Därför slutar guldmålvakten: ”Kände skam”

Känslorna började krypa på honom redan under den gångna säsongen.

På väg till ishallen för träningarna med Almtuna började Viktor Andrén, 32, ställa några tuffa frågor till sig själv. Är det här värt det? Gör jag detta för att jag är bra på det eller för att jag brinner för det? Åker jag till hallen för att jag vill spela eller vill jag bara åka härifrån?

Till slut blev det sistnämnda starkare.

– Då kände jag att det här är nog inget jag vill hålla på med längre, säger Andrén och tystnar kort:
– Det var svårt att acceptera att det var dessa känslor som smög sig på.

”Stor lättnad över att inte behöva brottas med dessa känslor längre”

I tisdags meddelade 32-åringen att han tagit beslutet att lägga plockhandsken på hyllan. Efter en vår och sommar där han själv säger att han haft svårt att erkänna för sig själv vad han egentligen känt, och där han initialt trodde att det bara kunde ha att göra med hans grubblerier kring sina prestationer, föll bitarna till slut på plats och beslutet att avsluta elitkarriären som 32-åring fattades. Infann sig en känsla av lättnad?

– Nej, jag kände skam. Det här var känslor som hade börjat komma redan under säsongen, men då kände jag ett ansvar gentemot Almtuna och mina lagkamrater att göra mitt bästa trots vad jag kände i stunden. Jag ville inte vara den som skulle svika laget och föreningen, säger Andrén och fortsätter:
– När säsongen tog slut kände jag en stor lättnad över att inte behöva brottas med dessa känslor längre. Sedan hade jag någonstans en plan under sommaren att ge det en till chans och se mig om för ett roligt äventyr. Ju längre sommaren har gått och ju mer hockeyn dragit i gång igen så har jag dock fått erkänna för mig själv att intresset inte är kvar.

Har du något bra svar på varför du tror att intresset försvunnit?
 – Jag har ställt mig den stora frågan några gånger: fanns ens intresset och kärleken där från första början? Eller har det blivit så att det föll mig bra och naturligt tidigt? Jag har ju inte gjort något annat i mitt liv. Jag har haft förmånen att vara professionell direkt efter J20 – har det helt enkelt varit så att det bara har rullat på för mig? Om jag hade stött på mer motgångar tidigt, hade jag fortsatt så länge som jag nu gjorde? De frågorna har jag inte riktigt kunnat svara på ännu.

Viktor Andrén om succévåren 2018: ”Fick en falsk trygghet"

Viktor Andrén hade vad som kan beskrivas som en raketresa under sina första år i karriären. Efter att ha tillbringat två år i Växjös juniorganisation tog han steget till den dåvarande Hockeyettan-klubben Pantern under sin första säsong som senior. Där gjorde han, tillsammans med sina lagkamrater i Malmöklubben, stor succé och säkrade en sensationsartad uppflyttning till Hockeyallsvenskan.

– Det är minnet som sticker ut allra mest för mig under min hockeykarriär. Jag åkte ned till Malmö på ren chans och såg det i stunden som en krislösning. Året dessförinnan hade laget kvalat nedåt, men vi fick in några spelare och ”Lillis” Lundh som tränare och det slutade med att vi gick upp till allsvenskan. Den bedriften var helt otrolig. Det var också det första jag gjorde i min seniorkarriär – och tre år senare vann jag SM-guld. Det gick väldigt fort för mig i början, konstaterar Andrén.

Målvakten kontrakterades av Växjö mindre än ett år efter att han lämnat klubben och tillbringade sedan ytterligare en säsong på lån i Pantern, innan han tog klivet till Växjö och SHL. Under sin andra säsong i SHL blev Andrén svensk mästare med ett Växjö-lag som dominerade ligan och där Andrén själv loggade en räddningsprocent på smått osannolika 99,1 procent på fem matcher i slutspelet, med bland annat tre hållna nollor i finalserien mot Skellefteå.

Andrén stannar upp vid den tiden i sin karriär.

– Den korta tiden har förföljt mig, både i positiv och negativ bemärkelse. Någonstans fick jag en falsk trygghet och kände där och då att jag också förtjänade mer. Jag hade Viktor Fasth, som då var en av de bästa målvakterna utanför NHL, framför mig och tog inte det tillräckligt ödmjukt. Jag kände att jag satt fast och blev stressad, i stället för att kanske zooma ut lite och fokusera på att lära mig. I stället var jag missnöjd över att jag inte lyckades ta förstaspaden säsongen efter SM-guldet och såg allt som ett misslyckande. I dag hade jag velat att jag hade haft en annan approach och förstått att det där slutspelet bara sträckte sig över fem matcher för min del. I stället kände jag mig, där och då, nästan lite orättvist behandlad.

”Frågade mig själv: vad är det för fel?”

Under våren 2018 rapporterades det om NHL-intresse för succémålvakten, men någon flytt över Atlanten var aldrig nära eller ens aktuell för Andrén.

– Det var mest spekulationer. Det ser väl alltid bra ut när man gör det bra i en finalserie, men det är klart att det inte dyker upp något då det bara handlar om fyra matcher och ett inhopp. Hade det gått ett helt slutspel och om jag hade haft ett större ansvar under säsongen, då hade det kanske varit aktuellt, men det fanns andra som också såg att arbetsprovet var på tok för litet.

Under sin karriär vann Andrén ett SM-guld med Växjö och säkrade avancemang till SHL med Djurgården samt avancemang till Hockeyallsvenskan med Pantern. På sätt och vis har han vunnit allt man kan vinna på elitnivå i Sverige – trots att han enligt honom själv aldrig riktigt haft en drivkraft att vinna.

– Drivet att tävla och stå som vinnare var inte det starkaste – och det har det aldrig varit för mig, har jag kommit fram till. Jag brann mer för att utvecklas och bli en bättre målvakt än att stå som segrare i slutändan. Jag fick vinna en del under min karriär, men jag kände aldrig den här euforin när det väl hände och frågade mig själv: vad är det för fel? Varför känner jag inte mer?
 – De här dagarna har inte varit överväldigande bara för att jag lyckats vinna, utan det har snarare varit processen att jobba på småbitar för att utvecklas som har varit roligare. Jag har kommit fram till att den känslan kan jag få vad jag än tar mig an.

Byter bana: ”Finns ett intresse för den branschen”

Nu är Andréns plan att byta bana och lämna hockeyn bakom sig. I dag bor Andrén tillsammans med sin fru och parets dotter i Stockholm där man trivs och planerar att stanna.

– Jag försöker ta mig in i bank-, finans- och försäkringsbranschen. Det finns ett intresse för den branschen från min sida, men sedan är det en tuff arbetsmarknad. Jag sitter inte på någon högskoleutbildning, utan får försöka få till något ingångsjobb via kontakter. Det har varit tufft, men jag försöker få kontakt med personer som kan se bortom arbetserfarenheter och utbildning. Jag har andra erfarenheter att komma med i stället. Sedan har det ju varit en sommar då jag inte varit helt säker på vad jag vill göra och det har varit semester och annat, så det är väl först nu i höst som jag får se vad som väntar.

Några planer att ha kvar en fot inom ishockeyn finns inte hos Andrén. Inte just nu, i alla fall.

– Intresset för sporten finns, som sagt, inte kvar i dagsläget. Jag vill se vad annat som livet har att erbjuda än ishallar. Samtidigt har jag lärt mig att aldrig säga aldrig. Det har jag fått äta upp några gånger tidigare, så därför säger jag att vi får väl se vad som händer. I dag är dock hockeyboken ganska stängd och jag vill testa på något annat ett tag framöver.