NHL-tränaren som blev en tv-ikon

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Pierre McGuire har gjort sig känd i Nordamerika som NHL-tränare och tv-profil. Han har även spelat hockey, främst på collegenivå. Nu har han klivit in i Elite Prospects organisation. Hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY slog sig ner med McGuire för en intervju om hans karriär som spelare, coach och TV-profil. På eliteprospects.com står det att han dessutom är både kanadensare och amerikan…

– Jag är både och. Född i USA, men växte upp i Kanada. Mamma (Sally) är fransyska och pappa (Rex) amerikansk-irländare, säger Pierre McGuire med ett leende innan vi kommer in på hur hans intresse för hockey tog fart.
– Antagligen var det då jag var tre eller fyra år. Jag älskade hockey. Första matchen jag såg var i gamla Madison Square Garden 1965. Då såg jag Montreal Canadiens spela mot New York Rangers.
– Det var ljudet, lukten, just att Canadiens mötte Rangers och att det var så intensivt. Jag var där med min farfar och jag blev förälskad i spelet. Det var helt otroligt och är mitt första minne från hockeyn.

När började du själv spela hockey?
– Då kan jag ha varit fem eller sex år. Vi bodde då i Mount Royal, Montréal. Tiderna var lite annorlunda då. Vi hade inte så många resor till olika lag. Det största för oss var att få åka till Quebec Tournament.
– Man behövde kvala för att komma med dit, men det lyckades aldrig vårt lag göra. Så mitt bästa minne från Quebec Tournament är när min son (Ryan) spelade där, skrattar 64-åringen.

Hur var du som hockeyspelare?
– Jag tror att jag var okej och var över i Europa och spelade professionellt. Sedan skrev jag på för New Jersey Devils, men blev skickad till juniorcampen.
– Jag pratade en lång stund med Marshall Johnston som var ”Director of Player Personnel” vid den tiden. Marsh sa till mig att han trodde att jag bara skulle få hålla till i de mindre ligorna och kunde inte se att jag hade möjligheten att bli en etablerad NHL-spelare.
– Det var också därför jag ville försöka bli coach. Jag hade en stor målsättning och det var att komma till NHL, så jag bytte från att vara spelare till coach.

Spelade i Nederländerna

Pierre McGuire tillbringade fyra år som spelare på Hobart College.

– Jag gillade college i USA och älskade att spela hockey, men jag höll på med flera sporter. Bland annat spelade jag amerikansk fotboll på universitetet, men även baseboll. Så jag spelade tre olika sporter på universitetet, vilket inte var så lätt.
– Antagligen var det inte heller bra för min kropp, men det var okej ändå och hockeyn var och har alltid varit min favoritsport. Jag gillade intensiteten och kamratskapet. Hockeyn är en sport där 20 lagkamrater kommer nära varandra. Amerikansk fotboll separerar laget på ett annat sätt. Du har killarna som spelar offensivt. Sedan är det de som spelar defensivt eller ”special teams”… Den ena delen vet inte vad den andra gör, men i hockey måste alla veta allt om hela spelet.

Säsongen 1983/84, vilken blev hans sista som spelare, tillbringades i Nederländerna med spel för Smoke Eaters Geleen.

– Tro det eller ej, men det är ett historiskt lag. Förr i tiden var Nederländerna väldigt bra på hockey och med i OS. Folk glömmer det. Det var många nederländsk-kanadensare i ligan som hade kunnat spela var som helst i Europa och göra det riktigt bra.
– Klubben såg mig spela, tog över mig dit och sedan skrev jag kontrakt. Det var en bra tid och det var så många nederländsk-kanadensare där, Andy Tenbult, Jamie Conroy, Dave Bell…
– Vi hade även någon slovak och några tjecker som tagit sig dit trots att muren fortfarande fanns. En av dem var Jiri Anton. Jag kommer aldrig att glömma honom. Han var en så bra spelare. Efter den säsongen skrev jag på för New Jersey, men förstod att jag inte skulle komma till NHL. Jag kunde ha åkt tillbaka till Europa, men bestämde mig, som sagt var, för att satsa på att bli coach.

