- Ikonerna minns tillbaka på säsongen.
- Enormt jämn serie - var sju poäng från topp-fyra.
- Fick en utskällning av Ulf Adelsohn.
- “Vi hade ett ganska taskigt lag”
- Vann skytteligan - trots att laget åkte ur.
- Förlorade med 11-4 - vann med 12-3.
- Lämnade för AIK.{{ PAYWALL LIMIT }}
Säsongen 1975/76 var den första där elitserien spelades. De tio bästa lagen skulle nu göra upp om en av fyra platser i SM-slutspelet som skulle avslutas med ett finalspel. Djurgården var ett av lagen som tog sig till elitserien, men det blev en oväntat tung säsong för stockholmarna.
Alla tio lagen hade såklart stärkt upp sina trupper inför den historiska starten av elitserien. Coachen i Djurgården, Hans ”Tjalle” Mild, fick se sitt Djurgården plocka tillbaka målvakten Christer Wiberg, från Väsby. Han hade tidigare spelat för Djurgården utan att ta en plats i laget. Backen Janne Andersson, med meriter från juniorlandslaget, kom från Västerås och B-landslagsbacken Lars-Göran Nilsson kom från Färjestad. Framåt var jättetalangen från Kiruna AIF, en viss Hans Särkijärvi, ny.
Djurgården inledde serien relativt okej och låg länge med i mitten av tabellen. Allt eftersom blev det tuffare och tuffare. Ett tag var det till och med en ganska stor risk att både AIK och Djurgården skulle få lämna elitserien. AIK kan delvis tacka Timrå för att man slapp lämna elitserien då medelpadingarna inte riktigt hängde med i jakten på att säkra elitserieplatsen säsongen 1976/77.
Förlorade - med 11-4
Den 22 januari 1976, i 25:e omgången, förlorade Djurgården på Johanneshovs Isstadion mot Brynäs med 4-11. Nu låg Djurgården tillsammans med Timrå för första gången under strecket. Senare samma vecka bortaslog Djurgården Färjestad efter att 18-åriga Peter Wallin storspelat. Han ersatte den för dagen sjuke Björn Palmqvist. Djurgården upp över strecket samtidigt som Södertälje ramlade under det samma.
Nu varade inte glädjen allt för länge. I 27:e omgången förlorade Djurgården med 8-7 mot Södertälje i Scaniarinken, vilket betydde att lagen bytte plats. Resten av serien (36 omgångar) blev en kamp mellan Djurgården, AIK, Västra Frölunda och till viss del Södertälje om vilket lag som skulle göra Timrå sällskap ut ur elitserien.
Inför den 33:e omgången hade Djurgården 25 poäng. SSK och Västra Frölunda låg på 27 poäng var medan AIK fått ihop 28 poäng. 10 864 åskådare letade sig till Johanneshov för derbyt mellan Djurgården och AIK. Sällan har ett derby varit så överlägset för ett av lagen, Djurgården. I mitten av tredje perioden ledde Djurgården med 10-1. Till slut stod också Djurgården som segrare med 12-3. Claes-Göran “Myggan” Wallin, Peter Wallin, Stig Larsson och Sören Johansson stod för två mål var. Efter matchen var såklart tränaren ”Tjalle” Mild glad för segern, men samtidigt orolig för att det ändå var kört för Djurgården.
Djurgården förlorade borta mot Västra Frölunda samtidigt som AIK och Södertälje vann sina matcher. Nu var det tre poäng upp till säker mark med två matcher kvar att spela.
Åkte ur efter superrysare
Djurgården lyckades då vinna hemma mot Timrå med 5-4 (det var vid den här tiden två poäng för vinst) och en av livlinorna, Västra Frölunda, förlorade stort mot Brynäs. Nu skiljde det en poäng mellan lagen samtidigt som både SSK och AIK hade säkrat sina kontrakt.
Omgång 36 den 26:e februari 1976. Djurgården mötte Leksand borta och gjorde en stormatch. Kenta Nilsson, Hasse Särkijärvi, Janne Andersson, Peter Gudmundsson (tidigare Leksand för övrigt) storspelade och såg till att Djurgården vann med 8-6. Samtidigt har laget kunnat följa på resultattavlan i gamla Leksands Isstadion att Västra Frölunda vann deras match mot MoDo. Morris Mott och Magnus Olsson gjorde två mål var medan målvakten, Krister Sterner, höll nollan. Djurgården var nu tillsammans med Timrå första lag någonsin att lämna elitserien.
Några röster från spelare som var med den historiska säsongen.
– Det var en väldigt jämn serie och vi hade ganska många poäng vi åkte ur. Det hängde på den sista matchen. Det skilde inte heller många poäng (sju poäng) för att vi skulle gå till slutspel, men vi åkte ur i stället.
