Hockeysverige plus avslutar idag serien med Svenska All Star team i en del av lagen med att grotta ner oss i Detroit Red Wings. Den organisation där bland andra Gordie Howe spelade mellan 1946 och 1971.
Red Wings har vunnit Stanley Cup sex gånger. Säsongen 1994/95 var den första och 2008(09 den senaste. Genom åren har också klubben blivit en svenskklubb. Totalt har 34 svenskar spelat i Red Wings. Först ut var Thommie Bergman som spelade i klubben två vändor mellan 1978 och 1981.
– Detroit hade en scout på plats redan i Sapporo men jag hade haft kontakt med Detroit och även Buffalo Sabers säsongen innan. Efter VM 1972 opererade jag korsbandet i knäet så jag visste inte om jag skulle kunna spela i NHL redan säsongen därpå. Normalt är läkningstiden sex månader för ett korsband. Men redan efter tre månader, i slutet av augusti, var jag på ett landslagsläger i Skellefteå och efter det ringde jag till Detroit och meddelade att knäet höll.
– Detroit kom över sista augusti och klockan tio den kvällen, två timmar innan deadline för övergångar på den här tiden, skrev jag på papperna och sedan lyckades vi få ett postkontor att öppna och stämpla våra papper.
{{ ADCODE }}
Hur minns du första dagen på träningslägret med Detroit Red Wings?
– Jag minns att jag hade nummer 89 på min träningströja och vi var 89 spelare på lägret. Detroit hade ju tre lag då. Ett i NHL, ett i AHL och ett i ytterligare en annan liga. Trots att jag hade varit med redan tidigare vid rookie-campen fick jag spela samtliga träningsmatcher med Detroit innan säsongen.
– Jag hade faktiskt inga problem med att kallas för ”Chicken Swede” eller liknande eftersom jag kunde slåss och spela det spel som krävdes i NHL redan från början.
Thommie Bergman i Detroit. Foto: Arkiv
I Sverige hette dina coacher Arne Strömberg, Bernt Elmqvist, ”Stickan” Carlsson och så vidare. Nu kom din första tränare i USA att bli Johnny Wilson. Var det en stor kontrast att komma till det här nya ledarskapet?
– Ja, men för mig som fick mycket istid direkt var det bara positivt. Det som var mest annorlunda var träningarna och matchningen av laget, De två första åren hade vi bara fyra backar. Den femte backen var med mest för att hoppa in om någon fick matchstraff för slagsmål eller blev skadad.
– I början spelade jag tillsammans med en back som hette Ron Stackhousee. Det som var lite roligt var att vi var två Bergman i laget. Det var jag och en svenskättling som hette Gary Bergman. Han var född i Kanada men hans föräldrar hade rötterna någonstans utanför Halmstad.
NHL-debuten?
– Jag tror att vi vann våra fyra eller fem första matcher det året så det var en mycket trevlig debut måste man väl säga, skrattar Thommie Bergman och fortsätter:
– Visserligen var det runt 17 000 på läktarna men jag brydde mig faktiskt inte om det speciellt mycket. Jag såg det aldrig som mycket mer annorlunda än vilken match som helst. Dessutom var jag ju ganska kanadensisk i min spelstil så jag behövde aldrig anpassa mitt sätt att spela.
– Första fajten jag hamnade i var faktiskt mot Dave Schultz, ”The Hammer”. Det var redan efter tio matcher den säsongen och jag hade ingen aning om vem han var. Efter den fighten kan man säga att jag var accepterad.
Att plocka ut ett svenskt All Star team från Detroit var både kul och på vissa platser också ganska svårt. Detta trots att spelare så som Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg och Niklas Kronwall kan tyckas vara givna.
{{ ADCODE }}
MÅLVAKT
Jonas Gustavsson
Monstret kallad efter att ha hållit nollan drygt 240 minuter, vilket var ligarekord i SHL. Han plockades över till Toronto 2009 och blev kvar under tre säsonger. Under den tredje säsongen i organisationen blev han Torontos etta före James Reimer. Därefter följde tre säsonger med Detroit och en var för Boston respektive Edmonton innan han återvände till Sverige. Nästan lite taskigt att skriva det, men det var hittills enklaste valet eftersom det inte är någon svensk målvakt ytterligare som spelat för Detroit. Bådes Stefan Liv och Filip Larsson har dock spelat för farmalaget. Efter tre säsonger i Linköping avslutade han sin karriär på isen 2020.
Jonas Gustavsson har ett SM-guld med Färjestad 2009, men han har även spelat två VM och två OS med Tre Kronor.”
Runner-Up: -
Jonas Gustavsson i Detroit. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
BACKAR
Nicklas Lidström
En av världens bästa backar genom alla tider. Kommer från Skogsbo i rumpan av Dalarna. Via Avesta och Västerås skrev han efter VM 1991 på för Red Wings. Under sina 20 säsonger i klubben svarade han för 318 mål och totalt 1325 poäng på 1827 matcher. Inte mindre än fyra gånger har ”Lidas” kunnat titulera sig Stanley Cup-mästare. Sju gånger har han utsetts till ligans bästa back och en gång slutspelets mest värdefulla spelare. Under sex säsonger var han Detroits lagkapten.
