Den dubble OS-mästaren – Old School Hockey Peter Forsberg

En av våra absolut största genom alla tider, Peter Forsberg, fyller i dag 51 år. Som en hyllning till denna legendar återpublicerar vi här Old School Hockey med “Foppa” som berättar om sin karriär.

Peter Forsberg är en av våra största spelare genom tiderna. Han är även en av Sveriges främsta OS-spelare då han är en av endast tre svenskar att vinna OS-guld två gånger. Han är även en av tre spelare, tillsammans med Jörgen och Kenny Jönsson, genom tiderna som har vunnit OS-guld både med och utan NHL-spelare. 

Förutom OS-gulden har “Foppa” även vunnit två VM-guld, två Stanley Cups, en Art Ross Trophy, en Hart Trophy samt en Calder Memorial Trophy på meritlistan och han är också invald i Hockey Hall of Fame som en av endast fyra svenskar. 

Han har också ett i princip oslagbart rekord när det kommer till poäng i ett JVM. I Gävle 1993 gjorde han hela 31 poäng på blott sju matcher. Än i dag kan han knappt förstå hur han kunde samla ihop så pass många poäng på så få matcher.

– Jag har faktiskt ingen aning om varför det gick så bra. Hela vår kedja var fantastiskt bra kan man väl säga. Alla tre, jag, Markus (Näslund) och Niklas (Sundström) hade spelat A-lagshockey redan då och fick sedan möta juniorer.
– Vi hade en grym femma, jag fick spela otroligt mycket, fick känna förtroende och vi spelade på hemmaplan. Det var ganska många saker som spelade in. Dessutom hade vi ett otroligt bra powerplay. Vi hade en inövad variant där vi säkert gjorde mål på över femtio procent. Det var helt otroligt och jag tror att Niklas gjorde mål på nio av tio skott.
– Det var mycket som klaffade och hela den här turneringen gick fantastiskt bra.

Hade du, Niklas Sundström och Markus Näslund spelat i samma kedja även i Modo innan turneringen?
– Jag och Markus hade spelat ihop innan i A-laget, men vi spelade inte i samma femma som Niklas. Vi vart ihopsatta tidigt under JVM. Markus och jag visste redan innan vart vi hade varandra eftersom vi hade spelat ihop redan sedan TV-pucken, så vi hade harvat ihop under nästan fem år innan.
– Niklas är otroligt spelskicklig så han hade inte svårt att anpassa sig.

Har du upplevt senare i hockeykarriären någon liknande kemi i en kedja som ni tre fick uppleva under den här turneringen?
– Jag tycker ändå att jag hade ganska bra kemi i Colorado (med Valerij Kamenskij och Claude Lemieux) någon gång och även i Philadelphia (med Mike Knuble och Simon Gagné). Men i den här turneringen var det absolut en av de bästa, något annat kan jag inte säga. Vi gjorde otroligt många mål (30) och inte bara då mot Japan. Vi gjorde även fyra, fem mål mot lag som Tjeckoslovakien, Finland, Kanada och så vidare.

Just det här med att ni inte bara öste in poäng mot Japan utan mot alla lag gör ju prestationen än mer imponerande.
– Ja, jag hade väl själv fem poäng eller liknande mot Ryssland och en hel del mot både tjeckerna och Kanada.

”INTE LIKA ROLIGT NÄR DU INTE VINNER”  

Turneringen hade Gävle som huvudort, men det spelades även matcher i Hofors, Falun, Uppsala, Bollnäs, Skutskär och Hudiksvall. Alla Sveriges matcher spelade i Gävle, förutom mötet med USA, och där upplevde Peter Forsberg att stämningen och trycket var fantastiskt.

– Det var jättebra och en fantastisk stämning på läktarna. Självklart var det inspirerande att spela inför så mycket folk. Man var ju inte direkt van att publiken jublade åt mig i Gävle, skrattar Forsberg.

Att det inte blev guld för Sverige berodde på att man förlorade en tidig gruppspelsmatch mot Kanada. På den tiden var JVM en rak serie som avgjorde utgången. Inte som i dag då man har ett slutspel.

– Det var otroligt kul att spela på hemmaplan och det var lite oflyt att vi förlorade ganska tidigt mot Kanada. Efter det gick man istället och väntade på att Kanada skulle förlora så vi hade kunnat ta guldet. Nu blev det inte så och Kanada kunde gå genom turneringen obesegrade.

Sveriges matcher slutade: Tyskland 4-2, Kanada 4-5, Tjeckoslovakien 7-2, Japan 20-1, USA 4-2, Finland 9-1 och Ryssland 5-1.

– Tittar man så här i efterhand så hade Kanada bra spelare och gick, som jag sade, obesegrade. Det stod mellan dom och oss, men vi hade lite oflyt och Kanada det här lilla extra och lite tur. Sedan var matchen mot Kanada otroligt jämn och vi hade chansen att kvittera när det var några sekunder kvar och Tommy Tomth hade tagit ut målvakten.

