”Spelade hockey på vintern för att det var roligare än att springa”

Kenta Ohlsson är den som har spelat flest fotbollsmatcher någonsin för Hammarby.
Men han representerade även Hammarby i ishockey och spelade flera säsonger i Division 1, högstaligan på den tiden. 
I veckans Old School Hockey berättar han om hockeykarriären som gick parallellt med hans legendariske fotbollskarriär. 
– Jag valde bort fotbollen under vintern eftersom jag tyckte det var så tråkigt då vi inte hade någon fotbollsplan att träna på, säger Kenta Ohlsson.

Kenneth ”Kenta” Ohlsson var under många år en stor Hammarby-favorit inne på det Söderstadion som numera är rivet. Uppväxt i Bagarmossen och unik på det viset att han enbart tillhört en och samma klubb i alla tider, Hammarby. Nästan alla förknippar den idag 76-åriga stockholmaren med fotboll, men parallellt spelade Ohlsson även hockey i den högsta serien. 

– Det byggdes otroligt mycket ute i Bagarmossen då jag växte upp. Det var byggnationer överallt. Jag upplevde när jag växte upp att vi var ganska isolerade där ute. Tunnelbanan gick inte ända ut på den tiden. Den stannade i Kärrtorp och sedan fick man ta ”matarbuss” till Bagarmossen, berättar Kenta Ohlsson då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom för en intervju på ett café i Globens köpcentrum dit han cyklat från hemmet i Hammarby Sjöstad.
– Det var ett stort ögonblick när dom invigde sista etappen på tunnelbanan till Bagarmossen. Nu har man förlängt den ner till Skarpnäck. Vi som bodde i Bagarmossen levde nog i en liten bubbla. På den tiden vågade jag inte åka till stan och sådana grejer så jag blev där ute och spelade fotboll med kompisar.

”Var inte intresserad av hockey”  

Det var såklart också mycket idrott för Kenta Ohlsson under hans uppväxt.

– Vi hade en klubb där, Bagarmossens IS, som bedrev fotboll, men dom hade ingen vidare ungdomsverksamhet. Det dom hade var ett seniorlag som spelade i Division 7 eller liknande.
– Jag spelade aldrig där och vet inte om dom hade något pojklag överhuvudtaget. Däremot fick vi på gården för oss att deltaga i St. Erikscupen. Vi anmälde oss själva. Många av matcherna gick i Kärrtorp på den stora ängen som var där nere.
– Jag kommer ihåg hur vi raggade upp vita undertröjor där vi ritade siffror på ryggen. Det är mitt första minne av organiserad fotboll. Annars var det bara på gården som vi spelade.

 

När kom ishockeyn in i bilden?
– I stort sett när jag blev uttagen att spela TV-pucken. Jag var inte speciellt intresserad av ishockey överhuvudtaget.
– På vintern spolade man, om vädret tillät, upp den här grusplanen som A-laget i fotboll spelade sina matcher på. Det kom någon dit varje vecka som plogade. Plogade dom inte så fick vi göra det själva. Där började vi i alla fall spela lite hockey och bandy.
– Då hade jag ingen tanke på att jag skulle spela hockey utan det gjorde vi bara lite på kul. Vi hade inget lag. Nordia fanns, men dom kom från Skarpnäck. Där nere fanns det en rink, vilket vi inte hade eftersom det var en elvamannaplan som vi spolade upp. Vi var aldrig heller med i någon klubb utan vi spelade landhockey hemma på gården.

