Old School Hockey – Anders Parmström om Arne Hegerfors död

I veckans Old School Hockey möter vi Anders ”Ankan” Parmström, som berättar om spelarkarriären i AIK, ett struligt Canada Cup, och mordhoten som förbundskapten.
Men “Ankan” berättar även om tv-karriären ihop med Arne Hegerfors och sorgen efter den legendariske kommentatorns död. 
– I går kväll satt jag och tittade på HockeyAllsvenskan. Då tänkte jag ”Jag ska gå och ringa Arne och snacka om matcherna, visst fan han finns inte”.

Anders ”Ankan” Parmström känns idag mest igen som före detta expertkommentator på C More och tidigare radarpartner åt Arne Hegerfors. Just relationen med nyligen bortgångne Arne Hegerfors har betytt mycket för honom. 

Arne började på Sveriges Television i Göteborg 1966, men flyttade några år senare upp till Stockholm för att bli sportkommentator. Han jobbade fram till och med 1997 på SVT för att senare även ta steget in som ”ankare” på Canal+ tillsammans med Anders ”Ankan” Parmström. 1992 vann Arne Hegerfors Stora Journalistpriset och 2008 Kristallen. En av flera minnesvärda hockeystunder som han bjudit på under åren är bland annat då han kommenterade ”standing ovation” för Börje Salming 1976, OS-finalen i Lake Placid 1980 och OS-finalen i Lillehammer där bland andra Peter Forsberg och Tommy Salo bjöd på en numera klassisk straffdramatik.

Anders ”Ankan” Parmström:
– Arne var framför allt en TV-människa. Vi var i Hamilton 1987 för att kommentera Canada Cup-finalserien mellan Kanada och Sovjet. Vi var på hotellrummet och skulle gå ner för att käka. Det blev aldrig aktuellt för Arne hade lyckats spränga alla spärrar som fanns på hotellet och fick in flera hundra kanaler som han ville titta på. 
– Han stängde dörren och satte upp skylten ”do not disturb”. Sedan var han borta och dök bara upp på matcherna, berättar ”Ankan” Parmström med ett skratt om sin vän och tidigare kollega innan han fortsätter:
– Arne har kommenterat så mycket och på något konstigt sätt studsar det alltid rätt då han kommenterar. 

Vad ser du var hans styrka som kommentator?
– Tajming. Det kommer från att han var på Radiosporten och en kunnig journalist. Han hade en tajming som är helt otrolig, men vågade även vara tyst, vilket inte är fy skam. Det är svårt och lyssnar du på en del av dagens TV-kommentatorer så tycks dom inte tro att vi har bild. Ser du på brasiliansk TV så skriker kommentatorn så hela TV-huset rasar då Brasilien gör mål. 
– Sådan var inte Arne. Han hade en oerhörd följsamhet och tajming. Jag tror att han var den första som hade den här riktiga följsamheten och tajmingen i TV. Jag vet ingen som haft motsvarande. Han hade respekt för både bild och ljud, vilket jag inte tycker dom har idag. Man kan få höra tio gånger ”pucken går i stolpen, pucken går i stolpen, pucken gå i stolpen…” ”Ja, det har vi väl sett”.

Sorgen efter Arne Hegerfors död: “Känns otroligt tomt”

Just tajmingen är något som ”Ankan” lyfter lite extra. 
– Albert Svanberg sa vid ett tillfälle då han var ”boss” på SVT. ”När Arne kommenterar, framför allt hockey där det går så pass fort, bygger han upp det från egen zon till att det blev ett mål eller skott. Han kunde även glida ur det då det inte blev mål” 
– Arne kunde börja prata om ett uppspel och följa pucken så blev det mål kunde man undra ”Hur visste han ett det skulle bli mål då pucken var i egen zon?” Det var helt otroligt att höra. 