Hur trivdes du vid sidan av rinken i Nederländerna?
– Det var en otrolig upplevelse. Vi spelade tre matcher i veckan och hade alltid ledigt på måndagarna.
– Efter matcherna på lördagen eller söndagen satte jag mig på ett tåg och åkte till Tyskland, Paris… Jag gjorde historiska resor och lärde mig mycket. När du håller på med så mycket idrott som jag gjorde har du annars inte chansen att göra så mycket annat på grund av all träning.
– Nu passade jag på att lära mig mycket om olika saker i Europa. Det har hjälpt mig mycket eftersom jag varit över här så många gånger som scout.

Så hamnade han i Pittsburgh

Du valde att börja jobba som coach för framför allt unga spelare, vad låg bakom det beslutet?
– Jag har alltid tyckt att det varit viktigt att ge tillbaka. Jag har älskat hockeyn. Den har gett mig så mycket utbildning och gjort att jag fått se olika delar av världen.
– Om du växte upp i Kanada, som jag gjorde, var hockeyn större än livet. Speciellt i Montréal. Sedan gick jag i skolan i USA och där var inte hockeyn i närheten av lika stor, så jag har alltid velat stötta hockeyn så att den växer där. Många människor har hjälpt mig under åren så det kändes bra att få ge tillbaka.

Inför säsongen 1990/91 hörde Pittsburgh av sig till Pierre McGuire.

– Jag coachade på St. Lawrence University, vilket är ett stort universitet, och vi hade ett väldigt bra lag.
– Säsongen var över och killarna hade åkt hem från campus, så jag hade varit ute och spelat golf. När jag kom tillbaka till min lägenhet var det en presskonferens på TV med Craig Patrick, Bob Johnson och Scotty Bowman. De hade just blivit anställda av Pittsburgh. Det här var efter säsongen 1989/90. Min hemtelefon ringde efter presskonferensen. Jag svarade:
– ”Hej, Scotty Bowman.”
– ”Hej, Scotty, hur är läget?”
– Jag kände Scotty sedan tidigare då hans dotter gått på St. Lawrence. Han hade varit där och sett några av våra matcher och träningar eftersom han jobbade för Hockey Night in Canada.
– Han ville prata med mig om huruvida jag ville komma och jobba för Penguins. ”Vi har en flygbiljett för dig i morgon i Ottawa. Kör dit, ta planet så möter jag dig i Toronto och sedan flyger vi till Vancouver för 1990 års draft.”

I första draften tingade Pittsburgh en av världens bästa spelare genom alla tider.

– Vi draftade Jaromir Jagr som den femte spelaren i hela draften. Jag glömmer det aldrig. Owen Nolan var etta, Peter Nedved tvåa, Keith Primeau trea och Mike Ricci fyra. Sedan var Jagr femma. Vi fick den överlägset bästa spelaren.
– Det här förändrade Penguins, men också mitt liv och min karriär. Vid draften 1991 tog vi Markus Näslund, som också var ett bra val, vilket hela organisationen tyckte. Markus och Peter Forsberg var så bra tillsammans i MoDo.
– Att Forsberg blev draftad före Näslund berodde på att alla trodde att det var han som låg bakom allt, men sanningen är att Markus också var en väldigt bra spelare.

Hade både Lemieux och Jagr

Hur upplevde du Jaromir Jagr som person och hockeyspelare?
– Fenomenal. Jag hade aldrig någon tråkig dag med Jaromir. Jag vet att det finns historier om honom, men han var en som alltid jobbade hårt. I dag jobbar alla med styrketräning och workout, saker som han gjort sedan han var 18 år.
– En som hjälpte Jaromir mycket var en kille som heter Rick Kehoe. Rick hade gjort 50 mål under en säsong och hade tidigare spelat i Pittsburgh. Nu var han en av lagets assisterande coacher. Det största med Jaromir var ändå att han hade så mycket passion för att spela.
– Jag har aldrig sett någon spelare stanna längre på isen än vad han gjorde. Han hörde hemma på isen och det var otroligt att se. Jag kan egentligen inte förstå att han fortfarande spelar, men jag borde inte bli överraskad, skrattar Pierre McGuire.

