Old School Hockey – med en av våra största

JÖNKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Insatsen som målvakten Leif ”Honken” Holmqvist gjorde under VM-turneringarna i Stockholm på klassiska Johanneshovs Isstadion 1969 och 1970 är något av det bästa en målvakt har presterat på landslagsnivå. När jag själv tänker tillbaka på turneringen 1970, då jag bara var sex år, minns jag fortfarande med välbehag när hela Isstadion skanderade ”Honken”, ”Honken”, ”Honken”. Eller när jag något år senare såg AIK mot Leksand och masarna på Isstadion skanderade Leksand och AIK:s klack svarade med ”Honken” och inte AIK.   

”Honken” blev utsedd till världens bästa målvakt 1969 och med 202 A-landskamper är han Sveriges genom tiderna mesta landslagsmålvakt. Numera bor Gävlefödde Holmqvist i Huskvarna. Dit flyttade han 1976 tillsammans med sin Lotta efter att han kommit hem från proffsäventyret med Indianapolis Racers i WHA, det sista av två proffsäventyr som ”Honken” var iväg på under karriären.   

En kul anekdot är att ”Honken” fick närmare 10 000 beundrarbrev efter sitt VM-framträdande 1969. Han kanske är den mest populära idrottsman vi har haft i Sverige tillsammans med Ingemar Stenmark och Björn Borg.   

Visserligen har hockeyn i Gävletrakten haft ytterligare en målvakt som går under smeknamnet ”Honken”, men Leif fick sitt namn redan under 1940-talet.   

– Det kommer efter min pappa, Erik. Han hade ett åkeri och jag älskade att åka med honom efter skolan. När vi kom åkande sa folket i Gävle att där kommer ”Stor-Honken” och ”Lill-Honken”, så jag var alltså ”Lill-Honken” från början.   

– Pappa hade fått namnet sedan sin tid som ytter i Brynäs fotbollslag då han ”hankade” eller ”honkade” sig fram på kanten.

”Vad fan, skjuter jag så hårt att hela hallen släcks?”

Gävle GIK var den starka klubben i Gävle när du växte upp, varför föll valet på Strömsbro?

– Jag växte upp i Strömsbro och det var så att vi killar därifrån inte ville spela med dem på andra sidan ”Testeboriver” (Testeboån). På den här tiden var rivaliteten mellan klubbarna i Gävle väldigt stark och Brynäs hade inte blivit stora ännu. Men just rivaliteten sporrade oss unga killar till att bli bra hockeyspelare.   

– Jag tror att just det här klimatet mellan klubbarna i Gävle gjorde att det skapades en hockeykultur i Gävle som lever kvar än i dag.   

– När jag började spela i Strömsbro höll jag även på med fotboll precis som pappa. Man spelade inte så många hockeymatcher under en säsong, så man kan säga att jag spelade hockey och fotboll ihop.

Var det några av barndomskamraterna som kom upp i Strömsbros A-lag?

– Börje ”Molla” Molander och jag umgicks mycket som barn och det var jag som lurade ner honom till Stockholm och AIK. ”Molla” och jag spelade ihop under fyra säsonger i AIK och han gjorde riktigt bra ifrån sig nere i Stockholm.   

– Vi har alltid haft en fin kontakt. Han flyttade hem till Gävle för många år sedan nu och fortsatte spela med Strömsbro under flera säsonger. Jag har för mig att han även tränade Strömsbro under en tid.   

– Vi var med AIK på en turnering som spelades i Tyskland, Italien och de här alpländerna. Han blev sjuk och åkte in på sjukhus. Vi var runt omkring på olika ställen och spelade, men var uppe och hälsade på honom mellan matcherna.

– Sjuksköterskorna hade kommit in med två stora tabletter och lagt på bordet bredvid honom. De gick ut igen. När de kom tillbaka frågade de vart tabletterna hade tagit vägen. Då pekade han först på munnen och sedan på magen eftersom han hade svalt dem, men det var bara så att de där tabletterna skulle stoppas in i baken. Han blev livrädd och kunde såklart inte någon italienska så att han kunde fråga om något.

– Vi spelade även en match i Tyskland. ”Molla” kunde inte skjuta speciellt bra. Precis när han gjorde mål slocknade hela hallen och det blev kolsvart: ”Vad fan, skjuter jag så hårt att hela hallen släcks?”.

