”Ibland gick det överstyr – klart jag gick för långt ibland”

Christian Berglund var både tuffing och poänggörare i ett. I Old School Hockey minns profilen tillbaka på karriären.

• Kunde ha valt fotbollen: ”Inte så nöjda i Degerfors”
• Spelade med Sedinarna.
• Debuten i Elitserien.
• Vann utvisningsligan.
• Draftades – och fick NHL-debutera.
• Trejden till Florida: ”Chockad”
• Tiden i Schweiz.
• Svensk mästare – efter turbulent säsong: ”Någon spelare som inte riktigt skötte sig”
• Var nära VM – två gånger: ”Då var jag så besviken”
• Tunga slutet hemma i Karlskoga.
• Sonen Jacks succédebut.

KARLSTAD (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Få NHL-spelare kommer från lillebrorsklubben i Karlskoga. Det vill säga Karlskoga HC. Men Christan Berglund är undantaget. Han inledde sin hockeyresa där och kom längre fram i karriären spela 86 matcher i NHL. Dessutom har han tre bröder som alla spelat hockey.

– Det var väldigt mycket landhockey efter skolan eller att man var på fotbollsplanen, berättar Christian Berglund när vi slagit oss ner i sofforna på hans arbetsplats i Karlstad.
– Oftast umgicks jag och Daniel. Det är tre år mellan oss. Carl är nio år yngre än jag så umgicks ingenting då. Nu däremot är vi väldigt nära varandra Carl och jag, men då vi var små var det för stor skillnad i ålder.
– Sedan är det Niclas som är född 1993, så där är det 13 års skillnad. Han slutade spela vid TV-pucksåret. Dessutom har jag två systrar, Lisa och Josefin.

Var kom hockeyintresset i familjen ifrån?
– Pappa var målvakt fram till junioråldern. Min brorsa var den av oss började först. Jag kommer ihåg att jag var där på nästan varje träning. Jag stod vid sargen och skrek att jag var så mycket bättre än dom.
– Till slut orkade dom inte höra på mig mer så jag fick vara med fast dom var tre år äldre, men det var mest för att jag skulle sluta tjata.
– Brorsan var nog inte svinnöjd när han var yngre för varje gång han hade jag match åkte jag med. Om jag själv inte hade någon match eller träning tog jag med mina träningskläder och sedan tjatade jag ”är någon sjuk?” Dessutom var pappa (Lars-Göran) ledare i vårt lag.

Var nära att välja fotbollen

Christian Berglund var nära att i stället för hockeyn välja att satsa på fotbollen.
– Jag spelade i Karlskoga Sportklubb där jag bodde. På somrarna spelade vi alltid fotboll och det var en väldigt bra ålderkull där jag bodde. Väldigt många vinnarskallar och jag tyckte att fotbollen var minst lika rolig som hockeyn.
– När jag var i Juniorallsvenskan med Degerfors, jag tror att det var 1995, hade vi en tränare som hette Börje Andersson medan Sören Cratz var huvudtränare. Jag blev kallad till möte och tänkte ”Vad har jag gjort nu?” Jag satte mig på cykeln, cyklade till bussen och tog sedan den till Degerfors och in på mötet.
–”Det här går ju bra. Vad gör du om du får komma upp i A-laget efter jul?”
– ”Då får hockeyn vänta.”
– ”Bra då vet vi.”

Christian Berglund fortsätter:
– Cirka fem dagar senare ringde Harald Lückner och då skrev jag på för Färjestad. Då var dom inte så nöjda i Degerfors och jag fick åka dit för att lämna tillbaka skor och träningskläder. Fotbollen var verkligen kul och jag älskade att vara anfallare och göra mål.

”Det var inte PK hur vi skötte oss”

Den blivande NHL-spelaren växte upp i den hockeymiljö som Karlskoga HC bjöd på vid den tiden.
– Vi var en lite mindre förening. Jag fick spela i väldigt många lag och mycket matcher. Sedan var det inte ”PK” (politiskt korrekt) hur vi skötte oss utan det var lite rock´n roll i den föreningen.
– Dessutom var vi lillebror till Bofors, men hade några bra ålderskullar så vi slog dom ofta. Det var en rivalitet. En kompis som är 79:a och som jag spelade TV-pucken tillsammans med, vi hängde och läste Buster ihop. I ett derby krockade vi med varandra och han bröt tummen.
– Hans farsa blev vansinnig och efter det var vi inte kompisar mer. Det var hårda bud. Jag tror att det idag har gått över (skratt), men samtidigt har jag inte heller så mycket kontakt med Karlskoga längre.