I Pittsburgh spelade även en viss Mario Lemieux.

– Det finns en härlig historia från träningscampen 1991. Vi hade delat upp laget där ena halvan åkte till New York för en träningsmatch. Jag tog den andra halvan av laget till Colorado där vi satte upp ett träningsläger.
– Vi kom två timmar sent med planet. Vid den här tiden fanns det inga mobiltelefoner, men när jag kom av planet ringde jag och frågade om vi ändå skulle träna. Scotty Bowman och Craig Patrick svarade att vi skulle träna, så jag behövde få ut killarna på isen.
– Jag ville inte starta något trubbel, så jag gick till Mario. ”Vi har ett problem här. Chefen vill att vi ska träna.” ”Om du fixar mat lovar jag att vi kommer att träna.” Vi tog in alla killar i bussen och åkte till McDonald's. Alla fick hamburgare och pommes frites. Sedan tillbaka in i bussen för att åka och träna.
– Om du frågar vilken av spelarna som helst som var där – Kevin Stevens, Joe Mullen, Larry Murphy, Paul Coffey… Alla som i dag är Hall of Fame-spelare – sa de: ”Wow, det är otroligt hur bra den här killen är.” Han var skrämmande bra.
– Han var den mest noggranna killen när det kom till detaljer som jag någonsin mött. Han gjorde ett mål i numerärt underläge mot Boston och Ray Bourque. Ulf Samuelsson satt framför mig i båset. ”Ulfie” vände sig om efter målet och sa: ”Jag kan inte tro att han just gjorde det där.” Raymond var otroligt bra, men Mario gjorde att han såg ut som en medelmåttig spelare. Det var otroligt.
– Jag har inget ont att säga om Mario och hans passion för att vinna var galen.

Pittsburgh vann Stanley Cup

Vad var det speciella med det här laget som vann både 1991 och 1992?
– Det är en bra fråga. Bob Johnson var den som startade allt. När han kom från USA Hockey införde han det här med att vara en familj. Allt handlade om att göra det ”the Penguin way”. Han fick alla att tro på och lita på varandra. Han var otrolig.
– Jag kommer ihåg det första träningslägret. Alla sa: ”Vad gör han, alla galna övningar?” Man hade aldrig sett något liknande tidigare. Spelarna kom efteråt och sa att det var otroligt och skulle göra vårt lag bättre.
– Redan från första träningen tyckte spelarna att han var rätt tränare för laget. Han var så bra och positiv. Han gjorde det roligt att gå till jobbet. I NHL kan det vara hårt eftersom alla är just så hårda, men han gjorde att det blev roligt.
– Jag kommer ihåg när vi spelade sista matchen för säsongen mot Rangers i New York. Samtidigt spelade New Jersey mot Washington. ”Du kan åka och se den matchen. Sedan kan du rapportera om matchen på planet tillbaka från New York.” Jag sa att det var okej och åkte till matchen. När vi kom på planet sa Bob: ”I morgon bitti vill jag att du ger mig en rapport över hur vi ska slå New Jersey Devils.” Det var så han jobbade för att vi skulle vinna vår första Stanley Cup, att få alla att känna sig viktiga.

När Pittsburgh vann 1991 jobbade McGuire i organisationen som scout medan han den andra säsongen var assisterande coach till Bob Johnson.

– Första året scoutade jag och var inte hemma mycket utan ute och jobbade med spelarna i juniorligorna, men spenderade även mycket tid med NHL-laget. Jag var överallt och jag tror inte att jag sov hemma mer än 15 nätter den säsongen, skrattar Pierre McGuire.