Vad betydde det för dig personligen att utses till turneringens bästa forward?
– Det är väl roligt, men det går ju ut på att vinna. Jag kan inte säga att när jag tittar tillbaka så är det inte lika roligt när du inte har vunnit.

“KOMPLETTA HOCKEYSPELARE ALLA TRE”

Peter Forsberg vann poängligan med 31 poäng (7+24), Markus Näslund slutade tvåa på 24 poäng (13+11) och Niklas Sundström slutade fyra med 15 poäng (10+4).

Markus Näslund:
– Det var en fantastiskt rolig turnering. Jag tror att det till en viss del var tack vare den turneringen som den svenska publiken fick upp ögonen för juniorhockey och junior-VM. Vi fick mycket uppmärksamhet och det var mycket folk på matcherna.
– Tyvärr vann vi inte turneringen. Det grämer mig än i dag eftersom jag tycker att vi var det bästa laget, men vi förlorade med uddamålet mot Kanada.
– Niklas hade oftast spelat center i Modo, vilket Peter också hade gjort. Det var först under junior-VM man slängde in Niklas med mig och Peter.
– Det gick jättebra. Niklas är en så pass smart hockeyspelare så att det inte tog lång tid för honom att lära sig i vilket område han skulle vistas för att få pucken av oss.

Niklas Sundström:
– Både jag och Peter var centrar så vi hade inte spelat ihop som kedja innan den turneringen. Vi spelade inte heller så mycket tillsammans i juniorerna här hemma eftersom dom var uppe tidigt och även jag var uppe ganska tidigt. 
– Det är en turnering jag aldrig kommer att glömma. Jag tror att det här var första gången TV började sända Junior-VM, så det blev oerhört stort. Det var fullt i gamla Gavlerinken och ett jäkla tryck och intresse. Alla visste efter den här turneringen vad Junior-VM är. Dessutom låg turneringen under en bra tid, från jul och under mellandagarna. 
– Jag fick chansen att spela med Peter och Markus. För mig blev det ganska enkelt. Jag stod mest framför mål och rakade in puckarna. Om jag inte minns fel hade jag 15 skott och gjorde tio mål.

Vad var det som det klickade mellan er tre just i den här turneringen?
– Markus och Peter var två av dom bästa spelarna i världen i den åldern. Dom hade säkert också spelat tillsammans i MoDo, så den turneringen blev en enkel resa för mig. Jag har mycket att tacka dom två för.

Johan Tornberg:
– Det var på något sätt Modo-klanens turnering med ”Foppa” och Näslund i spetsen och alla poäng dom gjorde. Samtidigt vill jag framhålla Gävle och på det sätt man tog emot oss och allt vad det innebar.
– I andra matchen vinner Kanada över oss med 5-4. Trots att vi vinner resten av matcherna kommer vi bara tvåa. Tjeckerna vinner över Kanada i sista matchen, men eftersom det var en rak serie så räknade man inbördes möten.

Vad var storheten med den kedjan där Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström spelade?
– En del var tävlingsnivån vi hade i laget och viljan att spela. Dom ville hela tiden och slutade aldrig producera. Tappade man pucken jobbade man arslet av sig hemåt för att ta tillbaka den. Dom var i en klass för sig.
– Jag kommer håg när dom spelade i numerärt överläge, dom använde målburen och målvaktens skridskor. Jag kommer ihåg då ”Foppa” tog pucken bakom mål och petade in den via skridskorna på målvakten.
– Jag tror att Peter och Markus uppfattade det som att det var ganska tufft ändå. Det var ändå ett ganska lugnt klimat om man jämför med hur det är nu. Trots det var ”Foppa” laid back och mest låg och åt banan på en bänk. När han helt plötsligt kopplade på hjälmen och det blev tävling blev han något helt annat.

Magnus Wernblom:
– Junior-VM var upplagt lite annorlunda då. Det var en rak serie. Vår finalmatch blev andra gruppspelsmatchen mot Kanada. Vi förlorade den matchen med 5-4. I den matchen gör Peter ett mål i spel tre mot fem.
– Det var rolig resa, men det var lite bittert att vi åkte dit mot Kanada för vi hade ett väldigt bra lag då. (Andreas) Johansson var med då. Niklas Sundblad också. Sedan var Peter, ”Macke”, ”Susse” en kedja som presterade något helvetiskt. ”Linkan” (Fredrik Bremberg) var också med liksom Kenny Jönsson.
– Jag gillade aldrig upplägget på den här turneringen, men det var antagligen för att vi bara kom tvåa (Skratt). Kanada hade också ett bra lag med bland andra Paul Kariya.

Vad var det som gjorde att kedjan med Peter Forsberg, Markus Näslund, och Niklas Sundström. kunde dominera på det sätt man nu gjorde?
– Det var kompletta hockeyspelare alla tre. Sedan fick dom kemin att gå i varandra. Alla tre hade sina roller och gjorde det väldigt bra. Vilka skulle inte ha respekt för den femman? Respekten gjorde att femmorna som dom mötte hamnade lite på hälarna. Det blev ”håll i hatten” när dom var på isen.