”Ankan” Parmström fortsätter:
– Lars-Gunnar Björklund prövade 1968 Arne och några till att kommentera en match. Arne kommenterade då en match mellan Västra Frölunda och AIK där jag spelade i AIK. Då fyndade han till det med att han tyckte om AIK:s zoologiska kedja (Kycklingkedjan). Det här tyckte Lars-Gunnar var väldigt fyndigt. 
– Man kan säga att jag och Arne varit tillsammans sedan 1968. Vår historia är lång och började alltså egentligen innan Arne började på Radio och TV. Sedan möttes våra vägar igen i en tv-studio Stockholm. 

Nu har det gått någon dag sedan Arne Hegerfors avled och Anders Parmström har ännu svårt att förstå att hans vän sedan slutet av 1960-talet gått bort. 
– Klart att det känns otroligt tomt. I går kväll satt jag och tittade på HockeyAllsvenskan. Då tänkte jag ”Jag ska gå och ringa Arne och snacka om matcherna, visst fan han finns inte”. Det var en konstig känsla och väldigt påtagligt. 

AIK:are sedan barnsben: “Spelade både hockey och fotboll”

Förutom sin karriär inom TV så hade “Ankan” även en mycket fin karriär som spelare i AIK, faktiskt den enda klubb han spelat för. Efter tiden som spelare blev han även tränare i klubben innan han skrev på ett kontrakt som förbundskapten under tre säsonger.

I Old School Hockey berättar nu “Ankan” om sin karriär och hans resa börjar i Solna. 
– Jag bodde uppe vid Filmstaden, Näckrosvägen hette det. Det var väldigt mycket idrott i Solna. Vi hade AIK nära, men också en massa andra aktiva klubbar som Råsunda, Vasalund, Huvudsta och Hagalund som låg i fotbollens Division 3 då, alltså motsvarande Division 1 idag.
– Att det blev mycket idrott var inte så konstigt eftersom Solna var ett område där mycket ungar växte upp slutet av 30- och början av 40-talet. Vi hade också en lärare på läroverket, Folke Mossfelt, som startade frisksportsprogrammen på TV tillsammans med Bengt Bedrup och lärde även prinsessorna åka skidor i Hagaparken. Han var oerhört idrottsintresserad och jobbade väldigt hårt på att få in idrottskillar och tjejer på läroverket. På så vis var vi duktiga i många idrotter på vårt läroverk.

Anders Parmström själv var inte bara hockeyspelare vid den här tiden.
– Jag spelade både hockey och fotboll fram till jag att var 16 år. Då bestämde jag mig för hockeyn, men fortsatte även med lite fotboll i Råsunda och ”Sumpan” (Sundbyberg).
– AIK var klubben jag började spela hockey för. Sedan spelade jag i något som hette Näckrospojkarna i fotboll, alltså ett kvartersgäng. Vi hade ett bra gäng i fotbollen. Bland annat var ”Lill-Garvis” (Björn Carlsson) med. ”Sillen” (Lennart Selinder) var också med på ett hörn. Han bodde också i Solna.

Vart höll AIK:s hockeylag till vid den här tiden?
– På Solna-is i gamla Hagalund. Det fanns konst-is där men det var inte tak. Vi flyttade till Hovet med A-laget först 1962.

Du som är uppväxt i Solna, hur kände du när man rev anrika Råsunda Fotbollsstadion?
– Det känns lite märkligt. När jag började spela i AIK 1954 eller 1955 då hade vi skåp på Råsunda Stadion och bytte om där. Sedan promenerade vi fram och tillbaka ett par kilometer till Solna-is. Skridskorna hade man på axeln.
– När man var ung var det också mycket träningar där. Jag minns att på lördag och
söndagsförmiddagarna fick vi skotta eftersom vaktmästarna satt och spelade kort eller någonting.

“Minns VM-finalen med Pelé väldigt väl”

Det pojklag Anders Parmström spelade i var ofta omskrivet i lokala tidningarna för sina framgångar.
– Vi hade ett fantastiskt pojklag. Vi vann St. Erikscupen en säsong utan att släppa in ett mål. Det är ganska bra. Året innan hade vi dessutom vunnit AT-cupen i fotboll utan att släppa in något mål.

