Philadelphias målspruta – Old School Hockey Brian Propp

I veckans Old School Hockey möter vi NHL-legendaren Brian Propp som berättar om sin långa och framgångsrika karriär – men även om den stroke som drabbade honom vid 57 års ålder. 
– Jag kunde varken prata eller röra mig – det tog mig ett och ett halvt år att bli bättre, berättar Propp. 

Brian Propp var en stor och viktig spelare för Philadelphia Flyers mellan åren 1979 och 1990. Propp spelade även i NHL för Boston Bruins, Minnesota North Stars och Hartford Whalers. Men den skicklige forwarden drabbades även vid 57-års ålder av en stroke. Här får ni träffa Brian Propp i en intervju där han berättar om sin fantastiska NHL-karriär och natten som förändrade hans liv i Old School Hockey. 

Brian Propp blev inte bara känd för sitt fina spel i NHL utan även sitt sätt att fira sina mål. Något som många förundrats över. Så vi inleder pratstunden med att fråga hur det här speciella målfirandet uppstod.
– Scott McKay, som är en av mina bästa vänner, och jag var på en konsert med komikern och skådespelaren Howie Mandel. Han gjorde en gest som han kallade gapskratt på ett alldeles speciellt sätt. Jag sa till Scott att det här skulle jag använda när jag gjorde mål och det skulle bli lite av min personlighet faktiskt.
– Jag minns när jag gjorde det första gången. Jag åkte mot mitten av isen och gjorde den här speciella ”Gapskrattet”, då undrade lagkompisarna vad jag sysslade med (Skratt). Något år senare inför en kvartsfinal mot New York Rangers sa vår materialförvaltare att jag hade samtal från en Mr. Mandel. Självklart trodde jag att det var ett skämt, men det var ju sant. Mandel tyckte att det var kul att jag använde hans gest.

Hur såg din uppväxt ut som hockeyspelare?
– Jag växte upp i en liten ort som heter Neudolii i Saskatchewan. Det är ett samhälle med bara runt trehundra invånare. Vi hade ingen hall som jag kunde börja spela hockey i utan det var spel utomhus som gällde. Jag lär ha varit runt fem år då jag spelade hockey och åkte skridskor första gången.

Hur minns du debuten med Melville Millionaires i juniorligan?
– Melville ligger inte långt ifrån Neudolii där jag växte upp. Vi hade en coach som Jerry James. Men min första match där? Sorry, men den minns jag faktiskt inte.

Succén som junior: “Såg till att vi var preparerade för NHL”

Efter sin tid i Melville värvades Brian Propp över till WCHL organisationen Brandon Wheat Kings. I Brandon kom Propp att träffa på många blivande NHL-stjärnor så som Laurie Boschman, Brad McCrimmon, Glen Hanlon, Walt Poddubny, Bill Derlago, Ray Allison och Dave Semenko. 

Propp blev radarkompis med just Derlago och Allison. Dom tre öste in poäng och Propp hyllades som ett underbarn och en av kanadensisk hockeys stora framtidsnamn. Säsongen 1976/77 erhöll Propp Jim Piggot Trophy som Årets Rookie WHL och vid draften 1979 så höll sig Philadelphia Flyers framme och skrev in honom i organisationen.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag i Brandon med många både skickliga spelare individuellt men även riktiga lagspelare. Sedan hade vi en väldigt bra och skicklig coach i Dunc McCallum. Han hade spelat i NHL för bland annat New York Rangers och Pittsburgh Penguins på sextiotalet. McCallum lade ner mycket tid på oss och såg till att vi verkligen var preparerade för NHL då den dagen skulle komma.
– Självklart hade vi mycket kul vid sidan av ishockeyn under de här åren. Men mina bästa minnen från tiden i Brandon är nog 1979 då vi bara förlorade fem matcher på hela säsongen i WHL (Western Hockey League) och senare fick spelade Memorial Cup. Att jag dessutom blev draftad för Flyers tack vare mitt spel i Brandon var ju extra kul och något som skulle komma att betyda mycket för mig.

