Många svenskar har gjort starka avtryck i NHL-hockeyn. Många har även blivit ikoner i sina nordamerikanska klubbar. Jag kommer under några veckor framöver plocka ut mitt svenska All-Star Team i några av NHL-organisationerna. Håller du med mig i uttagningarna? Gå gärna in i kommentarfälten på hockeysverige.se:s olika sociala medier och skriv ditt lag.
”Originalet” Winnipeg Jets bildades 1972 för att spela i WHA. När WHA slog igen 1979 tog Jets klivet in i NHL tillsammans med Edmonton, Quebec och New England (som blev Hartford). Efter ekonomiska problem såldes Winnipeg Jets till Arizona. Under åren i WHA vann Winnipeg Jets Avco Cup tre gånger, 1976, 1978 och 1979.
Trots att en relativt kort historia har Winnipeg Jets varit en riktig svenskklubb. Inte mindre än 15 svenskar har spelat där mellan 1974 och 1985. När jag skulle plocka ut mitt Jets-All Star team var det tufft på framför allt forwardssidan. Bengt Lundholm, Willy Lindström, Kenta Nilsson och Dan Labraaten hamnade utanför topp tre.
Så här ser mitt Winnipeg Jets All Star team ut:
{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKT
Curt Larsson
”Kom till Winnipeg 1974 från Södertälje. Gjorde tre säsonger i WHA där han på målvaktssidan fick konkurrera med Joe Daley. Även om han aldrig tog platsen som etta gjorde han runt 70 matcher i klubben. Säsongen 1975/76 var han med i det lag som vann Avco Cup.
Curre Larsson, med Nyköpings BIS som moderklubb, återvände efter tiden i Winnipeg till Södertälje där han inledningsvis spelade en säsong, men sedan klev in som coach. Han spelade tre VM-turneringar med två brons som facit.”
– Jag tror att man hade scoutat mig lite tidigare under säsongen. Före turneringen spelade vi mot Sovjet och den matchen slutade oavgjort. Dom hade varit och kollat då också och efter det så hade man folk på plats under VM-turneringen.
– Winnipeg blev intresserade av mig, ”Pröjsarn”, (Anders) Hedberg, Lars-Erik (Sjöberg), Veli-Pekka Ketola och ”Hexi” Riihiranta. Så då bar det i väg till Winnipeg
Även Thommie Bergman anslöt till Winnipeg från Detroit under svenskarnas första säsong i klubben. Trots att samtliga svenskar och finländare var skickliga spelare fick man nästan ingen respekt alls från övriga spelare i ligan.
– I början var det ingen respekt alls. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg slogs ihop med Bobby Hull direkt, men det vart slagsmål i varje rink som vi kom till. Alla skulle märka svenskarna. Bobby, Anders och ”Lill-Pröjsarn” spelade rätt bra ihop och gjorde mycket mål. Det här gjorde kanadensarna lite frustrerade.
– Dom var hela tiden på och hackade på Anders och ”Lill-Pröjsarn” medan Bobby försökte hålla motståndarna lugna och styra upp det. Det hjälpte inte utan det var slagsmål hela tiden.
Även Curt Larsson hamnade i ett par fighter. En som han minns speciellt väl var mot San Diego.
– Jag var med på en bänkrensning i San Diego där jag var ute på isen och fightades. Hur det gick? Jag fick tag på deras värsta slagskämpe. Bobby Hull hade toupé och han hade tagit med mig till Toronto och skaffat en åt mig också. Man gjorde en fläta runt huvudet så man blev snygg och sedan sydde man på den där. Frugan och ungarna gillade inte det där och tycke nog att det där inte var pappa.
– I alla fall fick deras slagskämpe tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek ”Jag har skalperat honom!” Då slutade hela slagsmålet, ha ha…
– Jag blev utsedd som matchens lirare och då ville man intervjua mig på isen. Ja sa bara snabbt ”I dont speak English”. Jag ville ju bara bort därifrån samtidigt som publiken skrek: ”Var har du håret?”