Redan 1991 var Lidström med om att vinna VM-guld i en numera klassisk turnering som spelades i Åbo. Där fick både han och Mats Sundin sina stora internationella genombrott även om ”Sudden” redan var i NHL. ”Lidas” var även med om att vinna OS-guld 2006 i Turin. Han var med i VM 1991, 1994 och 2004. OS 1998, 2002, 2006 och 2010. Canada Cup 1991 samt World Cup och 2004. Är med i den så kallade Tripple Gold Club.
– Målet var i första hand att ta en plats i Detroit. Jag hade spelat Canada Cup på hösten innan jag åkte över vilket kom att hjälpa mig en hel del. Där fick jag känna på vad som krävdes för att spela på den här nivån.
{{ ADCODE }}
Hur bemöttes du som rookie av alla stjärnor som laget hade?
– Jag bemöttes mycket, mycket bra. Jag spelade hela första året tillsammans med Brad McCrimmon som backkollega. Han var rutinerad och tog väl hand om mig både på isen och vid sidan av. Jag har honom att tacka för väldigt mycket. Men som du säger så fanns ju även ”Stevie” där och han var redan då en väldigt stark ledare kring laget.
– Brad omkom i den här fruktansvärda flygkraschen i Ryssland där flera stora spelare, bland andra Stefan Liv, också avled.
Var det tufft att komma över till NHL och USA inledningsvis?
– Som hockeyspelare var det en viss omställning, men framför allt var det en det en stor förändring vid sidan av hockeyn. Jag hade ju aldrig ens varit i USA tidigare. Detroit är en ganska stor och tuff stad, i alla fall innerstan.
– Nu valde jag och Annika och bosätta oss en halvtimmes bilresa från hemmaarenan och jag var egentligen bara där när det var träningar eller matcher. Vi har hela tiden trivts väldigt bra med att bo en bit utanför stan.
Ni hade som mest åtta svenskar i Detroit. Trots dina år i USA var det ändå inte de som du umgicks mest med?
– Faktiskt inte, utan vi har ett riktigt bra gäng där inte svenskar hänger med svenskar och kanadicker inte med kanadicker och så vidare. Visserligen blir det så att man umgås lite mer med vissa spelare, men för den delen är det inte uppdelat efter nationaliteter. De killar som jag tillbringat mycket tid med vid sidan av hockey är nog Chris Chelios, Tomas Holmström och Marián Hossa. Just att alla mer eller mindre umgås med alla har svetsat samman det här gänget och det tror jag ligger bakom en stor del av våra framgångar i Detroit.
Är lagsammanhållningen densamma i NHL som i svenska lag?
– Det är lite bättre i Sverige än i NHL, säger Nicklas Lidström.
– Ändå tycker jag att sammanhållningen i Detroit har varit bra. Det går inte att få det riktigt lika som det är i Sverige eftersom man har det här med trader och att man kan bli bortbytt när som helst under säsongen. I och med att man tillhör klubben måste man även vara beredd på att man är lite av en handelsvara där borta.
Du spelade ihop med Steve Yzerman under många år. Hur stor och viktig var han för Detroit Red Wings?
– Stor! Han var lagkapten och hade varit i laget länge som klubbens ansikte utåt. Alla ville veta hans åsikt efter matcherna. En stor spelare och ledare helt enkelt.
På väg hem från en fest efter Stanley Cup-vinsten 1997 drabbas Detroit Red Wings av tragedi. Vladimir Konstantinov och Vyacheslav Fetisov är med om en bilolycka som kommer att förändra deras liv. Konstantinov blir svårt skadad och hamnar i rullstol medan Fetisov ådrar sig lättare skador.
– Alla spelarna hade varit och spelat golf och för att ingen skulle behöva köra själv hade vi hyrt fem limousiner med plats för fem-sex killar i varje bil. På hemvägen somnade föraren i den bil där bland annat Konstantinov, Fetisov och vår massör satt. Bilen åkte i 70-80 km/timmen in i ett träd.
– Det var för att vi inte skulle riskerna någonting som vi hyrde bilarna och så händer det som inte får hända.
Lidström tystnar lite innan han fortsätter:
– Fetisov blev helt återställd och var med redan säsongen 1998. Konstantinov däremot hamnade i rullstol och har svårt med talet än i dag.
Du hade under flera säsonger legendariske Scotty Bowman som coach, hur var det?
– Scotty är den tränare i NHL som vunnit flest Stanley Cup-titlar. Jag tror han har varit coach i ligan sedan 1967 då han började med att coacha St. Louis Blues. Att han fortfarande jobbar i NHL (rådgivare i Chicago Blackhawks) visar vilken stor och respekterad ledare han är.
– Säkert är Scotty en av de bästa när det gäller coaching. Han har en bra distans till spelarna men har ändå förmågan att se vilka spelare som är lite bättre än dom andra för dagen och vilka som passar motståndarna illa. Han var närmare 70 år då han gjorde sin sista säsong som coach i NHL och det måste man säga är väldigt strongt.
Efter säsongen 2011/12 valde Nicklas Lidström att avsluta karriären, 42 år gammal.
– Motivationen till en ny satsning på ytterligare en säsong finns inte där längre.
Nicklas Lidström. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.