Solna hade också under Anders Parmström ett av det mest omtalade evenemangen någonsin i svensk idrottshistoria, fotbolls-VM 1958.
– Jag såg alla matcher som gick på Råsunda eftersom jag hade seriebiljett på södra kortsidan ovanför ståplats, säger Parmström med ett leende och fortsätter:
– Fotbolls-VM var stort. Det var sju eller åtta matcher som gick på Råsunda och givetvis minns jag finalen väldigt väl med Pelé, Vavá, Didí och så vidare. Just Didí var min lilla favorit då. Sverige hade också ett ganska bra lag med Gunnar Gren, Agne Simonsson, ”Nacka” Skoglund, Kurre Hamrin, Orvar Bergmark, Sven Axbom, ”Julle” Gustavsson… Det var fantastiska fotbollsspelare.

Åter till hockeyn. Anders ”Ankan” Parmström och dom som skulle bli Kycklingkedjan får chansen på allvar i AIK:s A-lag säsongen 1959/60. AIK ligger i Division 2 och vinner serien före Sundbyberg och Göta. Dessutom kvalar man sig upp till det som då hette allsvenskan och idag motsvarar SHL.
– Vi spelade ihop redan i pojklaget jag, ”Sillen” och ”Svirre” (Göran Svensson). Då kallades vi inte för något speciellt. Säsongen vi gick upp spelade vi tre sedan ihop och var tredjekedja, vi fimpar. Alla tre var ju bara 17 år. Truppen var på 15 man och 13 av dom kom från egna leden.
– ”Liston” Söderberg var med i det gänget. ”Jimpa” Nildén, Kjelle Pettersson, Kurre Andersson, Ingemar Johansson (idag Serna) och ”Bosse Blomman” (Bo Blomkvist) i målet, trestegshopparen. Även Hasse Eriksson var med som tyvärr gick bort.
– AIK gjorde en nysatsning med hela det här gänget. Tidigare hade man köpt in kanadensare och så vidare.

Var en del av “Kycklingkedjan”  

Till säsongen 1959/60 bytte AIK tränare. Cliff Ryan hade varit spelande tränare säsongen innan då man låg i allsvenskan och åkte ur. In kom nu istället tidigare landslagsspelaren Svante Granlund.
– Svante Granlund följer oss under flera säsonger. Han var mycket viktig både för mig och AIK. Det var en väldigt stark ledare och kunnig. Han låg i framkant samtidigt som han var i nära kontakt med Ed Reigle och Arne Strömberg. Dessutom var han tränare för juniorlandslaget ett tag och fram till 2000-talet väldigt engagerad i ungdomshockeyn.
– Han var ju hockeyspelare, men var ful som fan…, han rappade mycket, skrattar Parmström.

Hur fick du, Lennart Selinder och Göran Svensson namnet ”Kycklingkedjan”?
– Det var efter premiärmatchen mot Leksand då vi hade gått upp allsvenskan. Det blev 3-3 och ”Svirre” gjorde alla tre målen. Jag spelade fram till två av dom. Plötsligt blev det här något väldigt stort att skriva om. Då var det Roger Lundberg i styrelsen som kom på att det här med ”Ankan”, ”Sillen” och ”Svirre” var kul plus att vi var småkillar (18 år). Då döpte man oss till Kycklingkedjan.
– Det här snappade Åke Wilhelmsson och alla dom här mediagubbarna upp. Det var ju tacksamt för media och vi fick mittuppslag i kvällstidningarna och så vidare efter den matchen.

Det här var också Kycklingskedjans genombrott.
– Så var det absolut. Första matchen i ligan och vi får rubrikerna. ”Svirre” spelar sedan i Kycklingkedjan fram till och med 1965/66. Då gick han sönder i en match mot Leksand. Han krockade med ”Mapa” Sjögren och skadade axeln.
– Då kom i stället (Kjell) ”Skepparn” Sävström in. Efter det var han med så långe jag spelade.

Hur mycket kontakt har du, ”Svirre” och ”Sillen” idag?
– ”Svirre” umgås jag med och vi båda vara också klasskamrater på gymnasiet. ”Sillen” blir det att jag träffar någon gång när det är match. ”Skepparn” har jag inte träffat på ett par år nu.