Under sina år i Winnipeg Jets var, trots bra spel, Curt Larsson oftast reserv bakom Joe Daley.
– Relationen mellan oss var lite kärv. När jag kom dit hade Winnipeg Joe Daley och Ernie Wakley. Dom spelade som ett par ihop. Det var två dyra målvakter och jag var väl billigare. Då skulle man trejda bort en av dom och det blev Wakley. Dom båda var lite kompisar och det här var inte så populärt, så man försökte frysa ut mig på både det ena och andra sättet i början
Blev relationen mellan dig och Joe Daley bättre?
– Bra och bra… Den blev bättre.
Hur tajta var ni svenskar i Winnipeg vid sidan av isen?
– Vi var mycket tajta. Lars-Erik och mina barn lekte mycket ihop. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg var ungkarlar vid den här tiden. Sedan kom Thommie (Bergman) till Winnipeg och vi kände varandra sedan Södertäljetiden. Dom bodde hos oss första tiden när han kom till Winnipeg.
Curt Larsson, här i Södertäljes tröja 1969.Foto: Bildbyrån
BACKAR
Fredrik Olausson
”Med 531 matcher är han den svenska back som spelat flest matcher för Winnipeg. Han gjorde åtta säsonger mellan 1986 och 1984 innan han trejdades till Edmonton mot ett draftval. Olausson kom även att spela för Anaheim, Pittsburgh och Detroit innan han flyttade hem till Sverige 2003 där nya klubbadressen blev HV71. Säsongen 2001/02 fick han vara med om att vinna Stanley Cup med Detroit.
Fredrik Olausson vann även två SM-guld, 1986 med Färjestad och 2004 med HV71. Säsongen 1985/86 utsågs han dessutom till Sverige bästa junior. Spelade två VM och ett OS.”
[if !supportLineBreakNewLine]
[endif]
Lars-Erik Sjöberg
”Taxen” eller ”Laken” kallad på hemmaplan. Kom från byn Laknäs i Tällberg. Åkte över till Winnipeg 1974 där han blev lagets kapten redan säsongen efter. Säsongen 1979/80 blev han dessutom första svenska lagkaptenen i NHL. Få svenska spelare har fått en sådan respekt som Sjöberg. Han var med om att lyfta Avco Cup-bucklan samtliga tre gånger som organisationen vann WHA-slutspelet. Från 1981 till sin bortgång 1987 jobbade han som scout för New York Rangers.
Lars-Erik Sjöbergs moderklubb är Leksand, men i Sverige spelade han även för Djurgården och Västra Frölunda. Anledningen till att han lämnade Leksand var för att han var noga med sin utbildning. Svensk Mästare med Leksand 1969. Dessutom vann Sjöberg tre VM-silver och två brons. Idag vilar Lars-Erik Sjöberg på Leksands kyrkogård.”
Magnus Sjöberg, son till Lars-Erik, berättar:
– Jag var sju år då vi flyttade från Göteborg till Winnipeg. Visst minns jag pappa som spelare från den tiden, men jag var så pass ung att jag inte direkt riktigt kan säga vilken spelartyp han var. Att pappa var en stor ledare råder det inga tvivel om eftersom han utsågs till lagkapten i nästan alla lag som han spelade för. Bland annat vet jag att Kent Nilsson sagt att han verkligen gillade att ha pappa som lagkapten.
– Winnipeg var en ganska stor stad. Jag spelade hockey där i något som kan liknas vid ett kvarterslag. När jag sedan kom till Sverige spelade jag i Leksands juniorlag men även flera säsonger i Almtuna som spelade gamla Division 1 (Motsvarar dagens Hockeyallsvenskan).
Anders Hedberg:
– Lars-Erik var en jäkligt skärpt kille och en spelare jag alltid har haft ett stort förtroende för. Ett tecken på hans storhet var att han som första svensk blev lagkapten för ett amerikanskt proffslag. Han hade naturliga ledaregenskaper helt enkelt.
Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson:
– Lars-Erik var en underbar lagkompis som man alltid kunde lita på. Han levde verkligen efter Bobby Hulls devis ”Works hard in practice, then the games are easy”.