HADE PAPPA KENT SOM TRÄNARE I BÅDE HOCKEY OCH FOTBOLL

Innan vi tar er med till NHL och Peter Forsbergs fantastiska karriär i Nordamerika stannar vi upp i Örnsköldsvik eftersom det var där han växte upp.

– Jag kommer nog inte ihåg första träningen, det gör jag inte. Det första minne jag har är att jag åker runt på brorsans träning och farsan var tränare för hans lag.
– Vi bodde inte så nära Kempehallen direkt utan det var några kilometer dit. Jag har inget minne av att jag har gått till någon träning eftersom det var för långt. Oftast fick jag åka bil med mor eller far. Annars blev det att cykla dit på försäsongerna när jag blev lite äldre. Jag fick även skjuts av min tränare som bodde bredvid oss.

Hur viktig var pappa Kent och din bror Roger för dig som hockeyspelare när du var ung?
– Farsan tränade både fotboll och hockey även om han lade av ganska tidigt med båda sporterna. Självklart har man stångats med brorsan när vi växte upp. Vi spelade innebandy, pingis och fotboll på baksidan av huset där vi bodde. På vintrarna var det landhockey som gällde.
– Vi har haft våra matcher kan man väl säga. Bland annat hade vi ett hobbyrum som kanske var 3×5 meter där det spelats några innebandymatcher. När vi spelade landhockey var alltid brorsan med eftersom jag oftast spelade med killarna som var lite äldre. Roger var två år äldre än jag och hade några polare som alltid var med och spelade.

Peter Forsberg var även en mycket lovande fotbollsspelare. I Domsjö spelade han bland annat tillsammans med en av sina bästa kompisar, Andreas Salomonsson.

– Jag spelade fotboll på somrarna och när man kunde resten av året till det att jag var 15 år, men det var inte så att jag tränade ihjäl mig för fotbollen, säger Forsberg med ett leende.
– Mycket mer än att jag gick till träningarna och var med och spelade matcherna var det inte.

”MACKE VAR BÄST I VÅR ÅRSKULL”

Viktigaste åren för hockeykarriären menar Peter Forsberg var på hockeygymnasiet i Örnsköldsvik.

– Jag tror att åren där var jätteviktiga för mig. Vi hade ett otroligt bra gäng som verkligen ville bli hockeyspelare. Vi tränade hårt varje dag och det var alltid kamp på träningarna. Det var till och med hårdare kamp på träningarna än på matcherna. Jag gick i samma klass som Markus Näslund och han var väldigt driven på det här med att träna, så det var bara att hänga på honom.
– Man bygger mycket under den här tiden mellan 16 till 18 år. Vi var väldigt seriösa, tränade otroligt mycket och höll inte på med så mycket annat. Det var hockeyspelare som vi ville bli och tränade stenhårt för det.

Var det här du lärde känna Markus Näslund?
– Nej, vi spelade ihop i TV-pucken (seger 1989). Markus bodde på andra sidan Ö-vik så jag hade mött honom med hockeylaget, men tyvärr även med fotbollslaget. Tyvärr eftersom hans lag alltid vann. ”Macke” var jätteduktig även i fotboll så på det viset visste jag tidigt vem Markus var, men han kom inte till Modo förrän han började på hockeygym.
– Det var andra killar från Markus gäng som kom till oss medan han själv stannade kvar och spelade i Ö-viks A-lag. Sedan kom även han och då gick vi ekonomisk linje och hockeygym tillsammans. Då var det naturligt att vi hängde tillsammans med ytterligare fyra, fem stycken från hockeygym.

Vad var nyckeln till alla framgångar med den här generationen som kom fram ungefär samtidigt i Modo?
– Jag tror att vi alla, precis som jag sade, var envisa och ville komma upp i A-laget. På den tiden vågade Modo släppa upp unga spelare och jag tror att man tänkte att lyckas en så kanske andra också kan lyckas.
– Vi pushade varandra, det var stenhårda träningar och vi var verkligen fokuserade på hockeyn. Vi tränade jämt och både pratade och såg hockey. Vi spelade till och med tv-spel, NHL-94 tillsammans. ”Perra” (Svartvadet) är fortfarande förbannad över att jag slog honom hela tiden.

Var Anders Melinder den som drev på er hela tiden?
– Drev på vet jag inte, men det var mycket att försöka styra oss. Vi hade ju Wernblom… skrattar Peter och skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Det var ju så mycket vinnarskallar där ute på isen. Melinder fick försöka tygla oss. Både Melinder och Kent (Forsberg) gjorde ett fantastiskt jobb och fick oss att fokusera kraften på rätt sätt.
– Sedan vill jag ge Markus (Näslund) extra kredd för det där. Han var den som var bäst i vår årskull även om det var många som var bra. Han var otroligt seriös, tränade stenhårt och var aldrig riktigt ute på krogen utan var i stället otroligt ordentlig. Det gjorde att vi andra tänkte att vi måste vara på samma sätt om vi ska lyckas som han gjort. Det var han som drog gruppen på något vis och var också den som kom med i A-laget först av oss och visade att det var möjligt.