Han debuterade i Karlskoga HC:s A-lag i Division 3 redan som 14-åring.
– Jag tyckte att dom andra i laget var väldigt gamla. Själv gick jag bara i åttan, men var väldigt o-brydd då jag var yngre. Ju äldre jag blivit desto mer konsekventtänk har jag fått, men det hade jag inte då.
– Det kunde vara träning med A-laget på måndagen. Tisdag var det match med A-laget. Var matchen hemma tränade juniorerna efteråt. Oftast var jag kvar jag kvar och tränade med dom också.
– Träning torsdag med A-laget. Samma sak fredagar. Juniorerna i Karlskoga hade sina istider tisdagar och torsdagar halv tio till tio i elva på kvällen. Sedan spelade jag matcher med min ålderskull under lördagen och juniorerna på söndagen.
– Jag fick spela sjukt mycket matcher när jag gick i åttan. Jag tror att det var väldigt givande och fick spela på mitt max när jag var i A-laget. När jag var med min ålderskull kunde jag nästan dribbla hur mycket jag ville.
– Klart att jag framför allt spelade hockey för att det var roligt, men jag drömde ändå om NHL. Samtidigt tänkte jag inte så långt mer än till nästa dag. När jag tänker tillbaka så har jag en fruktansvärt bra upplevelse av min pojk- och juniortid i Karlskoga HC. Jag fick verkligen spela överallt och ledarna skötte allt.
– Vi toppade också väldigt mycket i olika åldersgrupper, vilket man inte ens funderade över då. Det var inte heller några föräldrar som lade sig i. Så här efteråt kan jag känna att det kanske inte var så bra att toppa inför varje match för att vinna, men det gjorde vi.

Hamnade i Färjestad

Efter att Christian Berglund skrivit på för Färjestad gjorde han en säsong i Kristinehamn som då spelade i Division 2. 
– Jag ville gå klart nian i Karlskoga där jag bodde. Färjestad lånade då ut mig till Kristinehamn som spelade i det som idag är Division 1.
– Stefan Bengtzén var tränare för Kristinehamn den säsongen. Vi bodde inte jättelångt ifrån varandra så jag kunde åka med honom till varje träning.
– I början var det knappt att jag fick plats i laget. Ju längre säsongen gick fick jag spela powerplay och vara med när vi toppade. Den tiden var också väldigt utvecklande för där fick jag verkligen ligga i för att platsa. Samtidigt spelade jag några turneringar med Färjestad. Bland annat FM Mattsson cup i Mora. Det var med J18. I slutet av säsongen var jag kanske med i U16-SM också. Dessutom var det TV-pucks år och det var därför jag spelade i Kristinehamn.
– Även Bofors frågade om jag kunde spela där den säsongen, men dom var då topplag i ettan. Samtidigt älskade jag inte Bofors just då. Sedan tänkte jag att dom nog var lite för bra och att det skulle vara större chans för mig att få spela mer i Kristinehamn. Lite roligt var att min första seriematch med Kristinehamn var i Nobelhallen mot just Bofors.

Under samma säsong kom han med i U16-landslaget.
– Vi hade Thord (Johansson) från Timrå och Mats Emanuelsson som ledare. Dom två hade vi hela vägen upp till U18 EM, som det hette då.
– Jag var med på varje samling från min första landskamp till JVM utom en, men då bröt Per Hallin lårbenshalsen så jag fick vara med ändå. Jag har inte koll på hur många matcher det blev, men det måste ha varit många i alla fall.

Från lilla Karlskoga HC och sedan få dra på sig landslagströjan, hur var den känslan?
– Det var coolt och en upplevelse. Vi hade en väldigt go grupp och många bra hockeyspelare. Från vårt JVM-lag var det nog runt tio eller elva som kom att spela i NHL, vilket inte var så vanligt från en och samma årskull.