Säsongen 1978/79 kom att bli WHA-ligans sista och Winnipeg Jets fick tillträde till NHL säsongen 1979/80. Det kom att bli Lars-Erik Sjöbergs säsong som spelare. Han var då 36 år. Efter ett kort inhopp i New York Rangers tränarstab flyttade han hem till Sverige och Uppsala för att i stället bli talangscout för Rangers.
Magnus Sjöberg:
– Montréal Canadiens vill ha pappa till NHL tidigare, men han ville stanna i Winnipeg för familjens skull. Han ville inte att vi skulle behöva bryta upp och flytta till en annan stad.
Lars-Erik Sjöberg.Foto: Bildbyrån
Runner-Up: Thommie Bergman.
Efter arton matcher i Detroit säsongen 1974/75 lämnade Thommie Bergman klubben och flyttade till WHA och Winnipeg Jets. Ett Winnipeg som bland annat innehöll spelare såsom Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg, och Curt Larsson, men även de båda finska spelarna Veli-Pekka Ketola och Heikki Riihiranta.
– Det var ju till en vis del på grund av knäskadan och en lårmuskelskada som Detroits läkare hade felbehandlat som gjorde att jag skrev på för Winnipeg. Jag pratade med svenskarna där och allt ordnade sig på ett mycket smidigt sätt.
– Det spelades väl ungefär en liknande hockey i WHA men det var betydligt tuffare att spela i just Winnipeg än i något annat lag. Det berodde på att det var så många européer i laget som de andra lagen jagade. Speciellt då Hedberg och Ulf. Den behandlingen som de båda fick första året i WHA går knappt att beskriva. Jag själv hamnade redan i min första match med Winnipeg i slagsmål tre gånger vilket fick mig ”out of the game”.
– Kedjan med Hedberg, Ulf och Bobby Hull måste annars ha tillhört en av Amerikas två, tre bästa kedjor under de här åren. Då räknar jag in både NHL och WHA. Winnipeg förlorade inte en träningsmatch mot något NHL-lag ena säsongen jag spelade där. Det var väl egentligen bara Montreal Canadiens som kunde slå oss som hockeylag och även Boston Bruins och Philadelphia Flyers om de inte hade handskarna på.
Säsongen 1975/76 vann svensk-laget Winnipeg Jets Avco Cup som var motsvarigheten till NHL:s Stanley Cup. Svenskar i laget var förutom Thommie Bergman även Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Curt Larsson, Lars-Erik Sjöberg, Mats Lindh och Willy Lindström.
– Jag kände mig verkligen delaktig i den här titeln och i slutspelet gjorde jag tretton poäng på lika många matcher. Sedan var det firande med alla fansen på gatorna i Winnipeg där vi åkte kortege och så vidare.
Varför återvände du till Detroit Red Wings 1978?
– WHA höll på att kollapsa och dessutom hade man missat en löneutbetalning till mig vilket gav mig en öppning att byta klubb. Jag ville inte stanna kvar i WHA eftersom man inte visste hur det skulle gå för lagen.
– Dessutom var min tränare i Winnipeg Jets, Bobby Kromm, nu coach i Detroit Red Wings och jag visste att han gillade mig och skulle ge mig mycket speltid.
FORWARDS
Anders Hedberg
”Åkte tillsammans med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg och Curt Larsson över till Winnipeg Jets 1974. Liksom Sjöberg och Nilsson var Hedberg med om att vinna samtliga tre Avco Cup-titlar. Bildade i Winnipeg en av hockeyvärldens mest klassiska kedjor tillsammans med ”Lill-Pröjsarn” och Bobby Hull. På 328 matcher i Winnipeg svarade han för 271 mål och totalt 521 poäng. Lämnade Jets 1978 för spel med New York Rangers.
Anders Hedberg kommer från Svedjeholmen, men spelade i gamla allsvenskan (dagens SHL) för Modo och Djurgården innan han åkte över till WHA. Var med i det första Canada Cup som spelades, 1976.”