Debuterade - för snart 70 år sedan

Leif ”Honken” Holmqvist fortsätter:

– Jag var alltid hemma hos honom och ”Gittan” då jag var uppe i Gävle på något event eller hälsade på. Det blev att vi tog oss 45 minuter för lite fika hemma hos honom och snackade om allt. Mycket hockey såklart. Vi hade en god kontakt hela tiden och givetvis var det tungt att få beskedet på morgonen att han hade gått bort.   

Börje Molander avled 2022 och blev 76 år.   

Vad minns du av debuten i Strömsbros A-lag?

– Vi mötte Skellefteå och vi vann väl som vanligt, skrattar ”Honken”.

– Jag minns inte så väl själva debuten men jag var runt 16–17 år. Det måste ha varit 1958, det är snart 70 år sedan så…

– Vi hade ett väldigt bra lag i Strömsbro de här åren. Bland annat spelade Bertil ”Masen” Karlsson och Per-Olov ”Pära” Härdin i laget. Båda blev ju världsmästare borta i Denver 1962. Hasse Westberg och Bo ”Drobny” Zetterberg var några andra som var väldigt duktiga i Strömsbro under åren jag spelade.   

Följer du hockeyn i Strömsbro något i dag?

– Jag pratar med Börje Molander lite grann till och från om hur bra ungdomsverksamhet vår gamla klubb har i dag. Jag har sett att man i dag spelar med A-laget i division 2, men att man även har en ganska bra ungdomsverksamhet vilket är lite extra kul. Det innebär ju att det finns en fin framtid för min gamla klubb.

Bytte Strömsbro mot AIK

”Wille” Löfqvist tog över efter ”Honken” i Strömsbro och det blev Tre Kronor även för honom.

– Han kom upp i A-laget efter mig 1964, så vi tränade väl aldrig ihop i Strömsbro. Jag kände ”Willes” föräldrar väldigt väl eftersom vi bodde alldeles intill varandra.   

– ”Wille” var en härlig kille som jag haft mycket kontakt med. En bra målvakt och en lätt kille att ha att göra med. Jag blev väldigt ledsen när jag fick höra att han var sjuk och sedan gick bort alldeles för tidigt.   

Inför säsongen 1964/65 valde ”Honken” att lämna Strömsbro för spel med AIK.

– Helge Berner, som var värvarbas i AIK, ringde mig 1963 eller 1964 och undrade om jag ville vara med i deras satsning. Strömsbro hade inte de ekonomiska resurserna för att satsa samtidigt som Brynäs hade börjat satsa hårt i Gävle, men där ville jag ju inte spela.

– Det passade mig bra att testa på något nytt. AIK:s förstemålvakt Ove Andersson hade dessutom just flyttat till IFK Umeå.

– Första året var det jag och ”Fajsing” (Hans-Åke Karlsson) som var målvakter i AIK, men sedan flyttade Kjell Hedman ner från Wifsta/Östrand så det blev att han och jag tränade och spelade tillsammans under fyra eller fem säsonger. En jättetrevlig kille.

Hur bemöttes du av killarna i storstaden när du kom ner?

– Bra, och jag skulle aldrig ha stannat i AIK i tio år om jag inte hade trivts bra där. Det var inte bara jag som kom till AIK vid den här tiden, utan även Bert-Ola Nordlander och ”Eje” Lindström hade kommit från Wifsta/Östrands IF liksom Hedman som jag nämnde. 

Rivaliteten mellan AIK och Djurgården

Fanns det flera klubbar som var intresserade då du lämnade Strömsbro?

– Det var nära att det blev Djurgården faktiskt, men i dag känns det fint att jag valde AIK, skrattar ”Honken” och fortsätter:

– Att spela för Brynäs var, som sagt, aldrig aktuellt då klubbarna var som hund och katt mot varandra.

Försökte Brynäs få över dig?

– Det var lite snack, men det var inget ihärdigt.

Hur var det med vänskapen mellan er AIK:are och djurgårdare när ni delade korridor på Johanneshovs Isstadion?

– Jag tycker att den var rätt bra. Jag lärde känna många i Djurgården. Vi snackade ofta med varandra och vi hade inga ”hard feelings”. Under matcherna var det såklart ”hard feelings”, precis som det ska vara, men det var inte så att vi hatade varandra.   