Niklas Kronwall
”To be Kronwalled” har blivit ett talesätt i nästan hela NHL. Hans tacklingar har satt sina spår. Bror till Staffan Kronwall som spelat i NHL för Toronto, Washington och Calgary. Efter att ha etablerat sig med Djurgården i elitserien åkte Niklas Kronwall över till NHL 2003. Det tog fram till 2006 innan han var riktigt etablerad i laget. Sedan behöll han sin plats till det att han valde att sluta spela 2019. Då hade han varit Red Wings assisterande kapten under åtta säsonger. På 1062 matcher svarade han för 88 mål och totalt 479 poäng. Han är också den Detroit-svensk som varit utvisad mest, 917 minuter. 2008 var han med om att vinna Stanley Cup. I och med att han även kan titulera sig både världsmästare och olympisk mästare är han med i Tripple Gold Club.
Fostrad i Järfälla och dubbel svensk mästare med Djurgården, 2000 och 2001. Utsågs till Sveriges bästa junior 2001. Vid OS-guldresan utsågs Kronwall till bästa back och mest värdefulla spelare i turneringen. VM-spelare 2003, 2005, 2006 och 2012. OS-spelare 2006, 2010 och 2014. Jobbar idag åt Detroit Red Wings, men är också rådgivare åt Johan Garpenlöv i Tre Kronor. Niklas Kronwall var under hela sin karriär känd som en superseriös spelare. Vare sig det handlat om träning, kost, sömn eller offentligt uppträdande har han varit ett föredöme enligt dem som känner honom bäst. I unga dagar visade det sig dock att den där superseriösa sidan kunde bli kontraproduktiv ibland.{{ ADCODE }}
Håkan Andersson scout för Detroit berättar:
– Jag minns ett av de tidiga åren när han tränade på bra med Djurgården, var över på sommarläger i Detroit och sedan kom hem. En dag ringde Niklas Wikegård som tränade Djurgården då: "Vi har ett problem!", sa han. Det visade sig att Kronwall hade dåliga testresultat, vilket för mig var helt obegripligt med tanke på hur bra han hade kört.
– Vi samlades för ett möte med Niklas för att ta reda på hur det hade gått till. Då visade det sig att han hade kört båda träningsprogrammen Djurgården och Detroit hade gett honom. Alltså dubbelt så mycket som sina lagkamrater. Stackaren var ju helt nedtränad! Så vi sa åt honom: "Nu gör du ingenting på sju dagar" och efter det sköt hans testresultat i höjden. Han var bara lite för lojal för sitt eget bästa där i början, skrattar Håkan Andersson.
Runner-Up: Thommie Bergman
Nicklas Kronwall. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.
FORWARDS
Henrik Zetterberg
Tredje medlemmen i Tripple Gold Club. Alla tre har dessutom spelat hela sina NHL-karriärer för Detroit. Njurunda-sonen åkte över till Detroit 2002 efter att bland annat spelat upp Timrå i elitserien några säsonger innan. ”Z” kom att spela i klubben till och med säsongen 2017/18 då en ryggskada tvingade honom att sluta spela. Under sex säsonger var han lagets kapten och var med om att vinna Stanley Cup 2008. Han utsågs då dessutom till slutspelets mest värdefulla spelare. Under sina 1219 NHL-matcher svarade Zetterberg för 394 poäng och totalt 1080 poäng.
Var med om att vinna både OS-guld och VM-guld 2006. Spelade även VM 2001, 2002, 2003, 2005 och 2012. OS-spelare 2002, 2006, 2010 och 2014. World Cup-spelare 2004. Årets Rookie i elitserien 2001. Bor idag utanför Ängelholm där han driver en Mackeria tillsammans med sin fru Emma.
- Jag kommer ihåg då jag kommer över första gången, det lag Detroit hade där då och som vunnit Stanley Cup säsongen innan. När jag började kolla på laguppställningen med (Steve) Yzerman, (Brendan) Shanahan, (Sergei) Fedorov i förstalinan. I andra var det (Pavel) Datsiuk, Brett Hull och Boyd Devereaux. Dom hade "Grind line" med (Kris) Draper, (Kirk) Maltby och (Darren) McCarty. I fjärde var det (Igor) Larionov, Luc Robitaille och Tomas Holmström. Jag minns att jag tänkte: ”hur fan ska jag få plats här?”
- Dagen innan vi skulle åka till rookie-campen sa Ken Holland ”bara så du vet så kommer du börja i Detroit, vara i truppen. Sedan får vi se om du tar en plats.” Det här gav mig en väldig trygghet när jag åkte upp till rookie-campen.
- Det var också en cool upplevelse att få vara med där uppe första gången. Vi rookies spelade mot andra rookie-lag. Vi var där under en vecka. Veckan efter kom alla proffsen upp. Då blev allt på en helt annan nivå när jag fick dela omklädningsrum med alla potentiella ”Hall of fameers” som var där. {{ ADCODE }}
Hur upplevde du att kliva in bland alla dessa storstjärnor?
- Det var nervöst och där kan man snacka om att jag höll mig till min plats. Jag pratade bara då jag blev tilltalad.
- Både ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Holmström hade stora roller, men egentligen var alla jättesnälla. Det var en stabil trupp och alla visste vad dom kunde. Ingen var taskig eller så, men att kunna snacka svenska med ”Lidas” och ”Homer” var jättetryggt.