Säsongen 1990/91 debuterade Peter Forsberg i Elitserien. För motståndet stod Färjestad.

– Första matchen var mot Färjestad borta. Jag fick hoppa in och spela sista perioden och jag tror att vi låg under med 5-1 inför den perioden. Färjestad hade ett oerhört bra lag då med bland andra Håkan Loob. Jag tror att vi förlorade med 7-2 till slut så det var väl ingen rolig första match.
– Fast det var inte A-lagsdebuten, utan enbart första matchen i Elitserien. Jag var med mot Huddinge i Allsvenskan året innan.

Hasse Andersson skriver i boken ”Magic Boy” att Peter Forsberg satt och läste matchprogrammet inför tredje perioden när tränaren, Jan-Åke Andersson, sa att han skulle in och spela.

– Jo, det där stämmer faktiskt. Jag läste inte matchprogrammet utan jag läste deras laguppställning. ”Oj, vad många bra spelare dom här har”. Halva gänget var ju mina idoler, skrattar Forsberg.
– Då skrek tränaren att jag skulle sluta läsa programbladet eftersom jag skulle ut och spela. Oj då…, men jag satt inte och läste någon krönika utan det var laguppställningen.

DEN BITTRA FINALFÖRLSUTEN 1994

Säsongen 1993/94 lotsar tränarteamet Kent Forsberg och Anders Melinder fram Modo till SM-final mot Malmö. Trots ledningen med 2-0 i matcher vänder Malmö och vinner finalserien med 3-2.

– Vi kom in i slutspelet som åttonde lag och chockade väl egentligen alla när vi vann mot både Leksand i kvartsfinalen och Djurgården i semifinal.
– Nu tog vi oss ganska långt och ledde med 2-0 mot Malmö, men det blev lite jobbigt när de fick tag på oss och istället fick spela sin hockey. Vi hade en lite tunn trupp och jag kom ihåg att Malmö hade 13-14 landslagsspelare och vi hade högst en. Det här var på den gamla goda tiden när Percy (Nilsson) köpt ihop några av dom bästa spelarna i Sverige.
– Jag tycker ändå att vi gjorde det bra som tog oss till final och dessutom var nära att vinna, men man ska komma ihåg att vi mötte ett bra lag.

Peter Forsberg draftades av Philadelphia Flyers 1991, men året därpå trejdades hans rättigheterna vidare till Québec Nordiques. Flyers fick i gengäld rättigheterna till Eric Lindros. Det blev slutet på en ettårig soppa. Lindros hade nämligen vägrat att spela för Nordiques efter att ha valts först av dem i samma draft som Forsberg plockades i.

– Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket eftersom jag inte hade varit över dit ännu och inte heller hade någon jättekoll på NHL. Att jag blev bortbytt till just Québec spelade ingen roll för mig. Tvärtom tyckte jag att det var att skönt att komma till en lite mindre stad. Québec var dessutom verkligen en hockeystad.
– Ser man till helheten blev det hela en drömsituation. Organisationen såldes till Denver året efter, vi hade draftat högt, plus den här trejden med Lindros där vi fick fem spelare ytterligare (Chris Simon, Mike Ricci, Kerry Huffman, Ron Hextall och Steve Duchesne) vilket innebar att vi kunde bygga grunden till det lag vi hade under flera år.

Du reste över till Quebec 1994 för NHL-spel, men möttes av en lockout. Var det frustrerande?
– Nej, det gjorde inte mig någonting eftersom jag fick åka hem och spela några matcher till med Modo.
– Det kanske var ett bra sätt att komma in i det. Först åkte jag över till traning camp, sedan fick jag åka hem en månad för att spela med Modo och framför allt träna lite till för att hålla i NHL och efter det köra igång efter jul.

Hur var din relation med Eric Lindros efter den här trejden mellan Philadelphia och Quebec?
– Det var ingen större fara. Just i början, första två åren, var det inte så schysst med en del halvhöga klubbor och fula smällar. Efter det var det ganska lugnt ändå.

NHL-debuten fick Peter Forsberg göra mot Philadelphia Flyers. Alltså den klubb som valt att sälja honom året innan.

– Vi spelade borta mot Philadelphia och den var väl inte allt för enkel. Philadelphia var kända för att ha ett ganska stort och tufft lag. Där fick jag träffa på Lindros igen och han gav mig väl en tackling så att hjälmen flög. Jag fick också någon smäll på snoken, men det är sådant som händer ibland.
– Jag har för mig att vi klarade oss rätt bra och jag tror att vi vann med 3-2, vilket måste varit helt okej.

”DÅ VAR MAN NÄRA ATT PACKA IHOP”

Det var inte bara i första NHL-matchen Peter Forsberg fick känna på att det kunde göra ont i NHL. I en träningsmatch första säsongen, även det mot Flyers, stötte han på Dave Brown, ökänd slagskämpe som bland annat utmärkte sig genom att crosschecka sönder käken på Tomas Sandström tidigt i karriären.

