanställena man spelar på. Sen handlar allt om hockeyn. Här hemma kan jag ta medbarnen och fiska, snickra lite eller åka skoter utöver hockeyn. Det var väl detsom gjorde att jag inte tyckte att det var värt att stanna. Det hadevisserligen synts på lönekontot om jag stannat, men avsaknaden av detruntomkring gjorde att året blev långt. Sen fick jag ju vinna också vilketgjorde att det var lättare att klippa de banden.
Ångrar du att du intestack till Ryssland tidigare?
– Nej. Jag blev visserligen erbjuden bra lön och sådär. Men det var just attdet var St Petersburg. Jag hade nog inte åkt till något annat än St Petersburgeller möjligen ett stort Moskva-lag. Ett lag som hade chansen att vinna.
SPELAR VIDARE - OM BARNEN FÅR BESTÄMMA
Familjen, ja. När Ericsson spelade i Ryssland var dotternElsa fyra år. Lillebror Olle fanns inte än. Nu är Olle tre och Elsa åtta.Familjen har stor betydelse och fick de bestämma - så skulle Ericsson spela denhär säsongen också.
– Det är bara skadan som står i vägen. Hade barnen inte velat att jag inteskulle spela så hade jag inte spelat. Men de vill att jag ska spela. De gillaratt vara i hallen och se matcherna. De får visserligen bara se helgmatchernaoch det är de nöjda med. Olle går och lägger sig före matchstart på vardagarna.
Frun Lotta jobbar i en klädbutik. Ett jobb som gör attschemat blir lite varierande. Men under säsongerna är det hon som har”morgontjänsten” med barnen.
– Hon jobbar 50 procent när det är säsong och det går hur bra som helst. Nu harvi haft lite sämre resor på senare tid men vi flyger mycket charter och då ärvi hemma på natten. En vanlig dag är jag och hämtar barnen klockan 14, sägerEricsson.
– Nu när vi var i Norrköping lyckades jag få Olle att somna om om han vaknadeföre 6:30 och det tycks ha funkat. Han sov nu när jag gick hemifrån tillexempel. Annars tar ju Lotta morgnarna och det är ganska skönt. Men jag trorinte att det är alla spelare som har det så bra.
TRÄNARROLLEN LOCKAR - I FRAMTIDEN
Skadan höll Ericsson från isen men inte från vare sig SHLeller Skellefteå AIK. Istället kunde man se honom på läktaren med sina kryckor- det gällde även på bortaplan.
– Inte alla får följa med på det viset,men laget och ledarna tyckte att det var viktigt att jag gjorde det och dettyckte jag också. Det är viktigt att visa engagemang. När jag hade kryckor och detvar lite svårt att färdas ville jag inte stå i båset och vara till åtlöje.
Vad hade du för uppgifter på bänken, närdu kom dit?
– När jag inte hade kryckor fick jag främst vara ansvarig för boxplay ochpowerplay, bland annat. Sen pratade jag mycket med tränarna i paus om möjligaförändringar och jag gav min syn på det.
Skulle du kunna tänkadig att fortsätta som tränare när karriären är över när det än blir?
– Ja det skulle jag absolut. Men inte första året. När jag väl lägger avkommer jag att ta ett år där jag inte är inom hockeyn, säger han och ändrar sigsnabbt:
– Nej, så ska jag inte säga. Jag vill inte vara på fasta tider inom hockeyn.Jag vill inte att det ska styra mitt schema. Jag vill kunna åka iväg tio dagarmed familjen när jag känner för det utan att det blir konstigt för laget.
Powerplay ochnumerärt underläge är ganska viktiga funktioner. Skulle du kunna tänka dig meransvar? Kan du se dig själv som huvudtränare?
– Om man blir tränare är det ju målet. Jag fick för länge sedan frågan från klubbenom jag ville bli general manager eller sportchef. Om man ska vara helt själv iden rollen, vilket många är, så måste man vara väldigt strukturerad. Man måstevara tillgänglig dygnet runt egentligen och det är inte bara att sitta ochvänta på att en agent ska ringa. Det gäller att få in de spelare man vill haoch samtidigt ska man slussa in unga spelare från de egna leden. Det i sig gerju ett annat engagemang, säger han.
Det är inte ovanligt att spelare hamnar på högt uppsatta positioner som justsportchef eller general manager direkt efter karriären. Bland de senare i radenav spelare att ta det klivet är Erik Forssell, som tillsammans med NiclasLundkvist basar över det sportsliga i Skellefteå:
– I klubben har vi ju Niclas (Lundkvist, red. anm.). Och ”Forre” la ju avför inte så längesen. Det kräver ett stort brinn för sporten och det saknar jaginte. Det som gör att jag inte vill vara sportchef är telefontiderna. Jagskulle kunna vara sportchef om man var två och den ena tar telefongrejerna. Detär väldigt få saker som får mig stressad men att ha missade samtal och smsstressar mig.
Jimmie Ericsson på Skellefteås tränarbänk.