“Den matchen var väldigt omskriven i tidningarna”  

Trots att AIK har ett väldigt ungt lag på pappret så lyckas man hålla sig kvar i allsvenskan.
– Vi fick en väldigt bra start och sedan levde vi till viss del på den. Dessutom fick vi in Kjelle Svensson i målet. Klart att Kjelle var viktig eftersom han kom in med väldigt mycket erfarenhet samtidigt som han var ganska dominant på träningarna.
– Sköt man höjdare på hans axel under skottövningarna så åkte han vid sidan av målet när man kom nästa gång och sköt, skrattar Parmström. Kjelle hade ju dessutom varit med i OS i Squaw Valley året innan. Han skulle egentligen också haft den rollen som ”Klimpen” (Lennart Häggroth) hade i Colorado 1962, men då blev Kjelle skadad.
– Den säsongen slutade vi trea från slutet, men året efter vann vi norra serien trots att vi fortfarande bara var ”fimpar”.

Vad gjorde att ni växte så enormt som lag just då?
– Vi var starka på Solna-is. Publiken där var inte rolig för motståndarna. Den påminner om Karlskogas publik idag. Det var ”använd tänderna” eller ”slå ner den jäveln” haha…
– Vi breddade laget. Bland annat kom Jan-Olof Back från Leksand in och gjorde förbaskat många mål, men annars hade vi ungefär samma lag. I slutspelet fick vi sedan på moppe av Djurgården så det bara skrek om det inför 17 000 åskådare ute på Hovet. Då körde (Hans) ”Tjalle” Mild och (Gösta) ”Knivsta” Sandberg verkligen över Kjelle Svensson.
– Det här var årets match den säsongen. Vi hade vunnit södra serien och Djurgården den norra. Till slut vann Djurgården med 13-5.

Kjell Svensson knockades i första perioden av attackerande Djurgårdare, slog huvudet i burens överliggare, fortsatte, knockades igen och lämnade planen med hjärnskakning. Då stod det 1-1. När han kom tillbaka i andra perioden var det 4-1 till Djurgården. AIK-forwarden Jan-Olof Back blev brutalt överfallen av Lasse Björn i sista perioden. Denne slog klubban i magen på AIK-aren när pucken var någon annanstans. Back fördes till sjukhus med bräckt revben. Domaren såg ingenting.
– Den här matchen var väldigt omskriven i tidningarna. Så här i efterhand kan jag tycka att vi laddade lite orutinerat. Vi tog in på Kristinebergs Hotell någon dag innan och så vidare. Vi bröt alla våra mönster och det var ”ingen rädder för vargen här” och en jäkla massa reportage.
– Djurgården var tunga, bra och ett nummer större helt enkelt än vårt lilla juniorlag.

Anders Parmström: “Jag var så otroligt vetgirig”  

Under mitten av 1960-talet får AIK in tre personer som kommer att betyda mycket för föreningen. Bert-Ola Nordlander kom in 1963 från Wifsta/Östrand, Leif ”Honken” Holmqvist kommer från Strömsbro 1964. Samma år kommer också den spelande tränaren Erling ”Eje” Lindström från Grums.
– Vi var mer etablerade när dom kom in i bilden, men det var kvalité som vi fick in på alla tre positionerna. Bert-Ola var en av Sveriges två eller tre bästa backar när han kom och fick också en naturlig ledarroll. Hans tröja hänger ju också i taket på Hovet. ”Honken” dominerade målvaktsspelet i Sverige från framför allt det att han kom till AIK. Det var lite Christer Abris, William Löfqvist och Curre Larsson, men ”Honken” var ”number one” hela tiden. Även hans tröja hänger ju i taket.
– ”Eje” Lindström blev min mentor. Han var en fantastisk tränare. Jag har haft tur eftersom Svante Granlund var en tränare som låg i framkant och ”Eje” Lindström låg ännu mer i framkant. Jag har till och med spelat matcher i samma kedja som han och ”Sillen” när ”Svirre” var skadad eller sjuk. Det fungerade väldigt bra eftersom han var så spelsmart, en oerhört intelligent spelare och tränare.