Bert-Ola Nordlander spelade med ”Honken” både i AIK och Tre Kronor och berättar:

– Vi bodde ju ihop på resorna så det är ingen tvekan om att vi vart väldigt tajta. ”Honken” var verkligen outstanding.

"En toppkille verkligen"

Skällde han på dig ofta?

– Nej, inte så ofta. Han stammar ju lite och han sa väl ibland: ”Dribbla inte Ola”. Sedan fick man inte täcka pucken för han ville se den hela tiden, så det gällde att hålla sig undan.

När Gunnar Leidborg kom upp i AIK:s A-lag fick han träna och spela tillsammans med ”Honken”.

– Jag gick på Bromma gymnasium då. ”Honken” bodde på Ekerö och kom och hämtade mig när vi skulle åka till träningarna eftersom jag inte hade något körkort. Han berättade om allt och var en hur öppen och skön person som helst. En toppkille verkligen, berättar Gunnar Leidborg och fortsätter:

– Det jag lärde mig av honom som målvakt var – vilket han märkte redan i början när vi tränade ihop, att jag stod och tänkte på förra skottet som gick in – att han var rätt klar med att pucken hade gått in: ”Nu måste jag ta nästa”. Påverka det du kan påverka. Det är någonting som hjälpte mig enormt mycket.   

– När sedan ”Honken” kom hem från proffslivet 1974 förstod jag att det var tillbaka till bänken. Jag hade fått spela mycket i AIK säsongen innan. Jag kände att sätter jag mig på bänken så är det lätt hänt att jag blir nöjd.

– Jag var sugen på att spela, var fortfarande ung, kunde röra på mig och fick då chansen i Västerås och blev kvar där under en säsong.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson har berättat om då han kom till AIK hur ”Honken” och Bert-Ola Nordlander tog emot honom.

– Eje Lindström, som var tränare då, sa till mig: ”Det är bra, Pröjsarn, att du kör hårt på träningarna, men du kommer inte att få spela så mycket i början”. Det var ändå som musik för en 17-åring att höra de här sakerna och valet blev ganska naturligt.

– Bert-Ola var ju åkstark och kunde säga ”häng på mig”, och ”Honken” bodde inte långt från mig i Huvudsta och kunde ringa och fråga om jag ville gå på bio när vi hade en ledig dag. Fick man den behandlingen trivdes man såklart.

"Honken" gjorde VM-debut

Leif ”Honken” Holmqvist kom under sin magnifika karriär att spela inte mindre än 202 A-landskamper.   

– Debuten gjorde jag säsongen 1962/1963 då jag fortfarande var i Strömsbro. Vi var i Schweiz och spelade en rad matcher. Kjell Svensson hade stått några matcher i början av turnén, men sedan fick jag chansen mot Schweiz landslag.   

– Vi vann alla matcher på den där turnén, men det jag minns bäst från debuten var hur varmt och skönt det var på uterinken i Fribourg där vi spelade och att jag fick sota ögonen för att inte bli bländad av solen.

Matchen vann Tre Kronor med 6–1 efter svenska mål av Sven Tumba (2), Lennart ”Tigern” Johansson, Nisse Nilsson, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg och Bertil ”Masen” Karlsson. ”Honken” stod ytterligare en match på turnén. Sverige spelade mot Schweiz i Genève och vann med 8–3.   

VM-debuten kom några säsonger senare.   

– VM 1965 i Tammerfors. Jag fick hoppa in efter en period mot tjeckerna i stället för Kjell Svensson. Jag höll nollan och fick även stå i den sista matchen som var mot Norge. Vi vann visst med 10–0, så det innebar att jag höll nollan i hela det VM:et. Ett kul minne, men jag gjorde inte någon större insats direkt.

Hyllades på Hovet

Vid VM 1969 på Hovet blev du utsedd till VM:s bästa målvakt. Var det din spelmässigt bästa VM-turnering?

– Både VM 1969 och 1970 var fantastiska turneringar och spelades på gamla Hovet i Stockholm. Vi hade fantastiskt bra lag då och slog både tjecker och ryssar. Det blev två silver och kanske är det mina bästa turneringar med Tre Kronor.

– Det jag minns ganska väl var den hatstämning som rådde mellan Sovjet och Tjeckoslovakien efter invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

– Spelmässigt höll jag nollan i två matcher mot tjeckerna. De hade ett fantastiskt fint lag då med Josef Golonka, Václav Nedomanský, Richard Farda, Jan Suchý, bröderna Holík (Jaroslav och Jiří) med flera.