Spelade med Sedinarna – och fick debutera i Elitserien

I 80-kullen som Christian Berglund tillhörde spelade bland andra Daniel och Henrik Sedin.
– Sedinarna var fantastiskt bra. Vi var i Finland fösta landskamperna. Finnarna satt på läktaren, pekade och skrattade lite åt sedinarna som var hypade då. Finnarna tyckte väl sedinarna inte såg märkvärdiga ut. Matchen var på kvällen. Efter 42 sekunder stod det 2-0 till oss. Då hade dom passat till varandra säker 17 gånger och gjort två mål. Då skrattade inte finnarna så mycket längre.
– Jag hade faktiskt förmånen att spela ihop med dom del och båda var sjukt duktiga. Dessutom superödmjuka och proffsiga. Det finns inget negativt att säga om dom. Sedan vet jag att dom inte var så nöjda med mig när vi möttes i junioråldern. Jag var på sedinarna rätt hårt eftersom jag visste att förstörde vi inte för dom hade vi mindre chans att vinna.
– Jag har en full superrespekt för båda två som alltid varit schyssta och ödmjuka.

Säsongen 1997/98 kom chansen för honom att debutera i elitserien för Färjestad.
– En match. Jag hade ett byte. Jag fick hoppa in i stället för Pelle (Prestberg) eller ”Norda” (Peter Nordström). Sedan tror jag att det var (Jaroslav) Spacek och ”Ragge” (Roger Johansson) där bak.
– Det var tek bak, back, back och sedan ett direktskott i mål. Sedan byttes jag ut, men jag fick ett byte i alla fall. Klart att jag var spänd inför matchen. Jag var J18-spelare och hade fortfarande galler, men framför allt var det riktigt coolt.

Hur var det då att se din son, Jack, att få göra debut i SHL?
– Det var mäktigt. Dessutom fick han göra mål också, säger Christian Berglund med ett leende.
– Han gjorde debuten någon månad tidigare än jag, vilket vi blev väldigt glada över. Samtidigt var det nära att det skulle bli inställt för honom den dagen. Färjestad skulle till Skellefteå. Det kom mycket snö och laget blev sittande i Karlstad under två timmar innan deras plan fick lyfta. Vi blev lite nervösa för att det inte skulle bli någon debut. Hade man skjutit på matchen skulle andra spelarna hunnit bli friska och då hade Jack inte fått vara med, men då var det en stolt pappa.

Christian Berglund följde debuten framför TV:n hemma i Karlstad.
– Jag var inte så nervös, men kommer ihåg att jag skrek och jublade så in i h-vete när han gjorde mål.

”Jag var nog ganska vild”

Hur var det för dig att kliva upp till det här gänget med Jörgen Jönsson, Pelle Prestberg, Peter Nordström, Roger Johansson och så vidare?
– Det var sjukt många med bra ledaregenskaper och bra spelare. Vi hade ett fantastiskt lag under mina tre säsonger där. Jag fick lära mig tävla och vinna.
– Jag lärde mig mycket av bland andra Clas Eriksson och Jörgen Jönsson. Ibland fick dom till och med bromsa mig.

På vilket sätt?
– Det kanske gick lite vilt till ibland, men då hade jag dom två där som kunde säga till mig lite. På så vis lärde jag mig mycket vad som gällde.

Hur verbal var du när du kom upp i A-laget?
– Jag var nog ganska vild. Nu vet jag inte om det här är sant, men Walle” (Rickard Wallin) har sagt att det var en låt på stereon jag tyckte var bra. Att jag då höjde och sa att den här låten var bra (skratt). Då var jag bara 17 år. Jag kommer inte ihåg det här själv, men det låter inte som helt omöjligt.
– Jag kände mig accepterad tidigt och det var nog för att jag alltid gav järnet, tävlade och gjorde allt jag kunde för att vi skulle vinna. Var du inte en sådan person var det svårare att komma in i gruppen. Killarna i laget gillade nog min inställning samtidigt som jag ville visa att jag skulle spela. Då kunde jag ju inte åka bredvid och titta på. Klart att jag blev osams med några, men det var skillnad på och utanför isen.