 

– Ja, så var det. Jag är född 1948 och ”Råttan” (Rolf Edberg) 1950. Vi båda spelade ihop under många år i Hammarby. Han blev professionell i Washington och framgångsrik.
– Att jag spelade hockey fortsättningsvis berodde på att det gick att dubblera. Jag valde bort fotbollen under vintern eftersom jag tyckte det var så tråkigt då vi inte hade någon fotbollsplan att träna på. Fotbollskillarna var ute och sprang i bushen med fysiologen Björn Ekblom.
– Jag spelade hockey under vintern då polarna i fotbollsgänget var ute och sprang eftersom jag tyckte det var roligare. Sedan gick jag ner till fotbollen någon gång i februari, mars. Det innebar också att jag ibland inte var med under hela säsongen i hockeyn utan jag klev av lite tidigare.
– Sedan började fotbollen och hockeyn gruffa med varandra om det här…

Tvingades välja sport: ”Jag vann den matchen”

Hur reagerade exempelvis Lennart Nyman och Åke Öhrbom på att du dubblerade?
– För dom var det okej, men vi hade en ledare som hette Stig Anvret. Vi kallade honom för ”citronfarmaren” eftersom han var en riktig gringubbe. Han ringde hem till min farsa och sa ”Din son får inte spela hockey längre. Nu är han tvungen att välja. Annars får han inte vara med i fotbollen.”
– Där var han inne på min integritet och jag tyckte att jag hade rätt att välja själv vad jag ville spela. Jag tyckte det var kul att spela hockey och jag spelade även bandy.
– Så där ungdomligt naiv som jag var ringde jag tillbaka till stig Anvert. Jag sa ungefär ”Får jag inte spela hockey så har du sett mig för sista gången i fotbollen” Då ringde Lennart Nyman tio minuter senare ”det här måste vi prata om”, så jag vann den matchen.
– Men jag kom så långt i både hockeyn och fotbollen att jag ändå till slut var tvungen att välja. Fotbollen var min grej så det var inte så mycket att snacka om. ”Råttan” spelade också samtidigt i Hammarbys fotboll, men i reservlaget. Hans grej var hockey och så här i efterhand kan man säga att vi båda valde rätt.

Var det flera som dubblerade?
– Ja, eftersom klubben inte hade så många spelare. Jag vet att vi fick gå in och hjälpa bandyn ibland ”kan vi inte få låna hockeykillarna?”

– Jag gjorde fem minuter mot Hälleforsnäs borta, säger Kenta Ohlsson med ett skratt och fortsätter:
– Det är faktiskt en av dom roligaste resor jag varit på. Det var Leffe Fredblad och alla dom här klassiska bandylirarna. Tränaren ringde hem till mig och sa ”Vi har fått sjukdomar, kan du åka med till Hälleforsnäs? Förmodligen kommer du inte få spela, men vi måste ha en avbytare”. Det här var trots allt allsvenskan.
– Jag åkte med i bussen. När bussen stannade halvvägs var det sill lunch. Då skulle killarna ha sill och nubbe innan matchen. Sedan skulle tränaren snacka lite om matchen, lite taktik. Han var nervös så Leffe Fredblad reste sig upp och sa till tränaren ”Sätt dig ner du så tar jag det här”. Det var första gången jag träffade dom här killarna och sa inte så mycket. Jag tog inte heller någon snaps.
– När det var fem minuter kvar av matchen fick vi en kille skadad. Jag hoppade in, men jag tror inte att jag rörde bollen. I alla fall kan jag säga att jag spelat bandy i allsvenskan.

”Då tog ’Tjalle’ fram en flaska whiskey”  

På tal om att deltaga i flera olika sporter så hade Kenta Ohlsson under många år Hans ”Tjalle” Mild som spelande tränare i hockeyn. 

– ”Tjalle” var en ”gnuggare” och en väldigt skön, mysig kille som verkligen var älskad. Jag spelade i samma kedja som honom, en kedja jag aldrig glömmer. Jag var central, mittforward. ”Tjalle” var på vänster och Ola Olsson spelade till höger. Bröderna Olsson var ett gäng hockeykillar som var helt galna.
– ”Tjalle” och Ola gillade inte varandra alls. Gick pucken till ”Tjalle” så körde han hela vägen ner i hörnan. Gick pucken till Olsson så trampade han mot sin hörna. Sedan skyfflade dom in skiten och där skulle jag stå och försöka få in pucken. Det var en riktig cirkus.
– Hammarby körde den här kedjan under halva säsongen, men sedan gick det inte längre. 

