Sveriges första OS-lag på damsidan: "Vi var glada amatörer"

“Det vore bra om förbundskaptenen vet namnen på spelarna” “Vilket minne – vilket äventyr” “När jag ser tillbaka på turneringen kan jag nog karakterisera mig som en turist, tyvärr” “Vi var glada amatörer och ställde upp på det här” {{ PAYWALL LIMIT }} Första gången damhockeyn kom med på OS-programmet var till tävlingarna i Nagano 1998. Sex nationer var representerade. Förutom Sverige deltog även Kanada, USA, Finland, Kina och Japan. På VM året innan hade och landslag slutat femma. Dom två som stack ut lite extra i poängproduktionen den säsongen var Veddiges och . Rooth gjorde tio poäng under säsongen medan Holst svarade för 15. Inför OS-turneringen, som spelades mellan 8:e och 15:e februari 1998, hade Sverige radat upp förluster i träningsmatcherna. Det var inte enbart Kanada och USA som vann med stora siffror över svenskorna. I en av träningsmatcherna vann Finland med hela 10-1. Totalt blev det bara två vinster av 16 innan turneringen. Norge besegrades med 12-1 och Japan med 5-0. Ett extra plus i kanten var sista matchen innan OS där Sverige spelade 1-1 mot Kanada, vilket sågs som en jättesensation. Kanada, USA, Finland och Kina hade förberett sig väl inför turneringen. Sverige hade spelat i en pojklagsserie, men även under hösten varit över till Kanada för att spela en turnering. Frågan inför turneringen var om det skulle vara Kina eller Sverige som skulle nå bronsmatchen. Att Finland skulle ta sig dit var mer eller mindre självskrivet liksom att USA och Kanada skulle mötas i finalen. Sverige inledde med att förlora mot Finland med 6-0. Det var klasskillnad och Sveriges bästa spelare var målvakten från Nacka. I den andra matchen var det USA som körde över svenskorna och vann med 7-1. från Veddige gjorde Sveriges första OS-mål någonsin på damsidan då hon styrde in pucken till 1-0. Det fanns nog en del som vädrade sensation då, men efter två perioder var det 1-4 och god natt för den matchen. – Ja, vilket minne, vilket äventyr vid 18 års ålder. Jag stod framför mål och böka som jag brukade göra. När Pia (tror) jag det var skött in pucken mot mål så var jag där och styrde in den. Det var och är stort för mig att göra första dammålet i OS i historien, säger Gustavsson till hockeysverige.se. Sedan följde 3-5 mot Kanada, vilket ställde fram en massa frågetecken kring kanadensiskorna. Var det månne Finland som skulle ta deras plats i finalen? , och Maria Rooth gjorde Sveriges mål. Maria Rooth lyfter in sitt mål mot Japan. Foto: Arkiv Mot Kina såg det länge ljust ut vad det gäller att knipa en semifinalplats. formligen tryckte ner målvakten så kunde göra 1-0 i andra perioden, men kinesiskorna vände matchen och vann med 3-1. Chansen till att få med sig en medalj var bortblåst och luften gick såklart ur laget. Avgörande matchen mot Japan var betydelselös förutom att förloraren skulle sluta sist i den första OS-turneringen någonsin. Sverige vann ganska enkelt med 5-0. Erika Holst nätade två gånger medan , Malin Gustavsson och Maria Rooth gjorde ett mål var. När turneringsröken lagt sig stod USA som guldmedaljörer. Kanada vann silver och Finland brons. Bästa svenska klart bästa kedja var ungdomskedjan med Maria Rooth, Erika Holst och . Stort plus även för då 16-åriga Therése Sjölander som var en av hela turneringens bästa spelare. – Den turneringen var egentligen bara en häftig känsla att vi fick vara med. Vi skulle åka dit för att se och lära. Kanada och USA var alltid mycket, mycket bättre. Finskorna hade också alltid varit bättre än vad vi var. – Vi förlorade mot Kina (1-3). Det var laget som vi skulle ha vunnit över så vi blev rätt nedskrivna efter den turneringen. – Efter OS 1998 kom det fram många nya tjejer i landslaget. I Nagano var det ganska många med som var i slutet