Fick spela dubbla JVM

Säsongen 2000/01 toppade han dessutom elitseriens utvisningsliga. Totalt fick han sitta av 142 minuter.
– Kan man inte vinna poängligan kan man alltid vinna en annan liga, säger Christian Berglund med ett leende och fortsätter:
– Jag ville slå mig in. Ibland gick det över styr och lite för många matchstraff. En och samma vecka hade jag tre plus tre (mål och assist) i ”Ö-vik” för att på torsdagen har 38 utvisningsminuter i Umeå.
– Jag kände att jag behövde göra både och kunde inte heller hålla igen. Dessutom älskade jag att göra poäng, så jag kunde väl lika gärna göra båda. Jag spelade för att vinna och då hände det att jag tyvärr gick över gränsen. Klart jag förstår att jag gick för långt ibland, men det var aldrig att jag gjorde något med flit.

Det blev två Junior-VM för Christian Berglund, 1999 och 2000.
– Mitt första JVM var i Kanada. Det var fränt och vi hade Mats Hallin som tränare. Där fick jag matchstraff i semin mot Kanada. Vi ledde den matchen med 1-0, men förlorade sedan med 6-1.
– Jag krockade med en kanadensare när jag skulle byta. Spelet gick vidare och det hände ingenting. Vid nästa avblåsning sa linjedomaren till huvuddomaren att jag hade crosscheckat deras spelare. Det fanns inte då att man kunde se på situationen, men jag hade tappat balansen när vi krockade och min skridsko hade träffat på hans haka där han sytt innan så han blödde lite.
– Jag fick matchstraff och kan väl säga att jag inte var nöjd. Jag träffade domarna i hissen dagen efter och min agent mer eller mindre hängde på hans rygg. I alla fall var det stort att få spela ett JVM i Kanada.

Junior-VM 2000 spelades i Sverige och Lasse Molin var Förbundskapten tillsammans med Stefan Lunner.
– Det turneringen var en besvikelse. Vi var stora favoriter. Hemmaplan och jag var lagkapten. Vi hade ett sjukt bra lag, men förlorade mot USA i kvartsfinalen. Jag tror vi vann skotten med typ 45-12. Vi hade, som sagt var, ett jättebra lag så jag trodde att vi skulle ta det. Det var nästan fiaskostuk att bara komma femma med det laget. Vi hade ju dessutom vunnit med J18 några år tidigare.

Draftades av New Jersey

Sommaren 1998 draftades Christian Berglund i andra rundan av New Jersey.
– Det var i Buffalo. Jag och pappa var där. Redan innan hade jag på känn att det skulle bli New Jersey eftersom det var dom som hade visat ganska mycket intresse. Dan Labraaten var deras scout här.

Hur stor var det här med draften då?
– Det var ganska stort och i Buffalos arena. Sedan går det inte att jämföra men när jag och min dotter var på Jacks draft i Las Vegas.

För två somrar sedan draftades sonen Jack Berglund av Philadelphia.
– Det var mer glädje än då jag själv blev draftad, säger Christian Berglund.
– Ens barn, både Jack och Lykke, är det bästa man har. Lykke var också med över dit under draften så det var kul.

Draften 2024 var i Las Vegas och blev inte bara en upplevelse i sig utan även med själva staden.
– Jag hade aldrig varit i Vegas förut så det var så mycket annat att titta på. En fantastisk stad och arena så det var mäktigt.

När bestämdes det att du skulle åka över för att testa på NHL?
– I slutet av min tredje säsong i A-laget. Jag hade även gjort landslagsdebut, så säsongen 2000/2001 var min sista i Färjestad. Då hade jag varit en ledande spelare i Färjestad och gjort min landslagsdebut så jag kände att det var lika bra att åka. Jag var där under tre säsonger och sedan kom lockouten, så det var ingen bra tajming.

”Jag trodde det skulle bli krig såklart”

Första dagen i sin nya hemstad blev en dag han och folket runt om i världen inte kommer glömma.
– Jag hade gjort ett test på löpbandet under morgon och när jag efter skulle sätta mig i en soffa kom man och sa att ett plan hade kört in i World Trade Center. När jag sedan satte mig körde nästa plan in. Det var min första dag, 9/11. Vi var i New Jersey, men tog en bil upp på en höjd och därifrån såg vi röken, så vi var ganska nära. Varje match där i början sjöng man olika hyllningssånger och vi fick poliseskort till matcherna. Jag var 21 år då och inte så kaxig.

Hur minns du allt som hände kring det här?
– Jag trodde att det skulle bli krig såklart. Det kändes märkligt, men sedan kunde man se hur hela landet slöt upp och amerikanarna är också väldiga patrioter. Det var mycket ”God bless america”.