 

Ett minne som Kenta Ohlsson minns lite extra med Hans ”Tjalle” Mild minns lite extra var från ett möte borta mot Rönnskär. 

– Det är en klassiker. Vi skulle kvala uppe i Skellefteå till allsvenskan mot Rönnskär. Det var nästan 30 minusgrader och dessutom skulle vi spela på en ute-rink. Efter uppvärmningen kom vi in i omklädningsrummet. Alla gnällde och frös om fötterna.
– Då tog ”Tjalle” fram en flaska whiskey ”Nu tar ni en kapsyl var killar sedan biter vi ihop och går ut och lirar”, skrattar Kenta Ohlsson och fortsätter:
– Vi vann matchen och gick upp. Idag känns det chockerande, men en så liten grej gjorde så mycket för laget. Vi fick upp lite värme i kroppen.

  Vilka var lagets stora stjärnor under din tid i Hammarby?
– ”Råttan” var den stora stjärnan. Han var så listig. Han, precis som jag, hade inte direkt någon fysik. Vi var rätt småväxta hockeylirare, men dom fick aldrig tag på honom. Han var smart vid sargen. När det kom en stor back och skulle nita honom, precis då han kom flyttade ”Råttan” på sig så backen själv åkte in i sargen. Dessutom var han otroligt teknisk med pucken.
– Han var verkligen den lysande stjärnan. Sedan var det halvhyfsade hockeylirare. Vi hade en som hette Ingemar Brandström som kom från Leksand. Vår materialare var sur som fan ibland eftersom klubborna gick av. När vi satt i omklädningsrummet vid isstadion ville materialaren ha ordet efter träningen för att skälla på grabbarna.
– ”Nu har det gått tio klubbor på den här träningen och det kostar en väldig massa pengar, men vi har ett bra exempel. Ingemar Brandström gör sin fjärde säsong och kommer från Leksand. Han samma haft samma klubba hela tiden” Det utbröt såklart ut ett jättegarv.
– När Brandström kom till oss var han lite på väg ner, men han hade varit duktig och för oss var han en förstärkning. Bra skridskoåkare och bra inställning.

Rolf ”Råttan” Edberg om Kenta Ohlsson:

– Kenta var en fantastisk kompis med glimten i ögat. Vi hade många roliga stunder tillsammans på Kanalplan och när vi spelade hockey tillsammans i Hammarby. På planen var han en listig center med bra spelförståelse och även målarfarlig. Han var inte en raket på ”grillorna”, men hade bra spelsinne.
– I omklädningsrummet var han en lugnande person, peppande och positiv. Minns första matchen mot Timrå i slutet på 1960-talet då vi hade gått upp till Allsvenskan (Som det hette då) Det blev 2-2 och Kenta och jag gjorde målen. Det var en skräll att vi tog poäng mot Timrå. När dom intervjuade vår lagledare efter matchen sa han att detta var bara början och vi skulle vinna många matcher. Jag tror vi vann en match på hela säsongen och torskade många matcher med tvåsiffrigt, avslutar Roffe Edberg med ett skratt.  

”Kände att vi inte skulle komma någon vart i klubben”  

Säsongen 1965/66 åkte Hammarby ur högsta divisionen, men efter två säsonger i tvåan tog sig Hammarby igenom kvalet och upp i allsvenskan igen. 

– Mot Skellefteå gjorde jag ett solomål. Lite som Sven Tumba. Jag fick pucken vid egen blå, trampade på och fintade bort ett par spelare. Sedan kom jag ensam med målvakten och satte pucken. Dagen efter stod det i tidningarna att det målet var snyggt, säger Kenta Ohlsson och fortsätter:
– När vi sedan gick upp mötte vi bland annat AIK där ”Honken” (Leif Holmqvist) stod så honom har jag satt en puck på.

  Det är ändå en ganska bra merit.
– Ja, det måste man väl säga (skratt).

