Chocken – över uttagningen: "Höjdpunkten i min karriär"

VÄSTERÅS (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Fredrik Nilsson kom fram som stor talang i Västerås under början av 1990-talet. Han draftades av San Jose Sharks 1991, men skadeproblem gjorde att han aldrig fick chansen i NHL. I stället flyttade han hem till Sverige, fick spela World Cup för att senare även testa på spel i Finland, Schweiz och Tyskland. Inte heller att förglömma två säsonger i Luleå. Men vi börjar hans resa i Rödstuhage i Tumba utanför Stockholm.

– Jag var tre år då jag var på Rödstuhage första gången. Alltså tidigt eftersom farsan höll på med hockey, berättar Fredrik Nilsson då vi slagit oss ner på hans altan i utkanten av Västerås.
– När jag var fem år började jag i hockeyskola med Tomas Storm. Det var annars farsan som fick mig att börja med hockeyn. Han (Björn Nilsson) spelade själv i IFK Tumba. Sedan blev han vår tränare där. Farfar var Gösta Nilsson, en IFK Tumba-legendar som har priser från friidrott, bandy, hockey och fotboll. Det var bara idrott då jag växte upp.

Hur kunde dagarna vara efter skolan?
– Direkt efter skolan cyklade jag hem. Sedan slängde jag på mig träningsoverall och benskydd. Skridskorna knöt jag med skydden på. Handskarna, klubban och hjälmen på styret. Sedan cyklade jag ner till Rödstuhage.
– Antingen var det Conny eller Haga som skötte isen. Dom släppte in alla som ville åka skridskor. Sedan var det som ett VM på isen.
– Jag är 71:a, men det var 68:or, 66:or, 72:or… (Stefan) Ketola och några till. Niclas Sundblad är 73:a liksom ”Linkan” (Fredrik Bremberg). Stryk fick man och man ska komma ihåg att Tumba då var ett brukssamhälle.

Är det roligaste tiden under din hockeykarriär?
– Ja, så var det. En fantastisk tid.

Fredrik Nilsson gick från Tumba till Södertälje

Redan som ungdomsspelare valde Fredrik Nilsson att lämna Tumba för spel i Södertälje.
– Jag hade lätt för mig. Huddinge och Djurgården drog i mig tidigt, men farsan sa att man ska handla och spela hockey där man bor.
– När jag var 14 år blev det i Södertälje. Det kanske berodde på att han jobbade på BPA där nere. Jag tog tåget dit ner. Sedan hämtade han mig och så skjutsade han mig vidare. Södertälje var en respekterad klubb.

Hur var det steget att ta?
– Bra det året jag gick dit eftersom jag då var pojkspelare. Vi spelade i St. Erikscupen. Vi kanske inte var etta, men vi kom tvåa i pojk-SM. Samtidigt var AIK väldigt starka. Det var Tomas Storm som hade det laget. Det steget var lätt att ta.
– Däremot från J16 till J18 var tuffare av olika anledningar. Kanske att det berodde på mig själv. Jag hade växt mycket och var lite gänglig. Jag var ändå fortfarande med i landslagen i min åldersgrupp. Men jag trivdes inte riktigt med den gruppen av tränare som var där då.
– När jag sedan skulle lämna Södertälje för Västerås ville man ha 485 000 för mig när jag skrev på ett A-lagskontrakt eftersom det då blev en värvning. Då var jag nära att bli ettårsfall, men VIK sa till mig ”Vi kommer att betala”, vilket dom gjorde.