Blev du rädd?
– I början var jag lite orolig över vad som skulle hända, men jag tror att mamma var oroligare än jag.
– Det var en konstig start, men Tommy Albelin var med där. Han är lite äldre och väldigt skön att prata med. Det var också enklare att prata med någon på sitt egna språk om allt som hände. Han var en liten trygghet jag kunde bolla saker med.

Imponerade i AHL

Christian Berglund inledde tiden i USA med spel i AHL för Albany. Första säsongen svarade han för 21 mål och totalt 47 poäng på 60 matcher.  
– Hockeyn där borta passade mitt spel. Smårinkar och man behövde mer spela på instinkt. Det var vad jag oftast gjorde. Dessutom spelade jag med en bra center, Brian Gionta, nästan fram till jul. Vi, alltså Albany, var rätt dåliga… Eller skitdåliga. Jag tror att Albany den säsongen hade 80 matcher och vann 14, men jag fick spela mycket.

Spelare med din spelstil finns det en uppsjö av i USA och Kanada, varför lyckades just du?
– Jag var väl ganska bra offensivt och det fungerade bra.

Under första säsongen i Albany spelade även svenskarna Andreas Salomonsson och Josef Boumedienne.
– Boumedienne var där under en väldigt kort period. Han blev trejdad efter bara någon månad till Tampa. Salomonsson var mest uppe i New Jersey.

Hur trivdes du med att bo i USA?
– Första året var tufft och jag hade lite hemlängtan efter tag. Sedan tyckte jag att det var fantastiskt att bo i USA. Jag gillade det som bara den och där finns allt. Första säsongen bodde jag nästan hela tiden ute i Albany. Efter det bodde jag ganska nära träningshallen fram till sista månaden då jag blev trejdad.

Fick du tid över till att utnyttja Manhattan?
– Ja, både på gott och ont. Jag var inne där på shower, men det fanns verkligen allt där så det var coolt. Folket där älskar professionella idrottsmän så det var inte så svårt att komma in på ställen. New York är fantastiskt. Det finns väl nästan ingen som har något negativt att säga om den stan och jag gillade den.

Fick debutera: ”Kommer jag aldrig glömma”

Redan första säsongen kom chansen för honom att debutera i NHL för New Jersey.
– Debuten kommer jag aldrig glömma. Jag var i Albany. Under torsdagen kom mamma, pappa och några av syskonen över. Dom fick sitta i en loge i Albany och se matcherna som vi vann både på fredagen och lördagen. Två matcher i rad hade vi knappt vunnit på hela säsongen och jag tror att jag gjorde runt fem poäng.
– Vi åkte in och såg New York under söndagen. Sedan hade vi träning på måndagen och det var då jag blev uppkallad till NHL, så familjen fick då se min debut på tisdagen eller om det var onsdagen.
– Mina föräldrar har varit sjukt bra, ställt upp, skjutsat och aldrig ställt krav utan var alltid stöttande. Mamma var mer en sådan jag fick 50 kronor av om jag inte blev utvisad, skrattar Christian Berglund.
– Att dom fick se min NHL-debut är något jag aldrig kommer glömma. Det kändes fantastiskt.

Vilka mötte ni i din debut?
– Calgary. Patrik Elias var skadad och borta ett tag så jag fick spela med Petr Sýkora och Jason Arnott i första kedjan mina första sju matcher. Jag tror att jag hade två plus fyra efter sju matcher.
-–Det här var innan lönetaket och kollar ni på den laguppställningen vi hade då så var den sjukt bra. Det var väldigt svårt att slå sig in i det här laget.

Scott Niedermayer, Scott Stevens, Brian Rafalski, Bobby Holik, Scott Gomez, Martin Brodeur, Patrik Elias, Jason Arnott, Peter Sýkora… New Jersey hade som Christian Berglund säger en imponerande laguppställning.
– Det gick helt okej att komma in i det här gänget. Jag umgicks mycket med Patrik Elias. När jag blev uppkallad bodde jag hemma hos honom. Han var schysst. Egentligen var alla ödmjuka och riktiga proffs. Dessutom väldigt bra hockeyspelare.