på sina karriärer. Det var nog lite för många gamla spelare där. Många av oss var nog nöjda med att komma till ett OS och sedan vart det inte så mycket mer. Kristina Bergstrand. Foto: Ronnie Rönnkvist : – Det var verkligen så att vi fick vara med på nåder, samtidigt som vi inte var så bra i grunden som lag och vi spelade heller inte så bra. – Sedan var det såklart enormt stort att få komma dit. Vi skulle åka till andra sidan jorden, det var invigning, OS-kläder och hela det här paketet som man inte får glömma bort. Är man 19 år är det en ganska stor grej som händer. – Jag minns också att det inte ens var i närheten av att vi var på samma nivå som andra deltagarna med respekten och så vidare. När vi var i Turin 2006 hade vi tagit ett OS-brons i Salt Lake 2002 och behandlingen då var också helt annorlunda. Jag och Rooth satte i ett gammalt VHS-band från en match i Nagano. Direkt efter såg vi en match från Turin. Jag kan då, även om jag inte egentligen vill säga det, förstå att man ifrågasatte produkten som var i Nagano, om man verkligen var redo för att spela OS. I dag kan jag känna att jag är tacksam för att damhockeyn kom in där för att sedan växa. Erika Holst. Foto: Ronnie Rönnkvist : – När jag ser tillbaka på turneringen kan jag nog karakterisera mig som en turist, tyvärr. Jag var inte alls förberedd på allt vad ett OS innebär. Alltså andra idrottare, upplägget och så vidare. – Jag tror att vi tappade fokuset på vad vi skulle göra där, att vi skulle spela ishockey också. Det var inte så att vi gjorde en massa annat utan mer att det tog mycket energi att vara i OS-byn och allt kring hela OS-apparaten för den var gigantisk. Vi var många som underpresterade, bland annat jag själv. – Sedan var det även rörigt med ledningen innan. Vi fick in ”Fisken” (). Han kom in bara för det var ett OS. Innan hade vi haft ”Lillen” (Christian Yngve) som hade jobbat med oss under många år. Det var lite turbulent och absolut inte hundra, men jag tror att det var väldigt lärorikt för många av oss. Ylva Martinsen. Foto: Ronnie Rönnkvist : – Jag brukar säga att OS-turneringarna som gått bra har jag minnen ifrån medan dom som gått dåligt har jag tryckt undan någonstans. Jag kan inte säga vad som gick fel, men vi var inte bra. – Innan turneringen spelade vi mot Kanada och gjorde en jättebra match. Den slutade 1-1 och vi höll till och med på att vinna. Sedan vann vi inte matcherna vi behövde vinna i turneringen. Vi behövde slå Kina för att ta oss till en bronsmatch. Vi ledde med 1–0, men sedan släppte vi in tre mål. Coach för Damkronorna i OS var alltså tidigare förbundskaptenen för herrlandslaget, Bengt ”Fisken” Ohlson. – Så mycket kan jag säga att det vore bra om förbundskaptenen vet namnen på spelarna. Dessutom är det bra när man coachar om man vet om spelarna är ”leftare” eller ”rightare” då dom ska stå på en viss position i powerplay. Gunilla Andersson Stampes. Foto: Ronnie Rönnkvist : – Vi spelade väldigt bra mot Kanada bara några dagar innan turneringen och fick 1-1. Sedan tror jag det var lite för stort för oss med ett OS. Vi var många unga som skulle bära det här laget även om dom andra spelarna givetvis också skulle göra det. Exempelvis var Malin Gustavsson född 1980, alltså nyss fyllda 18 år. Sedan var vi flera som bara var 19 år. – Vissa mästerskap… Det bara blir dåligt eller bra och ibland är det svårt att peka på varför, men vi var där för att bevisa oss på många sätt. Det blev inte så bra som vi ville. Maria Rooth. Foto: Ronnie Rönnkvist : – Satsningen då vi höll på, det var inte mycket med den. Det finns så mycket skrönor att berätta om vår tid. Bland annat åkte vi till en fyrnationersturnering i Magnitogorsk 1997. Vi åkte med ett specialchartrat flygplan från Moskva. Magnitogorsk ligger bakom Uralbergen, alltså där Asien börjar. – Det