“Alla ville verkligen att det skulle gå åt helskotta för oss”

Han var en av “Percys Pågar” och var med och byggde upp Malmö till att bli ett guldlag. I dagens Old School Hockey berättar Håkan Åhlund bland annat om hur han hamnade i Malmö, ilskan från resten av ligan – och om tiden i landslaget.

Håkan Åhlund var en av flera spelare som var med och byggde upp Malmö till det guldlag man blev under 1990-talet. Åhlund värvades till Skåne från hemmaklubben Örebro av byggherren Percy Nilsson.
– Jag började nog springa på gamla Vinterstadion i Örebro då jag var tio-tolv år. Det var när Örebro var i elitserien. Det var där allt började. Sedan blev det hockeyskola och allt möjligt.
– Hockeyn var ett intresse, men på den tiden var det även fotboll och bandy. Det gick ju in i varandra det där.

Växte du upp i centrala Örebro?
– Nej, jag växte upp en mil utanför Örebro, i Gällersta. Där fanns det en stor bandyplan som alla föräldrar var med och spolade upp. Det var nästan is året runt, höll jag på att säga, men i alla fall så fort det blev kallt.
– Där var det inte någon organiserad hockey eller bandy. Vi spelade på skoj och åkte skridskor mer eller mindre dygnet runt.

När kom du i kontakt med Örebro IK?
– Det var när jag blev A-pojk som det hette på den tiden. Jag var nog 13 eller 14 år då. Först var det ishockeyskolan och sedan vart det Örebro IK.

Hade du några förebilder och idoler i Örebro IK vid den här tiden?
– Det var mycket Martin (Karlsson), ”Krobbe” (Lars-Gunnar Lundberg) och Hardy (Nilsson), som kom i början på 80-talet, som drog upp intresset ytterligare. Men det var även ”Mozart” (Lars Andersson), ”Nalle” (Björn Johansson), ”Kneten” (Kent Andersson) och allt vad dom nu hette.
– Det fanns väldigt många härliga lirare i Örebro. Några fick jag till och med spela med, vilket var kul.

Håkan Åhlund fick göra sin första match i Örebros A-lag säsongen 1983/84 i gamla Division 1. Det blev endast en match som han spelade i A-laget den säsongen.
– Mitt minne är nog så pass bra att jag kan säga att vi mötte Westmannia i Köping den matchen. Lite av derby. Vi hade (Lennart) Källén som tränare dessutom.
– Jag hade fått vara med och tränat med A-laget lite grann då det fattades folk på träningarna. Jag minns att man satt på läktaren och väntade på att någon inte skulle komma. Jag satt där startklar och hoppades på att få vara med, säger Åhlund med ett leende.

Det A-lag Håkan Åhlund kom upp till var mycket profilstarkt. I laget fanns nämnda ”Mozart”, ”Nalle” och ”Krobbe, men även skickliga spelare som bland andra Mikael Holmberg, Nisse Björk, Fredrik Olsson, Lenny Eriksson och Christer Löwdahl. Den sistnämnde för övrigt pappa till lagkaptenen i dagens Örebro, Henrik Löwdahl.
– Det var självklart lärorikt och dom här killarna blev som föräldrar för oss yngre. Det var aldrig några bekymmer att komma in i laget och dom tog hand om oss yngre spelare på ett bra sätt. På den tiden var man gammal då du var 28, 29, 30 år och slutade då mer eller mindre att spela.
– Vi hade delade omklädningsrum vid den här tiden. Jag hamnade i ett omklädningsrum där ”Mozart” satt så där var alltid jargongen hög. Sedan var det lite lugnare på andra sidan där bankman Rolf Ericsson, Christer Löwdahl och några sådana satt.

