Idag, den 23:e augusti 2023, har det gått 10 000 dagar sedan Luleå vann sitt hittills enda SM-guld på herrsidan. Så sent som 2022 spelade de en sjunde och avgörande SM-final, på hemmaplan, men fick se sig besegrade av Färjestad. Guldtorkan levde därmed vidare. Däremot har man ju på damsidan varit den totala dominanten de senaste åren, och radat upp SM-guld.
Men hur gick det till, när herrarna tog det där historiska guldet för 10 000 dagar sedan? Desktop ad in article Mobile ad in article
Vägen till guldet
Luleå vann i kvartsfinal mot Malmö och i semifinal mot Färjestad. Västra Frölunda hade i sin tur slagit ut MoDo i semifinal med 3–1. Inför finalen talades det om kampen mellan Luleås målvakt Jarmo Myllys och hans landsman i Göteborgslaget, Christian Ruuttu.
Första finalen vann Luleå hemma med hela 7–1. Luleås Fredrik Johansson svarade för två av målen. Final två vann Västra Frölunda enkelt med 6–2. Luleå hade 2–2 en bit in i tredje perioden innan Västra Frölunda sprang ifrån.
Tredje mötet lagen emellan blev betydligt tuffare. Inför tredje perioden stod det 2–2, men efter drygt tre minuter gjorde tidigare NHL-spelaren, Mikael Lindholm, 3–2 vilket också blev slutresultatet. För övrigt Lindholms andra för kvällen.
Sedan är vi framme vid 6 april 1996 och den fjärde finalen. Efter åtta minuter satte Janne Mertzig 1–0 för Luleå. Bara 21 sekunder senare ringde det igen bakom Västra Frölundas målvakt, Mikael Sandberg, 2–0 till Luleå. 3–0 satte Roger Åkerström i andra perioden och det såg ut att bli en enkel seger för norrbottningarna, men bara minuten senare satte Ronnie Sundin 1–3. Det var match igen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
“Väldigt många bra spelare"
Kort efter att Luleå blivit fulltaliga i tredje perioden efter det att Stefan Jonsson varit utvisad kom 2–3. Målskytt: Per-Johan “Pebben” Axelsson. Trots ett powerplay några minuter efter målet lyckades, mycket genom Jarmo Myllys storspel, Luleå vinna och skriva in sig i historien som första lag från Norrbotten att vinna SM-guld.
Jarmo Myllys, varför lyckades Luleå vinna guld 1996?
– Jag vet egentligen inte vad jag ska svara på den frågan. Vi hade väldigt många bra spelare i det laget och coachen, ”Osten” (Lars Bergström), gjorde ett väldigt bra jobb med laget.
– Luleå hade siktat på att vinna guld under flera säsonger och man hade byggt upp det här laget under flera år och behållit ungefär samma spelare under flera säsonger.
Hur viktig var Tomas Holmström för guldet?
– Tomas var otroligt viktig för det här laget och han har visat under sina många år i NHL vilken viktig spelare han är oavsett vilket lag eller liga han tillhör.
Stefan “Skuggan” Nilsson är ett annat namn som många får ett leende på läpparna av att nämna.
– Alla vet vad Stefan har betytt för Luleå under så många år. En fantastiskt bra hockeyspelare och en väldigt fin kille. Men det handlade inte bara om Tomas och Stefan. Det var väldigt många spelare som var väldigt viktiga för laget guldsäsongen.
Stefan Nilsson:
– Vi hade redan tidigt bestämt oss för att Luleå skulle bli etta och vinna SM-guld genom att vara bäst förberedda av alla lag i elitserien och genom att helt enkelt träna bäst. Lars ”Osten” Bergström, vår tränare, tillät inte att det skulle finnas några träningar där spelarna kunde vara loja, utan det var fullt fokus jämt.
– Det kunde vara riktigt hetsigt och tufft ibland på träningarna, men bara på isen. Efter träningarna tycke alla att det var roliga träningar och uppskattade att det var ganska tufft därute.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Små marginaler
Vilken betydelse hade er tränare Lars ”Osten” Bergström för den här framgången?