– Första gången proffsspel kom på tal var efter VM 1970 då Vancouver Canucks ringde och lyssnade ifall jag var intresserad. Jag hade inte haft en tanke på att kunna försörja mig på ishockeyn och jag hade heller inte haft en tanke på spel i NHL. Sen kände jag mig heller inte mogen för att ta det steget.
Var det överhuvudtaget någon som försörjde sig på ishockeyn i Sverige vid början av 1970-talet?
– Det var kanske några som till exempel ”Lill-Strimma” Svedberg och Nisse Nilsson som försörjde sig på hockeyn. I Nisses fall så var han anställd på Jofa i Malung men det var han nog mest för att kunna spela hockey.
– Andra gången det var aktuellt med proffsspel var vid VM 1972. Alan Eagleson ville ha över Thommie Bergman och mig. Då var vi yngst i Tre Kronor. Men Thommie fick åka över till Detroit Red Wings själv för jag ville slutföra min utbildning först.
Winnipeg Jets blev annars rena svenskkolonin med dig, ”Lill-Pröjsarn”, Willy Lindström, Mats Lindh, Curt LarssonDan Labraaten, ”Taxen” Sjöberg, Kent Nilsson med flera. Hur kom detta sig?
– Det var inte bara svenskar från Europa utan vi hade även ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola från Finland.
– Det var Gary Wilson, en idrottsläkare från Winnipeg, som efter att ha varit här i Sverige och jobbat på GIH som övertalade Winnipegledningen att satsa på just nordiska spelare.
Du spelade i samma kedja som ”Lill-Pröjsarn” och självaste Robert ”Bobby” Hull i Winnipeg Jets. Hur pass hög klass höll ni som kedja betraktat?
– Vi fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna som var representerade i Kanada i den gamla Izvestija-turneringen i Moskva. Vi klarade oss väldigt bra.
– Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen. Uffe och jag tittade på varandra och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop och Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden så blev han bara en kedjekompis och god kamrat, varken mer eller mindre.
Inför säsongen 1978/1979 kom du och ”Pröjsarn” att flytta till USA och New York Rangers i NHL. Hur gick den här övergången till?
– Det var en mycket kontroversiell övergång, men jag och Pröjsarn var så kallade free agents och hade väl anbud från mer eller mindre alla NHL-klubbar, men några föll bort tidigt när vi skulle välja. Presidenten i NHL, John Ziegler, och vår egen advokat hjälpte oss för det blev ett väldigt liv när vi skulle lämna WHA. Jag tillhörde Toronto Maple Leafs egentligen och ”Pröjsarn” tillhörde Buffalo, men Ziegler hävdade att vi var free agents så vi kunde till slut välja Rangers.
– Hade vi vetat att Winnipeg Jets bara något år senare blivit invalda i NHL så kanske vi skulle ha stannat kvar där för vi trivdes fantastiskt bra i Winnipeg, men det är rent hypotetiskt.
Var det aldrig aktuellt att Bobby Hull skulle följa med?
– Han kunde inte först eftersom han inte var free agent, men några år senare, 1981, så försökte Bobby sig på en comeback i NHL och Rangers men då blev ”Pröjsarn” skadad och jag slog upp en skada redan innan Canada Cup det året så det blev aldrig någon återförening.
Ulf Nilsson
”Lill-Pröjsarn” från Nynäshamn kom att ta WHA med storm. Som ni kunde läsa på Anders Hedberg reste han över till Winnipeg 197 och var även han med om att lyfta Avco Cup tre gånger. Om Anders Hedberg var den stora målskytten så var ”Lill-Pröjsarn” den magiska framspelaren. På 342 matcher i Winnipeg svarade han för 154 mål och totalt 551 poäng. Alltså ett poängsnitt på drygt 1.6 poäng per match. Flyttade tillsammans med Hedberg till Manhattan för spel med New York Rangers 1978, men tvingades avsluta karriären på grund av skador 1983.