Ola Westerberg/Bildbyrån
HOCKEYSTADEN SKELLEFTEÅ - INTE SOM ALLA ANDRA
Vårt samtal glider åter över på Ericssons nya hemstad. Ävenom det är sommar är inte hockeyn långt bort. Kommunen, med drygt 72 000invånare, är ett rejält hockeyfäste och även sommartid kan man se flaggor medklubbens logotyp svaja i flaggstänger. Invånarna har dekorerat brevlådor iklubbens färger och om man, som undertecknad, råkar nämna att man kommer frånen annan hockeystad utan att för den sakens skull nämna sporten i samma andetaghamnar ofta samtalet vid sporten. Skellefteå är inte unikt för Sverige, men detär onekligen en speciell atmosfär kring ishockeyn och ”Bygdens Lag”.
– Det är därför jag tycker att vi måste göra saker bättre. Staden är intejättestor, det är den inte. Nästan allahar koll på hur det går för laget och nästan alla ser matchen på något sätt.Att vi då inte klarar av att fylla hallen i en sådan hockeytokig stad… då måsteman göra saker bättre, säger Ericsson och fortsätter:
– Spelet måste bli bättre. Min tro är att den här staden vill se ett lag somgör det där lilla extra när det är tight. Men som hockeyn är idag kan det jurendera i avstängningar.
Rent publikmässigt behöver ju inte det vara till en nackdel.Det kommer kanske en avstängning som varken klubb eller fans håller med om ochdå blir ju det en snackis som i sig kan dra folk.
– Den här staden är hockeytokig. Jag går inte på stan så ofta, men jag är ju påaffären och handlar. Det är alltid positiva tongångar även om det går tungt.”Vi vinner nästa match” och sådär. Man får aldrig höra saker som ”Fan vaddåliga ni var igår.” Då låter det istället ”Det gick inte så bra igår.” Det äralltid på ett snällt och trevligt sätt.
Är det en lustigkänsla att bli igenkänd på det sättet?
– Nu tycker jag inte det längre. Men Elsa tyckte att det var lite jobbigt närhon gick i förskolan. Barnen ropade på mig när vi kom och då blev det en grejjag lämnade. För henne blev det en sak när vi kom till hennes förskola så dåfick jag inte lämna henne på ett tag. Annars, nja. Det tar lite längre tid atthandla men det är trevligt. När det är trevliga människor - vilket det är i denhär staden - ger det mig lite extra kraft på isen, säger han.
– I slutet av matcher och viktiga matcher. De bringar ut mer av mig vilket jagtycker är en skön känsla. Sen är inte jag den som gillar att utmärka mig. Jagkanske inte ger klacken massor extra, som andra spelare gör. Jonathan Pudas,till exempel, ger så mycket av sig själv till klacken. Det är helt fantastiskt attse det. Men när jag gör känner jag mig lite…hur ska jag säga….
Obekväm?
– Ja, det är obekvämt. Men när jag inte tänker efter - när jag gör ettsuddenmål eller något sådant - då är det en sak för det kommer naturligt. Mennär det inte är naturligt blir jag obekväm. Jag har inga problem att stå ochsnacka inför hur mycket folk som helst. Men när jag ska göra något som inte ärför mig känns det lustigt.
Det kanske är lite som sporten i sig, man ska hitta sin relation till det somär runtomkring sig. I det här fallet är det fansen. Du behöver kanske inte varalängst fram och sjunga en ramsa…
– Nej, inte när Pudas finns där, skrattar han. Klacken skulle uppskatta detväldigt mycket så det är klart att jag gör det lite då och då.
Jimmie Ericsson.
Michael Erichsen/Bildbyrån
Pratstunden vänder tillbaka till vår utgångspunkt:Hockeysäsongen 2019-20 står för dörren, men än så länge är det utan ett SHL-kontraktför SHL:s äldste spelare. 558 SHL-matcher är än så länge siffran på hans konto.Men hoppet lever för att det ska bli ytterligare ett gäng.
Har du någon deadlineför spela eller inte spela kommande säsong?
– Nej, det har jag inte. Skellefteå måste ju fylla sitt lag också, det är jagfullt medveten om. Det kändes fel att skriva på i april om jag sedan märkt attjag inte kunnat spela. Nu är jag medveten om att min plats kanske går förlorad.Jag har ju spelat väldigt länge och jag var ju äldst i SHL redan förra året.Det är klart att det vore mäktigt att fortfarande spela hockey när man är 40år.
Vissa spelare villsluta på egna villkor, andra inte - spelar det någon roll för dig?
– Ja det gör det. Jag vill också det. Jag har kommit tillbaka från en svårskada förut och då kom jag i december.
Några semesterfirare har letat sig till kaféet när vårt samtal börjar lida motsitt slut. Jimmie Ericsson vänder hemåt för dagens arbete vid huset. Sommarenhar inte riktigt passerat zenit än och solen gör sitt för att påminna oss omdet när vi kliver ut från kaféet. Försäsongen är igång på många håll. FörJimmie Ericsson väntar fortsatt rehab. Skellefteå AIK ska resa sig efter desenaste årens, med storlagets mått mätt, sämre resultat.
Det vore väl ändå passande om stadens inflyttade store sonfick vara med om det?