Kom med i junior-VM: “Ren och skär kalabalik där ute”

Att Håkan Åhlund redan då var en stor talang råder det inga tvivel om. Redan säsongen därpå tog Lars-Gunnar Jansson med honom i det lag som vinner guld i Junior-EM i Frankrike.
– Redan två år tidigare hade jag varit med pojklandslaget och spelat två matcher i Finland (Åbo). När jag var 18 år kom jag sedan med i yngre juniorlandslaget, som det hette. Det året var jag väl egentligen med i alla turneringar. Bland annat var vi i gamla Tjeckoslovakien och spelade ett par gånger.
– Sedan var vi i Frankrike och spelade Junior-EM och där vann vi. ”L-G” var coach. Det var en annorlunda miljö att spela hockey i med en ishall som i princip låg på stranden ute vid havet. Vi mötte Sovjet i den avgörande matchen och den slutade 1-1 (Sveriges mål: Urban Molander framspelad av Håkan Åhlund och Bosse Svanberg).
– Givetvis var det en otrolig kick i karriären att få vara med där. Sedan var jag även med uttagningen för 66:orna (Åhlund är född 1967) till Junior-VM året efter med ”Putte” Carlsson som förbundskapten, men jag åkte ut bland dom sista.

När det sedan blev dags för 67:ornas JVM plockade förbundskaptenen Lars-Gunnar Jansson med Håkan Åhlund.
– Den turneringen spelades i Tjeckoslovakien. Det var den berömda turneringen när man fick släcka ner lyset i hallen för att avbryta ett stort bråk i matchen mellan Sovjet och Kanada.
– Vi var på plats och såg den matchen…

Kanada såg ut att gå mot en klar seger. Då inträffade något som senare betecknades som den värsta skandalen i ishockeyhistorien. En vanlig målvaktsblockering utlöste nämligen ett gigantiskt slagsmål där alla deltog utom reservmålvakterna. Även ledarna i respektive lag började puckla på varandra. Domaren, Hansen från Norge, gav upp och lämnade isen. Slagsmålet höll på 20 minuter och båda lagen diskvalificerades, men resultaten räknades i sluttabellen.
– Från ingenting till att släcka ner hela hallen. Det tog säkert en timme innan man överhuvudtaget tog ett beslut och det var ren och skär kalabalik där ute på isen, skrattar Håkan Åhlund.
– Det mynnade ut i att det blev finnarna som vann Junior-VM och att vi får brons. Det var ett litet smolk i bägaren ändå eftersom vi tyckte att vi skulle vara med där framme och nosa på den ädlaste medaljen. Det var en match som ställde till det för oss, när vi förlorade mot Tjeckoslovakien med 3-4.

Hur minns du själva turneringen?
– Efteråt har jag förstått att vi hade ett väldigt bra lag. Klart att det var mycket snack om att vi inte hade vunnit Junior-VM sedan 1981. Jag minns att vi spöade USA med 8-0 och att det var väldigt många bra spelare med i andra lagen också och som sedermera blev stora stjärnor i NHL (Bland andra: Alexander Mogilny, Sergei Fjodorov, Brendan Shanahan, Darren Turcotte, Theo Fleury, Valeri Zelepukin och Janne Ojanen). Det var en jätterolig turnering att vara med och spela i.

Håkan Åhlund spelade i Junior-VM, men även i Junior-EM, i samma kedja som Bo Svanberg.
– Bosse var en oerhört smart, modern center och var oerhört duktig på att spela pucken och hitta lägena. Vi förstod varandra ganska tidigt.
– Vi följdes åt under hela juniorlandslagstiden. Sedan lockade jag även med honom till Malmö. Vi fungerade bra även utanför isen och har fortfarande en bra kontakt.

Hamnade i Malmö: “Ringde mig en vårdag 1988…”

Åter till Örebro och där Staffan Tholson och Roine Persson tar över som tränare inför säsongen 1985/86. Trots bra lag och nya tränare lyckas ändå inte Örebro ta steget upp i elitserien.
– Ett av dom första åren (1986/87) var det ”Vilda Väsby” som gick på rus i den där kvalserien. På den tiden hade vi en målvakt som heter Håkan Hermansson som kom från Karlstad. Han tappade in en puck från halva banan uppe i Väsby (Örebro förlust 4-5). Det var i andra omgången och det här satte nog prägeln på hela kvalserien.
– Året efter var det Västerås som gick upp. Vi var inte riktigt kompletta, men hade oerhört bra spelare och en bra mix med många unga hungriga spelare som ville fram. Det var synd att vi inte gick upp för det var en oerhörd hockeyfeber i Örebro då.

När ringde Percy Nilsson och vill ha ner dig till Malmö?
– Det var faktiskt en Karlstads-bo som heter Bo Falkman som ringde mig en vårdag 1988…

Vi återkommer till det strax. 