Bytte till Västerås: "Här hade vi världens bästa lag"

Trots tuffa tiden hade Fredrik Nilsson sin plats i juniorlandslagen från U16 till U20. Första säsongen var det förbundskaptenen, Göran Lundberg, som plockade ut honom.
– Göran Lundberg var även tränare här i Västerås för J20. Det var inte han som värvade mig hit utan det var jag själv som frågade om jag fick söka. Första året på gymnasiet hade jag gått i Tumba som ett hemortsalternativ.
– Andra året kom jag så hit. Efter att ha haft det tufft i Södertälje fick jag vara med Västerås på bänken i Elitserien då jag var 17 år. Det gick snabbt. Samtidigt fick jag träna lite mer eftersom jag hade fuskat lite med sommarträningen, säger Fredrik Nilsson med ett skratt.
– Här hade vi världens bästa lag. Vi gick hela tiden vidare med J20 i SM. Det var ”Loppan” (Stefan Hellkvist), ”Julle” (Patrik Juhlin), Peter Jakobsson, Marcus Thuresson, Patrik Zetterberg, (Tommy) Salo, Micke Karlberg…
– Vi förstod inte att vi var så bra, men åkte upp och spöade 69:or. AIK hade spelare som Patric Kjellberg. Minns jag inte helt fel vann vi med 6-4 i semifinalen mot AIK och 8-5 i finalen mot Södertälje. I finalen gjorde ”Julle” fem av målen.

Just första träningen i sin nya klubb är ett minne som inte bara han själv utan även lagkamraterna minns mycket väl.
– När jag kom hit skulle jag ha skött sommarträningen själv. Det gjorde jag efter bästa förmåga. Armhävningar, situps och sprang tre kilometer. Samtidigt hade man tränat stenhårt i Västerås. Brottarträning.
– Då fick jag brottas mot största och tuffaste killarna dom hade här. Jag var fortfarande ganska lång och gänglig så killarna slängde mig upp och ner i backen så jag knappt visste vart jag var. Jag kräktes rejält efteråt.
– Dagen efter kom jag inte upp så jag kom varken till skolan eller träningen (skratt). Alla som känner mig vet att jag har tränat extremt hårt efter det.

Mötte Mats Sundin i ung ålder: "Såg att han var stjärnan"

Hur var det att dra på sig U16-landslagströjan första gången?
– Det var underbart. Vi åkte buss genom Dressden till Tjeckoslovakien. Jag gjorde mål mot Tjeckoslovakien i första turneringen. Det var jag väldigt stolt över. På den tiden kunde jag inte ens ringa hem och berätta för mamma och pappa.
– Många härliga killar som var med där och jag tyckte alla var jätteduktiga, Mats Sundin, Niklas Andersson och så vidare. Riktigt bra spelare.
– Sundin och jag hade kamperat ihop inom Stockholmshockeyn under alla år. Även med Ove Molin som också var duktig.
– Sundin i Djurgården. Molin i AIK och Trångsund. Jag i Tumba eller Södertälje. Det var nästan som en kamp mellan oss under pojkåren.

Vilken nivå höll Mats Sundin vid den här tiden?
– ”Sudden” var bra. Jag kommer ihåg att vi mötte Djurgården i kvartsfinal i St. Erikscupen med Tumba och vann. Det var första gången jag såg Sundin och man såg att han var stjärnan i det laget och hade spelet i sig.
– Sedan tycker jag att han tog väldigt snabba steg från 16 år och upp mot 18. Jag spelade många gånger i samma femma som honom i juniorlandslaget. Man kunde slå ett dåligt pass till Sundin, men han gjorde mål ändå.

Besvikelsen efter JVM: "Gjorde en riktigt dålig turnering"

Vid Fredrik Nilssons första Junior-VM, 1990, var toppspelare så som Mats Sundin, Nicklas Lidström, Daniel Rydmark, Niklas Andersson, Patric Englund med flera med. Coach var Curre Lundmark. Trots den laguppställningen kom Sverige bara femma.
– Den är orättvis. Vi var ett mål ifrån att bli tvåa eller trea i stället för femma eftersom det var väldigt tajt.
– Vi hade ett bra lag, men jag var inte framträdande utan satt en hel del på bänken.