De ovan nämnda AIK:arna tog klubben till en ny nivå.
– Ja, dom lyfte upp oss. Det var några svajiga år runt 1963. Då var det Herman Carlsson som var inne och härjade. Han körde över Svante Granlund hela tiden, vilket inte var bra.
– När sedan ”Eje” kom blev det stabilt. Han var sex år som tränare i AIK, men jag tror klubben säkert hade velat ha honom under tio år till.

Var det hans jobb som var grunden till att ni tar silver 1967/68?
– Ja, visst var det så. Vi var nästan i Brynäsklass den säsongen. Vi förlorade bara en match i slutspelet det året och det var mot just Brynäs (1-2). Bert-Ola fick ett felskär för en gångs skull och då gör dom 2-1. Jag har för mig att det var (Hans) ”Virus” Lindberg och Håkan Wickberg som gjorde deras mål och ”Skepparna” vårat.
– Sista åren jag spelade, om man säger från 1968 fram till 1970, var jag lite ledande i laget förutom ”Ola” (Bert-Ola Nordlander) och ”Honken”. Då tycker jag att jag kände mer tryck på mig. Det var inte bara att gå ut och lira utan man kände också ett väldigt ansvar.

Du spelar väl också din bästa hockey under de åren?
– Jo, visst gjorde jag det. Det var oerhört starka år för mitt hockeyspelande. Jag gillar i och för sig att ha pressen på mig, men det var lite så att hade vi en lite sämre dag så vart det torsk. Vi låg på marginalen även om vi också hade ”Lill-Tumba” (Björn Larsson) kedja som var starka.
– ”Eje”, som jobbade på Atlas Copco som programmerare då, och jag pratade under vinterhalvåret hockey mellan en halvtimme och timme om dagen i telefon. Det var mest om hockey, hur vi skulle spela och så vidare. Jag var så otroligt vetgirig. Samtidigt lyssnade faktiskt han på vad jag sa.

Är säsongen 1968/69 din bästa, då du gör sex mål och totalt 18 poäng på 14 matcher i grundserien och tre mål och totalt sju poäng på sju matcher i slutspelet?
– Jag var borta i serien ett tag den säsongen eftersom jag spräckte en knäskål. Det gjorde jag i november då vi spelade mot Mora. Då fick jag gå gipsad i nästan fem veckor. När jag sedan slängde gipset tränade jag en vecka och sedan gick jag ut och lirade. Vi spelade mot Leksand. Även den matchen slutade 3-3 och jag hade tre assist.
– Då hade jag en fantastisk fin period och blev uttagen till VM 1969. Jag jobbade på Kreditbanken, som det hette då, och jag var projektledare för ett stort dataprojekt. Om jag skulle tackat ja till VM hade vi fått stänga det projektet i sex veckor så jag kände mig tvungen att tacka nej. Idag skulle jag absolut inte ha gjort så. Är man bland dom 25 bästa i Sverige, det fanns inga proffs då, så är man på en ganska hög nivå. Idag vet man inte riktigt på vilken nivå man är om man kommer till VM. Det är bara om du kommer till OS som du vet det.

Lade av som 28-åring – och blev tränare

Anders ”Ankan” Parmström gör endast två A-landskamper.
– Det var tidigare, säsongen 1961/62, mot Norge. Det gick i och för sig också väldigt bra, men jag fick sedan en ganska tung period. Det var när Herman Carlsson var inne och höll på. Jag har för mig att han inte gillade oss i Kycklingkedjan.

Efter säsongen 1969/70, när ”Ankan” bara är 28 år väljer han att sluta spela hockey.
– Det var rätt mycket på jobbet, andra barnet skulle komma 1971. Jag var lite omotiverad och kände att jag måste koncentrera mig på en annan värld också. Förmodligen var det så också att eftersom jag tackat nej till VM 1969 hade jag också bestämt mig för att ta det lite lugnare. Idag spelar man till det du är 34 eller 35 år. Samtidigt är det andra pengar idag också.