- Mycket handlade det om livet utanför rinken, att man kommer med i gänget. På ”training camp” hade vi matcher mot varandra. Man delade upp i tre lag som var och en tränade för sig själva och sedan spelade matcher. Jag kommer ihåg att i första matchen ställde upp för tekning. Darren McCarty stod bredvid mig. Precis innan domaren släppte pucken rappade han mig allt vad han kunde på skridskorna.
- ”Vad i helvete är det här” (skratt). Han hade knappt sagt ett ord till mig innan och nu stod han bara där och stirrade på mig. Jag klarade mig igenom det där och efter campen kom han fram till mig, skrattade och sa ”Det var Ken Holland som kom och sa till mig att testa den där Zetterberg och se vad han gör om du gör en sådan grej”. Jag klarade mitt test.
Campen gick bra för Henrik Zetterberg och han tog en plats i NHL:s bästa lag redan från start.
- Träningsmatcherna gick bra, jag fick en plats och i min första NHL-match spelade jag med Fedorov och Shanahan.
- Vi började på västkusten mot San José. Det var nog ganska skönt att börja borta då all spänning trubbades av lite grann. Samtidigt var det en helt annan upplevelse, att vi flög med vårt eget plan och allt det där.
- Alla hade sina platser på planet så när jag kom sist in tänkte jag ”var ska jag sätta mig någonstans?” När jag gick i gången sa Fedorov: ”Sätt dig här killen, jag har en plats bredvid mig”. Jag satt bredvid honom hela vägen ner och det betydde mycket för mig.
- Att spela första matchen var helt otroligt. Jag åkte på en sådan jäkla smäll…(Skratt) Det var en "välkommen till NHL"-smäll. Jag kom in på högerkanten och spelade in en backhandpassning. Sedan åkte jag och tittade på vart den skulle gå. Då kommer det en kille och ”pang”.
I Henrik Zetterbergs andra match kom hans första mål.
- Mot Anaheim efter en jättefin passning från (Chris) Chelios. Jag kom in i ett bra ”flow” direkt. Sedan åkte vi hem och då var det ”Stanley Cup-banner” och hela den ceremonin.
- Jag fick visserligen bara sitta på bänken, men att få se och uppleva hela den känslan var otroligt maffigt. {{ ADCODE }}
Ni har varit extremt många svenskar i Detroit under din tid i klubben, hur har det varit med grupperingar under åren?
- Alla var med alla på något sätt. Vi var egentligen bara en härlig familj som reste runt, spelade hockey och hade roligt. Svenskar är normalt sett bra på engelska, har lätt att lära sig och komma in i grupper så jag tror inte det var svårt att komma in i gänget.
- Vi var tre svenskar under mina första år i Detroit och jag tyckte att det var tur att Pavel (Datsiuk) var där. Det var egentligen bara han och jag som var unga i det laget. Vi tydde oss till varandra och umgicks mycket även om han inte kunde ett ord engelska i början. Det kanske gjorde att jag kände mig trygg med honom.
- När vi kom till match fyra, fem spelade jag med honom och Brett Hull resten av den säsongen. Vi fick en ”connection” på isen, men även vid sidan av.
Hur skulle du beskriva Pavel Datsiuk vid sidan av isen?
- Han är en otroligt rolig människa, säger Henrik Zetterberg som samtidigt spricker upp i ett stort leende.
- Han har en fantastisk humor som jag tror, i slutet av hans karriär, fler fick en inblick i. Engelskan var bättre än hur han spelade på att den var. Han kom undan mycket med ”no english”. Han var smart eftersom han inte gillade uppmärksamheten.
- Att jag och Pavel hittade varandra var för mig betydelsefullt. Vi hittade ett sätt att spela hockey på som var otroligt roligt och som fick göra det på den nivån. Vi fick spela ett spel som kanske inte andra fick göra.
När kom din fru Emma in i bilden?
- 2006. Henne träffade jag i Stockholm efter det att vi vunnit VM. Det var på Tomas Brolins gamla klubb Undici. Det var faktiskt Kenny Jönssons förtjänst. Emma var dagbarn hemma hos Kenny och Jörgen då hon var liten.
- Hon kom in på Undici för att gratta Kenny. Jag och Kenny satt bredvid varandra. Kenny sa då till Emma ”Henrik är trevlig, där har du någonting”. Sedan var det kört, skrattar Henrik Zetterberg.
Flyttade hon med dig över till Detroit på en gång?
- Nej, hon hade sin egen karriär med TV och hela den biten. Första vintern hade hon rese-TV. Då sågs vi inte mycket. Hon flög till Argentina. Sedan gjorde hon en avstickare till Detroit innan hon flög hem för att sedan flyga vidare till andra sidan. Det skulle vara kul att se hur många flygtimmar hon hade första året.
- Vi insåg sedan att det inte fungerade. Då tog hon ett beslut att kliva av sin karriär och flytta över. Det var ett stort steg för henne och det har inte heller alltid varit så lätt för henne under åren. Hon var då i steget att verkligen att etablera sig.
- Jag vet att hon fick förfrågningar från olika kanaler och dom fattade inte varför hon sa nej. Vi hade försökt hålla förhållandet hyfsat under radarn, men efter något år fattade dom varför.
Henrik Zetterberg känner idag också, nu då karriären är över, att han vill ge tillbaka till Emma.