VM-debuterade 1973 och var även med i det första Canada Cup som spelades, 1976. Gjorde två VM och två Canada Cup innan karriären var över. Gjorde sju säsonger i AIK innan han åkte över till WHA och ses som en av klubbens största spelare genom alla tider.”
– För det första kunde jag, Hedberg och Sjöberg gå till Winnipeg tillsammans. Det var oss tre man pratade om som kunde bli proffs efter Helsingfors-VM 1974. Det hade gått bra för Thommie Bergman 1972 och för Inge Hammarström och Börje Salming 1973. Anders hade kunna gå till Toronto han med, men jag tror att han kände för mig och Sjöberg. Fast framför allt kände han för Gary Wilson som forskade på GIH ute på Lidingö och som var från Winnipeg. Han sa att vi säkert kommer att få spela med Bobby Hull.
– Vi pratade mycket om att vi skulle vara oerhört mycket starkare om vi är tre svenskar som kommer till en klubb. Lars-Erik kunde gå till Minnesota om han velat, men vi valde att gå alla tre till samman klubb och det har jag aldrig ångrat. Det var bara ett problem med kedjan där jag Bobby Hull och Anders spelade. Det var att Bobby var född 1939. Idag är han alltså 75 år. Han var 35 år när vi kom över.
– Jag tror inte att alla förstår vad vi har betytt för internationell ishockey. Vi var dom som blandade den här europeiska ishockeyn med den nordamerikanska. Jag vet att Bobby tycker att det är bedrövligt att jag och Anders inte är i Hockey Hall of Fame med tanke på vad vi gjorde med det här Winnipeg Jets. Men Hockey Hall of Fame är fortfarande bara NHL och man är antagligen förbannade på att WHA fanns överhuvudtaget.
När satt coacherna ihop er tre i samma kedja?
– Dom hade väl inte mycket att säga till om utan det var Bobby Hull som bestämde vilket han också hade i sitt kontrakt. När vi tränade lite innan träningslägret hade börjat och åkte runt lite med universitetslaget var det nästan som musik. Vi behövde inte prata så mycket om det. Det blev att vi pratade lite om positioner i egen zon, men när vi fick pucken blev allt bara naturligt.
– Bobby ville spela på det sättet med att byta plats och allt sådant, men tidigare hade han oftast krockat med sina lagkompisar eftersom dom inte förstod att fylla hans utrymme som han hade lämnat.
– Sedan är det kul att höra Glen Sather, som spelade mot oss med Edmonton, säga att han byggde Edmontonlaget med Wayne Gretzky och Mark Messier efter Winnipeg Jets modellen och lite även från hur Montreal Canadiens var. Det tycker jag är oerhört stort att få höra från människor som är så stora.
Det blev ingen lätt resa för ”Lill-Pröjsarn”, Anders Hedberg och övriga svenska under första tiden i Winnipeg Jets.
– Första året hade vi även medspelarna emot oss. Dom såg det som att här kommer fyra svenskar och tar våra jobb. Dom undrade nog hur många fler spelare finns det av den här kalibern i Europa.
– Vi ville inte, som då var tradition, gå ut och käka lunch tillsammans och dricka sex, åtta eller rent av tio ölefter varje träning. Där hade vi också stöd av Bobby för han gick inte ut. I stället åkte han till sin farmor och jobbade med biffkorna.
Vad är det värsta du drabbades av i Winnipeg?
– Det var i princip i varje match som alla var ute efter oss och slagsmål. När det blev slagsmål försökte jag bara hålla i så gott det gick. Man var ju blåsvart hela tiden och hade stygn överallt. Det var vilda västern.
Winnipeg Jets vinner Avco Cup första gången 1976. Den avgörande finalen mot Houston vinner man med hela 9–1 och ”Lill-Pröjsarn” får pris som slutspelets bästa spelare.
– Jag hade lite otur. Vi ledde med 7–1 i slutet av andra perioden i fjärde matchen. Vi hade vunnit tre raka mot Houston Aeros. Då råkade jag bli hakad lite bakifrån. Hans klubba slant och träffade mig i ansiktet så jag fick en skada på höger öga. Jag låg på sjukhuset när laget firade.