– Det var under en försäsongsmatch. Då var man nära att packa ihop och jag undrade var jag hade kommit någonstans. Det här var Eric Lindros första match i Coliseum (Nordiques hemmaarena). Han hade ju vägrat spela för Quebec. Det började med att vår slagskämpe, Chris Simon, och Lindros slogs. Då tyckte deras coach att ska ni hoppa på vår bästa spelare så ska vi hoppa på eran. Han skickade ut Dave Brown.
– Jag kommer ihåg att jag kom åkande i mittzon då han skickar på mig en höger. Jag minns att jag tänkte – var är båset någonstans, skrattar Forsberg och fortsätter:
– Det blev nästan slagsmål mellan tränarna på bänken också. Man kan väl säga att det var rakt in i hetluften, men jag hade tur ändå som fick spela med Chris Simon.

Just Simon kom att bli en viktig person för Forsberg både på och vid sidan av isen.

– Han är en jättesnäll kille. Inte bara på isen utan även utanför isen tog han hand om mig på ett väldigt bra sätt. Jag minns att vi åkte tillsammans och köpte möbler och stereo bland annat.
– Jag fick spela tillsammans med Chris och Owen Nolan. Båda var riktigt tuffa killar men också två bra spelare. Nolan hade något lite halvpsyko i sig. Motståndarna visste inte riktigt var de hade honom. Jag kanske åkte på en tackling som man tyckte kanske var halvschysst ändå. När man vände sig om tio sekunder efter var Nolan där och slogs med spelaren som gett mig tacklingen.  
– Båda två var otroligt bra killar att spela med och det var inga lag som tyckte att det var någon större mening att bråka med vår femma.
– Nolan gjorde dessutom 30 mål första säsongen jag var där. Chris gjorde närmare 30 mål under någon säsong i Washington vilket visar vilka skickliga hockeyspelare det var. Det var en bra start och schysst av Marc Crawford att sätta ihop oss tre. Dessutom fick jag senare även spela med Bob Bassen som även han var en tuffing.

Peter Forsberg får även sin första stora individuella utmärkelse säsongen 1994/95 då han tar heM Calder Trophy efter att ha utsetts till årets rookie.

– Självklart var det kul att få en bekräftelse på att det gick bra. Jag började lite sådär när jag kom in i ligan. Jag gjorde fyra poäng på de första tre matcherna, men sedan hade jag åtta matcher i rad utan att ta något poäng alls, tror jag att det var. Då kände jag att det här går fort och kanske inte fungerar riktigt bra.
– Sedan började det flyta på riktigt bra och att jag sedan fick ihop 50 poäng på 47 matcher tycker jag var rätt starkt med tanke på den start som jag hade.
– Jag hade nog inte trott att det skulle gå så bra, men tittar man i efterhand var jag ändå en ganska sen rookie eftersom jag var 21 år. Tittar du på andra rookies som exempelvis Paul Kariya så var han nästan två år yngre än jag. Så det var kanske lite fusk att jag fick den utmärkelsen.

STANLEY CUP-VINSTERNA 1996 OCH 2001

Han vinner Stanley Cup första gången 1996 med Colorado Avalanche. Samma säsong som klubben flyttats från Québec till Denver.

– Vi hade plockat in några riktiga vinnare som Patrick Roy och Mike Keane. Dessutom hade vi ett bra lag sedan tidigare. Vi andra killar som kom upp var otroligt hungriga och det var vår första chans att gå långt i ett slutspel. Vi hade ett riktigt bra lag och de tuffaste motståndarna som vi hade på vägen var Detroit eftersom dom hade vunnit serien, men vi lyckades ändå ta oss hela vägen vilket var en riktigt häftig upplevelse.

Kan du se likheter mellan lagen 1996 och 2001?
– Nja, lite annorlunda var det nog ändå. När vi vann 2001 hade vi inte vunnit på några år och vi hade åkt ur två år i rad i sjunde semifinalmatchen mot Dallas. Redan innan säsongen ’01 sa vi att nu ska vi bara vinna Stanley Cup, det finns inget annat.
– Det var också sista chansen för Ray Bourque att få vinna Stanley Cup och man ska komma ihåg att vi hade ett bra lag då också. På backsidan hade vi bland andra Adam Foote, Ray Bourque och Rob Blake. Det är Hall of Fame-klass på de tre spelarna. Sedan hade vi Patrick Roy i målet och en hel drös med bra forwards. Vi hade ett bra lag och egentligen borde vi även ha kunnat vinna redan 1999 och 2000.
– Vi fick ihop det mot slutet, men jag själv var skadad då och fanns inte på isen när vi vann. Det var ändå otroligt kul eftersom vi hade vunnit 1996 och sedan varit så nära två år i rad och nu då fick vi äntligen vinna för Bourque i hans sista match.