- Ja, så är det. Nu när vi flyttat hem och jag haft min karriär och då är det hennes tur att få göra det hon vill göra. Samtidigt trivs jag fantastiskt bra med att vara hemma och pappaledig. {{ ADCODE }}
Säsongen 2007/08 fick Henrik Zetterberg vara med om att vinna Stanley Cup med Detroit. Han utsågs dessutom till slutspelets mest värdefulla spelare efter att ha vunnit poängligan.
- Resan till segern 2008 startade egentligen 2007 med tanke på det lag vi hade, hur vi byggde upp det, men då åkte vi ur i ”conference finals”.
- 2008, för det första hade vi ett fantastiskt lag. Vi var en väldigt väloljad maskin. Jag och Niklas Kronwall brukar prata om det där ibland, att det var matcher där vi låg under i tredje perioder men ändå visste att vi skulle vända och vinna.
- Det var ett sådant jäkla självförtroende i truppen. När vi väl kom till slutspelet bara löste allt sig hela vägen. Samtidigt var nog det här egentligen personligen mitt bästa hockey år men också lagmässigt. Jag tror inte att jag har spelat en bättre hockey än vad jag gjorde den säsongen.
Som brukligt är firades Henrik Zetterberg och hans lagkamrater med en parad genom Detroit, en upplevelse han aldrig kommer att glömma.
- I Detroit, som är en så stor idrottsstad och har alla fyra stora sporterna med sina fans, när man gick så långt som vi gjorde märkte jag hur alla slöt upp. Det var en otrolig upplevelse att få vara med i hela den cirkusen som är under ett slutspel.
- För det första är ett slutspel långt och man lever i etapper hela tiden. När man klarat en runda pustar man ut och sedan, pang, in i nästa. Du lever i en bubbla och det händer egentligen inget annat i skallen än hockeyn under den tiden.
- Det blev långa resor för oss så det slet otroligt att spela ett helt slutspel… Varför vi inte klarade det 07 tror jag var för att det då verkligen var västkusten, hem, västkusten, hem. Vi hade lite kortare resor 2008 även fast dom var långa. Eftersom vi hade gått igenom det vi gjorde 2007 var det lättare att hantera 2008. I alla fall var det så för mig.
- Till skillnad från äldre spelarna som varit med länge, var 2006, 2007 och 2008 första gångerna jag gjorde den resan. Det är nog också orsaken till att det är så få förunnat att vinna, att det krävs så mycket för att vinna.
- Spelarna måste vara friska, skadefria och överprestera hela tiden och vid rätt tillfällen. Det är mycket som ska falla in för att kunna vinna. Därför tycker jag att som hockeyspelare finns det inget större att vinna än Stanley Cup.
Vad betydde det för dig att få pris som hela slutspelets mest värdefulla spelare?
- Återigen, när jag vann det ”jaha, vad kul” (Skratt), men nu märker jag att det var speciellt och att det är ett stor pris i Nordamerika att vinna.
- Det är få förunnat att vinna. Dels måste du oftast ha vunnit Stanley Cup för att ens ha chansen att vinna Conn Smythe. För att ett lag ska vinna måste så många spelare vara bra under hela säsongen. Priset hade säkert kunnat gå till många andra, att då få vinna… Det är nog det största personliga pris jag har vunnit.
- Jag har egentligen inte så många troféer och är ingen ”Lidas” som vunnit sju Norris (NHL:s bästa back), skrattar Zetterberg.
Henrik Zetterberg. Foto: Ronnie Rönnkvist.
Tomas Holmström
Gjorde 15 säsonger i Detroit. Han precis som Lidström, Kronwall och Zetterberg har enbart spelat för samma organisation i NHL. Kanske den mest stryktåliga spelare, tillsammans med Börje Salming, som svensk hockey haft i NHL. Efter att blivit svensk mästare med Luleå 1996 åkte ”Homer” över till Detroit. Under första säsongen blev det även några matcher med farmarlaget Adirondack Red Wings, men där efter har han varit given i rostern till det att han avslutade karriären 2012. Stanley Cup-mästare 1997, 1998, 2002 och 2008. På 1207 matcher svarade Holmström för 289 mål och totalt 627 poäng.
Holmström var med i det OS-lag som vann guld 2006. Han var även med vid OS 2002, VM 1996 och World Cup 2004. Kommer ursprungligen från Piteå där han idag jobbar som J18 coach.
– Vi hade vunnit SM-guld och då sajnade jag på för Detroit. Efter det spelade jag även World Cup på hösten 1996. Det var ett långt år med SM-guld, VM-kvartsfinal, World Cup-semifinal och sedan direkt vidare till träningslägret med Detroit. Det var mycket som hände och det var mycket hockey under flera år. Vi spelade runt hundra matcher varje år, plus mycket träning. Det var en tuff men väldigt kul, spännande och lärorik period.
– Redan 1997 gick vi och vann Stanley Cup. Sedan vann vi även 1998.
Hann du njuta av all hockey och alla framgångar?
– Nej, det hann man inte. Det smattrade bara i skallen. Man fick hålla i sig och köra på, ha ha…
– Speciellt när man är 22, 23, 24 år och i början av karriären är det svårt att njuta. Man njuter inte lika mycket då, utan man konstaterar att man vann och sedan är det bara att börja träna igen. Så var det för mig i alla fall.
Började du säsongen i Detroit eller i farmarlaget Adirondack?
