BIK-ikonerna – som tog olika karriärsbanor

Bengt-Åke Gustafsson och Dan Hermansson är två av de största profilerna någonsin i BIK Karlskoga.
Efter tiden hemma i Värmland skiljdes radarparet dock åt – och tog olika resor i karriären.
— När han kom till Färjestad stack jag på en gång, skrattar Bengt-Åke.

KARLSKOGA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Dan ”Dajja” Hermansson och Bengt-Åke ”Bengan” Gustafsson slog igenom som unga i det som då hette IF Karlskoga/Bofors. Duon följdes åt upp i A-laget och sedan vidare till Färjestad. Därefter splittrades ”Dajja” och ”Bengan”. Den ena till Södertälje där han blev Svensk Mästare och den andra till att bli stjärna i NHL och senare även Världsmästare och som förbundskapten även OS-guldmedaljör. Hockeysverige.se och serien OLD SCHOOL HOCKEY förde samman dom båda barndomskamraterna hemma i Karlskoga.

— Smeknamnet ”Dajja” fick jag då jag var sex eller sju år. Det var en kompis som sa det. Sedan vart det så och har hängt med under alla år, säger Dan Hermansson.
— Jag hade ett dubbelnamn vilket inte var vanligt. Då vart det väl bara ”Bengan”, så det var ganska naturligt, säger Bengt-Åke Gustafsson.

Hur tidigt lärde ni båda känna varandra?
Dan Hermansson:
— Det var tidigt. När vi spelade uppe på gamla rinken.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Måste ha varit före 1972 eftersom det var då vi flyttade hit upp till Nobelhallen.
Dan Hermansson:
— Runt 1968, -69 måste varit.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Gamla rinken låg mot utfarten till Örebro. Om man fortsätter förbi stora bron och Statolimacken och allt ihop bortåt där. Till slut kommer man till trafikljus och då ligger det uppåt vänster.

”Det var där som jag första gången träffade Bengt-Åke”

Däremot bodde inte någon av dom nära gamla rinken.
Dan Hermansson:
— Nej, jag bodde på helt fel sida stan. Det var cykel till planen. Ibland kunde farsan skjutsa.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Annars var det bara att ta lokalbussen med trunken. Något år fick vi också en plats för utrustningen där uppe.
Dan Hermansson:
— Det var roliga tider uppe vid rinken och där som jag första gången träffade Bengt-Åke. Vi bodde inte heller nära varandra utan Bengt-Åke bodde vid skolan här bredvid. Innan hallen var det ju bara skog här.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Sedan har du skidbacken med liftar här bakom och motionsspår.

IFK Bofors hade under några år, på framför allt 1960-talet, spelat i högsta serien och intresset för hockeyn var ganska stort när ”Dajja” och ”Bengan” växte upp i Karlskoga.
Dan Hermansson:
— Stort intresse. Jag var med min far på hockey. Ett av mina första riktiga minnen jag har är då en Bofors-match blev flyttad till Örebro. Jag tror att Bofors skulle möta Rögle i någon kvalmatch.
— Då var det fullsatt lada i Örebro, gamla Vinterstadion. Då kunde jag varit sex eller sju år.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Som kille vid den här tiden, vad gjorde man? Det var hockey på vintern och fotboll på sommaren som gällde. Det fanns inget annat att fundera på. Vi båda spelade i fotboll i Karlskoga. Så dålig i fotboll var jag antagligen inte. Jag spelade även en match i A-laget för fotbollen en sommar, men det var allt.

Var det fler från kompisgänget som kom upp i A-laget samtidigt som er?
Dan Hermansson:
— Oh ja. Säsongen 1975/76 var vi tio juniorer i A-laget. Egna produkter. Vi var ju ett ganska bra lag i Division 1 vid den tiden.
— Många av killarna gick senare vidare till Division 2-föreningar runt om här efter bara några år.