– Då hade jag nog mitt bästa slutspel och gjorde 26 poäng på 13 matcher
Andra Avco Cup-vinsten spelar Winnipeg Jets hem säsongen 1977/78.
– Då hade vi redan skrivit kontrakt med New York Rangers och klart att vi skulle lämna Winnipeg.
Varför valde ni att lämna Winnipeg Jets då?
– Bobby var 39 år och vi hade vunnit två år av fyra och förlorade tredje året i sjunde och avgörande matchen mot Québec Nordiques som också hade ett väldigt bra lag. Vi hade gjort allting vi kunde göra samtidigt som vi ville prova lite i NHL också.
– Då var det Don Baizley, en fantastisk människa som tyvärr gick bort för några år sedan (2013), som hjälpte oss med kontraktet.
Anders Hedberg och Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson.Foto: Lennart Månsson/Bildbyrån
Thomas Steen
”Väldigt få svenska spelare har enskilt betytt så mycket för en klubb i Kanada och USA som Thomas Steen gjort. Grums-pojken lämnade Färjestad efter SM-guldet 1981 för att testa på spel i NHL. Han tog en plats direkt i NHL och var sedan bofast i laget till och med säsongen 1994/95. Han lämnade då organisationen eftersom han var besviken att klubben skulle säljas. Totalt spelade Thomas Steen 1006 NHL-matcher med Winnipeg och svarade för 276 mål och totalt 861 poäng.
Redan som 16-åring lämnade Steen Grums för spel i Leksand. Efter fyra säsonger i Dalarna blev det en säsong i Värmland innan NHL väntade. Thomas Steen har spelat tre Canada Cup och tre VM. Ingick vid Canada Cup i en klassisk kedja tillsammans med Kenta Nilsson och Håkan Loob. Avslutade karriären med spel i tyska Eisbären Berlin. Är idag sportchef i Sundsvall Hockey.”
– Jag var med i Canada Cup innan. Första träningsmatchen inför den turneringen var i Winnipeg. Det var första gången jag var där. Vi fick stryk med 10-3 mot Kanada. Jag hade aldrig varit med på den nivån tidigare så jag åkte runt och kollade på mina idoler. Det var ju sådana jag bara sett på Super-8 filmer.
– Jag spelade med ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) och (Anders) Hedberg. Allt var överväldigande. Dessutom hade jag fått ta Bobby Hulls plats i deras kedja. Efter Canada Cup stannade jag kvar där och sedan satte allt i gång.
– Winnipeg är som Leksand fast i Nordamerika. Det är som ett litet hockeymecka. Nu har vi dessutom fått ett Western Hockey League-juniorlag där jag är med hjälper till. Dessutom har vi både NHL och AHL.
– Det ska bli kul att få fram lite egna spelare från Winnipeg samtidigt som det inte finns så mycket annat att göra där eftersom det är så kallt på vintrarna. Då är hockey den bästa medicinen.
Hade du mycket nytta av Willy Lindström då du kom över till Winnipeg första gången?
– Ja, det hade jag såklart. Vi kände varandra sedan tiden i Grums. Allt bara fungerade hemma i Sverige. När jag kom till Winnipeg skulle jag helt plötsligt klara mig själv och det var ett väldigt uppvaknande, skrattar Thomas Steen och fortsätter:
– Mammas bullar stod inte på köksbordet längre. Jag var dessutom blyg och dålig på engelska så det tog fram till jul innan jag sa någonting.
Inledningsvis fick Thomas Steen till och från spela i samma kedja som Willy Lindström.
– En del matcher spelade jag med Willy, men inte så jättemånga. Spelade vi ihop hemma så dominerade vi en del av dom matcherna.
– Det var en del politik och är så fortfarande i Kanada. Det är lättare för svenska spelare som är i USA än för dom som är i Kanada. Kanada ska alltid vara bäst och svenskarna är och var ett hot mot det. Det hände konstigheter hela tiden. Spelade vi för bra fick vi mindre istid.
Vilka spelare var det som drev det lag du kom över till?