Colorado har varit en röd tråd genom Peter Forsbergs hockeyliv. Han gjorde sin första match i staden 1995 och sina sista två matcher 2011.

– Det var helt otroligt att få spela i Colorado under den här tiden och det var många otroligt bra hockeyspelare som kom förbi och spelade där under några år.
– Pierre Lacroix, som var general manager, fick ihop allting med laget. Vi vann nio raka divisionstitlar. Att man skulle få hamna i en sådan organisation som ville vinna varje år är få förunnat. Alla har inte samma tur att hamna i organisationerna som just vill vinna.

Får du promenera ifred när du går på gatorna i Denver om du återvänder dit idag?
– Jo, men nog känner dom igen mig eftersom jag spelade så länge i Colorado och genom att vi då var så bra som lag. Visst känner dom igen oss gamlingar som var bra på den tiden även om det inte händer så ofta att man stannar mig på gatan, säger Forsberg med ett leende.

Peter Forsberg kom att spela en och en halv säsong i Philadelphia mellan 2005 och 2007 innan han såldes vidare till Nashville.

– Vi ledde ligan fram till jul med Philadelphia, men sedan blev det sämre samtidigt som min fot inte funkade och lite sådana här grejer. Det var en lite jobbig tid i Philadelphia tack vare det, men det var ännu en organisation som verkligen vill vinna Stanley Cup.
– Det är kul att ha varit där och det var bra personer runt omkring laget. Personligen gick det väl sådär och det blev aldrig som jag hade hoppats det skulle blivit.

Hur var relationen mellan er Modokillar när ni möttes borta i NHL?
– Den var jättebra. Jag hade spelat tillsammans Niklas Sundström, Mattias Timander, Per Svartvadet, Andreas Salomonsson, Hasse Jonsson, Markus Näslund redan i juniorlaget hemma i Modo. Överlag tycker jag att det var fantastiska killar allihop. Det såg man om inte annat när flera av killarna kom hem samtidigt och vann SM-guld åt Modo och visade att man verkligen ställde upp för klubben.
– Markus och jag hamnade sedan i en ganska konstig situation då han åkte på hjärnskakning efter smällen från Steve Moore (under säsongen 2003/04). Just den tiden blev det lite svårt för oss båda att umgås. Innan dess var man ute och käkade dagen innan med de flesta i alla fall.

SPÄNT MELLAN VANCOUVER OCH COLORADO  

I returmötet ett par veckor senare spårade en match mellan Vancouver och Colorado ur helt och hållet. Steve Moore slogs först med Matt Cooke, men det stannade inte där. Todd Bertuzzi tog hämnden i egna händer, överföll Moore bakifrån och skadade honom så illa att han bröt nacken och aldrig kunde spela ishockey igen. Det ledde till en infekterad rättstvist som pågick i tio år innan parterna kom överens.

I en tidigare Old School Hockey-intervju har Markus Näslund berättat om tiden och hur han och ”Foppa” kände sig tvungna att bryta kontakten under en tid.

– Det var en stor rivalitet mellan lagen. Trots allt är det laget som man har lojalitet till när man är där borta. Jag tror inte att det här var något som vi direkt reflekterade över utan vi båda konstaterade bara att det var så här det var tvunget att bli just då, sade Näslund som dock kom att arbeta tillsammans med Forsberg i Modo när han blev general manager i klubben och hade vännen som sin assisterande GM.
– Jag tycker att det känns väldigt bra att vi kunde återta kontakten och lära känna varandra och jobba tillsammans igen efter den aktiva karriären.

Några ”hard feelings” mellan de båda fanns det inte direkt heller enligt Näslund.

– Nej, men det var heta duster hela tiden även om det inte var några direkt heta duster mellan just mig och Peter. Det var kanske inte samma rivalitet som Detroit och Colorado hade mellan varandra, men det blev en rivalitet på ett annat sätt på grund av incidenterna. Vilket gjorde att det blev ännu mer infekterat mellan klubbarna.

”FICK KÄMPA SIG IGENOM SÄSONGERNA”

När vi ber Peter Forsberg blicka tillbaka på åren i NHL och välja ut den kedja han fungerat bäst i så kan han inte bara plocka ut en.

– Jag spelade i några som fungerade riktigt bra tycker jag nog. Vi hade den med Valerij Kamenskji och Claude Lemieux. Sedan var det väldigt enkelt att spela i kedjan med Alex Tanguay och Milan Hejduk. De båda hade spelat ihop med Joe Sakic tidigare och det hade fungerat jättebra mellan dem redan då.
– Sedan tycker jag även min kedja i Philadelphia med Mike Knuble och Simon Gagné fungerade riktigt bra från start även om jag sedan fick en del skadeproblem. Jag tror att Gagne gjorde 19 mål på första 18 matcherna. Han var helt sanslös.
– Jag vet egentligen inte viken av kedjorna som fungerade bäst och dessutom har vi kedjan med Adam Deadmarsh och Chris Drury som jag också tycker fungerade bra.