Under hans andra säsong i organisationen vann New Jersey Stanley Cup. Christian Berglund spelade 38 matcher. Han svarade för fyra mål och totalt nio poäng.
– Nu spelade inte jag någonting i slutspelet det året, men jag var med vid sidan om när New Jersey vann Stanley Cup, vilket var mäktigt.

Hur delaktig kände du dig i det?
– Inte så mycket. Jag och en som heter Mike Rupp åkte med till Anaheim i match sex om det skulle bli några skador. En center kunde inte spela så då fick Mike Rupp spela. Han hade bara spelat 26 matcher i grundserien.Han spelade match sex och sju. Dessutom styrde han in ”game winning-goal” i match sju. Det är små marginaler.
– Jag gjorde 38 matcher den säsongen. Var skadad och var borta under säkert sex veckor i slutet av säsongen. Det var ändå kul att fått varit med i det laget.

Trejden till Florida

Under säsongen 2003/04 trejdades Christian Berglund till Florida.
– Jag var nyopererad när jag blev trejdad och åkte dit när jag var skadad, men spelade sista tio matcherna. Sedan fick jag operera mig igen eftersom det inte höll. Efter det kom lockoutsäsongen.

Blev det en besvikelse att du blev trejdad?
– Först var jag mest chockad, men Florida passade nog mig bättre eftersom dom inte var lika bra. Det var större chans att jag skulle få spela där.
– Det hade blivit bättre vid den tidpunkten med Florida om jag varit hel och det inte blivit lockout. Sedan bytte Florida ut allt. Alla som ville ha mig dit försvann. Sedan fick jag bara erbjudande om ett tvåvägskontrakt, men då sa jag nej och åkte till Schweiz i stället. Jag tänkte att det bara skulle bli ett år. 
– Mike Keenan var tränare i Florida och efter säsongen i Schweiz fick jag fortfarande bara ett tvåvägskontrakt ”Nej, då kommer jag inte”. Helt plötsligt blev det i stället fem säsonger i Schweiz.

Hur tänker du kring idag kring att du tackade nej till tvåvägskontraktet?
– Jag kanske skulle bitit ihop och tagit ett tvåvägskontrakt en säsong, men jag kände att ”nej”.  Jag trivdes jättebra i Schweiz också.

Fem år i Schweiz: ”Spelade min bästa hockey”

Christian Berglund kom att spela i Rapperswil säsongen 2005/06 och mellan 2008 och 2010.
– Första säsongen var som att gå tillbaka i tiden lite. Vi hade en liten gammal hall. Ett litet gammalt omklädningsrum och materialaren kom dit typ på sin lunch. Vi var tippade att vara ett bottengäng, men kom fyra i serien och slog ut Zug i kvartsfinalen. När vi vann kvartsfinalen var det som att vi hade vunnit mästerskapet. Det var en fantastiskt rolig säsong och det var ett väldigt drag.
– Det var ändå inget lag som var tänkt att vara med i toppen. Då blev jag kontaktad av Bern som var ett storlag då och där var det mäktigt att spela.

Det blev två säsonger i Bern innan han gick tillbaka till Rapperswil.
– Jag spelade nog min bästa hockey under åren i Schweiz och fick spela väldigt mycket.
– I Schweiz är det mycket att lyckas du inte åker du ut, men spelstilen där passade mig. Det var inte så defensivt. Dessutom fick jag en stor roll och det gillade jag. Gillade att vara den som avgjorde.

Christian Berglund trivdes även väldigt bra vid sidan av i Schweiz.
– Det var bra. Jag hade med mig familjen dit och Jack är född där. Han började sin hockeykarriär Schweiz då han var två år. Schweiz är ett underbart land att bo i som import. Jag gillar tyska delen och det var också i den vi var mest. Ordning och reda samtidigt väldigt vackert.
– Det är ett så litet land och man om åkte en timme från Bern kunde du få se palmer. Åkte du en timme åt ett annat håll kunde du komma på en alptopp och åka skidor. Dessutom var det väldigt god mat.

Dessutom fick han komma hem till familjen efter varje match.
– Jag tror knappt jag hade någon övernattning. Det var perfekt för familjen och vi fick mycket tid tillsammans. Både hockeymässigt och utanför isen var det kanonbra.  

