Scandinavium 25:e mars 1982. AIK mötte Björklöven i den femte och avgörande finalen inför 8 689 åskådare. 5:57 in i tredje perioden spelade Mats Thelin fram Kai Nurmi som satte 3–1 bakom Göte Wälitalo. Målet kom att bli det matchavgörande. Visserligen gjorde Patrik Sundström 3–2 i mitten av tredje perioden, men sedan spikade AIK-målvakten Gunnar Leidborg igen kassen.
Ganska precis 40 år senare möttes guldgänget från 1982 igen. Skådeplats blev en O'Learys-restaurang inte långt från Mats Ulanders hem i Vasastan.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Stickan Kenne var såklart där med sin kamera och, som han sa, ”dom flesta hade förändrats till det yttre, men det var samma surr som vanligt”.
Här är några röster om guldresan från några av spelarna som var med.
Gunnar Leidborg:
– Det var självklart underbart, men det blir både en klimax och en antiklimax. Även på guldfesten tänkte jag att det handlar egentligen inte om att just vinna utan det var resan dit och vilken tur jag hade som fått vara en del av ett pussel.
– Många säger att jag har vunnit, men jag har inte vunnit ett skit. Jag har varit en del av ett lag som haft kapaciteten och turen där alla fått vara friska och sedan vunnit. Men jag har varit med och förlorat några finaler också.
– Att ha fått chansen att spela med så bra hockeyspelare… Det var något som jag lärde mig redan som junior. Vi hade ett fantastiskt lag, men vi var bara två stycken som fick chansen i A-laget. Egentligen var vi tre, men en kille fick lite problem med hjärtat. Jag och Nisse Björk, som också bor i Örebro och jobbar på Kumla kommun, fick chansen. Vi båda sa att det fanns bättre spelare i det juniorlaget än oss, men som aldrig fick chansen. Samtidigt är det så att när du får chansen måste du ta den.
– Jag ser det så att det var underbara år och jag var privilegierad som fick spela med så underbara spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mats Thelin:
– Då hade vi ett grymt lag vilket vi även hade åren innan. AIK hade haft ”Ankan” (Parmström) som inte fick ihop det riktigt. Sedan kom Hobér samtidigt som åtta av nio forwards var med i landslaget. Det vi behövde var någon som sparkade i gång alla och såg till att alla drog åt samma håll. Det här var Hobér bra på. Han var rak och ärlig.
Kai Nurmi:
– Vi hade haft ”Ankan” i så många år. ”Ankan” var en jätteduktig taktiker och så vidare, men han var inte den som höll i piskan och sa inte ifrån på samma sätt som Hobér. Det var en helt annan karaktär av tränare och som krävde mycket mer av oss, vilket var en väckarklocka för oss.
– Talangen hade funnits i laget under många år, men vi fick aldrig ut det hundra på isen eftersom vi kanske inte riktigt var beredda att göra jobbet. Hobér ändrade attityden och fick en mer vinnarmentalitet.
– Det var en angenäm säsong (skratt), men det var lite upp och ner även den här säsongen. Vi hade någon formsvacka där vi rasade neråt i tabellen, men vi kom tillbaka i slutet av serien och byggde upp något bra.
– Det fanns, med Hobérs påverkan, en jäkla revanschlusta efter att vi hade förlorat finalserien mot Färjestad säsongen innan. Jag, Leffe Holmgren, Uffe Isaksson och alla dom här hade börjat komma upp i åldern, varit med ett antal säsonger och hade förlorat två finaler. På så vis byggdes den här revanschlustan upp. Det var nu vi skulle vinna.
– Vi hade en bra, bred trupp med många rutinerade spelare så det kändes som att det var ett läge och att vi skulle kunna vara med och ta den där bucklan till slut.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Stor matchhjälte i den tredje och avgörande finalen blev Kai Nurmi alltså med sitt 3–1 mål.
– Att mitt sista mål i AIK skulle avgöra SM-finalen visste jag inte då eftersom jag gjorde det ganska tidigt i matchen. Givetvis var det en fantastiskt kul grej som jag alltid kommer att komma ihåg väldigt väl. Sedan hör jag dessutom att det finns folk runtomkring som kommer ihåg målet väl.
– Målet? Det var en ganska rörig situation där det hände många grejer på en gång. Vi hade en målchans, pucken kom ut, Mats (Thelin) sköt, sedan blev det en retur som kom ut till mig. För mig var det bara dra ett skott på mål.
– Hela vår femma, där Leffe (Holmgren) gjorde 1–0 och ”Uffe Isak” 2–0, gjorde alla tre målen i finalen. Visst var det kul att jag gjorde det här målet, men jag tyckte framför allt hur roligt det var att se hur fantastiskt bra vår femma fungerade under semifinalerna och finalerna.