Kvalavgörandet kom på Johanneshovs Isstadion mot Sandåkern inför drygt 4000 åskådare. En av domarna var för övrigt tidigare landslagsspelaren Sven Thunman. Hammarby, som var piskade att vinna, gjorde så också med 7-4 efter bland annat tre mål av Tommy Blomqvist. 

– Jag minns inte mycket av själva matchen, men vi gick upp. Lagledaren, ”Stene” Mattsson, sa efter den matchen att nästa år räknar vi med att vara med och slåss om guldet (skratt). Vi sa till varandra ”vad säger han?”. Vi åkte såklart ur med dunder och brak.
– Vi hade ”Hogge” Nurmela som tränare. Vi skulle spela uppe i Leksand. Dom hade Nisse Nilsson, bröderna Abrahamsson… Ett kanonlag. Då sa ”Hogge” till oss i omklädningsrummet, ”Råttan var då center i en kedja och jag i en annan, ”Ni får dela på Nisse Nilsson”. Jag och ”Råttan” skulle ha koll på honom då vi var inne. Nisse gjorde fem mål i den matchen…
– När han trampade loss gick det fort och jag kände att jag hade en så lång väg till dom här killarna. Det bidrog, och att vi åkte upp och ner, upp och ner, till att jag kände att vi inte skulle komma någon vart i den här klubben.

 

Hammarby var då en klubb där alla sektioner bedrevs gemensamt, men satsades det på hockeyn vid den här tiden?
– (Lennart) Nyman petade in pengar till hockeyn flera gånger. Fotbollen hade fullt på Söderstadion varje match, men vi hade inga pengar. Det visade sig att Lennart Nyman släckte bränder. Hockeyn var katastrof och på väg mot konkurs. Då tog han pengar dit från fotbollen och så där höll det på.
– Det gjorde att vi i fotbollen också hade svårt att utvecklas. Vi kunde inte köpa spelare eftersom vi inte hade några pengar utan vi fick plocka upp egna spelare från juniorleden.
– Jag tror Hammarby Fotboll hade blivit bättre tidigare än vad vi blev. Vi hade resurserna, men dom fördelades ut. Det var inte bara till hockeyn utan även bandyn och så vidare. Lennart var ju med överallt. Han gick ner på hockeyn något år då han var ordförande eftersom det var så dålig ordning där. Han har annars alltid varit för fotbollen, men då gick han dit för att få ordning på den. Det var en liten klick som var med och styrde överallt i klubben.
– Hammarby är en av dom största föreningarna i Sverige idag och har otroligt många olika sektioner. Det tycker jag är bra och så ska det vara, men numera är varje sektion självförsörjande. Så var det inte då.

”Hade gläde av hockeyn i fotbollen” 

Kenneth Ohlssons lillebror Billy Ohlsson, som även han var mycket framgångsrik inom fotbollen, spelade också en del hockey som ung. 

– Ja, men det skiljer så många år mellan honom och mig. Vi spelade aldrig ihop och han var aldrig uppe i A-laget i hockeyn.
– Han är född 1954 och jag 1948 så vi växte inte upp tillsammans. Han hade sina polare och jag mina. Vi strålade samman när han blev uppflyttad i fotbollens A-lag. Vi umgås idag som brorsor, men under tiden vi spelade tillsammans var vi väldigt tajta. Vi synkade tillsammans otroligt bra. Han var målskytten och jag den som serverade bollarna. Jag tror Billy vann skytteligan två år och han var en riktig måltjuv.
– Jag gjorde ganska många mål för att vara mittfältare, men jag kunde inte konkurrera med Billy som är den som gjort flest mål i klubben genom alla tider.

Här kan ni köpa boken ”Bröderna Ohlsson – sex decennier i Bajens tjänst” – Idrottsförlaget.

 

Kenta Ohlsson fortsatte spela hockey ytterligare tre säsonger med Hammarby, men efter säsongen 1972/73 valde han att sluta och enbart satsa på fotbollen. 