– När jag kom över dit hade Winnipeg haft den sämsta säsongen i NHL:s historia. Allting vi gjorde blev då positivt. Vi hade ett lag med väldigt unga spelare. Dale Hawerchuk var 18 år och jag tror det var nio nya spelare i laget.
– Det blev att vi yngre var dom som drev laget och gick rakt in i första och andrakedjan. Jag, Dale, Dave Christian som vunnit OS-guld, Dave Babych…, men vi hade även några spelare som varit med en del som bland andra Morris Lukowich.
– Vi gick till slutspel och hade över 80 poäng. Allt blev väldigt positivt i Winnipeg. Det fanns ett lag att bygga på. Från den säsongen blev vi bättre och bättre för varje säsong och gick till slutspel tio år i rad.
Winnipeg fick ofta möta Calgary i slutspelet.
– Vi slog Calgary två gånger, fick styrk två eller tre gånger och Edmonton slog ut oss fyra gånger. Vancouver slog ut oss en gång. Det här var också lagen som hela tiden var i toppen av NHL. Edmonton vann fem gånger, Calgary en och Vancouver var i final en gång.
Det blev 14 säsonger för Thomas Steen i Winnipeg. Givetvis har klubben kommit att betyda mycket för den idag 61-åriga värmlänningen (jo då, dialekten har han kvar).
– En annan får ju klubbkänsla som har växt upp i en förening. Nordamerikanarna har inte samma känslor. Det blir som en business, men jag blev väldigt fäst vid Winnipeg. Det är fortfarande så att jag bryr mig om klubben nästan för mycket.
– Hockeyn är mitt stora nöje även om det har varit roligt att testa på lite andra grejer, men jag känner inte alls samma glädje där som i hockeyn. Dessutom har jag bott i Winnipeg under snart 40 år.
Du utsågs till kapten för Winnipeg under några säsonger, hur upplevde du att få det förtroendet?
– Egentligen ville jag inte riktigt ha den rollen eftersom kaptenen var den som skulle tala för laget och allt sådant. Det hade jag inte så mycket lust med.
– Ledningen ville att jag skulle vara kapten ändå så dom befriade mig från många saker. Jag fick leda ”by exempel”. Det passade mig lite bättre.
– Innan jag blev kapten var det så att Winnipeg spelade samma fem, sex, sju spelare hela tiden för att de skulle få så mycket poäng som möjligt. Nu blev det att vi jämnade ut kedjorna och vi spelade vår kanske bästa hockey under den här tiden. Idag ser nästan alla lagen ut så i NHL.
Hamnade du i några fighter under din tid i NHL?
– Ja, men jag startade inga (skratt). Det blev 10-15, men det där med fighter var inget jag tyckte var speciellt roligt, men det var oundvikligt på den tiden.
Vilken var den bästa kedja du spelade i under dina 14 år i Winnipeg?
– Jag spelade mycket med (Teemu) Selänne under första säsongen han var i NHL. Det här var under tiden jag höll på att lämna över till Selänne, (Alexei) Zhamnov och (Keith) Tkachuk. Jag tog ett steg tillbaka.
– Selänne var väldigt rolig att spela med och han var enormt bra. Jag hade honom som rumskamrat under hans första säsong. Efter det hade jag Tkachuk en säsong och Zhamnov en annan. På så vis blev vi rätt tajta.
– Dessutom spelade jag en del med Pat Elynuik. Han var en väldigt rolig och bra spelare. Vi spelade väldigt bra tillsammans innan dom jag nämnde tidigare kom. Lite grann var det vi båda som höll laget uppe. Det var också en rolig tid på sitt sätt.
Thomas Steen i Jetströjan.Foto: Bildbyrån
Runner-Up: Willy Lindström.
– Winnipeg ringde och ville träffa Mats (Lindh) och mig i Stockholm. Vi flög upp och träffade Rudy Pilous och Gerry Wilson på Sheraton Hotel. Björn Wagnsson var med och vi bestämde oss där, Mats och jag, att vi skriver på.