– Vi hade även ett ganska bra lag och jag vet att det gick ganska bra för mig ändå. Jag minns att jag spelade samtliga 36 matcher den säsongen.
Det var egentligen bara Kent Nilsson och backen Lars-Göran Nilsson som lämnade Djurgården efter degraderingen. Hur viktigt var det att ni fick behålla ungefär samma lag i ettan?
– Björn Palmqvist, som var en av stöttepelarna, sa direkt ”Har jag varit med och spelat ner laget ska jag också vara med och spela upp det igen”. Det här blev något som genomsyrade oss i laget och inställningen var direkt att vi skull tillbaka.
– I början på serien hade vi det lite tufft. Vi förlorade några matcher mot Hammarby, Huddinge och Almtuna. Ulf Adelsohn var ordförande i Djurgården då. Jag glömmer aldrig då han kom in i omklädningsrummet. Han ställde en pall mitt på golvet och sedan började han skälla ut hela laget, haha…
– Det här var då vi hade fått stryk mot Almtuna borta. Efter den matchen vände det och vi fick inte stryk en match i serien efter det. När vi sedan spelade seriefinal mot Huddinge vann vi med 18-3. Då minns jag att Ulf Adelsohn kom in efter matchen och sa ”Grabbar det var efter min utskällning som det vände”.
“Kände mig som en klassisk järnkamin"
Leif Svensson:
- Djurgården lockade mig med en spännande föryngring av laget där killar som Peter Gudmundsson från Leksand, Dag Bredberg från Färjestad och jag ingick.
– Den som tog kontakt med mig var ”Kurre” Thulin, men tränare för Djurgården då var ”Lill-Stöveln” Öberg. Jag hade spelat med honom i Södertälje och är en av de spelare som jag högaktar allra mest. Visserligen kallade vi ”Lillen” för ”Kapten Butter” i SSK, men det han sa det lydde man helt enkelt.
Åren innan du flyttade över till NHL var väldigt framgångsrika för dig. Vad tror du att uppskattningen av dig som hockeyspelare låg i?
– (Skratt) Ja du, stor entusiasm och hårt arbetande spelare är väl det som jag mest var uppskattad för. Jag kände väl mig mest som en klassisk järnkamin. Jag hade ju inte direkt dragningar som ”Bosse” Berglund och ”Kenta” Nilsson.
Någon av dina tidigare medspelare sa till mig att Leif Svensson alltid stod i vägen.
– Det måste jag väl se som en bra kritik för en back, haha
Hans Särkijärvi:
– Det var häftigt att ha ”Tjalle”, en gammal Järnkamin som coach var jättebra. Jag tyckte jättemycket om honom och han tyckte om mig. Jag kom verkligen in i Djurgården i rätt tid. Det var inte lätt att som 18-åring att slå sig i det här laget då. Idag slussas ungdomarna in och får nästan en plats serverad.
– Det var tufft och var direkt inga svenska spelare i NHL. På så vis var det nog tur att jag hade ”Tjalle” eftersom han gillade mitt sätt att spela.
– Jag minns inte att det skulle varit några problem att komma in i ett nytt lag. Sedan tyckte jag nog att Palmqvist, ”Stickan” (Stig Larsson) med flera var gamla gubbar (skratt). Jag kom in i laget och blev väl mottagen.
– Antagligen var jag den typen som accepterades eftersom på den tiden var du tvungen att jobba hårt för att överleva och göra som tränarna och dom äldre sa.
Tog du stor plats i omklädningsrummet?
– Nej, nej, nej… Det har jag aldrig gjort och har heller inte varit min grej. Det var ute på isen jag gjorde mitt.
.JPG)
Björn Palmqvist lär ha ställt sig upp i omklädningsrummet efter sista matchen och sagt att den som lämnar klubben skulle han personligen… och så vidare.
– Det skulle inte förvåna mig. Själv hade jag inga sådana tankar eftersom det var mitt första år i klubben. Samtidigt var det inte så många som lämnade så vi vågade väl inte ha ha…
– Uppriktigt sagt minns jag inte så mycket av den säsongen. Elitserien var väldigt jämn och det skiljde bara sju poäng för oss upp till fjärdeplatsen som hade inneburit slutspel.
– Då minns jag mer att det var väldigt tufft säsongen därpå då vi skulle ta oss tillbaka. Det handlade om den här anspänningen, att Djurgården verkligen skulle vara i den högsta serien. Vi ska inte sticka under stolen med att det att det hela tiden var tuffa och viktiga matcher.
Kenta Nilsson om oväntade hyllningen
Björn Palmqvist:
– Jag tycker att jag krigade på varje säsong. Vi hade ett taskigt lag under de här åren och "storbultar” som (Hans) ”Tjalle” Mild och dom här killarna hade slutat. Det blev att jag fick dra ett ganska tungt lass själv. Oftast gick det väl ganska bra det med.