Hur upplevde du hockeymiljön nere i Malmö då?
– Det var helt annorlunda. För det första var hockeyn väldigt ny på kartan där nere. Tidigare var det egentligen bara Rögle som varit hyfsat framgångsrika. Malmö hade kravlat sig upp från Division 2 bara någon säsong innan. Percy var i sina bästa år, strax över 40. Helt tokig och galen, men hade idéer.
– Vi togs om hand som stjärnor. Det var fantastiskt då vi kom till Malmö och vi behandlades oerhört väl. Grabbarna i laget blev som en stor familj.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Percy Nilsson rörde om i hockey-Sverige.

Blev det ”vi mot världen”?
– Ja, det var lite den jargongen som man körde med. Det är klart att Percy inte gjorde sig populär genom att hämta dom spelarna han ville. Det hade inte skett tidigare i samma omfattning. Han åkte runt med sitt checkhäfte, betalade och tog med sig dom killar Malmö ville ha.
– Klart att det vart lite gnissel i andra föreningarna. Varje match var det så att lagen vi spelade mot ville verkligen sätta käppar i hjulet för oss. Det var tufft, men vi fick en stark mentalitet och vi visste att det krävdes att vi skulle klara av det.
– Det var ingen som gillade Malmö. Det var verkligen ingen skröna utan alla ville verkligen att det skulle gå åt helskotta för oss.

Vad det med elitseriemått mätt bra betalt i Malmö eller var det en skröna?
– För mig var det Division 1 i Malmö också inledningsvis, men nog var det bra betalt. Sedan var jag bara 20 år och för mig i den åldern tyckte jag att det var extremt bra betalt.
– Sedan jobbade vi ganska länge vid sidan av hockeyn. Egentligen hela vägen fram till det blev den här Bosmandomen 1995. Innan dess var det eftermiddagsträningar. Vi hade bra förutsättningar. Percy hade en massa fastigheter så vi bodde bra och klubben fixade jobb åt oss.

“Det var vi mot resten”

Två som Håkan Åhlund snabbt blev nära vän med var Mats Lusth och Peter ”Pekka” Lindmark.
– Jag och Håkan umgicks hemskt mycket. Han var en fruktansvärt duktig hockeyspelare, men det hängde mycket på humör och vilja. Jag tycker att han kastade bort lite av sin hockeykarriär, men var ändå en väldigt duktig hockeyspelare. I och med att Mats var i väg under några år blev det att jag mer umgicks med Håkan. Vi var som ler och långhalm där under några år, men såklart att jag umgicks mycket även med Mats, berättar Peter Lindmark för hockeysverige.se.

Åter till Håkan Åhlund och hur han kom att hamna i Malmö hos Percy Nilsson:
– På våren 1988 ringde Mats Lusth från Karlstad och sa att han skulle till Malmö. Då hade han och Pekka skrivit på. Han hade utflyttningsfest i sin lägenhet som han bjöd in mig till. Jag hade ännu inte fyllt 20 år då, men det var första gången jag träffade honom.

– Det var aldrig så att jag var klar för Färjestad innan, men jag hade varit och pratat med Kent-Erik Andersson som då var sportchef där. Mats fick reda på att jag varit hos Kent-Erik. Sedan gick allt snabbt och i samband med det hjälpte Bosse Falkman, som var allt i allo till Percy, mig med allt omkring. Man sa att även Håkan Nordin skulle dit liksom Mats, Pekka och några till. Så blev det Malmö i stället för Färjestad.

– Jag visste ingenting om Percy Nilsson, men han ringde en söndagsmorgon. Då var han bara 40 år. Han sa att det skulle bli hockey i Skåne och hört att jag skulle dit. Mats var den som då hade dragit i gång något från Karlstad. Jag hade varit i Örebro under många år där vi som lag dansat på linan för att gå upp, men inte lyckats. Då kändes Malmö som en väldigt rolig grej och utmaning att ta sig an. Det var ändå att resa tillbaka några år jämfört med Örebro eftersom det inte fanns allt i Malmö på den tiden.

– Fotbollen blev tvåa eller trea i stan samtidigt som det blev en hysteri kring hockeyn. I början vi spelare fick tala om för folket i klubben vad som fattades. Det hade vi såklart folk till och som hade varit på en ännu högre nivå än vad jag var på den tiden. Tommy Theorin var lyhörd och Percy var i sin ”prime” så det satt aldrig fast.