Vem är den gladaste skit du träffat på under åren i NHL?
– Dan Hinote måste jag ändå säga. Han är en otroligt bra person och väldigt bra att ha i ett lag. Han kunde umgås med den som var bäst i laget likväl som med den som var sämst i laget. Egentligen hade han ingen känsla när han spelade hockey (skratt), men han hade ett otroligt stort hjärta. Han bara kämpade. Dessutom var jag rumspolare med honom i fyra år.
– Deadmarsh var också en som jag bodde länge med. Han var en bättre hockeyspelare medan Hinote var hur rolig som helt. En fantastisk kille som bara sprider glädje och fick alla att skratta hela tiden.

Hur viktiga är de här killarna att ha i ett lag när man spelar 80 matcher i grundserien och sedan kanske ytterligare 20 i slutspelet?
– Jag tycker de killarna är jätteviktiga. Speciellt också när de killarna är inne på isen och tar fighten mot tuffaste killarna hos motståndarna. Bland annat slogs han med Zdeno Chára (Färjestad) här i Sverige bara för att få honom avstängd. Sådana spelare växer inte på träd. 

Du spelade sedan i Modo mellan 2008 och 2010. Är du besviken över att ni inte lyckades knipa ett SM-guld?
– Jag vet inte om jag kan säga att man är besviken. Vi missade slutspelet ett år trots att vi hade ett bra lag när bland andra Markus kom tillbaka.
– För mig blev det ännu sämre med foten. Självklart ville vi vinna, men det hade inte varit på grund av mig i så fall. Det gick tungt då kan man väl säga och det var ingen rolig tid där man fick kämpa sig igenom säsongerna och matcherna.

VANN VM-GULD SOM 18-ÅRING

Sitt internationella genombrott fick Peter Forsberg 1992 när Tre Kronor vinner VM-guld i Prag.

– Nästan alla läser tidningarna och självklart fick vi också reda på svarta löpsedlarna som var hemma i Sverige efter inledningen av turneringen. Jag själv var ju bara 18 år men läste nästan inga tidningar. Jag själv hade ingen aning och fattade väl heller inte vad tidningarna skrev, skrattar Forsberg.
– Vi hade inte något jättebra lag på pappret jämfört med de andra lagen och vi tog oss vidare som sista lag till kvartsfinalen. Där fick vi möta Ryssland som var storfavoriter. Alla spelade på topp i den matchen plus att vi hade Tommy Söderström i buren som stängde igen totalt. Sedan hade vi ”Sudden” (Mats Sundin) som åkte från egen blå och smackade upp pucken i krysset bakom deras målvakt (Michail Sjtalenkov). Det behövdes inte mycket mer än så och för mig handlade det om att inte vara i vägen.
– Vi fick en relativt lätt semifinal när det blev Schweiz, vilket var lite tur eftersom vi på pappret hade ett bättre lag. Schweiz hade slagit Tyskland i sin kvartsfinal. Jag minns innan finalen mot Finland att grabbarna berättade hur det kunde vara på Sergels Torg, så man var taggad till tusen. Jag gjorde 1-0-målet på en inövad variant där Johan Garpenlöv brottade ner deras back. Efter det rullade det bara på. Vi ledde ett tag med 4-0 innan Finland gick upp till 4-2. Det var en enorm känsla när Arto Blomsten slår in 5-2–baljan och vi fick vinna guldet.
– Jag tror inte att man förstod innan det som vi sedan mötte oss på Sergels Torg. Jag var med 2006 också och då förstod man på ett annat sätt. Efter guldet 1992 var man mer som i ett rus. Jag skulle hem och gå till skolan dagen efter. Jag gick ju faktiskt fortfarande på gymnasiet.
– Nu minns jag i och för sig inte om det var just skola dagen efter, men det var en otrolig upplevelse och man vill att alla ska få vara med om den här fantastiska känslan. Det var i maj och solen sken över Sergels Torg samtidigt som 40 000 människor står och jublar.

Hur lyckades det bara bli ett mål på två finaler mot Finland i VM 1998?
– Det var en väldigt defensiv hockey samtidigt som det var två bra målvakter (Tommy Salo och Ari Sulander).
– Tänker man tillbaka så hade jag själv inte många målchanser och det var inte direkt någon fram och tillbaka hockey så att det blev målchanser i varje byte. Det var väldigt tillknäppt och tittar man på målet som vi gör så är det ett backskott som slinker in.

DUBBEL OLYMPISK MÄSTARE  

OS 1994 i Lillehammer har blivit en klassiker för svensk ishockey. Peter Forsbergs nästan magiska straff mot Corey Hirsch och Tommy Salos räddning på Paul Kariyas straff blir det som till slut avgör att guldet kom att hamna i Sverige.

– Det var helt otroligt att straffen gick in och att det blev ett game-winning goal. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.
– Fast straffen…. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man snart är 50 år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora.