Svenskens hemlighet - spelade med brutet ben

Två svenskar som spelade för Pittsburgh under hans tid i organisationen var Kjell och Ulf Samuelsson.

– De var fantastiska och några av de tuffaste killar jag någonsin mött. Så stolta och intensiva. Folk vet nog inte det, men i Stanley Cup 1992 spelade Kjell med ett brutet ben, men han ville inte att folk skulle få veta det. Han gick in i tränarrummet, kylde ner skadan samtidigt som han grep tag i min arm. Antagligen fick jag märken efter det, skrattar McGuire och fortsätter:

– Många tyckte att han var ”ruff”, men jag skrattar fortfarande när jag träffar honom och tycker att han är rolig, och vi har alltid haft en bra relation.
– Kjell var en otroligt bra kille som jag gillade och han var otroligt bra defensivt. En av sakerna som hjälpte Kjell var de små rinkarna. I Philadelphia spelade han dessutom med Mark Howe, som är en riktigt smart spelare. Det tog Kjell till nästa nivå.
– Jag tror inte att folk insåg varför vi tog Kjell och Rich Tocchet från Philadelphia. Vi trejdade då bort Mark Recchi, som är en Hall of Famer, och Paul Coffey, som också är en Hall of Famer. Även om Kjell och Tocchet inte är Hall of Famers visar det hur smarta Craig Patrick och Scotty Bowman är. Vi behövde bli större och mer fysiska om vi skulle vara framgångsrika 1992.
– Att då få Rich och Kjell förändrade vårt lag på ett otroligt sätt. Vi spelade bra fram till slutspelet och när de två kom in förändrades allt. Det var otroligt.

Efter att Pittsburgh vunnit Stanley Cup 1992 flyttade Pierre McGuire till Hartford.

– Brian Burke blev General Manager i Hartford samtidigt som mitt kontrakt gick ut i Pittsburgh. Jag fick ett nytt kontraktsförslag av Pittsburgh, men Brian berättade vad deras plan var, vad han ville göra och vilka olika personer som skulle komma in. Han skulle bygga om allt inom tre till fem år och ville att jag då också skulle komma.
– Jag svarade ja. Jag ville ha en ny utmaning eftersom jag inte varit head coach i Pittsburgh, så jag valde att flytta dit, men det var mycket mer än en ombyggnad på tre till fem år. Laget hade haft en tuff tid, man hade trejdat bort många bra spelare och överskattat många draftval.
– Brian, som är en väldigt smart hockeymänniska, valde efter Chris Pronger-trejden, som var en väldigt stor trejd, att börja jobba för ligan och då gick det utför ganska snabbt för Hartford.

Pierre McGuire om den bästa Nylander

Head coach när han kom till Hartford var Paul Holmgren.

– Vi hade en bra relation och han var en väldigt, väldigt bra hockeymänniska. Underskattad när det kom till det taktiska. Han förstod verkligen den taktiska delen av spelet.

I laget spelade även Michael Nylander.

– Ja, jag hade Michael. Jag träffade faktiskt honom nyligen i Ängelholm. Vi trejdade Michael (till Calgary) i januari eller februari 1994. Vi hade för många 19-åringar – Patrick Poulin, Geoff Sanderson, Michael Nylander och Chris Pronger. Att då vinna i ligan fanns det ingen chans till vid den här tiden.
– Michael hade så mycket talang, herregud. Hans talangnivå tror jag inte ens att man förstod i Sverige. När han fick pucken på klubban vid rödlinjen och sedan fortsatte hela vägen ner i offensiv zon var han otroligt kreativ. Däremot ville han inte spela i den defensiva zonen speciellt mycket, men han var en otroligt talangfull spelare.