Vid Junior-VM 1991 slutade Sverige sexa med bara Schweiz och Norge efter sig.
– Min reflektion över det är att vi var lite vekare, inklusive jag själv, än andra länderna. Vi spelade bra och styrde spelet många gånger. Bland annat ledde vi med 4-0 mot Kanada, men torskade med 7-4 efter att dom börjat sätta det fysiska spelet mot oss.
– Vi var överlägsna mot Finland, men torskade. Tjeckerna hade också ett fysiskt lag, men vi var inte riktigt redo för det. Jag tycker också att där gjorde jag en riktigt dålig turnering.
– Jag spelade hemma i Elitserien, gjorde mycket poäng (13+7) och var drivande, men vid Junior-VM levererade jag inte så jag var väldigt besviken.

Tog klivet upp till Elitserien i VIK: "Jag fick mycket stryk"

För Fredrik Nilsson och spelarna i Västerås började den tuffare fysiska träningen senare än vad man gjorde i till exempel Ryssland.
– Jag var över på Dynamo Moskvas training center innanför murarna. VIK hade skickat dit mig två år i rad genom Mishat Fahrutdinov. Det var Sergej Bautin, Aleksej Jasjin, Michail Tatarinov och så vidare. Dom körde 80 kilo och snabbt. Allt var explosivt.
– Det gjorde jag också senare med Vladimir Jurzinov då jag kom till Kloten medan vi bara körde tungt.
– Sista gången jag var där måste varit 1991 två veckor innan tanksen rullade in och upplösningen av Sovjetunionen var ett faktum. När jag sedan skrev på för San José fick jag samtidigt ett erbjudande att skriva på för Dynamo Moskva, men jag tackade nej.

Pär Mårts var annars den tränare som plockade upp Fredrik Nilsson för att träna med Västerås Elitserielag.
– Jag hade haft en stor roll hos Göran Lundberg i J20. Utöver hockeygymnasiet fanns det tider där Göran jobbade med mig separat. Det var både skridsko- och skjutövningar så jag har honom att tacka för mycket.
– Pelle Mårts gav mig förtroende, ödmjukhet och var utvecklande. Fantastisk och topp på allt. Dom som egentligen utvecklade mig mest var ändå spelarna. ”Flygis” (Göran Sjöberg), Tomas Strandberg, ”Poppe” (Peter Popovic), Leffe (Rohlin), Janne Karlsson…
– Du fick inte komma förbi någonstans utan att betala priset. Gjorde du det var du accepterad. Jag hade läst om (Tomas) Sandström som åkte upp till Brynäs och på första träningen slog undan skridskorna vid första tekningen. Jag var likadan och tvekade inte på någon även om jag visste att jag skulle få stryk. Jag fick också mycket stryk av Leffe, ”Poppe”…

Hårda träningen blev vändningen

Konkurrenssituationen i det här laget var knivskarp. Förutom nämnda spelare kan även Tommy Salo, Patrik Juhlin, Nicklas Lidström, Roland Eriksson, Mishat Fahrutdinov, Stefan Hellkvist, med flera, nämnas.
– Konkurrensen var extremt hård. Vi hade ”Henke” Nilsson, Johan Brummer, Anders Berglund, Sergej Fokin… Vi visste inte hur bra lag vi egentligen hade.
– Alla hade sporrat varandra under flera år utan att förstå det. Skulle vi spela fotboll under sommarträningen slutade det ofta med att två eller fyra slogs.