Kommer du någonsin att glömma när hela Hovet skanderade ”Honken”, ”Honken”?

– När jag stod där på isen hörde jag det där bara lite i bakgrunden, men före och efter matcherna samt i periodpauserna kunde jag inte undvika att höra det. Det var helt otroligt, något att berätta om för mina barnbarn.   

– Ett kul minne från VM 1970 var inför vår match mot Tjeckoslovakien. Det hade gått bra för mig mot tjeckerna vid turneringen året innan. När vi skulle mötas 1970 hade jag problem med ryggen. Det ville vår förbundskapten Arne Strömberg mörka lite. På värmningen värmde jag upp så gott jag kunde för att tjeckerna skulle tro att det var jag som skulle stå. När matchen väl skulle börja var det i stället ”Bäckis” (Gunnar Bäckman) som vaktade målet. Han gjorde en fantastiskt fin match som vi vann med 5–4.   

Vilket är vid sidan om VM 1969 och 1970 ditt bästa landslagsminne?

– 1965 var vi i Ryssland och spelade. Första matchen stod Kjell Svensson och vi fick stryk med 4–2. Sedan skulle jag stå andra matchen i Moskva och då vann vi med 4–2. Man kan säga att det var där jag fick mitt genombrott. Efter det kom jag med till VM 1965. Totalt var jag med i nio VM och två OS.  

 Tackade aldrig nej till landslaget

Vad är ditt tråkigaste hockeyminne?

– 9–1 mot ryssarna vid VM i Wien 1967, skrattar ”Honken” som undrar skämtsamt om vi inte har något roligare att prata om.

– Då skrev de i tidningarna hemma att vi hade ett kanonlag. Nu skulle ryska björnen få på nöten. Vi hann knappt ut på isen innan det stod 3–0 till ryssarna.   

– Vi fick ändå ett silver, men ryssarna vann nästan allt då jag höll på. Tjeckoslovakien stack emellan något år och vann VM.   

Hur var relationen till de ryska spelarna?

– Under matcherna var det lite hårdhänt, men efteråt var det inga problem. (Boris) Michajlov, (Vladislav) Tretjak, (Anatolij) Firsov och de här killarna kom alltid och klappade om en efter matcherna. Men under matcherna… Jag slog på de ryska killarna lite så att de blev förbannade.   

– Det var alltid roligare att spela mot ryssarna än tjeckerna. Tjeckerna hade många fula knep för sig: lite spearing och skit, slog med klubban på händerna. Bland annat den där nummer nio (Josef) Golonka, bröderna (Jiří och Jaroslav) Holík…

I dag tackar många nej till spel i Tre Kronor av olika anledningar, var det någon gång aktuellt att du skulle tacka nej?

– Under mina år tackade jag aldrig nej, om jag inte var skadad vill säga. Jag har alltid sett det som en stor ära att få spela med Tre Kronor. Jag var till och med på två resor till USA med Tre Kronor då vi åkte iväg från Stockholm på självaste julafton.   

– Trots att det var en helg som man helst ville tillbringa med sin familj var det ingen som tackade nej till de resorna. Tror du vi skulle få ihop ett landslag i dag om de skulle åka på julafton?   

Spelade i USA

Även om ”Honken” var över redan 1968 till Boston Bruins för testspel kom första proffssejouren för ”Honken” att gå till England och spel för London Lions.   

– Ja, det är riktigt. Det var 1973/1974 som jag, Tord Lundström och Ulf Sterner var i Detroit Red Wings Europaorganisation. Jag tror vi bodde bortåt 250 nätter på hotell och min fru Lotta var med hela tiden. Jag tror inte vi bäddade sängarna eller gjorde frukost en enda dag, utan det var ”room service” som gällde, säger Leif Holmqvist med ett leende.   

– Det var en kul säsong, men det kunde vara svårt att tända till i alla matcher eftersom vi bara spelade uppvisningsmatcher det året. Vi höll trots allt en ganska hög klass och spelade jämnt med topplagen i både Sovjet och Tjeckoslovakien. Vi spelade även en hel del matcher mot olika klubblag i Sverige.   

Hur blev det aktuellt med proffsspel för Indianapolis Racers i WHA?

– Det var tack vare Thommie Bergman. Han hade en advokat i Detroit Red Wings som ringde och frågade om jag var intresserad av spel i Indianapolis. Jag var 33 år då, så det var bara att slå till när chansen kom.   