Tycker du att han var en bättre spelare än William är i dag?
– De är olika. Jag tror att William är en bättre målskytt medan Michael var en otrolig playmaker. Jag skulle säga att det är den största skillnaden.
– Willie kan göra mål och säkert göra 50 mål någon säsong. En väldigt talangfull kille, men Michael liknade mer Wayne Gretzky. Inga andra jämförelser än att när han kom in i zonen och över den andra blålinjen kunde han hitta fria spelare. Han var fantastiskt smart med pucken. Han var inte heller rädd för att ta chanser.
– Willie är mer av en målskytt än sin pappa, men Michael kunde läsa spelet bättre.

Tog steget till Ottawa

Mellan 1994 och 1996 jobbade Pierre McGuire i Ottawas organisation och var mellan november 1995 och januari 1996 assisterande coach för NHL-laget.

– Jag var på VM i Bolzano i Italien 1994 och fick sparken från Hartford på en fredag under turneringen. På lördagsmorgonen blev jag anställd av Ottawa. Inte som coach utan som direktör för ”pro scouting”. Jag var där i nästan tre år och vi var på väg att vända allt. Samtidigt tyckte jag att det var spännande att följa vart laget var på väg.
– Randy Sexton och Ray Shero gjorde ett bra jobb och vi fick bra spelare i draften. Vi såg att laget började bli bättre, men fansen började bli griniga, så klubben sparkade Rick Bowness och Alain Vigneault.
– Jag var i Boston på scoutresa när de ringde och sa att de ville att jag skulle komma tillbaka till Ottawa. ”Vi vill att du blir en av våra assisterande coacher eftersom vi sparkat tränarstaben.” ”What?” Jag var på väg till Europa för att titta på ”free agents”.
– Efter 20 eller 25 matcher fick general managern, Randy Sexton, sparken och de tog in Pierre Gauthier. Det var han som tidigare hade draftat Mats Sundin till Quebec. Vi var i San José och jag sa till honom att om han inte ville ha kvar mig kunde jag lämna så att han kunde ta in sina egna killar. ”No, no, no. Vi ska ha kvar det vi har.”
– Tio dagar senare tog de in Jacques Martin så jag förstod att de skulle göra en förändring, vilket jag var okej med. Det är så hockeyvärlden är.

Säsongen 1995/96 anslöt Daniel Alfredsson till Ottawa.

– Det var hans rookiesäsong och han vann Calder Trophy (NHL bästa rookie). Vi hade två unga spelare som var så bra. Den ena var Daniel och den andra Pavol Demitra. De var draftade av John Ferguson Sr. ”Fergu” älskade ”Alfie”. Alla älskade ”Alfie”.– ”Alfie” var vår Jaromir Jagr och den hårdast arbetande av alla. Han ville bli bäst och ville göra skillnad i varje match. Vi kunde använda honom i penalty kill, powerplay och han kunde avgöra i slutet av jämna matcher. ”Alfie” var kungen och Demitra var precis som honom.
– Jag kommer ihåg när vi skulle spela med Ottawa och Pavol spelade i vårt farmarlag i Glen Falls, New York, som låg sex timmars bilresa från Ottawa. Det fanns ingen flygtrafik däremellan. Då fick jag frågan om jag kunde hämta Pavol eftersom man ville att han skulle få spela sin första NHL-match samma kväll.
– Jag hämtade Pavol och skjutsade sedan tillbaka honom. Vi var sena till matchen och kom kanske fram en timme innan nedsläpp, så han fick slänga i sig pommes frites och korv. Sedan var han så bra.
– Det som sedan hände var också att Demitra bröt fotleden under sitt draftår när han spelade tennis. Pavol dog sedan i flygplanskraschen i Ryssland, en väldigt ledsam historia.

Så hamnade han i mediasvängen

Pierre McGuire skakar lite på huvudet, tystnar en stund för att sedan ta ett djupt andetag innan han berättar om hur han fick beskedet att hans vän Pavol Demitra omkommit i den ryska flygkatastrofen.