”Dagen efter stod det i tidningen ’Årets miss i Nobelhallen’”

Bengt-Åke Gustafsson debuterade i klubbens A-lag säsongen 1973/74 då Karlskoga spelade i och vann Division 2. Dan Hermansson tog klivet upp säsongen efter.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Jag minns inte själva debuten i A-laget, men något jag minns väl var när vi spelade i kvalserien där mot HV71 borta den säsongen och jag drog upp en puck i huvudet på en tjej som satt på läktaren under uppvärmningen. Det var inget kul minne direkt, men tack och lov gick det bra för henne i alla fall.
Dan Hermansson:
— Min debut i seriematch var i allsvenskan här i Nobelhallen. Både jag och Bengt-Åke hade spelat träningsmatcher före det, men min seriedebut var faktiskt mot Björklöven.
— Jag kom fri med målvakten, (Mats) Abrahamsson tror jag han hette på den tiden, och gjorde en jättebom. Jag drog målvakten och hade tom kasse, men jag lade pucken i stolpen. Dagen efter stod det i tidningen ”Årets miss i Nobelhallen”, skrattar målsumparen.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Har du kvar den tidningen (skratt)?

Duon kom inte att spela i samma kedja från början i A-laget.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Inte från början, men efter ett tag växte vi ihop.
Dan Hermansson:
— Jag tror du hade (Carlo) Bodini och ”Nisse” Nils-Arne Hedqvist. Vilka hade då jag i början? Leffe Tjernström hette en. (Björn) Rydh…
— Det var andra året, när vi åkt ut högsta serien, vi började spela ihop. I början hade vi med oss Anders Nordh, ”Leppe” som är lika gammal som oss. Han blev senare tränare i Mariestad.
— Flera gånger hade vi även Jan Remmelg som dessutom var med en del i Juniorlandslaget.

Tränare första åren för Hermansson och Gustafsson var Världsmästaren från 1953, Sigge Bröms.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Han var bra, men var ganska tyst. Innan det hade vi Danny Malone och han var också bra. Det var han som lyfte fram oss unga killar. ”Ni ska vara med och träna här”.
Dan Hermansson:
— Han var het, men han var bra. Tyvärr gick han bort för några månader sedan. Han hade då flyttat tillbaka hit från Degerfors.

Båda flyttade till Färjestad: ”Var inte så delaktig i det”

Inför säsongen 1977/78 värvades så Bengt-Åke Gustafsson till Färjestad.
— Jag var även runt till flera klubbar och tittade. Bland annat i Gävle, ”Ö-vik, Frölunda och Karlstad. Det var ett svårt beslut ”Vart ska jag gå?” Sedan var det närheten till Karlstad som avgjorde. Att jag då hade nära till Karlskoga.
— Totalt spelade jag sex säsonger i Färjestad och jag har trivts bra i klubben samtidigt som jag alltid vetat att dom alltid haft en bra organisation.
— Jag var ju även under fyra säsonger coach i Färjestad. Det var åren efter Langnau i Schweiz då jag dessutom var assisterande förbundskapten åt Ralph Krüger för deras landslag.

Fanns det någon rivalitet vid den här tiden mellan Karlskoga och Färjestad?
Dan Hermansson:
— Nej, det upplevde inte jag i alla fall.

Bengt-Åke, hur delaktig var du i att ”Dajja” kom till Färjestad säsongen efter?
— När han kom stack jag på en gång, skrattar Bengt-Åke och fortsätter:
— Jag tror faktiskt inte att jag var så delaktig i det. Jag fick säkert någon fråga om honom, men det var inte så att jag sa ”ta hit ”Dajja”. Det där skötte Kjell Glennert bra själv.
Dan Hermansson:
— Precis som ”Bengan” var även jag runt till andra klubbar. Både till ”Ö-vik” och Frölunda. Det var närheten till Karlskoga och att jag redan kände flera stycken i laget som gjorde att jag bestämde mig. I Färjestad fick jag dessutom spela ihop med (Harald) Lückner som jag också kände lite sedan tidigare.