Därför återvände han till Färjestad

Inför säsongen 2010/11 blev det ånyo Färjestad.
– Det var lite för att Jack skulle in deras skolsystem som kanske inte var så…
– Dessutom hade Rapperswil haft en dålig säsong så det var ett bra förhandlingsläge. Jag kände att det var dags att komma hem samtidigt som det var en bra tajming för att få skriva ett bra och långt kontrakt. Det ska jag inte sticka under stolen med och det var mitt sista stora kontrakt jag skulle spela.
– Jag hade heller aldrig vunnit SM-guld och ville då inte komma hem för sent. Jag ville ha några chanser innan jag lade av. När jag kom hem till Färjestad vann vi och det är nog min höjdpunkt i karriären.

Hade du flera alternativ?
– I Sverige var det såklart några, men det fanns inget alternativ för en annan än att spela i Färjestad.
– Annars fanns alternativ från Schweiz och Ryssland. Schweiz hade jag kunnat vara kvar i, Rapperswil och några andra lag visade intresse.
– Jag hade ett väldigt bra kontrakt från Ryssland redan när jag var i Schweiz, från Kazan. Då var jag i Bern, men då släppte dom mig inte. Visum och allt var färdigt. Även för familjen som också skulle åkt med, men så blev det inte. Idag är jag glad över att jag inte varit i Ryssland och spelat. 

Vann SM-guld – efter turbulent säsong

Säsongen 2010/11 var Christian Berglund med i det Färjestad som vann SM-guld.
– Vi hade inte någon superbra grundserie. Sedan hade vi lite möten kring jul och nyår. Efter det föll bitarna på plats. Vi bytte ut någon spelare och alla accepterade sin roll. Vi hade många som skulle avgöra, men när vi väl fick ihop det var vi väldigt bra. Jag tror att vi bara förlorade en eller två matcher i det slutspelet.
– HV71 vann serien den säsongen, men åkte ut i kvarten mot AIK. Det gjorde att vi fick en ganska enkel semifinal.

Vad sa ni till varandra på dom här mötena kring jul och nyår?
– Det var någon spelare som inte riktigt skötte sig på isen. En spelare fick lämna och annan fick en ganska kraftfull varning. Efter det vände det lite.

Coach för guldlaget 2011 var Tommy Samuelsson.
– Väldigt lugn, harmonisk, ordning och reda. Jättebra så det finns inget ont att säga om honom. Till den här säsongen kom även (Jonas) Frögren och ”Walle” (Rickard Wallin) tillbaka.
– Jag och Frögren hade kommit till Karlstad samma dag 1996. Att då få vinna ihop med ”Walle” och ”Frögga” var fantastiskt. Dom var nästan mer glada för min skulle än för deras egen eftersom dom hade vunnit tre gånger innan. Det är också glädjen med lagidrott, att få göra det tillsammans med kompisarna.

Vad var den hockeymässiga styrkan i det här laget?

– Att vi tävlade väldigt bra och en hög kompetens såklart. Vi var ett väldigt blandat lag. Båda målvakterna var jättebra. Vi hade Cristopher Nihlstorp och (Alexander) Salák. Backsidan var fantastisk. Sanny Lindström, Frögren, Jonas Brodin, Kristoffer Berglund, Martin Sevc, Jonas Junland, Anton Grundel, Magnus Nygren…
– Framåt hade vi jag, ”Walle” och ”Åsa” (Per Åslund). ”Peppe” (Patrik Lundh), Dick Axelsson och Micke Johansson. Mattias Sjögren, som sedan blev Röglekapten, (Emil) Kåberg och Pelle Prestberg. (Anders) Bastiansen, (Marius) Holtet och Marcus Paulsson i fjärde.
– Anders Bastiansen, som fick MVP, var fjärdecenter. Det fanns knappt någon svag länk. Det var, som jag sa, spretigt före jul, men vi kom ihop efter. Vi hade kul ihop och Kåberg var väldigt bra för laget med hur han tävlade utifrån sin förmåga och lyckades. Han gjorde allt för att hjälpa laget att vinna. Dessutom var han väldigt rolig utanför isen.