– Vi hade varit i SM-final redan 1993 med Lasse Lindgren och Freddy Lindfors som tränare, men ”Osten” tog upp laget till en helt annan nivå. Han fick klubben att jobba seriösare både på och vid sidan av isen. Till exempel blev bortamatcherna mer seriösa vid sidan av isen då det infördes sovtider och andra regler.
– Självklart hade vi väldigt bra spelare i laget, men just den här lite nya inställningen tror jag var avgörande.
Tomas Holmström:
– Man vet aldrig hur det ska gå. Får du en skada på en nyckelspelare så kan det vara kört. Så små marginaler är det. Känner man att laget har drivet, flytet och lagkänslan samtidigt som du känner stan och klacken så märker man snabbt att det är någonting på ”g”.
– Året innan hade vi ledningen med 2–0 i matcher i semifinalen mot Brynäs, men förlorade med 3–2. Man spelade bäst av fem vid den här tiden. När man fått den där motgången fick man ett helt annat driv under sommarträningen. Vi alla var grymt besvikna över hur vi kunde förlora, vilket gjorde att alla var sugna och hungriga. Vi hade vunnit någon procent redan där.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Coach för Luleå när man vann guld var Lars "Osten" Bergström.
– ”Osten” är utbildad och grymt noga med alla detaljer, men han var även krävande. Man fick veta att gjorde man inte sitt jobb blev man bänkad. Då kunde han säga rakt ut inför hela laget: ”Vad håller ni på med? Ni borde skämmas att bära den här tröjan med tanke på hur ni spelar.”
– Det var rätt hårda ord, men vi alla förstod vad han menade. Han drog oss ändå åt samma håll och fick oss att svetsas samman. Jag tyckte att han var en bra coach.
“Var vi på gymmet så var det kamp"
Johan Rosén:
– Vi tävlade i allt vi gjorde. Var vi på gymmet så var det kamp. All träning gick ut på att vara det bästa laget och så vidare. ”Osten” (Lars Bergström, tränare) skapade ett bra klimat i gruppen och fick alla att hela tiden verkligen vilja vinna.
Johan Strömwall:
– Jag tycker att vi var lite bättre än Frölunda på de flesta punkterna. Det fällde avgörandet. Samtidigt var det lite taktisk kamp mellan Lasse Falk och ”Osten”. Det vart en intressant finalserie, men jag tycker att vi hade bättre powerplay och lite bättre ledande spelare.
Hur var relationen mellan Lases Falk och Lars ”Osten” Bergström under finalserien?
– Givetvis var dom på varandra i media, men det var ändå en respekt mellan dom.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Kan du klä ord på känslan när slutsignalen går i Frölundaborg och Luleå är svenska mästare för första och hittills enda gången?
– Det var en häftig match, mycket folk och tufft, men ändå lyckades vi vinna där. Känslan efteråt var lite konstig. Resan hela den säsongen hade varit häftig och nu var den plötsligt slut. Det var en tomhet och jag hade lite svårt att smälta det där.
– När vi sedan kom hem till Luleå förstod vi hur mycket det här betydde för många människor, vilket man tidigare inte reflekterat över.
Lars Hurtig:
– Vi hade förlorat semifinalen mot Brynäs 1995. Vi ledde med 2–0 i matcher och förlorade sedan tre raka i sudden. Det var jobbigt för då tycker jag att vi egentligen hade ett bättre lag än då vi vann 1996. Bland annat hade vi (Mika) Nieminen. HV71 vann sedan det året, men 1996 då vann vi äntligen.
– Vi var väldigt revanschsugna. Luleå måste ha varit det lag som tagit sig flest gånger till slutspel utan att vinna guldet, även då det var fyra lag. Jag tror vi missade slutspel tre gånger under mina elva säsonger i Luleå. Någon gång måste det ändå vara vår tur.