Hur växte tanken fram att du skulle bli tränare?
– Jag var in och jobbade lite i AIK:s styrelse efter det att jag slutat spela. Jag var lite kassagubbe där och klippte kvitton. Då var Ove Malmberg, gamla Djurgårdsbacken, tränare i AIK under några säsonger. Ledningen tyckte väl att han hade gjort sitt och då kom man i ett läge där man behövde ha en ny tränare.
– Då var det spelarna som tog upp att man skulle fråga mig. Bert-Ola, ”Råttan” (Rolf Edberg) hade kommit in och spelat, ”Sillen” var kvar liksom ”Skepparn” och ”Antik”. Jag hade väl tyckt en del redan då jag spelade och därför kanske dom här gubbarna tyckte att jag skulle passa för det här jobbet.
– Nu sa jag inte ja direkt utan jag åkte upp och satte mig med ”Eje” i hans sommarstuga utanför Timrå. Vi pratade igenom vad jobbet innebar och vad han trodde. Jag litade blint på honom. Han tyckte att jag skulle passa väldigt bra för det här jobbet. Det bästa rådet jag fick av honom var att jag skulle tro på mina egna kunskaper och min lojalitet till klubben. Sedan gav han mig rådet att inte ha för många favoriter, skrattar Parmström.

Du hade spelat med de flesta spelarna, var det då tufft att som 31-åring kliva in som tränare?
– Det var två år emellan i alla fall, vilket var viktigt. I och med att tunga namn som exempelvis Bert-Ola, ”Sillen” och dom här stöttade mig stenhårt så höll dom andra tyst.
– Jag hade aldrig något problem med att prata inför grupp eller liknande. Det rörde mig inte i ryggen faktiskt. Jag tror att jag är en ganska bra analytiker och kan se hur vi bör spela för att slå det ena eller andra laget och så vidare. Däremot tycker jag själv efteråt att jag borde slutat något år tidigare som tränare i AIK.

Du fick erbjudande att bli förbundskapten tidigare än inför säsongen 1981/82 då du tackade ja.
– Stämmer, 1978, efter ”Virus”. Då valde jag att fortsätta i AIK. Vi hade tagit silver efter en finalserie mot Skellefteå, men jag ville ju vinna guld.
– Jag fick budet efter att ”Virus” hade kommit rejält på kollisionskurs med (Arne) Grunander. Då tackade jag nej. Nu ska man inte se tillbaka och vara efterklok eftersom vi faktiskt hade ett fantastiskt lag i AIK. Vi hade gått från att ligga på gränsen till att hålla oss kvar i Elitserien till att vi spelade SM-final. Svenne Bergqvist, Lasse Norrman och Janne Juhlin hjälpte till så vi kunde få ihop det här väldigt bra laget. Vi hade sju eller åtta landslagsspelare, men inga backar. Jag fick göra om den ena forwarden efter den andra till back, Janne Olsson, Bosse Olofsson och så vidare.
– Det blev många år i AIK, totalt åtta. Det var bara under ett halvår jag inte var tränare. Då var Peter Johansson tränare samtidigt som jag var väldigt involverad i sammanslagningen av Postbanken och Kreditbanken. Vid jul hade, enligt spelarna, Peter gjort bort sig. Då försvann han och man frågade mig igen om jag kunde hoppa in.
– I alla fall, att träna ett lag i åtta säsonger blev för mycket. Vid den här tiden bytte man fyra, fem man varje säsong. Nu byter man ut minst tio. Det blev för mycket av exempelvis – kan jag peta Leffe Holmgren idag eftersom hans grabbar börjar bli stora och han kanske har det jobbigt? Det jag menar är att man tar fel hänsyn. Vissa spelare har man som favoriter vilket innebär att man stänger vissa andra ute, det är faktiskt så. Man är inte objektiv på rätt sätt helt enkelt. Jag vill påstå att det är samma sak med alla tränare. Ingen är helt objektiv, vilket man kanske inte ska vara heller.