– Mats, jag och Pekka blev tajta snabbt. Jag, Pekka och Tommy Mörth bodde i samma hus. Mats bodde på gatan bakom. Vi var lite samma skrot och korn på något sätt. Vi gillade det glada livet som var då, men alla var också väldigt ”på” då det drog ihop sig. Efter första säsongen fattade nog Timo att vi var ett speciellt gäng. Det kanske låter lite löjligt, men det var verkligen vi mot övriga Sverige. Det här var en bild Percy hade målat upp. Vart vi än kom var vi avskydda och det tyckte vi var roligt.

– Vi var ett gäng som var runt 20, 21 år, Bosse Svanberg, Johan Sälle och några ytterligare. Andra var mittemellan i åldern och sedan var det gamlingarna med Tommy Mörth, Pekka Lindmark och Matti Pauna som egentligen bara var 30 år.

– Klart att vi inte ska prata alkohol, men på den tiden fanns det inga mobilkameror. Vi tränade så hårt man kunde vid den tiden och spelade matcher på onsdagar och söndagar. Då fanns det lite tid att återhämta sig. Samtidigt var Percy väldigt noga med att alla skulle jobba halvtid, vilket dom flesta gjorde i början. När jag flyttade ner började jag på Folksam och sedan jobbade jag på Radio Malmöhus. Det var en härlig gemenskap i det här gänget, men den kom inte bara av shotkvällarna på stan utan även att det var vi mot resten. Alla hade samma mål, att gå upp.

Vann SM-guld – andra säsongen i Elitserien

Säsongen 1989/90 tog Malmö klivet upp i elitserien.
– Vi förlorade inte en enda match efter ordinarie tid den säsongen. Vi var oerhört kompletta och mitt starkaste minne från den säsongen är match tre mot Modo (Allsvenska finalen). Det står 3-2 och en och en halv minut kvar. Det är champagne och folk som springer omkring och jublar. Sedan kvitterar Modo när det är en minut och 18 sekunder kvar (Kent Lantz).
– Sedan spelar vi en och en halv period ”sudden” innan Raimo (Helminen) avgör. Det var såklart kulmen på en helt fantastisk säsong.

Malmö gjorde sedan något unikt då man redan andra säsongen i elitserien vann SM-guld.
– För det första hade vi han där bak, ”Pekka” (Lindmark), som var helt magisk. Bara det att vi hade honom där bak gjorde att alla vi andra agerade på ett annorlunda sätt. Det kändes som att han tog i princip allt.
– Vi hade landslagsspelare i varje formation. Bland annat hade vi en fjärdekedja i någon match med Matti Pauna, Mats Hallin och Patrik Sylvegård. Det var helt fantastiskt vilka spelare vi hade. Sedan var det åldersstrukturen i laget med Raimo Helminen, Mats Näslund, Daniel Rydmark, Roger Hansson och så vidare, vi hade en väldigt bra mix.

Man pratar ofta om att Malmö värvade färdiga spelare, men det var även flera spelare som blommade ut när dom kom till klubben. Exempelvis spelare som Roger Hansson, Roger Öhman, Roger Nordström, Daniel Rydmark och inte minst Håkan Åhlund.
– Visst var det så. Det var många som blommade ut i Malmö.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Mats Lusth och Håkan Åhlund var två av Malmös guldkillar.

Coach för Malmö båda guldåren, 1992 och 1994, var Timo Lahtinen.
– Vi brukar skämtsamt säga när vi spelare träffas att det kan inte ha varit så svårt att ha haft oss. Det var väl bara att kasta in en puck så fixade sig resten. Men Timo fick alla att känna sig delaktiga på något sätt. Han var bra på att låta oss sköta det där själv tills det rann över lite grann. Då gick Timo in och styrde upp det. Han var ingen mästaristränare eller liknande.
– Sedan hade vi ett lag med starka individer och personligheter som ”Pecka” Lindmark, Mats Lusth, Peter Andersson, Mats Hallin, Peter Sundström… Vi drev i princip laget själva. Han lät oss också göra det. Jag måste säga att han gjorde det bra.