– Säsongen 1995/96 hade vi ett otroligt fysiskt lag. Vi hade ”Osten” och ”Brocke” (Thomas Bäckström) som tränare och som drev på oss hela den. ”Osten” var aldrig nöjd. Det spelade ingen roll vad vi hittade på. Han var alltid tokig på oss, haha…
– Han var krävande vilket vi också behövde plus då att han var en otroligt duktig istränare.
Lars ”Osten” Bergström var även noga med att svetsa ihop gruppen innan säsongen.
– Vi gjorde våra vandringar. Ett år var vi upp till Kebnekaise bara för att svetsa ihop laget ännu mer.
– Det var en ganska tuff vandring men vi hade med oss en kille som klättrat upp till näst sista avsatsen på Mount Everest innan han fick vända. Vi hade honom som guide och han var som en bergsget. I alla fall var det en upplevelse. Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur viktig var Jarmo Myllys för det här gänget?
– Utan en bra målvakt vinner du aldrig ett slutspel så han var otroligt viktig. Ofta är det så att den som har bästa målvakt vinner ofta eftersom lagen är så pass jämna. Han var även en jättebra kille vid sidan av isen.
“Han var helt galen!"
Den fjärde finalen, som kom att bli avgörande, spelades i Frölundaborg inför drygt 9 000 åskådare.
– Matchen blev försenad en halvtimme eftersom det var otroligt mycket folk där. Man försökte verkligen pressa in alla som gick och ljudnivån där inne var otrolig. Det gick inte att prata med varandra. Plus att vi hade väldigt mycket skador. Det var nog den tuffaste eller fulaste, hur man nu vill se det, finalserie som har spelats.
– Jag och ytterligare fem, sex spelare spelade på sprutor plus då (Johan) Rosén som hade brutit armen. (Jiri) Kucera var också borta. Han hade problem med ryggen. Frölunda hade också borta ett helt gäng med spelare.
– Det var Roger Öberg som dömde och under finalserien hade det varit skriverier om alla utvisningar och grejer. Nu plockade han många utvisningar och jag minns att vi fick två mål i spel fem mot tre. Vi hade 3–0 (Jan Mertzig, Lars Hurtig och Roger Åkerström) innan Frölunda reducerade upp till 3-2 (Ronnie Sundin och Per-Johan ”Pebben” Axelsson). Sedan var det riktigt krig resten av tiden som var kvar.
– Frölunda hade Christian Ruuttu. Han var helt galen och det var mycket tack vare honom vi lyckades vinna för han drog på sig så jäkla dumma utvisningar. Bland annat en tia. Han flippade ut totalt eller rättare sagt så fick vi honom ur balans riktigt ordentligt
Desktop ad in article Mobile ad in article
Luleå firades ordentligt, som brukligt är, efter att man spelat hem guldet nere i Göteborg.
– Det jag minns starkast är efter slutsignalen hur glad vår lagledare, Åke Wikman, var som varit med sedan 1960-talet. Han for runt där som en tonåring. Det var buss utefter Avenyn och då kom folk ut och applåderade. Vi stannade även till för att köpa lite cigarrer i någon kiosk.
– Det hade varit jätteroligt att vinna på hemmaplan, men timmarna vi fick tillsammans innan vi kom hem var otroligt roliga. Vi var försenade hem med någon timme eller två. Det här var under påskhelgen. Då vi kom mot Kallax flygplats hade folk varit ute och tänt ljus. Kapten flög över stan och vi såg att det var kö från Bergnäsbron till Kalax med folk som skulle ut och ta emot oss. Jag får nästan rysningar när jag tänker på det.
– När vi hade landat skulle vi gå ut i gaten och ta emot folkets jubel, men det gick inte. När vi kom ut var det bara för oss att sträcka upp armarna så drog dom oss tillbaka. Det var fullt överallt, men i alla fall vi fick vi träffa våra familjer. Sedan tog vi bussen över Måttsund tillbaka för det gick inte att åka E4:an tillbaka. När vi sedan kom till Stadshotellet var det 5 000–6 000 som stod där ute och väntade på oss mitt i natten.