Vid årsskiftet 1978/79 fick Brian Propp tillsammans med bland andra kompisarna från Brandon, Ray Allison och Brad McCrimmon, resa över till Karlstad och Karlskoga för att representera Kanada i Junior-VM. Kanada tog sig, mycket överraskande, inte vidare till slutspelet utan slutade trea i sin grupp efter Sverige och Finland.
– Ray Allison bor för övrigt ganska nära mig idag. Junior-VM var ju självklart väldigt kul och jag gillade att vara i Sverige. Vi var ju där för att vinna turneringen. Men vi förlorade tyvärr mot fel lag och gick aldrig till slutspel vilket var en missräkning.

Sverige vann över Kanada med 1-0 (Thomas Steen målskytt). I Sveriges lag spelade både Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson som du senare skulle bli lagkamrat med i Philadelphia Flyers. Pratade ni om den här turneringen och just den här matchen någon gång?
– Ha ha! Visserligen spelade Thomas. Pelle och jag tillsammans, men just turneringen 1979 har jag inget minne av att vi pratade om.

“Pelle var en väldigt populär kompis i vårt lag”

Säsongen 1979/80 var Brian Propps första i NHL.
– Jag hade som sagt var draftats av Philadelphia Flyers 1979 vilket betydde mycket för mig. Speciellt då eftersom Flyers spelade en hockey som passade mig väldigt bra.

Vad gjorde att kedjan med du, Bobby Clarke och Reggie Leach blev en sådan succé?
– Bobby och Reggie var redan etablerade NHL stjärnor och givetvis väldigt skickliga hockeyspelare. För mig som nykomling var det bara gå in och göra ett hårt jobb tillsammans med Bobby och Reggie så skulle succén vara given.
– Men jag spelade i många bra kedjor under åren i NHL. Exempelvis i den med Dave Poulin, Tim Kerr och jag eller den med Kenny Linseman och Paul Holmgren. I Minnesota spelade jag bland annat i en bra kedja med Dave Gagner och Mike Modano och i Boston tillsammans med Craig Janney och Cam Neely.

Nu fick du även ställas öga mot öga med fightern Paul Holmgren, hur var han som träningskamrat och hur var Flyers träningar i början av 1980 talet?
– Paul var ju en riktig tävlingsmänniska som verkligen jobbade hårt för laget på alla matcher och träningar. Men det gjorde inte bara Paul utan hela laget lade ner ett väldigt hårt jobba varje dag för att vi hela tiden skulle bli bättre.
– Paul blev ju sedan klubbpresident (idag rådgivare) i Philadelphia Flyers och han var verkligen värd den rollen efter allt han gjort för organisationen.

I november 1985 skakas hela hockeyvärlden över den tragiska olyckan utanför en skola i Somerdale som skulle ta Philadelphia Flyers svenske målvakt, Pelle Lindberghs, liv. Pelle hade året innan som första svensk vunnit Vezina Trophy som ett bevis på att han var hela NHL:s bästa målvakt.
– Pelle var ju en väldigt populär kompis i vårt lag och givetvis även en väldigt duktig målvakt. Även fansen uppskattade Pelle väldigt mycket.
– Just den natten då olyckan skedde låg jag hemma och sov. Tiden efter att han dog var jobbig och skiljde sig väldigt mycket från den vardag vi var vana vid. Ledarna i Philadelphia Flyers gjorde då ett väldigt fint jobb och samlade ihop oss så vi kunde gå igenom det här tillsammans, säger Brian Propp med en röst som visar att han fortfarande är starkt påverkad av olyckan.

“Jag har ingen respekt för Chelios”

Jag har sett väldigt starka bilder från Wales Conference finalen 1989 mellan Philadelphia Flyers och Montreal Canadiens då du får en armbågstackling av Chris Chelios och faller kraftigt blödande till isen. Hur minns du själv den situationen?
– Jag minns ingenting från själva smällen eftersom jag svimmade av. Nu när jag har sett den efteråt så kan jag inte säga annat än att det var en mycket ful smäll. Jag har ingen som helst respekt för Chelios efter det som hände och vi har heller inte haft någon kontakt eller pratat med varandra om den här armbågstacklingen.