Hur var omklädningsrummet med alla dom här starka personligheterna?
– Det var tjuriga miner, men alla tog varandra i handen. Vi kunde tävla om en dricka och det var förnedrande att behöva gå och köpa en dricka för att ge till Leif Rohlin. Nu är han en av mina bästa vänner, och vi umgås än idag, men då var vi inte det.
– Kunde jag smälla på Leffe så gjorde jag det och han detsamma med mig. Att då gå med den där drickan efteråt och säga varsågod…, skrattar Fredrik Nilsson och fortsätter:
– Hela den tidsperioden från 1989 till 1993 utvecklades jag och tog steg. Sedan slutade Pelle Mårts och vi fick Micke Lundström. Samtidigt gjorde jag militärtjänsten i Enköping. Jag kände inte samma förtroende av Micke som jag gjort med Pelle. Dessutom hade Västerås då köpt på sig några nya spelare med bland andra ”Henke” Nilsson från Bajen. En duktig spelare.
– Jag hamnade då lite längre ner i hierarkin och kände, som sagt var, inte riktigt förtroendet från Micke. Då gjorde jag en riktigt dålig säsong och efter den tänkte jag nästan dra till San José och köra den här ettårsfallsgrejen, men jag struntade i det.
– Sommaren 1992 bestämde jag mig för att gå upp åtta varje morgon. Halv nio började jag köra styrketräning själv. Sedan hade vi träning på eftermiddagen med VIK. Efter det åkte jag ut på kvällen och körde snabbhet mellan lyckstolparna på rullskridskor.
– Varje gång jag lagade mat hemma hade jag handskar på mig, en klubba och en trä-boll. När jag sedan kom på is kände jag hur lätt det var.

Draftades av San Jose Sharks: "Då hade jag kommit ännu högre upp"

Sommaren 1991 draftades Fredrik Nilsson av San Jose Sharks i sjätte rundan.
– Jag hade Don Mehan som agent. Han meddelade mig att jag inte skulle bli draftad. Vi var uppe och firade midsommar i Los, men tog tåget därifrån eftersom jag inte kände att jag ville vara kvar.
– Då ringde pappa mig. Han hade köpt tidningen och sa ”Du blev draftad igår i sjätte rundan”. Hade jag gjort ett bättre Junior-VM kunde jag kanske kommit ännu högre upp.

När bestämdes det att du skulle åka över?
– Det var efter säsongen 1993. Det hade varit snack om det i mars, men då blev det inget. San José var ganska coola och hade nog ingen brådska.

Du var 22 år då, hur var första tiden i USA?
– Jag hade lite otur eftersom jag skadat mig inför VM. Det var axeln. Sedan beslutade man från Västerås att inte operera, vilket inte heller var vanligt att man gjorde vid den här tiden.
– När jag kom över dit kände jag att det gick bra, men jag hade hela tiden ont i axeln i vissa lägen. Sedan sa man åt mig ”Du har gjort det bra, men du får gå ner och börja i farmarligan. Det blir nyttigt för dig”.
– San José hade då Igor Larionov och några bra andra centrar. Jag visste att det fanns möjligheter för mig och kände när jag spelade att det var helt okej. Direkt innan serien började slog jag sönder axeln igen. Då blev jag borta från oktober till mitten av mars. Sedan flög jag dit och spelade 13 matcher med Kansas och kände att det här inte var svårt och att IHL passade mig.
– När jag kom tillbaka säsongen efter gick allt jättebra. Med fem, sex dagar kvar till seriestart mötte vi Anaheim. Då tryckte jag ner en spelare, men då hoppade axeln igen. Jag hade redan tre skruvar. Nu fick jag sätta in sex till och var borta till mars eller april igen.
– När jag var 22, 23 år blev det att jag knappt spelade någon ishockey. Om man tänker i en utvecklingsfas att man ska vara som bäst när man är 25 år så var det här lite tufft. Jag kom ändå tillbaka och gjorde några matcher i IHL den säsongen också.

Skadorna stoppade NHL-drömmen: "Du har inte gjort ett jäkla skit här"