– Det var givetvis fruktansvärt jobbigt när vi åkte ur eftersom vi hade ett bra lag på gång. Men jag kommer ihåg när det mer eller mindre stod klart att vi skulle få kliva ner en serie. Då höjde jag rösten och sa åt killarna att nu jävlar ser alla här till att vi blir kvar i laget och tar upp Djurgården till Elitserien igen. Det var ändå vi som hade dragit ner laget i division 1.
– Det gav nog ett ganska bra resultat. Jag tror att det bara var ”Kenta” Nilsson och Lars-Göran Nilsson som lämnade laget. Säsongen efter var vi tillbaka i Elitserien igen.
Kent Nilsson:
– Två lag skulle åka ur Elitserien. Ganska snabbt blev Timrå avhängda i botten, men att slippa niondeplatsen var länge en kamp mellan Djurgården, AIK, Frölunda och Södertälje. Trots att vi slog slutspelslaget Leksand i sista omgången blev det vi som fick lämna det fina sällskapet. Ändå hurrade grabbarna när vi kom in i omklädningsrummet efter matchen. Det kändes mysko...
– Det var för mig de hurrade! De äldre killarna ville ge mig en dunk i ryggen och tyckte det var starkt av mig att vinna skytteligan trots att vi åkte ur serien.
– Massmedias och hockeypublikens stora fråga var "Skulle landets skyttekung verkligen spela i division 1?" Själv hade jag samma undran. Lagkompisen (Claes-Göran)"Myggan" Wallin replik i Expressen speglar nog vad jag innerst inne kände, men inte hade riktigt klart ens för mig själv direkt efter Elitseriens sista match. ”Är det någon som tror att en skyttekung som är 20 år vill spela i division 1?”
– Jag kände ju för klubben. Pappa var materialförvaltare och jag hade mina polare där. Det var en "No win-situation".
– Det tog i och för sig inte så lång tid för mig att bestämma mig för att jag måste vara kvar i Elitserien om jag skulle kunna behålla landslagsplatsen och chansen att bli proffs. Jag snackade en hel del med Folke "Totte" Bengtsson.
– "Vad säger du om Leksand”, sa han undrande. ”Är du intresserad?"
– "Klart jag är intresserad!", svarade jag.
– Jag var heltänd på att spela för Leksand och när vi reste upp till Leksand tog ordförande Christian Årjes emot och vi åkte till restaurang i Tällberg med ytterligare representanter från klubben. I min ungdomliga iver ville jag skriva på direkt, men ledarna var korrekta och ville informera Djurgården, och tur var väl det, eftersom jag kom att ändra mig ganska snabbt när jag kom hem till Ösmo.
– Ett par dagar senare kom min inkallelseorder från VKÖ Solna. Detta innebar naturligtvis problem för mig om jag skulle flytta till Leksand. Den enda vettiga slutsatsen för mig blev att jag skulle göra lumpen i Stockholm och då spela hockey i Stockholm. I Elitserien. Alltså i AIK.
“Var en oerhört tung säsong”
Stig Larsson:
– Det var rätt tungt, men trots allt stannade nästan hela laget kvar för att ta oss tillbaka till Elitserien. Det var bara ”Kenta” Nilsson och Lars-Göran Nilsson som lämnade oss för spel i AIK.
Hur tog ni spelare att dom båda gick till AIK av alla lag?
– Då det gäller ”Kenta” så har han alltid varit djurgårdare. Anledningen till att han gick till AIK var för att komma till NHL så småningom.
– Lars-Göran hade kommit till oss från Värmland (Färjestad) och hans ambition var hela tiden att spela elitseriehockey här i Stockholm så det var inte mycket att säga om.
Sören Johansson:
– Det var första året som Elitserien spelades och jag minns det som en oerhört tung säsong. ”Kenta” vann poängligan trots det, vilket visar på vilken stor spelare han var. Men vi åkte ur…
Varför?
– Vi hade nog inte tillräckligt bra lag. Minns jag inte helt fel så var det jäkligt tajt om poängen och det avgjordes först i slutet av serien. Det var aldrig så att vi var avsågade eller slagpåsar i serien.
Din kompis från Ösmo, Kent Nilsson, lämnade Djurgården efter säsongen för AIK. Var det aldrig aktuellt att du skulle lämna laget för elitseriespel?
– Det var ganska mycket turbulens i klubben under de här åren och visst fick jag några anbud från andra klubbar. Men jag kände aldrig att jag ville lämna Djurgården så det var egentligen aldrig riktigt aktuellt.