Hur mycket påverkade den här smällen Philadelphia Flyers chanser att vinna Stanley Cup det året?
– När jag fick den här smällen ledde jag skytteligan i slutspelet och jag var i en väldigt bra form. Så visst hade jag kanske kunnat påverka utgången av finalserien, men nu blev det inte så utan Montréal Canadiens vann hela Stanley Cup.
– Jag spelade ytterligare två Stanley Cup-finaler med Philadelphia Flyers. Ett av mina bästa minnen är från den sjätte finalen mot Edmonton Oilers 1987. Vi låg under med 2-1 inför tredje perioden då Per-Erik Eklund passar fram till mig och jag får göra 2-2. Fansen var ju helt otroliga och vi vinner sedan den matchen med 3-2, men förlorar tyvärr den sjunde finalen i Edmonton med 3-1.

Första NHL-målet?
– Vi spelade mot New York Islanders och jag gjorde mål på Bill Smith. Pucken finns kvar hemma ha ha…

Förlorade fem Stanley Cup-finaler

Under säsongen 1989/90 får Brian Propp lämna Philadelphia Flyers för spel först i Boston Bruins men redan efter fjorton matcher där trejdas han vidare som free agent till Minnesota North Stars. I både Boston och Minnesota blev det två nya Stanley Cup-finaler för Brian Propp men också två nya finalförluster. 1991 kom förlusten mot Pittsburgh Penguins med svenska Ulf Samuelsson i laget. I Minnesotas lag fanns för övrigt Östersundspojken Ulf Dahlén. Propp förlorade totalt fem SC-finaler i sin karriär, tre med Flyers, en med Bruins och en med North Stars. 

Säsongen 1992/93 kom att bli Brian Propps sista i Minnesota North Stars. Men det var ju som bekant en så kallad halv lockout-säsong vilket innebar att han kom att spela i Europa i inledningen av säsongen för HC Lugano.
– I Lugano spelade jag tillsammans med bland andra Igor Larionov och hela tiden i Schweiz var väldigt rolig. Den säsongen var jag även med det kanadensiska landslaget och vann Spengler Cup som spelades i Schweiz och Tyskland. Något som jag idag uppskattar mycket.

Spelade i samma kedja som Gretzky och Lemieux 

Vid VM 1982 gör Brian Propp sin debut i officiella turneringar för Kanada. Propp gör tre mål och en assist. Kanada slutar på en bronsplats efter Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Året efter spelas VM i Västtyskland och Kanada med Brian Propp i laget slutar ånyo på bronsplats. Guldet vanns av Sovjetunionen och silvret av Tjeckoslovakien. För Propp är turneringen en personlig framgång och på dom tio matcherna Kanada spelade så gjorde han åtta poäng.
– Jag gillade att spela i VM och representera Kanada. Både turneringen i Finland och den i Tyskland uppskattade jag mycket.

Canada Cup 1987?
– Canada Cup 1987 var helt otroligt att fått vara med om, skrattar Propp och fortsätter:
– Jag älskade verkligen att spela i samma kedja som Wayne Gretzky och Mario Lemieux. Dom båda var ju världens bästa hockeyspelare så bättre omgivning kunde jag ju inte få. Vi förlorade den första finalen mot Sovjet med 6-5 efter förlängning. Andra finalen vinner vi efter förlängning med 6-5 och jag var med och passade fram till Marios avgörande mål. Den tredje finalen vinner vi också med 6-5 och även då är det Mario som avgör. Just att vinna Canada Cup 1987 och att slå ryssarna i finalen är kanske mitt bästa minne som hockeyspelare.

Varför slutade du spela i NHL efter din säsong med Hartford Whalers 1993/94?
– Jag hade ett mål att spela över 1 000 NHL-matcher och göra 1 000 poäng. Dom två målen nådde jag under året med Harford. Så efter den säsongen så åkte jag till Frankrike och spelade en säsong för Anglet.

Natten som förändrade livet: “Allt var väldigt skrämmande”

Den 3:e september 2015 befann sig Brian Propp med sin familj i semesterhuset i Maryland. Han hade svårt att sova på kvällen eftersom han hade huvudvärk. Nästa sak han kommer ihåg är då ambulanspersonalen försökte lyfta honom från golvet efter det att han fått en massiv stroke. 