Det måste varit tufft mentalt?
– Ja, det var jättetufft. Sitta där borta och känna sig ensam… Jag var då uppe med San José. När dom åkte på bortaturné gick jag ner till rehaben. Sedan försöka jobba mig tillbaka.
– Under andra året på trainingcampen skadade jag knäet, men bara lite. När jag kom tillbaka på is igen hade jag väldigt ont i knäet. Det visade sig att menisken hade gått sönder.
– Då kom ”GM” (General Manager, Dean Lombardi) inspringande och skrek till tränaren ”Where the fuck is Freddie?”. ”Han är i duschen” ”Kom ut och sätt på dig kalsongerna och ställ dig på vågen. Du är så jäkla tunn, Vad gör dom med dig på somrarna i Sverige. Det enda vi gör är att operera dig. Du har inte gjort ett jäkla skit här.”
– Sedan var det ner i farmarlaget och gjorde klart andra säsongen. Tredje gick det jättebra. Då var jag med hela vägen in till NHL skulle börja. Vi mötte Boston hemma och ledde med 3-2. Jag gjorde en jättebra match och fick sista minuterna ta nästa varje tekning i egen zon då Boston pressade på. Många gånger var det mot Todd Elik som jag senare mötte mycket i Schweiz.
– Jag tog varje tekning och vi redde ut det där. Alla tyckte att jag gjort en bra match. När jag satt på cykeln efteråt kom en spelare och sa: ”Du ska in till tränaren, Du åker ner”. Så här i efterhand förstår jag att det inte gick att vara där under två år och knappt spela en match. Då fanns det andra att satsa på i stället för att betala mina försäkringspremier.
– När jag kom ner, min polare där Jean-François Quintin hade åkt ner två veckor innan. Han visste redan att jag skulle åka ner. ”Hur visste du det?” ” Your ticket was next to mine.”

"Jag frågade varför jag inte fick spela powerplay, det skulle jag inte ha gjort"

Under sin tredje säsong i Kansas City Blades svarade Fredrik Nilsson för 17 mål och totalt 56 poäng på 66 matcher.

Hur var Vasili Tikhonov som tränare?
– Han var av den ryska skolan. Jag hade ett personligt möte med honom där jag undrade varför jag inte fick spela powerplay fast jag ledde poängligan i laget. Det skulle jag inte ha gjort, skrattar Fredrik Nilsson.
– Han sa åt mig efter en stunds dividerande att jag kunde packa ”you traded”. Jag packade ihop mina grejer. Materialaren undrade hur många klubbor jag skulle ha med mig och svarade att jag behövde tio så jag kommer i gång.
– Åkte hem till lägenheten. Ringde min agent och sa att jag skulle bli trejdad. ”Va???” Det tog en timme. Sedan ringde General Managern (Doug Soetaert) från Kansas City upp. ”Excuse me, but there has been a misunderstanding. You are going to practice again tomorrow morning.” Jag klev in i omklädningsrummet dagen efter, ställde ner grejerna och körde på.

I laget spelade även Fredrik Oduya som senare kom att avlida efter en olycka.
– Vi var ändå ihop rätt mycket eftersom jag åkte på förcamper i augusti. Då var han ett prospect. Han utvecklades hela tiden och jobbade jättehårt för att bli den hockeyspelare han blev.
– En fin människa och en av tuffaste jag har haft i ett lag. Han klev aldrig undan och torskade nästan aldrig en fight. Stenhård, ödmjuk, snäll och omtänksam. Det är tragiskt det som hänt, men allt gott åt honom.

Fredrik Nilsson kom dessutom att möta Fredrik Oduya längre fram i karriären.
– Han var i Uppsala då jag kom hem från Tyskland. Då tänkte jag ”banne mig om jag har gjort något dumt med Fredrik någon gång”. Jag sa till killarna att kommer Oduya så gör ingenting.

Lämnade Nordamerika – för Luleå: "Känner inte någon bitterhet över det"

Blev tiden i San Josés organisation en besvikelse?
– För mig att komma dit och hade att spela i San José som mål, att då få två av mina bästa år förstörda på grund av skador till att jag gjorde en riktigt bra tredje säsong i Kansas City utan att bli uppkallad.
– Definitivt sitter jag inte här och känner någon bitterhet över det. Jag vet att jag var topp i IHL, men jag förstår nu varför jag inte blev uppkallad. Klart att dom inte ville satsa på någon som var borta två tredjedelar av tiden.
– Jag hade sedan möjligheten att bli trejdad till Philadelphias organisation, men jag kände att jag ville spela klart säsongen för att sedan åka hem.