Guldet 1992 vann Malmö efter att ha besegrat Djurgården i finalspelet med 3-2 i matcher. Den tredje av finalerna avgjordes för övrigt av Håkan Åhlund i förlängningen.
– Jag tror att dom tre första matcherna gick till sudden. Båda dom två första matcherna var målsnåla och jag tror att det slutade 2-1 och 1-2.
– Den tredje finalen fick jag, som sagt var, avgöra. Det var en retur som kommer ut från sargen. Det här var drygt tre minuter in på sudden. Tommy Söderström slajdar eller ramlar så jag kan lägga in pucken. Klart att det var jätteskönt.
– Att vi sedan fick avgöra på hemmaplan på det sättet som vi gjorde var naturligtvis helt fantastiskt. Där bröt vi lite av Djurgårdens dominans som dom hade haft under flera år. Det är lite kul när jag nu tränar Pantern i Malmö tillsammans med ”Lillis” (Stephan Lund) så pratar vi ofta om det här eftersom han och Lasse Falk var tränare i Djurgården då.

Mötte en ung Peter Forsberg: “Han var exceptionell”

Säsongen efter missade Malmö guldet, kanske för att laget hade lite för stort fokus på att vinna Europacupen. Något som man också gjorde efter att ha besegrat Dinamo Moskva i finalen efter straffar.
– Vi var kanske lite tomma efter nyår då vi hade vunnit Europacupen mot Dinamo. Det var nog lite belåtenhet, lättnad eller vad man ska säga. Vi tog lite för enkelt på det och åkte sedan ut i semifinal mot Brynäs i SM-slutspelet. Vi var inte riktigt där mentalt och gör inte något mål på Brynäs i någon av våra bortamatcher. Det var en riktig avklädning, men jag fick i alla fall spela VM den säsongen.

Var det samma känsla när ni vann SM-guldet 1994?
– Ja, det tycker jag nog. Framför allt eftersom vi var nere i en riktig brygga efter match två då vi hade förlorat i ”Ö-vik” efter ”sudden” (Peter Forsberg avgjorde). Efter den matchen ledde Modo med 2-0 i matcher. I match tre vinner vi med 7-1 hemma och jag får göra ett mål. Match fyra vinner vi med 3-1 uppe i ”Ö-vik” och jag får göra två mål. Då kände vi att det var klart.
– Modo hade ett ungt skickligt lag med ”Foppa”, Markus Näslund och så vidare, men efter att vi hade vunnit vår första match hemma var Modo små faktiskt.

Hur upplevde du en 18-årig Peter Forsberg vid den här tiden?
– Han var exceptionell, otroligt bra, stark, envis och tjurig. Allt som har karaktäriserat honom och hans karriär som hockeyspelare. Han är absolut en av dom största.

Håkan Åhlund spelade i Malmö fram till och med säsongen 1996/97.
– Säsongen 1994/95 åkte vi ut mot HV71 som sedan gick och vann. Då hade vi också ett bra lag, men då hade vi den dummaste tränare jag någonsin haft, Hannu Jortikka. Han fick inte laget att jobba för honom och jag skulle nog vilja påstå att det var uppror.

Hur upplevde du det här upproret?
– Ofrånkomligt blev det snack om honom i omklädningsrummet. Vi ledde med 2-0 mot HV71 men sedan vände dom och vann i tre raka matcher. Han hade konstiga uttalanden om saker och ting.

Blev kapten direkt i Timrå

Säsongen 1997/98 flyttade Håkan Åhlund till Finland. Där inleder han säsongen i JypHT för att sedan avslutade densamma i Ilves.
– Jag var på väg bort redan 1995. Jag sa till Percy då, jag hade två år kvar på kontraktet, att det inte fungerar med Hannu och att jag kände att jag hade haft många fina år i Malmö och kunde gå nu om han släppte mig. Det vägrade han och i samband med det fick Hannu gå. Det var ju inte bara jag utan det var flera som satte sig emot att Hannu skulle bli kvar som tränare. Nu vart det två år till även om det hade varit bäst om jag hade fått gått redan då.
– Att det blev Finland sedan var av en speciell anledning. Jag hade skrivit på för Düsseldorf i tyska ligan, men dom gick i konkurs sent på sommaren. Då fixade Olle Öst till så att jag kom till Jyp i Jyväskylä. Det var bra där med ordentlig träning och så vidare. Vi missade slutspelet och då släppte man mig till Ilves där Raimo (Helminen) var eftersom han hade flyttat hem till Tammerfors.