Om du blickar tillbaka på alla säsonger i Färjestad, vilken kedja har du fungerat bäst i?
– Året innan jag blev proffs. Då spelade jag med ”Walle” och Ulf Söderström. Det kändes som man var besviken om man vi inte gjorde mål eller poäng i varje match. Vi hade Radek Hamr och Thomas Rhodin bakom oss. Två riktigt skickliga backar.
– Uffe var lite av farbrorn i vår kedja. Vi brukade håna honom lite för klädseln han kunde komma i. ”Vad tycker ni om det här idag?” Då han hade köpt någon ny tröja eller något ”Nä, men fy fan Uffe”
– Han var mysig att ha med samtidigt som jag och ”Walle” var två unga killar. Uffe var grym för oss två.

”Det här är min sista match grabbar”

Efter fyra säsonger i Färjestad skrev Christian Berglund på för BIK Karlskoga.
– Jag hade säkert kunnat kvar och då ha en mindre roll. Samtidigt ville jag ge tillbaka lite till Karlskoga eftersom det var där ifrån jag kom.
– Vi hade ett väldigt bra lag och jag fick spela med min lillebror. En av mina bästa kompisar (Daniel) Wessner var där. Likaså (Martin) Thelander, så vi var ett roligt gäng. Jag kunde bo kvar hemma och vi var säkert fem, sex som åkte från Karlstad varje dag.
– Henrik Björklund var också där. Bröderna (Erik och Gustaf) Thorell var med, ”Lilliz (Marcus Nilsson), jag och Wessner, så det blev två bilar.

Men tiden i Karlskoga blev tuff.

– Det jobbigaste var att fick jag dubbla diskbråck efter jul första säsongen. Då tappade jag styrkan i vänstra sidan. Jag ville inte operera eftersom man inte visste om det skulle fungera. Jag bet ihop resten av säsongen och ”rehabbade” hela den sommaren.– Jag kände redan efter månad att det inte skulle bli bra. Jag visste också att jag skulle sluta efter sex månader. Det var tråkigt med diskbråcket eftersom jag inte kunde spela på min max-nivå. Det var ingen idé att gnälla så jag sa inte något om det till någon.
– I sista perioden när vi spelade hemma sa jag ”Det här är min sista match grabbar”. När jag tänker tillbaka så var det känslosamt, men det kändes helt rätt. Det gick inte mer. Jag var slut. Då skulle jag dessutom fylla 36 och hade gått hårt åt kroppen under många år så jag var nöjd att det hållit så länge och att det inte var hjärnskakning som tvingade mig att sluta. Sedan har jag fortfarande problem, men inga direkta problem i vardagen och kan spela golf som jag älskar.
– Jag alltid sagt att jag ska avsluta i Karlskoga HC och det gjorde jag faktiskt. (En match säsongen 2016/17, två mål och totalt tre poång).

Var nära VM – två gånger

Det blev ofta spela för honom i Tre Kronor, men han kom aldrig med till något VM eller OS.
– Att få ha dragit på mig landslagströjan är jag också stolt över. 2006 hade jag vunnit poängligan i grundserien med landslaget. Vi var i Riga och Jack var nyfödd. Jag blev inte anmäld till första VM-matchen. Då sa Bengt-Åke (Gustafsson): ”Du är nästa som kommer bli anmäld, men jag kan inte lova något”.
– Då var jag så besviken eftersom jag tyckte att jag skulle spelat på dom här tre femmorna eftersom jag varit så pass bra under året. Då valde jag att åka hem i stället. Nicklas Bäckström och Mathias Johansson var bakom mig och båda dom fick spela. Dessutom vann dom VM-guld.
– Jag gjorde inget VM, men fick åka hem innan två gånger. Det kan jag väl känna är lite synd, men jag köper det. Skulle jag spelat hade det varit i dom två första offensiva kedjorna, men jag var inte nog bra. Kanske inte heller den bästa att ha i en fjärde och jag spelade inte så mycket boxplay eller defensivt.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag har varit ledare i Färjestad under två år och jobbar idag som säljare på ”Myshkin”. Det är Christer Dalgård, gamla målvakten som stod bakom Pekka Lindmark som äger företaget.
– Barnen är stora nu. Dottern, Lykke, är hästtjej och rider mycket. Jag gillar att titta på när hon tävlar.
– När jag varit ledare under två år har jag såklart varit i hallen mycket. Idag ser jag inte varje match, men det har varit kul att följa Jack. Hade inte han spelat skulle jag inte ha full koll. Intresse har jag, men jag är absolut inte där på varje hemmamatch, avslutar Christian Berglund.