– Jag började i Detroit. Julafton, den 24 december, ringer Barry Smith och säger att jag skulle bli nedflyttad till farmarlaget. Jaha, det var ju en kul julklapp. Han sa åt mig att ta kontakt med Joe Louis Arena så får vi boka upp när du ska fara.
– Jag kom in på Scotty Bowmans kontor den 26:e. Han berättade att man sajnat Joey Kocur från East Coast Leauge eftersom vi behöver någon tuff kille som kan slåss. Min flickvän skulle fara hem till Sverige efter nyår och hur skulle det bli med henne nu? Då sa Scotty att jag kunde stanna i Detroit till den 1 januari, skjutsa henne till flygplatsen ”sedan rapporterar du dig till Adirondack den 1 eller 2 januari”. Det var schysst av honom och faktiskt ganska mänskligt. Det där glömmer jag inte och det är något som jag fortfarande är tacksam för.{{ ADCODE }}
När jag läser namnen Brendan Shanahan, Steve Yzerman, Sergej Fjodorov, Nicklas Lidström, Igor Larionov, Vjatjeslav Kozlov och Vjatjeslav Fetisov ur laguppställningen från Tomas Holmströms första säsong i Detroit så skrattar han lite innan han berättar om med vilken inställning han klev in i samma omklädningsrum som alla profiler.
– Det var ju superstjärnor, men jag ville visa att jag skulle ha en plats där. Det får kosta vad det vill. Jag kör över någon eller tar styrk, det spelar ingen roll vad som händer. Jag ska bara ha en plats i det här laget. Funkar det inte på två säsonger så kan man alltid flytta hem till Sverige. Det kändes hela tiden som att jag skulle kunna spela i den här ligan. Dessutom spelade jag i ett av världens bästa lag. Hade det då inte fungerat i Detroit hade jag kunnat spela i något annat av dom 30 lagen.
– Det var bara att nöta även om det var stenhårt. Träna, träna, träna och göra det jag var bra på. Det var också där som jag hittade mig grej. Det var ingen annan som ville stå framför mål och jag hade spelat lite så redan i Luleå.
– (Niklas) Wikegård var scout för Washington då och han hade nämnt det här till mig och sått fröet. Gå på mål, stå framför mål och så vidare. Det började alltså redan där med att Wikegård sådde ett litet frö i skallen på mig.
– Dino Ciccarelli var Washingtons kille som stod framför mål och tippade puckar i powerplay. Då fick jag också chansen att komma in och spela på samma sätt i Detroit.
Den här rollen du hade i Detroit, där du i framför allt powerplay var stationerad framför motståndarmålet, var den naturlig eller hur tränade du för att utveckla den?
– Det är precis som allt annat. Vill du jobba på din golfsving eller tennis så är det samma sak, du måste nöta. På träningarna stod jag där och tippade puckar så länge det fanns en back kvar som ville skjuta. Det var hundratals puckar som man stod där och tippade.
– Jag utvecklade lite andra grejer som exempelvis skott från fem meter, sju meter och så vidare. Sedan fick backar skjuta från blålinjen, vänster sida, höger sida, vänster sida, isskott, höga skott medan jag tippade puckarna. Jag utvecklade allt hela tiden. Till och med att tippa puckar som kom utanför målet och sådana grejer.
– Hela tiden jobbade jag på att tippa pucken, ta tillbaka den och lägga upp den för nytt skott.
Vilken målvakt gav dig mest stryk under dina dagar på ”kontoret”?
– Mycket skit har jag fått från Patrick Roy och Ed Belfour. Just Belfour gillade att hacka med klubban. Det var dom målvakterna som slog och grejade mest.
– Dom åkte ju också på några utvisningar. I powerplay kanske vi gjorde mål och vann matchen på det. På så vis var smällarna värt det.{{ ADCODE }}
Tomas Holmström gjorde sex matcher i Adirondack innan han fick återvända till Detroit.
– Det kändes som att det tolv långa dagar, skrattar Tomas Holmström innan han fortsätter:
– Då fick jag också chansen att se hur hårt man tränar därnere. Det är ingen lek och alla där vill ju upp. Nu blev det ett litet ”wake up call” när jag fick se just hur hårt man tränar i farmarlagen.
En spelare som kom att betyda mycket för Tomas Holmström både på och vid sidan av isen var Nicklas Lidström.
– ”Lidas” tog hand om mig första tiden där borta. Jag kom till Detroit och han hjälpte mig med att fixa bil, var vi skulle bo och så vidare. När sedan min fru kom över och vi i laget åkte på ”road trip” ringde Annica (Nicklas fru) och sa till henne att komma över och bo hos dom medan jag var borta. Då kunde Anneli bo där när vi var på roadtrip och det var väldigt schysst. Nu är vi väldigt goda vänner och vi har haft en grymt rolig väg tillsammans.
– ”Lidas” är en jättebra kille, men bäst är han ändå när han sover, för då är han tyst, haha…
Tomas Holmström vinner fyra Stanley Cup-titlar med Detroit, 1997, 1998, 2002 och 2008.
– När vi vann Stanley Cup ”back to back” hade vi ett sjukt bra lag. Vi höll på att göra det 2009 också och att vinna ”back to back” är ingen lek. Ser du på pappret alla stjärnor vi hade säsongen 2007/08 där alla var i ”prime time” och alla i ”coaching staff” och så vidare var sjukt bra.