Den natten förändrade allting för den nu 65-åriga NHL-legendaren
– Jag var på semester med min familj i Annapolis när jag fick en stroke. Orsaken till det var att jag hade AFIB (Förmaksflimmer eller att hjärtat slår oregelbundna hjärtslag), berättar Brian Propp och fortsätter:
– Koaguleringen gick från hjärtat till hjärnan. När jag gick och lade mig den natten hade jag en enorm huvudvärk. Halv två på natten föll jag ur sängen. När jag föll slog jag i sidan av sängen och tappade några tänder. Jag kunde varken prata eller röra mig.

Som tur var fanns Brian Propps familj hos honom då han fick en så kallad massiv stroke.
– Min son var snabbt där och ringde 911 och jag kom snabbt till sjukhuset, men allt kändes skrämmande. Självklart var min familj chockade och rädda eftersom dom inte visste vad som hade hänt eller vad dom hade att förvänta sig.
– Ambulanspersonalen trodde först att jag var full eftersom jag inte kunde prata, men tack och lov var min fru, Kris, med som och som visste vad som pågick.
– Själv visste jag inte då om jag någonsin skulle kunna prata, gå eller tänka klart igen. Allt var, som sagt var, väldigt skrämmande.
– Jag låg på sjukhus under sex veckor där jag fick jobba med rehabilitering och att lära mig tala igen. Sedan fick jag göra återbesök fem dagar i veckan till det att jag blev bättre, men det tog mig ett och ett halvt år att bli bättre.
– ”Rehab” blev en tuff kamp för mig, men jag lärde mig att ha tålamod, jobba hårt, vara positiv och acceptera min hjärnskada. Allt måste få ta sin tid.

“Var tvungen att lära min hjärna hur jag skulle få fram ord igen”

Under den här tiden fick han ett stort stöd från både familj och vänner, vilket var otroligt viktigt för honom.
– Stödet från familjen, vännerna och mina gamla lagkompisar hjälpte mig mycket, säger NHL-legendaren som tystnar en stund innan han fortsätter:
– Att ha varit idrottare hjälpte mig också mycket. Framförallt då den fysiska och mentala biten, men även den spirituella motivationen. Talet var det som tog längst tid att få tillbaka. Jag var tvungen att först lära min hjärna hur jag skulle få fram ord igen och säga saker.
– Jag har afasi, vilket gör att jag ibland har svårt att få fram orden, men jag har kommit långt med mitt tal. Fysiskt åker jag skridskor och spelar lite hockey två gånger i veckan. Vi spelar fem mot fem med två målvakter, vilket är väldigt kul. Dessutom spelar jag en del golf.
– Däremot fungerar inte min högra sida och fingrarna på den handen så bra ännu, men jag gör ändå några mål ibland även om jag har svårt att skjuta, skrattar Brian Propp som också relativt snabbt lärde sig skriva sin autograf med vänster hand.  

Vad jobbar du med idag?
– Jag är ambassadör för Bancroft Neurorehab och åker runt och håller föreläsningar. Dessutom besöker jag sjukhus och försöker där hjälpa och stärka sjuka människor.
– Under Flyers hemmamatcher brukar jag vara en av ambassadörerna, men jag jobbar och sedan flera år tillbaka för ”Wolf Commerical Real Estate”.

Vilket råd vill du skicka med till personer som fått en stroke?
– Mitt råd är att ha tålamod. Det måste få ta tid att läka, ge aldrig upp, ha hopp, arbeta hårt med dina terapeuter för att hela tiden bli bättre.
– Själv fick jag stamcellsbehandling som hjälpte till att förbättra mitt tal, använder ”bemer-maskin” varje dag för blodcirkulationen. Dessutom använder jag Voxlife-strumpor för balansen. Sedan ser jag till att komma ut och prata med folk varje dag, vilket har hjälpt mig mycket.
– Jag kommer även snart ha ett eget cigarrmärke med tobak från Dominikanska Republiken, avslutar Brian Propp.

Här kan ni läsa mer om Brian Propp: https://brianpropp.com/

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Tortorellas utbrott – vägrar lämna bänken