Spelade ni båda samma kedja i Färjestad?
Dan Hermansson:
— Ja, med Lückner.

Harald Lückner är ett år äldre än er, blev han gubben i er kedja?
— Ja, han är en riktigt gubbe, säger både Hermansson och Gustafsson med ett skratt.

Hur upplevde ni att flytta till Karlstad?
Dan Hermansson:
— Vi gjorde militärtjänsten ihop direkt där. Det var väl med blandade känslor, men det var aldrig några problem med permissioner och sådant.

”Har inte du vunnit SM-guld?”

Ordförande och klubbens starke man vid den här tiden var Kronofogden, Kjell Glennert.
— Han var bra och det var aldrig några konstigheter. Ett enkelt ledarskap, säger Bengt-Åke Gustafsson och fortsätter:
— Sedan hade vi Conny (Evensson) som tränare. Han var riktigt bra. Som ledare själv har jag lärt mig mycket av honom. Första gången jag kom till Färjestad blev jag hembjuden av honom, så jag satt hemma hos Conny och frugan och käkade en kväll. Vi satt och pratade och jag upplevde det helt suveränt verkligen. ”Välkommen till Karlstad”. Väldigt socialt.

Hur mycket hockey kan Conny Evensson?
— Hur mycket? Oj… Mycket och han kan fortfarande.

Var han på samma nivå som exempelvis Hockeyprofessorn, Tommy Sandlin?
— Ja, det tycker jag i alla fall. Han var duktig som fasen. Conny pratade verkligen med spelarna och förde hela tiden en dialog.
— Det var inte bara att styra med hela handen utan det var mer att vi satte oss och pratade ” Hur ska vi göra på den här biten?” På så vis blev man lite mer involverad som spelare.

Ni har gjort olika resor genom åren, hur har ni följt varandras karriärer?
— Alldeles för mycket, svarar Bengt-Åke Gustafsson blixtsnabbt och med ett skratt.
— Han har ju till och med vunnit SM-guld.
Dan Hermansson:
— Har inte du det?
Bengt-Åke Gustafsson:
— Nej, inte som spelare.
Dan Hermansson:
— Då har jag någonting på honom åtminstone.

Hur tänker du kring den karriär Bengt-Åke haft?
— Den är imponerande. Han är ett ganska stort namn i Washington efter sin tid där. Jag vet inte hur många säsonger du gjorde?
Bengt-Åke Gustafsson:
— ”Bara” nio. Sju plus två.

Hade du själv möjligheten att åka över till NHL?
— Nej, även om jag blev draftad av St. Louis efter att vi spelat Junior-VM. Det var inte heller lika stort på den tiden.
— I dagens läge är draften stor, men jag fick nog reda på via tidningen att jag var draftad.

”Bestämde att jag inte skulle få spela i NHL”

Samma sak var det för Bengt-Åke Gustafsson.
— Ja, så var det nog…
Dan Hermansson:
— Bengt-Åke var även över till Edmonton i slutet av säsongen. Samtidigt fick jag ett samtal av (Björn) Wagnsson att man kanske var lite intresserade där över. I samma veva blev det lite tjafsigt med NHL och Washington. Då drog man sig ur mitt också.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Jag åkte till Edmonton direkt från hockey-VM i Moskva. Landade på Arlanda. Bytte flyg. Hade ingen hockeyutrustning. Den kom Lasse Björn med senare körande hela vägen runt från Ryssland.
— Jag fick åka över och låna allting där borta. Jag spelade två matcher, men man kunde inte skydda mig då. Efter att jag spelat två matcher blev Winnipeg vansinniga. ”Hur fan kan det komma in en spelare mitt i finalserien?”
— Först hade man spelat två matcher i Edmonton som Winnipeg vunnit. Sedan spelade vi två i Winnipeg. Där spelade jag och (Wayne) Gretzky ihop och vi vann bägge matcherna. Då blev Winnipeg tokiga. Helt plötsligt kom ligan in och sa ”Nej, han får inte spela något mer.”