Är det laget det mest kompletta du har spelat i?
– Svårt att säga. Tittar du på säsongen 2001/02 så var fjärdefemman jag, Igor Larionov och Luc Robitaille. Just Robitaille har gjort 750 baljor i NHL, Igor Larionov som är en av världens bästa hockeyspelare och så jag.
– Jag och Igor Larionov var bra vänner och bodde ihop under två års tid när vi var ute och reste. Den tiden var också lärorik för mig eftersom jag fick se att han är en väldigt fin människa, ödmjuk på alla sätt och vis, och ändå har han presenterat det han har gjort.
– En anledning till att Detroit gått så bra tror jag är att man haft många stjärnor som varit så ödmjuka och proffsiga både på och utanför banan. En sådan kille är ju lagkaptenen under många år, Steve Yzerman, som är general manager i Detroit nu. Det här går som en röd tråd genom hela laget och då föder det vinnare.
Varför tror du att så många svenskar har lyckats i Detroit?
– ”Z” (Henrik Zetterberg) kom sedan och Pavel Datsiuk kom dit ungefär under samma tid. Du behöver aldrig stressa in. Man har så många bra spelare redan så man får vänta lite grann och få ihop sina grejer. Det är ingen som kastas in som förstaval och får krav på sig att vinna skytteligan i laget bara för det.
– Du får lite lugn och ro eftersom vi hade så mycket stjärnor, även om den inte riktigt är som i dag. Nu har du lönetaket, vilket innebär att du måste ta in unga spelare för att hålla dig under det här taket. I stället kommer man in tidigare än vad man kanske skulle ha gjort tidigare.
Tomas Holmström gjorde 15 säsonger i Detroit och han har aldrig under den tiden haft någon önskan att byta organisation.
– Det kanske var så att Detroit ville trejda mig, men det vet jag inte. Jag ville vara i Detroit och har förmodligen mer vänner här än hemma i Piteå. Jag har ju bott i Detroit under hela mitt fullvuxna liv.
– Jag har heller aldrig haft tankar på att vara ute och ragga för att tjäna mer pengar någon annanstans. Jag ville att det skulle vara ”fair”. Den här lönen är bra då spelar jag kvar här samtidigt som familjen kan vara kvar i Detroit. Ungarna kunde gå kvar i skolan och det var en trygg miljö i Detroit vilket kändes bra. Det var viktigare för mig än att tjäna mer pengar.
Vem är den pratgladaste killen du stött på i Detroits omklädningsrum under åren?
– (Skratt) Jag måste nog säga Andreas Lilja. Han pratar så kopiöst mycket. Jag bodde ihop med honom på våra resor under några år. Speciellt efter varje sommar så var det bara skånska han pratade. Jag förstår ju inte skånska så jag sa åt honom att prata engelska, annars behövde han inte prata alls. Han är aldrig tyst!
Tomas Holmström. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.
Johan Franzén
Vi fortsätter med raden av spelare som enbart spelat för Detroit Red Wings. ”The Mule”, en av ligans mest underskattade spelare under många år. Uppväxt i Landsbro. Gick via Tranås och Linköping till Detroit 2005. Blev kvar i laget till och med säsongen 2015/16 då han tvingades att sluta efter att ha ådragit sig för många tuffa hjärnskakningar. Var med om att vinna Stanley Cup 2008. På 709 NHL-matcher svarade Franzén för 229 mål och totalt 451 poäng.
Johan Franzén spelade tre VM-turneringar där guldet 2006 givetvis var kronan på verket. Han var även med vid OS 2010.
– När jag blev draftad ringde ”Håggan” (Håkan Andersson). Jag satt på bryggan hos morsan. Han sa ”Du är draftad av Detroit, hur känns det?”. ”Vad betyder det?” typ så kände jag.
– Jag visste att folk var draftade, men det var inget märkvärdigt med det. Jag var tvungen att fråga honom om vad det innebar att jag var draftad.
I det Detroit Johan Franzén kommer till spelade en rad stora stjärnor som exempelvis Steve Yzerman, Pavel Datsiuk, Nicklas Lidström, Brendan Shanahan, Chris Chelios, Chris Osgood och så vidare.
– Jag kommer ihåg att jag första dagen gick från hotellet med bagen på ryggen. Det var tidigt på morgonen. Jag kom in där och hade ingen aning om vart jag skulle. ”Go that way”.
– När jag kom in i omklädningsrummet… Jag tror jag sa hej, i alla fall till dom som sa hej till mig (skratt). Där hängde jag med gruppen mycket och det var inget svårt för mig att komma in i laget, men sedan är det en annan sak att ta för sig i gruppen.
– Då var Stevie (Yzerman) kapten. Han var en av mina favoriter. När man kollade på ”super duper hockey bloopers” gjorde han en massa snurrgrejer och gjorde mål. Det där hade jag kollat på säkert 50 gånger. Han var också en sådan som bara satt och väntade på ett tillfälle att säga något samtidigt som han är så jäkla rolig och verkligen hade dräpande kommentarer. Jag visste direkt att jag inte skulle ta någon plats eller säga något som kan tolkas som kaxigt.
– Jag satt bara och lyssnade medan alla tjabblade hela tiden. ”Homer” (Tomas Holmström) på svenskengelska (skratt). Det var många hetsporrar och man bråkade på ett öppet sätt.{{ ADCODE }}
Hur var din engelska när du kom över?