Vilket av OS-gulden, 1994 eller 2006, värdesätter du mest?
– Jag vet inte och det är svårt att svara på det där. Guldet 2006 var otroligt kul det också. Det hade strulat med foten och jag hade haft problem med ljumsken. Att då få komma dit och vinna det OS-guldet tillsammans med ”Sudden”, Lidström, ”Lunkan”, Alfredsson och några till som jag spelat ihop med så länge betydde mycket.
– Samtidigt betydde första OS-guldet och det där med straffen att jag fick en grund att stå på. När jag var 23 år hade jag vunnit OS, VM och Stanley Cup vilket betydde att jag inte kände samma press 2006, men båda gulden var otroligt kul att vinna. Fast 2006 att vinna med grabbarna och det var nästan sista gången som vi kunde vinna något tillsammans var otroligt kul.

Ni vann VM-guld efter finaler mot Finland 1992 och 1998, OS-guld 2006 och så vidare. Hur har relationen varit mellan er generation svenska spelare och finska motsvarigheten genom åren?
– Den var rätt bra ändå tycker jag. Jag började spela mot Saku Koivu redan i Junior-EM. Det var han och Jere Lehtinen som är lika gamla som jag. Det känns som att man spelat mot dom jämt.
– Jag måste säga att det varit många tuffa fighter mot Finland. Vi har vunnit de flesta. När jag har varit med är det nog bara OS i Nagano 1998 som är plumpen. Annars har vi haft det här lilla flytet mot finnarna jämt.

VALDES IN I HALL OF FAME 2014

Karriären avslutades inte på det sätt som Peter Forsberg själv ville. En fotskada som han dragits med under många år ville inte ge mig sig och efter många försök till comeback var han tvungen att konstatera att karriären nu var över. Sista matchen kom att bli med Colorado säsongen 2010/11.

– Hade jag inte gjort alla försöken kanske jag hade tänkt att jag borde ha gjort dom. På något vis känner jag en ro att jag verkligen försökte allting, men det gick inte att få ordning på foten.
– Det gick inte bra vilket är lite tragiskt, men jag känner att jag i dag inte behöver bry mig eftersom det ändå inte gick att göra någonting åt det. Det funkade bara inte och då vet jag det i alla fall. Hade jag däremot vetat 2004 att det inte skulle gå att ordna hade jag lagt av, men jag försökte ändå få ordning på allt så länge det gick.

Du har varit väldigt orädd i rinken. Har du aldrig känt dig just rädd eller obekväm med situationer ute på isen?
– Inte direkt i yngre år i alla fall. Jag vet ändå inte om jag kan säga något speciellt tillfälle när jag kände mig direkt rädd.
– Jag har heller inte varit med om att få något ”dyngspö” eller liknande, avslutar Peter Forsberg med ett leende.

Efter karriären blev Peter Forsberg invald i hockeyns Hall of Fame. Det var i november 2014 som han reste till Toronto och fick göra två andra svenska storheter sällskap i vad som räknas som ishockeyns mest hedersamma sällskap.

– Att bli invald i Hall of Fame betyder rätt mycket ändå. När man spelade tänkte jag aldrig på individuella utmärkelser. Det kunde jag i stället fundera på efteråt på något vis. Hall of Fame är något som är otroligt svårt att komma med i. Exempelvis var det bara två svenskar som blivit invalda där tidigare, ”Sudden” (Mats Sundin) och Börje Salming. Det är kanske ett tecken på att man har haft en bra karriär. För mig var det problem sista åren, men när man får en sådan här utmärkelse tänker man i stället på alla bra åren som jag hade innan, konstaterar Peter Forsberg.
– Jag hade turen att få spela med Mats bra många år och vi vann både VM, 1992 och 1998, och OS 2006 tillsammans. Det var fantastiskt roligt att få spela med Mats eftersom han brann för hockeyn precis som jag. Det kändes att man var på turneringarna för att vinna ett VM eller OS-guld när Mats var med. Han var dessutom en bra ledare och en fantastisk hockeyspelare.
– Börje Salming fick jag spela någon match mot när han spelade i AIK och jag i Modo. Annars såg man inte så mycket av honom när han spelade eftersom det inte fanns så mycket rörliga bilder från NHL vid den tiden. Men, som sagt var, jag fick spela mot honom. Vilket hjärta! Helt fantastisk, skrattar Forsberg och fortsätter:
– Han var 41 år gammal då, men han slängde sig, slashade, crosscheckade och kämpade. Det spelade ingen roll att han spelat 17 säsonger i NHL, hans slängde sig ändå och täckte skott med huvudet. Jag kan bara tänka mig hur älskad han var i Toronto med den aggressiva spelstilen.

Trots att många spekulerat i att Peter Forsberg skulle komma med i Hall of Fame blev han ändå överraskad när telefonsamtalet från Toronto kom.

– Det var fantastiskt kul och jag var lite oförberedd på det där egentligen. Jag var beredd på att man skulle annonsera på TSN eller något om jag kom med. När jag såg på displayen att det var ett samtal från Toronto förstod jag vad det handlade om, avsluter "Foppa".

---

TV: Därför draftades Peter Forsberg som sexa