Leif R. Carlsson spelade bara 15 av lagets matcher i grundserien
– Jag hade problem med ryggen och var tvungen att ta tag i det. Det här ledde till min förståelse för hur viktig träning är. Visst, jag tränade på träningarna, men det här med styrketräning och sådant mellan träningarna var inget jag hade hållit på med, säger Carlsson.
– Givetvis fick det mig att börja tänka att det går inte bara att gå på hjärna och hjärta utan jag måste ha lite muskler också. Det ledde också till att jag kom tillbaka eftersom jag tränade upp mig.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Lars-Erik Ridderström (Ericsson)
– Det kom in en journalist på isen för att intervjua mig precis när vi vunnit. Han frågade vad som var störst, guldet med Brynäs eller AIK. Vad fan skulle jag svara, skrattar Lars Erik Ridderström och fortsätter:
– I Brynäs vann jag mitt första guld och det var såklart speciellt, men sedan tycker jag alla guld är roliga.
Säsongen 1981/82 var även tuff för Lars-Erik Ridderström. Av lagets 36 matcher spelade han bara 21.
– Jag hade lunginflammation och var borta många matcher. Jag låg i hög feber länge och gick ner tio kilo under säsongen. Till saken hör att jag inte var speciellt kraftig.
– Vi hade ett bra lag 1982, men jag tycker att vi hade ett minst lika bra 1980. Skillnaden var att vi inte tog SM-guld då.
– Det kom fram många nya som Mats Thelin med flera och jag tror dom såg upp till mig. På så vis hade jag en helt annan roll. När jag exempelvis kom till Brynäs såg jag upp till Tord Lundström. Här var det tvärtom. Sedan var jag såklart inte alls som Tord, skrattar Lars-Erik Ridderström.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Leif Holmgren:
– Jag kommer ihåg att jag var i en väldigt bra form den säsongen, framför allt då det närmade sig slutspelet. Jag älskade verkligen att spela finalspel med mycket folk på läktarna
Var det bara glädje du känner när du slänger dig i Gunnar Leidborgs famn efter slutsignalen?
– (Skratt) Ja, det var en enorm glädje. Speciellt eftersom han och jag var så pass tajta och bodde nära varandra. Båda två var oerhört lyckliga. Den säsongen spelade jag med Uffe Isaksson och Lars-Erik Ericsson (idag: Ridderström). Vi hade tre oerhört bra femmor och jag minns att motståndarna var lite rädda för oss eftersom dom aldrig visste vilken femma som skulle vara bäst.
– Vi hade även kul runtomkring. Det var hockey som gällde givetvis, men jag vet att Danne Hobér hade lite problem med laget eftersom vi kunde sitta och berätta roliga historier till tio minuter innan matchen. Men vi kunde verkligen vrida om nycken då det var dags för match. Vi var skickliga på det. Gunnar var en av glädjespridarna, Matte Hessel en annan. Dom kunde aldrig vara tysta. Samtidigt var dom oerhört viktiga för laget och fick oss att slappna av.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mats Hessel:
– Jag hade en dust med Tore Öqvist. Okej, jag gjorde en ganska ful crosschecking på honom bara någon meter från sargen så han var tokig. På en av tekningarna slog han mig på hälsenan så jag gick på sprutor under hela finalspelet.
– Efter den här matchen där jag hade tacklat Tore gick ”Virus” (Hans Lindberg) bakom mig och skällde ”När du kommer upp till Umeå, din jävel, då ska vi ta dig”. Då vände jag mig om och sa till ”Virus” ”Du, jag har rensat strömming förut så kom igen bara”. Direkt efter kommer ”Lejdan” (Gunnar Leidborg) och säger till ”Virus” ”Du din jävel har väl aldrig ens varit i närheten av sargen?”.
– Efteråt har jag fått höra av Roger Hägglund, som jag kände väl men som tyvärr har gått bort, att ”Virus” sagt innan matchen ”Vad ni än gör ta den där jävla nummer nio”. Jag har pratat med ”Virus” om det här efteråt och då garvar vi åt det. Det är stridens hetta och samtidigt en skön jargong att man kan vara vänner efteråt.
– I just den matchen gjorde jag mål efter att jag fått en passning av Roger Lindström. Då åker jag förbi ”Lövens” bås och sa ”kom igen nu”. Det var på gränsen hela tiden
Efter finalen lär du ha dansat en enmansdans och skrikit rakt ut…
– (Skratt) Jag får något jäkla spel och står och spinner på ”grillorna” under en minut innan jag slänger mig platt på isen.