“Jag fick mitt första mordhot redan efter en vecka”

Efter VM i Göteborg 1981 var det dags för ”Ankan” Parmström att ta över som svensk förbundskapten.
– Då hade precis ”Fisken” (Bengt Ohlson) slutat. Han hade fått lite hot och skit på sig och ville, vad jag förstod, inte fortsätta. Hot tillhör tyvärr det här jobbet. Jag fick mitt första mordhot redan efter en vecka på det här jobbet. Jag fick åka polisbil ut till Sollentuna där jag bodde. Det här var otäckt i sig och den mannen, jag vet inte vem det var, hade tydligen hotat ”Fisken” också.

Första turneringen för Parmström var Canada Cup, en turnering där Tre Kronor slutade femma.
– Det var lite osmart av förbundet att inte göra klart det här tidigare. Jag fick lita på dom runt omkring mig som jag kände och laget är fortfarande ett av det bästa landslag vi haft.
– Det som förstörde turneringen var att vi torskade första matchen mot USA med 3-1. Det var olyckligt eftersom vi hade ett lag som skulle slå USA. Vi var också ganska kaxiga och säkra på det. ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) var med mig som förbundskapten. Han var och spanade in USA i en vänskapsmatch innan turneringen. När han kom tillbaka sa han ”Vi behöver inte bry oss om USA, vi kör över dom lätt. Vi är klassen bättre”. Han hade ingen scouting att komma med samtidigt som ja var grön i den rollen.

I andra matchen förlorar Sverige mot Sovjet med 6-3.
– Vi kom lite i otakt samtidigt som jag i en match valde att plocka bort folk, bland annat ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Då gick han ut i media och tyckte jag var feg. Själv tyckte jag att det var precis tvärtom. Han tog illa vid sig, men jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt eftersom jag måste göra något. Det här var under matchen mot Kanada. Vi, jag och ”Pröjsarn”, satte oss sedan och pratade om det här halva natten.
– Grabbarna blev förbannade på ”Pröjsarn”. Så där gör man bara inte. Han hade till och med presskonferens i andra pausen, det var så jäkla dåligt…

“Vet att jag fick mycket skit då”

Inför sista omgången hade ändå Tre Kronor möjligheten att ta sig till semifinal.
– Vi fick chansen eftersom dom andra lagen slog varandra. Det här gjorde att vi hade avgörandet i sista matchen mot tjeckerna om vi skulle gå vidare eller inte. Vi var jätteglada när vi gick ut till den matchen eftersom vi hade spelat bra mot ryssarna och slagit Finland med 5-0. Mot Kanada blev det uddamålstorsk.
– Tjeckoslovakien hade ett helt nytt lag med (Ludek) Bukac som coach. Jag tror att dom gjorde mål på mer eller mindre varje skott. 7-1 blev det till slut.
– Jag kommer aldrig glömma när Kenta Nilsson kommer in på isen. Det står 2-1 till tjeckerna i första perioden. Han kommer in i anfallszonen och har helt fritt skottläge. Då vänder han upp i slottet och tar ny fart från egen zon. Hela båset ställer sig upp och skriker ”vad fan gör du Kenta”? ”Det kändes inte rätt”, var det enda han sa när han sen kom in i båset, skrattar ”Ankan”.

”Ankan” är också självkritisk över sin egen insats som ledare i turneringen.
– Vi var för orutinerade för att hantera dom här proffskillarna. När ”Virus” var förbundskapten i Canada Cup 1976 förlorade vi med 8-5 mot Finland helt plötsligt. Jag menar att det hände att vi åkte på sådana här smällar eftersom vi inte hade tillräckligt med kunskap om NHL helt enkelt.

Du personligen får mycket skit i tidningarna, även om du inte såg så mycket av det under tiden du var i Kanada, men hur hanterade du det?
– Jag visste inte ens att man skrev, men jag vet att jag fick mycket skit då. Framför allt för USA-matchen har jag förstått och tjeckmatchen. Mot ryssarna var det domarna som fick skit. Då tog kanadensarna in på jumbotronen att någon där nere behöver glasögon. Domarna tog oss för allting och ingenting för ryssarna.