– ”Kenta” låg i lumpen uppe i Kungsängen då och jag kommer ihåg hur AIK uppvaktade honom flitigt där uppe innan han skrev på. Vi i Djurgården visste vilken enorm begåvning ”Kenta” var men egentligen hade nog svenska folket inte samma koll på det eftersom han ännu inte hade spelat i något VM.
Vann med 18-3
Per-Allan Wikström:
– Vi kom överens om att vi skulle bita ihop och ta Djurgården tillbaka till Elitserien. Vi hade ett väldigt bra lag, men inledde spelet i division 1 med tre förluster i rad, Hammarby, Huddinge och Almtuna. Då blev det givetvis lite oroligt i laget, men efter dom tre förlusterna vann vi resten av matcherna det året
Var det en tuff utmaning att spela i ettan som favorit? Exempelvis så förlorade ni första mötet mot Huddinge med 5–1 för att senare vinna returen med 18–3, det måste ha varit en del kontraster?
– Blev det 18–3 i returen? (skratt).
– Det handlade om för oss att gå ut stenhårt i matcherna för att spräcka deras nolla så tidigt som möjligt. Så länge lagen vi mötte kunde hålla tätt mot oss så slet dom som djur med publiken i ryggen i sina små hemmahallar runt om i landet. Oftast var vi det starkaste laget vilket inte minst visade sig i matchernas sista perioder
Ditt starkaste minne från kvalspelet den säsongen?
– Det är nog från då vi möter Göteborgslaget Bäcken på Hovet. När vi ledde med 3–1 läste jag av ”Pärlans” (Stefan Perlström) diagonalpass, tog pucken och klippte upp den i nättaket. Hela den matchen fungerade väldigt bra för mig och jag gjorde ytterligare ett mål. (Djurgården vann matchen med 5–4 och dom tre övriga djurgårdsmålen gjordes av Peter Gudmundsson, Björn Palmqvist och Bertil Karlsson)
Claes-Göran ”Myggan” Wallin:
– Vi hade ”Tjalle” Mild som tränare och det var ju inne på GIH med mängdträning då. Sven Tumba sa till mig en gång ”Varför ska du träna sådan träning för. Det gäller ju att vara snabb dom första fem meterna. Sen har du ju pucken och kan göra lite vad du vill med”, ha ha…
– Lite grann ligger det i vad Tumba sa faktiskt. Vi tränade för lite explosivitet så vi hade inte den farten i spelet som behövdes.
“Körde mot fyra rödljus - sådana hade vi inte i Leksand”
Folke ”Totte” Bengtsson:
– Det var väldigt stora kontraster i början att spela i Djurgården och att bo i Stockholm. Jag hade åkt sakta en lång stund i en bilkö på Hornsgatan då en polis stoppade mig och undrade varför jag hade kört mot fyra rödljus.
- Jag sa att jag kom från Leksand och inte hade lagt märke till ljusen för några sådana hade vi inte där. Då skrattade han bara och lät mig åka vidare.
”Totte” gjorde sju säsonger i Djurgården och han var under flera av säsongerna en av lagets viktigaste offensiva spelare. Han kom aldrig riktigt upp i samma nivå som han hade haft under åren i Leksand. Många hävdar att Djurgården inte spelade ”Tottes” typ av hockey.
– Vi hade inte något speciellt bra lag när jag kom till Djurgården. Det var väl egentligen bara Björn Palmqvist och ”Stickan” Larsson som var riktigt etablerade landslagsspelare då. I Leksand hade killarna mer eller mindre förbjudit mig att vara i egen zon. Nu skulle jag vara nere i egen zon jämt och spela. I Leksand fick jag också puckar på ett hel annat sätt än vad jag fick i Djurgården och det påverkade givetvis mitt spel också. Tyvärr tappade jag min landslagsplats under mina år i Djurgården.
– Ett av åren gick jag en utbildning i Ängelholm för att bli badmästare. Jag pendlade därifrån till våra matcher och tränade under veckorna med Rögle. Men åren i Djurgården var mycket bra dom med och jag har trivts väldigt bra under mina säsonger i klubben.
Djurgårdens lag säsongen 1975/76
Målvakter:
Peter Nilsson
Christer Wiberg
Backar:
Jan Andersson
Billy Sundström
Jimmy Haglund
Lars-Åke Gustavsson
Leif Svensson
Anders Rylin
Lars-Göran Nilsson
Forwards:
Hans Särkijärvi
Stig Larsson
Kent Bengtsson
Kenny Palmberg
Peter Gudmundsson
Claes-Göran Wallin
Björn Palmqvist
Tommy Tomth (då Eriksson)
Folke ”Totte” Bengtsson
Kent Nilsson
Peter Wallin
Sören Johansson
Hans Wallin
Per-Allan Wikström
Arne Orrestedt