Blev det en stor besvikelse för dig?
— Ja, och samtidigt kände jag ”Jaha, vad ska jag göra nu?”. Det var bara för mig att sitta där och vänta. Dessutom gick det inget bra eftersom Winnipeg vann. Samtidigt spelade många svenskar i Winnipeg så det var lite kul ändå.
— Det blev likadant år två, att dom blev tokiga, låg på och stred om allt. Wagnsson diskuterade med dom hur allt hade gått till. Det var tidningar, faxar och tjafs hela tiden innan NHL:s president bestämde att jag inte skulle få spela i NHL.
— När jag först åkte över hittade jag bostad och bokade en bil uppe i Edmonton och förberedde mig för alltihop. Då kom ett samtal:
— ”Du, flyget går om två och en halv timme. Du flyger först till Toronto. Där står en privatjet och väntar på dig och kör ner dig till Hershey där det är träningsläger”.
Dan Hermansson:
— Det här var samma år som vi som vi gjorde militärtjänsten. När han åkte på hockey-VM fick jag lämna in alla hans grejer som militären ville ha tillbaks. Det var två stora säckar med kläder, slutstycken och allt möjligt.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Jag får väl tacka för det nu, skrattar den då blivande NHL-stjärnan och fortsätter:
— Washington är ett kanonställe att vara hockeyspelare på. Jag kom dit vid rätt tidpunkt eftersom vi hade ett ungt lag som var på väg uppåt. Där spelade bland andra Mike Gartner, Ryan Walter, Robert Picard, Paul Mulvey, svenska kompisarna Rolf Edberg och Leif Svensson. Även en duktig finsk forward, Antero Lehtonen, spelade i Washington då.

Lämnade Washington Capitals – återvände till Bofors

Efter säsongen 1985/86, när Bengt-Åke stod på toppen av sin karriär, meddelande han mycket överraskande att han skulle spela i division 1 Östra i Sverige, för sin moderklubb, Bofors IK. Den då 28-årige Gustafsson bytte lagkamrater från Scott Stevens, Dave Christian, Larry Murphy och Mike Gartner till Dan Molin, Dan Hermansson, Håkan Erngren och Jörgen Rydén.
— Det här var också senaste gången jag och ”Dajja” spelade tillsammans.

Bofors gjorde en ganska svag säsong och tog sig inte till spel i allsvenskan efter jul. I den så kallade fortsättningsserien slutade laget först på en femteplats. Gustafsson svarade för 42 poäng på 28 matcher.
— Av sociala skäl jag flyttade hem. Det var inga direkta pengar i NHL på den tiden och jag fick chansen till ett intressant jobb med väldigt fina utvecklingsmöjligheter inom företaget Bofors.
— Samtidigt skulle Bofors IK satsa hårt på att få upp hockeyn i Elitserien igen och på pappret såg laget ganska bra ut. Jag valde att tacka ja till spel där, men trots att vi hade ett bra lag tog vi oss aldrig upp. Vi slutade på nedre halvan av tabellen i det som då hette division 1 Östra.

Det måste ha varit en stor omställning att kliva direkt från NHL till division ett i Sverige?
— Jag hade blivit förvarnad av ”Molla” (Lars Molin, Modo). Han sa ”Bengan” jag hoppas du vet vad du ger dig in på. Det är folk överallt när man är på isen. Det går aldrig att förutse vad som kommer att hända där ute.’
— Visst var det annorlunda och inte så organiserad hockey som i Elitserien, men det var en jäkligt kul säsong även om jag åkte tillbaka till Washington efter framgångarna i VM det året.