– Jag fick spela i samma lag som bland andra Pat Stapleton (sonen Mike Stapleton spelade för Leksand 02/03) som gjort tio säsonger med Chicago Blackhawks.   

Var det stor skillnad mellan WHA och allsvenskan hemma i Sverige?

– Jo, visst var det skillnad. Det var mer eller mindre slagsmål varje match. Vi målvakter kom inte undan vi heller. Jag och Christer Abris slogs mot varandra vi med. Han spelade i New England Whalers så vi åkte fram till varandra och låtsades slåss, men åkte mest omkring och snackade skit och höll varandra i tröjan. Vi var jättebra kompisar hemifrån Sverige så det blev mycket skratt under ”slagsmålen” mellan oss.

"Han var rädd att jag skulle nita honom"

Christer Abris berättar:

– Det kunde vara hundar och allting på isen. Polisen kom in för att man inte fick stopp på idioterna. Spelare var uppe på läktarna och slogs och det small överallt. Det var cirkus.   

– Jag räddade ”Honken” under en match uppe i Indianapolis. När jag såg att de började bråka stack jag direkt. Hade jag inte gjort det hade de slagit ihjäl honom. Han stammade lite: ”Vi, vi… vi är kompisar, Christer”. Han var rädd att jag skulle nita honom. Jag sa åt honom att ta tag i min tröja: ”Lugn, lugn, 'Honken'”.   

Leif ”Honken” Holmqvist:

– Som målvaktspar har vi alltid fungerat bra ihop även om vi båda helst ville spela så många matcher som möjligt och på det viset var konkurrenter. Men vid sidan av isen umgicks vi. Jag vill minnas att vi var uppe i Leksand och firade midsommar ihop något år. Sedan tävlade vi tillsammans med motorbåtar där vi ställde upp i flera lopp runt om i Sverige. När vi tävlade i Roslagsloppet uppe i Norrtälje var även Peter Åslins pappa Gunno med och tävlade.   

Hur kom du in på det här med att tävla med motorbåtar?

– Det var Pelle Wedlund som frågade mig om jag hade kört båt. Visst hade jag gjort det: ”En snurra med tre hästar vid sommarstugan”.

– Jag hoppade in och körde. Första loppet, Nynäsloppet, vann jag. Det var faktiskt första gången jag åkte. Då sa jag till killarna: ”Vad är det här för sport?”.

Återvände till Sverige - för HV71

Efter tiden i WHA återvände han till Sverige för spel med HV71.

Bengt Kinell:

– Det var stort. En av Sveriges bästa målvakter skulle helt plötsligt spela i HV71. Han är en personlighet. ”Honken” bor kvar här i Jönköping så vi ses ibland och spelar golf.   

– Värvningarna som gjordes med ”Honken”, ”Bulla” och senare även med Roland (Eriksson) och Ivan (Hansen) skapade intresse för laget. Att ”Honken” kom hit betydde mycket för lagets trygghet, men också för målvakterna vi hade och då även våra ungdomsmålvakter.   

– ”Honken” var inte så bra som han hade varit utan var på väg att trappa av. Något år tidigare hade vi mött London Lions och då var både han, Tord Lundström och Uffe Sterner med.

Leif ”Honken” Holmqvist:

– HV71 var ett bra division 1-lag, men de tog sig aldrig upp i Elitserien. Då ringde Ove Jungåker och frågade om jag ville vara med och spela för HV. Det kändes kul att få prova något nytt även om vi inte gick upp när jag spelade där.   

– Det var två väldigt roliga säsonger och efter det tränade jag Tranås (vann division 2 1980) och Stavanger, men tränaryrket var inget för mig.

Du gjorde comeback som 40-åring också?

– (Skratt) Det är riktigt. Min gode vän från Tre Kronor, ”Nicke” Johansson, tränade Hanhals i division 1 och de fick målvaktskris. Då ringde han mig och frågade om jag kunde hjälpa Hanhals i tio matcher.

– Redan efter sex matcher skadade jag mig också och efter det har det bara blivit spel i gamla Tre Kronor.

Av alla spelare som passerat genom ”Honkens” liv, vem har varit den största talangen?

– Ja, du… Har du en aning om hur många stora talanger jag har spelat med?

– Två jag tänker på direkt är ”Uffe” Sterner och Lars-Göran Nilsson.