var ett gammalt Aeroflot-plan där man tagit bort Aeroflot-klistermärket. Bara markeringarna från märkena syntes. Stolarna var lösa och bagaget fick inte plats. Det fick vi dumpa längst bak i flygplanet. Ljudnivån var så fruktansvärt hög så vi kunde inte prata med varandra. Vi kom fram till Magnitogorsk som varit en stängd stad väldigt länge. Det fanns ett fint hotell och det var där vi skulle bo. – Magnitogorsk heter det för att det är ett stort dagbrott för att utvinna magnesium. Hotellet var byggt för kunderna till det här stora dagbrottet. Bussen brann då vi åkte till ishallen. Dessutom bröt jag armen där och fick åka till ett jättedåligt sjukhus. Läkaren som var med blandade gipset i badkaret på hotellet eftersom sjukhuset var så dåligt att han absolut inte ville att någon av deras sjukvårdare skulle ta hand om mig. Sedan fick jag lite roliga piller och fick åka hem för att operera mig. Satsningen där var under all kritik. – Det var först vid OS-satsningen 1997, 98 som det blev lite ordning, men vartannat år åkte vi på turneringar i Ryssland. Där har vi bott på det ena kackerlackshotellet efter det andra. Ett ställe vi bodde på gick det inte att låsa dörrarna. Vi bodde på en gemensam träningslokal med en massa ryssar och på golvet sprang det en massa kackerlackor. När vi gick upp på natten krasade det under fötterna. – Men vi var glada amatörer och ställde upp på det här, men visst var det under all kritik. Pia Morelius. Foto: Ronnie Rönnkvist Åsa Elfving fick äran att vara lagkapten för det första svenska landslaget på damsidan – Själva turneringen blev lite av en besvikelse. Turneringen i sig var inte heller så annorlunda eftersom det är samma lag, samma domare och så vidare. Hockeyn levde sitt eget lilla liv. – Skillnaden var mediepådraget runt omkring, både innan och under turneringen. Ibland kunde jag känna att media kunde ingenting om damhockeyn. Vi spelade 1-1 mot Kanada innan OS och efter det byggdes det sådana förväntningar på oss, att vi skulle vara bra bara för att vi spelade oavgjort mot Kanada. Så bra var vi inte riktigt och sedan blev det som ett fiasko eller vad man ska säga. Vi blev femma, men vi kanske skulle ha blivit fyra. Bättre än så var vi inte. Min upplevelse, jag var på plats i Nagano, var att ni nästan fick vara med i OS på nåder. – Ja, så kändes det. Samtidigt kändes det på samma sätt under många år. Hela tiden fanns det där hotet om att vi skulle läggas ner, tjejer skulle inte spela hockey, vi var inte tillräckligt bra och så vidare. – Jag kände mest att varför skulle inte jag få spela hockey? Jag älskar ju den här sporten också. Vi var så bra vi kunde vara utefter förutsättningarna som var givna. Hade vi haft bättre förutsättningar hade vi kanske vi hade blivit bättre. Ser du till tjejerna som börjar nu så går de i Tre Kronors hockeyskola och börjar spela när de är sex år. Får de samma förutsättningar som killarna så är det klart att de kommer att bli jätteduktiga. Ni var, som sagt var, ganska bra mot Kanada innan turneringen, men sedan kändes laget lojt när det blev skarpt läge i OS, hur kom det där sig? – Jag kan nog säga att det här OS:et och den här säsongen var nog det av åren som jag spelade i landslaget där vi hade sämst lagkänsla. Varför blev det så? – Jag vet egentligen inte och det fanns ingen osämja i laget, men det kuggade inte i. Foto: Ronnie Rönnkvist. Åsa Elfving. Sveriges lag vid OS 1998 Målvakter: Backar: Forwards: Fisken var tränare i Nagano-OS. Foto: Arkiv

Sveriges första OS-lag på damsidan: "Vi var glada amatörer"

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Lämnar Nashville - efter 25 år

Därför "nobbade" Olle Lycksell SHL

Öppnar upp efter avskedet: "Blev konstigt"

"Han kommer inte ta en dollar mindre än Leo Carlsson"

Vägen öppen för ny arena: "Glädjande"