Var Raimo Helminen involverad i själva övergången?
– Ja, det var han. Då jag kom dit tog jag även med mig ”Burra” (Robert Burakovsky) som kommit en månad tidigare till Jyväskylä. Den säsongen fick vi spela final med Ilves mot IFK Helsingfors, en finalserie som vi tyvärr förlorade.

Säsongen därpå flyttade trots allt Håkan Åhlund till Tyskland. Ny klubbadress för den 31-åriga forwarden blev Augsburger. Där kom han att stanna under tre säsonger.
– Gunnar Leidborg tränade Augsburger och efter säsongen i Finland kände jag för att åka till Tyskland och testa där.
– Första säsongen i Tyskland hade jag Gunnar. Sedan fick han gå och in kom en kanadensare (Bob Manno) som vi hade under en säsong. Sedan kom det ytterligare en ny tränare säsong tre (Daniel Naud). Då ringde jag Gunnar och han plockade mig till Oberhausen under säsongen där han var tränare. Den säsongen gick Oberhausen till slutspel för första gången.
– Efter det skev jag två nya år med Oberhausen, men även dom gick i konkurs. Då tog ”Peo” (Larsson) mig till Timrå under novemberuppehållet. Peo fick sparken och då kom i stället ”Molla” (Lars Molin) in. Då var även ”Zäta” (Henrik Zetterberg) i Timrå.

Håkan Åhlund utsågs omgående till kapten i Timrå.
– ”Zäta” var 19 år och kapten då jag kom dit. Vi tyckte att det var dags att släppa lite från hans axlar då. Han var redan då en jättetalang men en helt annan typ av spelare jämfört med ”Foppa”, ”Sudden” och dom här. Oerhört skicklig, bra balans och spelsinne.
– Vi grejade kontraktet i elitserien med Timrå vilket egentligen var målet. Efter det följde jag med ”Molla” till Norge (Storhamar). Där blev jag i en och en halv säsong. Den andra säsongen avslutade jag med några månader i Malmö.

Återvände till Malmö: “Hade alltid velat komma tillbaka”

Under Håkan Åhlunds andra sejour i Malmö, säsongen 2003/04, spelade han åtta seriematcher och tio kvalseriematcher med sin gamla klubb under coachen Stephan ”Lillis” Lundhs ledning.
– Efter nyår den säsongen pratade jag lite med Malmö som höll på att trilla ner i kvalserien då. Jag hade en axelskada då jag kom till Malmö och spelade egentligen bara två eller tre matcher där innan jag slog upp den.
– Efter det flyttade jag hem till Örebro när Micke Fahlander började sin resa med klubben.

Hade du chansen att stanna kvar i Malmö?
– Nej. Jag hade alltid velat komma tillbaka till Malmö, men den andan som fanns tidigare var borta då.

Hur var det att komma från norska ligan till elitserien vid den här tiden?
– Det var inte direkt tuffa matcher varje vecka i Norge. Då kanske det var tre eller fyra lag, Vålerengen, Storhamar och några till, som var bra. Jag fick spela mycket och när du är utomlands blir det en press på dig att du hela tiden måste leverera och vara bland dom bästa hela tiden. Annars får du höra det direkt.

Håkan Åhlund kom att spela 49 A-landskamper. Debuten skedde i juni under Goodwill Games. Förbundskapten för Tre Kronor var då Conny Evensson.
– Det var fantastiskt roligt. Jag debuterade i Forssa mot Finland. Vi slutade trea i turneringen efter att ha blivit utslagna av Sovjet i semifinalen. Sedan slog vi Kanada i matchen om tredjeplatsen. Det var en turnering som var helt hysterisk. Mats Sundin hade just kommit fram som ett jättelöfte och hade säsongen innan spelat några A-landskamper. Jag var även med på ett träningsläger i Lillehammer där vi spelade mot Norge i tre matcher.
– Conny Evensson var en helt annan typ av tränare mot det jag var van vid från Malmö. En oerhört varm och snäll människa, men dom svarta ögonen var inte roliga att se.
– Det var fantastiskt roligt att få vara med eftersom det var väldigt svårt att komma med i landslaget vid den här tiden. Man hade sina block där det var Djurgården-, Färjestad- och Leksandsspelare.