– Jag sajnade för 60 000 dollar plus 20 000 i signing bonus för första säsongen. Andra säsongen hade jag 80 000 plus 25 000. När jag sedan kom över dit fick jag höra att det inte var någon av kanadensarna som tjänade över 40 000 så vi tjänade stora pengar jämfört med dom. Vi var skitnöjda.
– Innan ville Toronto Maple Leafs, Paul McNamara, att jag skulle komma över dit på träningsläger med Börje. Inge (Hammarström) och Börje fick kontrakt direkt, men jag skulle komma över på provspelning. Nej, nej, nej, då fick det vara. Året efter fick jag kontakt med Winnipeg. Och att jag inte åkte över till Toronto, där tänkte jag till bra.
När vi frågar Willy Lindström om den hockey som spelades i WHA skakar han på huvudet.
– Vi spelade en ”exhibition game” borta mot Denver. Vid nedsläpp släpper centern handskarna och klipper till ”Pröjsarn” så han bryter näsbenet. Mats och jag tittade på varandra ”va fan är det här”.
– Det var slagsmål hela tiden och jag tänkte att jag hade skrivit på för två år och att det kommer bli tufft. Det här kanske var anledningen till att Mats inte höll där borta.
Råkade du själv ut för några galenskaper?
– Ja, och jag gav tillbaka så gott jag kunde. Jag hamnade i slagsmål några gånger, men det var inte därför jag hade kommit dit över. Det kunde komma en crosschecking i nacken om man inte såg upp. Jag kommer ihåg då vi spelade mot Birmingham Bulls. Dom hade sex, sju sådana här idioter i laget. Dom kunde inte spela utan bara slogs. Ni skulle ha sett.
– Hedberg, ”Pröjsarn” och vi andra svenskar sa till varandra att vi aldrig skulle visa att vi skulle gå ner på isen. ”Oavsett om du blir rappad eller crosscheckad, försök att ta dig till båset och byt”. Det fick inte bli att kanadensarna tyckte att dom fått övertag på oss ”Chicken Swedes” som vi blev kallade hela tiden.
– Efter ett tag såg dom ”Svenskarna är tuffa, dom kan vi inte racka ner på”. Vi fick bita ihop och ibland var det nätt och jämt att vi kunde ta oss till båset.
Curt Larsson, ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Mats Lindh, Thommie Bergman, Lars-Erik Sjöberg, Dan Labraaten, Kent Nilsson, Roland Eriksson, Anders Steen, Thomas Steen och Bengt Lundholm. Listan på svenska spelare i Winnipeg Jets när Willy Lindström spelade i klubben mellan 1975 och 1983 är lång.
– Stämningen mellan oss svenskar var alltid jättebra. Vi hade fester eller var över och käkade hos varandra. Det var ingenting som vi hade några problem med alls.
– Hedberg och jag bodde i samma område, River Heights, bara några hundra meter ifrån varandra. Sedan flyttade även Sjöberg dit. Ulf i ett annat område, Tuxedo, lite längre från mig.
Hur viktig var kedjan med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Bobby Hull och Anders Hedberg för Winnipeg?
– Den kedjan var stommen i Winnipeg. Allt började med att dom värvade Bobby. Samma sak var det med Gordie Howe då han kom in i WHA. Ligan ville ha bra PR.
– Innan jag kom till Winnipeg var Bobby min favorit och det här är något vi pratar om nu också då vi träffas. Att få spela med min drömspelare. Jag kommer ihåg första träningen då han kom in i omklädningsrummet. Jag tror jag blev stum i fem minuter ha ha…
– Han var en riktigt biff och jag stod där som en kyckling. Det är grejer jag aldrig glömmer.
Willy Lindström vann inte mindre än tre Avco Cup-titlar under sina fyra säsonger i WHA.
– Vi var i final alla år jag var där. En final förlorade vi mot Quebec. Sedan var jag i tre Stanley Cup-finaler och två vinster. Det blev sju finaler på tolv år och fem vunna. Det är nog ingen svensk som slagit det ännu.