– Det var flera orsaker till att jag slutade. Jag har alltid tyckt att hockeyn varit väldigt kul, men fotbollen var något jag hade med mig från det att jag var sex eller sju år. Dessutom fick jag tidigt ganska mycket framgång i fotbollen. Jag var fast i laget där från det att jag var 17 år. I fotbollen fick vi lite framgång också. I hockeyn fick vi aldrig det eftersom vi åkte ur hela tiden.
– Bertil Persson, ”Ärtan” är född 1948, Tommy Vastesson, Stefan Hellberg… Vi var flera som hängde ihop i hockeyn under dom här åren. Jag gick till fotbollen, men dom blev kvar i hockeyn och spelade där under flera år ytterligare.

 Det blev med andra ord ett naturligt val?
– Ja, det kan man säga. Som jag sa så tränade jag hockey då fotbollskillarna var ute i Nacka reservatet och sprang. Det tycket jag var en ganska bra planering. Man kunde tro att jag då skulle vara sämre tränad när jag gick över till fotbollen några månader senare, men jag var mycket bättre tränad.
– Hockeyn gav mig väldigt bra träning och det fysiska spelet där gjorde att jag sedan var ganska tuff då jag spelade fotboll. Jag hade glädje av hockeyn i fotbollen. Dessutom var jag jättesugen på att spela fotboll efter hockeysäsongen.

Fick du krav även från ledningen på att du behövde välja sport?
– Ja, så var det. Däremot var det på fel sätt Stig Anvert gjorde. Jag satt med bland andra Lennart Nyman och dom som tränade fotbollen då och diskuterade det här samtidigt som säsongerna började mer och mer gå i varandra.
– Det var flera andra som höll på så här och som också var tvungna att välja eftersom det inte funkade att dubblera.

 

Har du någon gång ångrat det här valet?
– Nej, det har jag inte. Däremot är det, som jag sa, många som tyckte att jag skulle ha tagit hockeyn. Dom menar att det kanske hade gått lika bra för mig som för ”Råttan”, men det var aldrig något alternativ för mig. Jag hade redan bestämt mig.
– För övrigt träffade jag ”Råttans” pappa väldigt ofta. Då jag var på väg till Söderstadion åkte jag till ”Gullmars” (Gullmarsplan) med tunnelbanan och gick sedan över torget. Det låg en restaurang där jag alltid gick in och tog en fika innan träningen. ”Råttans” pappa gick alltid efter jobbet och tog en öl så jag stötte på honom i stort sett alla dagar i veckan. Vi lärde känna varandra, men även om jag och ”Råttan” var kompisar umgicks vi inte. ”Råttan” var ett naturbarn i fotboll också, skitduktig.

”Hammarbyhjärtat har alltid funnits”

Vad ser du idag som höjdpunkten på din hockeyresa?
– Det är kvalen då vi lyckades ta oss upp. Vi var faktiskt duktiga på att kvala. Jag tror inte att jag var med om att inte gå upp då vi kvalade. Likadant var det i fotbollen. När vi kvalat har vi gått upp.
– På den tiden var det en väldig klasskillnad mellan lagen och det tråkiga var att vi aldrig lyckades att hålla oss kvar. AIK. Djurgården, Brynäs, Leksand… Alla dom lagen var väldigt duktiga och vi var inte på den nivån. Inget av lagen som gick upp var på den nivån och åkte oftast ur direkt så vi var inte ensamma om det.