Varför återvände du till NHL och Washington Capitals trots ett bra jobb inom Bofors?
— Framgångarna med VM-guldet i Wien 1987 var en kick. Det gjorde att jag ville ta ytterligare en chans att spela där borta.
— Sedan ska man heller inte sticka under stol med att det var en hel del pengar inblandade, med den tidens mått mätt.

”Den känslan är svår beskriva”

Vad är era bästa minnen från tiden i Karlskoga?
Dan Hermansson:
— Vi vann pojk-SM ett år (Säsongen 1973/74) och komma tvåa året efter. Första året, när vi vann, spelade vi här hemma i Nobelhallen. Det var stort på den tiden.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Riktigt stort. Då slog vi Brynäs i final.
— Starkaste minnet från min tid i klubben är annars från det jag var väldigt ung och uppe i Nacka för att kvala på deras ute rink och Bert-Ola Nordlander var med. Det är måste varit 1974 (Nacka vann med 5-0, men Karlskoga/Bofors tog steget upp i högsta serien), säger Bengt-Åke Gustafsson, som då var endast 15 år, och fortsätter:
— Bert-Ola var en legendar och en halvidol som spelade i landslaget. Sedan fick jag då skrinna ut på isen och spela mot honom. Det var såklart häftigt.

Bengt-Åke, går det att säga om VM-guldet eller OS-guldet var det roligaste att vinna som förbundskapten?
— Nej, det gör det inte egentligen. Visserligen går OS var fjärde år och VM varje år så egentligen borde OS ligga på plus redan där, men känslan när du står där med dessa underbara hockeyspelare som du varit med gemensamt och vunnit något med är svår beskriva.
— När man växer ihop i en grupp med spelare, ledare och alla kring ett lag där alla lagt ner så mycket energi är det inte alltid så viktigt vad man vinner.

Vi blickar tillbaka på Bengt-Åke Gustafssons tid som spelare igen och VM-guldet 1991 i Åbo.
— Laget var nyckeln. Visserligen kan du aldrig några framgångar om inte alla spelare är delaktiga och vill bidra. Men här var det något utöver det vanliga. Det fanns inte bara en eller ett par som var beredda att göra det så kallade skitjobbet. Alla ville bidra.
— Även många yngre spelare klev fram och visade att man ville vara delaktiga. Bland annat fick både Mats Sundin och Nicklas Lidström sina stora internationella genombrott i den här turneringen.
— Det går inte heller att klaga på ledarskapet. Både Conny Evensson och Curt Lundmark gjorde ett fantastiskt fint jobb.

Nya livet: ”Jag är pensionär på riktigt”

Hur mycket följer ni BIK Karlskoga idag?
Dan Hermansson:
— Mycket kan vi vill säga. Jag brukar ha daglig kontakt med min bror (Per-Ove Hermansson) för att höra vad han säger. Han är materialare i BIK Karlskoga. Då kan jag få veta hur skadeläget är.

Hur ser era liv ut idag?
Bengt-Åke Gustafsson:
— Jag är pensionär på riktigt. Nu är det sommar snart och då börjar golfsäsongen. Sedan är det full fart. Gubbfika tre gånger i veckan och golf minst tre gånger i veckan, så det är fullt upp.
Dan Hermansson:
— Golf och barnbarn. Det tar ju tid.
Bengt-Åke Gustafsson:
— Där har du en fördel, eller nackdel om man så vill, att dina barnbarn bor i Degerfors som är så pass nära.
— Jag måste upp till Sundsvall eller Örebro. Jag brukar också vara en gång i veckan hos dom Örebro och hämta barnen på förskolan.
Dan Hermansson:
— Sedan spelar vi mycket golf ihop och är med i många ligor tillsammans, avslutar Karlskogaduon samtidigt som det kommer fram folk i Björklöventröjor och undrar vart man kan parkera sina bilar då BIK Karlskoga ska kvala mot Björklöven.

Source: Bengt-Åke Gustafsson @ Elite Prospects

Source: Dan Hermansson @ Elite Prospects