– Dagen efter finalen ska jag och Rådbjer upp till polishögskolan och ha trafikprov. Vi tog planet som gick klockan sex från Göteborg (där den avgörande finalen hade spelats). När vi kommer in på skolgården då står folk i korridorerna och applåderar. Det var också en härlig känsla.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Rolf “Råttan” Edberg:
– Det var vår tur kan man säga. Året innan jag åkte över till NHL var vi i final mot Skellefteå och förlorade trots att vi hade ett riktigt bra lag på pappret. Det här året höll vi också väldigt hög klass och tog ett ansvar för varandra när det var lite trögare. Ibland var min femma bra och när vi hade det jobbigare klev Leffes (Holmgren) kedja fram och så vidare.
– Sedan gäller det alltid att ha bra målvakt om man ska vinna SM-guld och det här året hade vi Gunnar Leidborg som var riktigt bra
Coach i laget var Dan Hobér då. Vad betydde han för det här guldet?
– Jag har alltid gillat Hobér. Han hade alltid glimten i ögat men kunde ibland bli alldeles tokig och skällde ut oss om det var något som inte fungerade. Det var en jäkla fart på träningarna och det fanns alltid saker som skulle göras snabbt mellan övningarna som att flytta pyloner eller något. Hann inte vi spelare göra det så for han runt på isen med en jäkla fart och ställde om för ny övning. Det gjorde att tempot blev väldigt högt på träningarna och det blev jäkligt kul. Det var stor skillnad mot allt tvåmålspel som var på träningarna i Washington, om man nu kan kalla det för träningar.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mats Ulander:
– Hobér höll i jättebra träningar och vi körde alltid i ett högt tempo. Dessutom lade han in fys ett par gånger i veckan. Det var ju många landslagsspelare i AIK då och min kedja med Rolf ”Råttan” Edberg och Ulf Rådbjer var kanske bästa kedjan i Sverige då.
– Det var fantastiskt att få vinna. Det kom in fans på isen som grät och hyllade oss. Sedan var det guldfest på Opalen med lite mat och dricka.
Per-Erik Eklund:
– Jag tror den främsta anledningen var att laget innehöll allt, vi hade ett bra målvaktsspel, Gunnar Leidborg var målvakt vid båda guldåren och var fantastiskt bra. Sedan hade vi bra backar, hårt jobbande spelare och den där spetskompetensen som gör laget komplett. Men klubben var även väldigt bra styrd uppifrån under dom här åren samtidigt som vi hade bra tränare. Första guldet hade vi Dan Hobér och vid andra guldet så hade vi Per Bäckman (1984).
Desktop ad in article Mobile ad in article
Bo Ericson:
Behövde ni en tränare som Dan Hobér som kunde ryta till då det behövdes?
– Nej, det tror jag inte. Ska jag göra en enkel analys så tränade vi mycket, mycket bättre. Vi ökade träningsdosen och drev på ordentligt.
– Dessutom hade vi några nya unga spelare med och dom ville träna hårt. Om dom äldre spelarna inte ville vara med på den här ökningen av träningen ställde Danne dom vid sidan av. Dom ville ju vara med så det var bara för dom att börja träna.
– Björklöven, som vi mötte i finalen, hade också ett väldigt bra gäng och det var hugget som stucket vem av oss som skulle vinna guldet. Det jag minns bäst är nog efterfesten (skratt). Då var vi på Opalen i Göteborg eftersom vi hade spelat den femte och avgörande finalen på neutral plan.
Peter Gradin:
– Med Hobér blev det en attitydförändring. Det blev en division till på smoking-liret. Nu skulle vi vara lite förbannade också. Bland annat tog vi in (Mats) Thelin. Då förändrades en del och det gällde att se upp. Det Hobér har sagt efteråt är att det här var precis vad vårt lag behövde.
– Där var jag någonstans i läget att gå från att vara pojke till att bli man. Jag spelade den säsongen med Roffe Ericsson och ”Råttan” (Rolf Edberg). Det jag kommer ihåg mest är att jag står på sargkanten i Scandinavium och jublar mot Black Army. Själva finalerna minns jag faktiskt inte så mycket av, men vilket jäkla hockeylag vi hade.
– Jag minns nog mer av finalerna 1984 då kassören kom och frågade om vi inte var dumma i huvudet som avgjorde redan efter tre matcher. Vi mötte ju Djurgården och det var inte säkert att det skulle hända någonsin mer i historien
Desktop ad in article Mobile ad in article
Peter Åslin som gick ur tiden 2012:
– Mot Björklöven 1982, då vi vinner i den femte och avgörande matchen i Scandinavium med 3–2. Självklart var det en tuff resa fram till guldet även 1984, då vi slog Djurgården som då tränades av ”Leffe” Boork.
– Djurgården hade ett riktigt bra lag och intresset kring finalerna var väldigt stort. Fast då vann vi med 3–0 i matcher och plockade hem guldet lite enklare. Samma år som jag var med och vann det första guldet vann vi även junior SM-guld efter att ha slagit Timrå i finalen med 9–3.
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