Du är med nästan alla landskamper den här säsongen, 1990/91, men du får inte åka med till VM i Åbo där Sverige vann guld, var det en stor besvikelse?
– Klart att just i den stunden då man inte får åka med är det tråkigt. Jag spelade ganska många landskamper mellan 1991 och 1993 och det här gjorde nog bara att jag satsade ännu hårdare för att komma med till nästa turnering.
– Visst var det en besvikelse att jag inte kom med till VM 1991. Jag var en av dom sista att få kliva av truppen och jag var sist ut innan OS i Lillehammer 1994.  Idag kan jag säga att jag inte var tillräckligt bra helt enkelt.

Petades i sista stund från OS: “Med facit i hand så gjorde dom helt rätt”

Vid VM 1993 i Tyskland, då Curt Lundmark och Pär Mårts tagit över som förbundskaptener, fick Håkan Åhlund chansen att åka med. Men det blev bara spel i ett par perioder och mest bänknötande för Malmöspelaren.
– Jag fick spela mot Schweiz och den matchen förlorade vi (4-6). När man är med under en så pass lång period som ett VM är känner man sig ändå delaktig. Sedan ville jag självklart spela.
– Det var inga träningar mellan matcherna och ser jag på det så här i efterhand så var det ganska taskigt att låta mig och Stefan Larsson hoppa in och spela en match. Det var inte så att någon körde extra med oss för att vi skulle vara redo för match.

En viss skillnad upplevde också Håkan Åhlund att det blev i Tre Kronor när Curt Lundmark tog över som förbundskapten efter Conny Evensson.
– Som personer är det skillnad mellan Conny och Curre. Vi fortsatte egentligen på samma sätt, men Curre hade inte riktigt samma auktoritet som Conny.
– Det var ett ganska tacksamt läge under den här perioden att vara förbundskapten. Det vet jag att Conny och Curre själva har sagt. Det var många riktigt bra hockeyspelare i sina bästa år. Det gällde också att ha lite tur och få dom bästa tillgängliga.

Curt Lundmark och Conny Evensson.

Inför OS i Lillehammer fick Håkan Åhlund, men även Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist, beskedet att det inte skulle bli något spel för honom.
– Den som tog min plats var Niklas Eriksson. Det var för att han och Jonas Bergqvist hade spelat tillsammans i klubblaget och med facit i hand så gjorde dom helt rätt, säger Åhlund med ett lätt skratt och fortsätter:
– Sverige vann guld båda gångerna när jag fick kliva av, men jag fick i alla fall vara med och vinna ett silver.

Tackade du nej till någon VM- eller OS-turnering?
– Jag har aldrig tackat nej till Tre Kronor. Däremot tackade jag nej att åka till Vancouver. Dom ville att jag skulle åka, men då hade jag precis blivit uttagen till Goodwill Games. På den tiden ville man först visa upp sig i Tre Kronor och då fick NHL-lagen vänta.
– Det var inga större protester från Vancouver. Jag sa att jag satsade på Tre Kronor och inte ville åka. Jag var inte intresserad av att hamna i ett farmarlag utan jag ville verkligen spela till mig en plats i Tre Kronor. Jag ångrar inte det och jag ångrar egentligen inga beslut i min karriär. Jag har haft förmånen att spela med och mot fantastiska spelare och anser att jag har haft en bra karriär.

I en intervju i oktober 2022 med hockeysverige.se:s Simon Eld berättade Håkan Åhlund om en mardröm som drabbade honom och familjenfamiljen även av en tragisk händelse.
– Min äldsta son gick bort för några månader sedan. Det är vad det är. Det är tragiskt när ens barn går bort före en själv. Det är jobbigt, så är det. 
– Man måste lägga energin på de som är kvar. Hur det än är så tuffar vardagen vidare ändå. Jag pratar med nära och kära, och får ventilera de tankarna jag har. Så jag tar steg varje dag. Även om det självklart har varit en tuff period i Håkans liv berättade han om hur han har försökt se det positiva i den situation som uppstod när han fick kliva bort från båset i ishallen och prioritera annat.
– Jag har fått vara väldigt mycket med min dotter. Det är inte så ofta man får möjligheten att vara det, så det var egentligen ingen fråga för mig.

Idag coachar Håkan Åhlund danska Rungstedt

I boken ”Översten från Orsa” kan ni läsa mer om Håkan Åhlund, Mats Lusth, Peter Lindmark med fleras tid i Malmö. Boken kan beställas här!