Anders Parmström coachar Tre Kronor under VM 1982 och 1983, två turneringar som inte gav några medaljer. Men vid OS 1984 i Sarajevo får han vinna ett brons i sin sista turnering.
– Det var svårt med medaljer vid den här tiden. Ryssarna fick du nästan räkna bort. Jag menar att slår man Kanada med 8-1 i en Canada Cup-final har man ett ganska bra lag.

Vad betydde det för dig personligen att få den här medaljen?
– Väldigt mycket. Man ska ha lite klart för sig att det var lite skillnad då. När vi spelade VM var det två grupper med fyra lag i varje grupp. Två lag från varje grupp gick vidare till slutspel. Det kan vara ganska tufft. Ryssarna kan vi, som sagt var, räkna bort. Tjeckerna hade ett väldigt bra lag som sedan vann VM-guldet 1985. Det var samma lag som slog oss i Canada Cup men inga som då spelade i Nordamerika. Alla spelade i Tjeckoslovakien, Igor Liba och allt vad dom hette. Man var överlycklig om man gick till slutspel då. Vi gick till slutspel varje år. Sedan kom Leffe (Boork) in efter mig 1985 och då blev Sverige sexa.
– Turneringen i Sarajevo är jag nöjd med även om vi fick storstryk mot ryssarna (1-10). Vi gjorde en väldigt bra match mot tjeckerna där vi vann med 2-0…

Och framförallt mot Kanada som ni också vinner med 2-0 över.
– Båda dom matcherna var riktigt bra. Förut hade man två möten med alla lagen, men i OS hade vi bara ett möte med ryssarna. Innan matchen pratade vi om att USA gjorde det här 1980 så det vore fan om inte vi också kunde göra det. Vi hade dessutom ett ganska intressant lag där nästan alla blev proffs.
– Ryssarna hade spelat ganska defensivt och kontrat ut lagen. Så vi måste chansa lite, spela offensivt och trycka på. Sedan var vi inte ur zonen på hela första perioden, ha ha…. Dom checkade bort oss totalt. Det rann det iväg och det blev 10-1. Jag var till och med orolig att vi skulle missa medaljstriden. Vi hade 13 mål att gå på mot Västtyskland som hade ett ganska bra lag på den här tiden med Erich Kühnhackl, Udo Kießling och så vidare.
– Det stod 9-0 efter två perioder, men i tredje perioden tittar (Viktor) Tikhonov på mig, garvade och visade ett tecken att nu skulle hans lag ta det lugnt.

Varför fortsatte du inte som tränare efter din tid som förbundskapten?
– Det vet jag faktiskt inte riktigt, men ”Boorken” kom in 1985. Det var bestämt redan vid Tysklands-VM att han skulle in efter mig. Jag hade två år från början, men Richard (Fagerlund) bad mig fortsätta över OS. Jag tyckte att det kunde vara kul att göra ett OS.
– Trots allt får man säga att det gick käpprätt åt skogen för ”Boorken” 1985, vilket var väldigt tråkigt för Leffe. Då skulle man ha en ny förbundskapten efter det. Jag har fortfarande kontraktsförslaget här hemma och jag satt ett par vändor i maj och juni med Kjelle Svensson och Richard Fagerlund på Bosse Tovlands kontor och pratade om hur vi skulle lägga upp det.
– Då hade jag fått jobb i min gamla miljö inom finansvärlden. Jag funderade väldigt mycket på hur jag skulle göra, men jag tackade nej efter midsommar. Sedan gjorde förbundet upp med Tommy Sandlin, men ”Curre Limpan” (Curt Lindström) kom in som en tillfällig lösning och gjorde det fantastiskt bra i Moskva 1986 där man tog silver.
– Jag var aldrig intresserad av att ta något klubblag. Jag hade varit på landslaget och jag kunde inte komma mycket högre, avslutar Anders ”Ankan” Parmström.

---

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Hockeyadeln”

---

TV: Mattias Norström utser de bästa NHL-tränarna genom tiderna