– Jag satt på mitt kontor i Montréal. En av mina tidigare spelare var coach för det laget, Brad McCrimmon. Sista gången jag såg Brad i livet var i San José. Han coachade då Detroit och jag jobbade med TV.
– Vi pratade lite utanför Detroits omklädningsrum och han sa: ”Du kommer inte att tro det här, men jag ska till Ryssland och bli head coach. Bra betalt, jag ser fram emot det och jag kommer att ha många bra spelare.”
– När jag satt på mitt kontor innan jag skulle iväg och göra ett TV-jobb fick jag höra att ett plan hade kraschat och att ingen överlevt. Det var fruktansvärt. Det var så många som drabbades, unga människor. Stefan Liv, er målvakt, var också med på planet. Det var letter, svenskar, tjecker, slovaker, kanadensare och ryssar på det planet.

Hur kom du att hamna i mediavärlden?
– Det är en rolig historia. Jag var coach för St. Louis farmarlag en säsong i Louisiana. Jag älskade det och hade så kul. Det var roligt att få jobba med unga spelare igen.
– Då fick jag ett samtal från Montréal Canadiens. ”Vi kommer att göra några förändringar i vår mediasituation. Du kommer från Montréal, har coachat lag och fått bra rekommendationer. Vill du komma in på en tryout?”
– Jag åkte dit och efter tryouten erbjöd de mig ett jobb. En legendarisk man inom kanadensisk media, men som nu är död, Ted Blackman, sa att det här var vad jag skulle göra.
– Ett halvår efter att jag börjat jobbet, vilket inte hade gått så bra, frågade jag honom varför han valde mig. ”Tro det eller ej, men vi såg när du gjorde en intervju då du coachade Hartford. Vi gillade det du sa efter matchen och funderade på om det här skulle fungera bra i TV.”
– Ett år senare gjorde jag jobb åt Sports Illustrated och TV-jobb överallt i Kanada för att sedan bli anställd av TSN, som är det största sportmediet där. Jag började med att göra Junior-VM, NHL-slutspel och NHL-matcher. Sedan fick NBC rättigheterna i USA 2004. Då gjorde jag Stanley Cup-finalen mellan Calgary och Tampa.
– När vi satt i Tampa för att göra oss redo för vår sändning kom en gentleman från NBC Sports fram till mig och berättade att de hade fått rättigheterna till NHL och frågade om jag ville sända från matcherna stående mellan lagens bänkar. Hans namn var Sam Flood.
– Ja, jag sa att det kunde jag, men också att jag inte visste hur det skulle gå till. ”Om du kan göra det har du jobbet.”
– Han frågade om jag hade någon agent, vilket jag inte hade, så han sa åt mig att skaffa en. Jag skaffade en agent, Lou Oppenheim. Han hjälpte mig med ett kontrakt och efter det var jag på NBC i 16 år.

Nu jobbar du inom Elite Prospects, vad är din roll där?
– Vilken otrolig möjlighet. Jag tror att titeln är Senior Advisor. Jag reser runt och pratar med hockeyfolk, ger intervjuer och älskar att titta på damhockey.
– Jag tror att den nya stora grejen kommer att bli damhockeyn. Potentialen att få damhockeyn att växa är otrolig. När jag började coacha, runt 1995–96, hjälpte jag till på damernas hockeycamp i Boston. Det var runt 100 tjejer som var där den sommaren. Många av de tjejerna spelade i USA damlandslag 1998. När de var på campen var de bara unga tjejer, så det var roligt att se dem senare.
– Att ha fått se USA damlandslag 1998 och följa utvecklingen fram till nu har varit fantastiskt på ett positivt sätt. Kim Martin 2006, då Sverige slog USA i OS, var för Sverige vad Jim Craig var för USA vid OS 1980. Skillnaden var att hon inte vann guld utan silver. Att se henne spela mot USA och ta Sverige till final var overkligt, avslutar Pierre McGuire.