Vad ser du idag som höjdpunkten på fotbollsresan?
– Med fotbollen har vi haft framgångar. Bland det roligaste jag upplevt är SM-finalerna mot Göteborg 1982. Det var ett upplägg med kvartsfinaler, semifinal och final.
– Vi vann bort på Ullevi med 2-1. Sedan kom vi till Söderstadion och skulle i stort sett bara hämta pokalen. Då hade vi Bengt Persson som tränare. Det var hysteriskt i Stockholm inför den här finalen. Spelarna var inte tillgängliga uppe i huvudet. En del satt på Radio Stockholm och blev intervjuade. Andra spelare stod på Åhléns och så vidare. Persson fick inte ihop laget den veckan.
– Det var splittrat och jag tror att det var orsaken till att vi inte vann den matchen. Göteborg vann med 3-1. (Dan) Corneliusson gjorde två mål och Tord Holmgren ett. Vilket jäkla liv det var på matchen. Hägersten Hot Heaven spelade på läktaren.
– (Lennart) Nyman ville såklart flytta matchen till Råsunda eftersom han såg pengarna om vi skulle spelat där. Vi spelare vägrade och sa att det här var vår chans. Våra fans skulle inte behöva åka till Råsunda för att se oss ta bucklan. Det ville vi göra på Söderstadion.
– Styrelsen vek ner sig även om det var en massa pengar det handlade om eftersom Råsunda naturligt vis hade fyllts. Nu fick man in fler på Söderstadion än vad man fick ta in (drygt 15 000) och det blev en massa pengar det med.

  Vad har Hammarby som klubb betytt för dig med tanke på att det är bara där du har varit aktiv som spelare?
– Att jag fastnade för klubben… Vi hade en granne som hette Olle Nyström. Han var en av dom första MC-poliserna. När han kom med sin hoj och ställde den utanför porten ville alla ungar fram dit eftersom den var så häftig.
– Hans son hette Lars Nyström, men gick tyvärr bort ganska tidigt. Vi båda var kompisar. Han frågade om hans pappa kunde prata med någon ledare i Hammarby om vi kunde få spela fotboll där. Olle Nyström spelade centerhalv i Hammarbys A-lag.
– Han ringde ner till Kanalplan (Hammarby IP) och frågade om vi fick vara med där. Det var så allt började. Sedan dess har alltid Hammarbyhjärtat funnits här.
– I ”sanktan” spelade vi uppe på Tantolunden. Det roliga är att mitt barnbarn, Otis, tränar med ”Reymers” (Reymersholm) där två gånger i veckan. Han har spelat match på den planen där jag spelade min första match i St. Erikscupen, säger Kenta Ohlsson som spricker upp i ett leende som inte döljer några känslor.
– Jag brukar gå med honom till träningarna och brukar då säga till honom ”där spelade morfar sin första fotbollsmatch i Hammarby”.

– Jag har successivt trappat ner. Jag har barnbarnen som jag vill lägga mer tid på. Efter jag lagt av var jag tränare i Hammarby både i A-laget och reservlaget under flera år.
– När jag lade ner fotbollen helt blev det mer att jag var och tittade på matcherna. Mina döttrar gillar att kolla så vi har gått på matcherna tillsammans. Sedan deltar jag ibland på sponsorgrejer. Mats Åberg håller i det på fotbollen. Då ringer han ibland ”Ohlsson, kan du komma upp och snacka lite inför matchen?” Då gör jag det. Annars har jag ingenting.

Följer du Hammarbys hockey någonting?
– Jag träffar Hasse Malm ibland. Han spelade hockey i Hammarby när jag gjorde det. Hasse har varit ordförande för hockeyn i en massa år. Nu är han inte det längre och det är väl skönt för ”Malmen” att få vila lite. På så vis har jag haft lite koll.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag är ”pensio” och har varit det i sju år. Vi har en årlig veckomotion som är rätt kul. Varje torsdag är vi ute och går under tre, fyra timmar. Det är blandat AIK:are, Djurgårdare, Hammarbyare… Tommy Davidsson, bröderna (Yngve och Börje) Leback, Birger Jackobsson. Vi utgår från ”Gullmars”. Sedan fikar vi på vägen. Nu har det varit uppehåll för Coronan, men nu är vi i gång igen.
– Sedan spelar jag lite golf på Ågesta, men jag är också mycket på landet och fixar lite. Dessutom har jag barnbarnen. Nu har min fru gått i pension, men jobbar tre dagar i veckan eftersom hon inte kan vara still. Det är bra att hon jobbar så hon får ut sin energi någonstans (skratt). Det rullar på och jag tycker att jag har ett ganska bra liv, avslutar Kenta Ohlsson innan han cyklar ner mot Hammarby Sjöstad igen.