– Jag förstod allt, men jag tyckte att det var otäckt att gå ut med laget för att äta middag. Då planerade jag till punkt och pricka vad jag skulle äta, men det gick aldrig igenom eftersom servitriserna kom med följdfrågor. ”What?”. Då kom jag av mig och sa bara ”The same”.
Det var många svenskar i laget redan från början, vad betydde det för dig?
– Det var ju skönt. ”Zäta” hade jag träffat lite i landslaget, vilket jag gjort även med (Niklas) Kronwall. Samtidigt är det svenskarna som hånar dig om du gör något fel, aldrig amerikanerna, skrattar Johan Franzén och fortsätter:
– Jag minns en gång då jag sa riktigt fel med sj-ljuden. Istället för snål jäven sa jag ”sheep fucker” (Vi översätter nog inte det) ha ha… Det var till Shanahan. Vi spelade kort och då råkade jag säga det, men jag fattade inte vad alla skrattade åt.
Säsong tre får Johan Franzén vara med och vinna Stanley Cup med Detroit.
– Vi var så jäkla bra och jag minns att jag fick göra mycket mål. Jag var skadad i slutet av säsongen, men när jag var tillbaka stod jag framför målet och gjorde mål i nästan varje match på slutet. Sedan fortsatte det stimmet.
Bland annat var han den som gjorde flest mål i slutspelet av alla spelare, 13 på 16 matcher.
– Jag var skadad och stod över en runda så det blev nästan ett snitt på ett mål per match. I en av matcherna under slutspelet fick jag avgöra på övertid, vilket var häftigt.
– Jag gjorde första målet i slutspelet i match fem mot Nashville (omgång 1), tror jag att det var. Då fick jag något rus som jag tog med mig till Colorado-serien. Jag älskar små målvakter och Colorado hade José Théodore (180 cm). Då kunde jag sätta pucken under ribban, vilket jag är bra på. Var det stora målvakter fanns det inget utrymme ovanför axlarna.
– Det var dessutom så härlig stämning i Joe Louis Arena. Jag rös när jag satt där på bänken. Man kommer in i någon häftig zon och det är ett sådant jäkla tryck. Det känns inte som det är under så lång tid utan det blir mer ”ät, sov och nu kör vi”. Har du ont så bryr du dig inte om det.
Johan Franzén. Foto: Ronnie Rönnkvist.
Vad är annars ditt mest minnesvärda ögonblick i Detroit vid sidan av Stanley Cup?
– Första säsongen var alla matcher minnesvärda. Jag var väldigt nervös hela tiden, men det gick bra även om jag hade en enorm adrenalinpuls hela den säsongen. Det fanns inget som hette att jag var trött eller att det tog emot.
– Ett enstaka minnesvärt ögonblick är då jag gjorde fyra mål mot San José i ett slutspel. När då hela hallen sjöng mitt namn var jag helt skakis och var så resten av matchen. Det var häftigt.
Hur trivdes du i Detroit som stad?
– Jag kräver inte så mycket. Detroit har ett väldigt dåligt rykte. När vi flyttade var det inte så att man vistades i Detroit-downtown speciellt mycket.
– På senare år har det blomstrat upp väldigt mycket med många bra restauranger samtidigt som det flyttat in mycket ”hipster-folk” eller, vad man ska säga, som fått tag på billiga lokaler och startat eget. Senaste tre åren har vi nästan uteslutande åkt ner till downtown och ätit.
– Sista sju åren bodde vi i Birmingham. Där är det som lugnast. Det är ett väldigt trevligt ställe med en mer europeisk känsla med en stadskärna och mycket folk som är ute och rör på sig. Det kanske inte är så vanligt i USA där dom flesta kör bil. {{ ADCODE }}
Hur såg ditt liv ut vid sidan av hockeyn?
– Min fru gillar att ha folk runtomkring sig. Jag säger väl egentligen inte emot det, men jag kör mitt eget race även om det är fullt hus. Behöver jag vila så vilar jag, men vi har haft väldigt många goda vänner där både i och utanför laget.
– Sedan är inte jag den mest sociala människan, inte oftast i alla fall. Ibland kan jag vara väldigt social, men det tar lite kraft.
Johan Franzéns karriär avslutades på ett trist sätt efter att han fått återkommande problem efter att ha ådragit sig flera hjärnskakningar.
– Kroppen sa ifrån efter för många hjärnskakningar. Det som hände var egentligen att jag fick smällar som störde centrat bak i hjärnan, det som sände ut tillväxthormoner när du tränat. Det som styr kroppen och ser till hormonbalansen. Man kan säga att det slutade att fungera.
– Jag återhämtade mig inte och kunde ligga en vecka i sträck i sängen efter en ansträngning, en lång återhämtning kan man säga.
– Givetvis har det varit jättejobbigt för familjen. Det har också varit fruktansvärt tråkigt att inte kunnat vara med barnen…
Franzén tystnar lite och det märks att han tycker det är jobbigt att prata om det:
– … i deras unga år. Det är också vad som egentligen fått mig att ta det lugnt och inte stressa fram något. Senaste åren har jag lagt all energi på att ägna mig åt barnen. Jag har inte varit så delaktig som jag velat vara i deras liv, men det har blivit bättre med det.
Runner-Up: Mikael Samuelsson