Ny klubbadress blev vid hemkomsten Luleå.
– Då fanns det inga sociala medier eller mobiltelefoner vid den här tiden. ”Nobben” (Hans Norberg) ringde då till mig. Han satt i rullstol efter sin olycka och hjälpte Luleå. Han berättade att Luleå var intresserade. Dessutom gillar jag Norrland, så jag gjorde klart med Luleå redan i februari.
– Sedan hörde någon representant från Frölunda av sig. Då var Lasse Falk där. Han kommer också från Tumba och hade spelat hockey med farsan. Men 1-3-1 kände jag inte riktigt för.
– Efter det hörde även Djurgården av sig, men jag fick också en lapp från Kansas City att det var en kille som sökt mig. Jag ringde upp det där numret och det visade sig vara Malmö som sedan gick och vann SM-guld det året.

Hur upplevde du säsongerna i Luleå?
– Jag tyckte att det skulle bli kul att komma hem och börja om. Under tredje säsongen i Kansas hade jag fortfarande ont i axeln. Det fanns kvar lite av det året jag kom till Luleå.
– Jag tyckte inte att jag gjorde det så bra i Luleå poängmässigt som jag ville. Däremot gav jag alltid hundra. Det har jag alltid gjort i alla mina dagar. Sedan fick jag rollen att ta hand om lite yngre spelare.
– Det fanns en etablerad grupp. Luleå hade vunnit SM-guld säsongen innan och jag var ett av nyförvärven tillsammans med Mika Alatalo och ”Bam-bam” (Sergej Bautin) och några till. Ingen av oss kom inte riktigt in i gruppen. Det berodde säkert på en själv också. Jag trivdes inte heller riktigt i organisationen. Under andra säsongen var det ganska klart att jag skulle flytta därifrån.

Fredrik Nilsson blev uttagen till World Cup: "Var en chock"

Innan säsongen drog i gång med Luleå meddelade förbundskaptenen, Kent Forsberg, att han ville ha med Fredrik Nilsson i World Cup.
– Jag hade kommit hem från USA och var då VM-aktuell, men förstod då inte varför. ”Det måste finnas bättre spelare än jag för det där”.
– När man sedan skulle ta ut första elva spelarna för World Cup var jag med. Då hade Kent varit och tittat på mig i Kansas. Jag hade också gjort några bra matcher som han sett. Bland annat då vi förlorade mot Colorado med 8-1 och jag spelade 0-0. Jag förstod då också varför han ville ha med mig. Inte för att jag var bra utan för att ha en defensiv centerroll. Då fanns det inte så många tvåvägscentrar som klarade av den internationella miljön.

Hur ser du tillbaka på turneringen?
– Att jag kom med var en chock, men såklart superkul att fått spela ett World Cup. Jag fick verkligen spela.

"Jag skulle spela mot Teemu Selänne och irritera honom, vilket var skitkul"

Han placerades mycket riktigt i en defensiv kedja tillsammans med Jonas Bergqvist och Andreas Johansson alternativt Patrik Juhlin.
– Jag och Jonas spelade varje match tillsammans. Han är en fantastisk människa. Huvudet på skaft och trevlig. Klart att alla är trevliga, snälla och fantastiska, men Jonas och Uffe Dahlén, som jag kände från San José, var verkligen jättetrevliga.
– Dessutom var några Västeråsare var också med, ”Poppe”, Leffe, Salo, ”Julle” och självklart (Nicklas) Lidström.
– Ett minne jag har från turneringen är från då vi mötte Tjeckien borta. Vår femma gjorde ett mål (3-0), Jonas Bergqvist.
– Två minuter kvar. In med mig för att teka. Dessutom bortamatch med det tryck som är i gamla arenorna nere i Tjeckien. Det var (Robert) Holik, (Jiri) Slegr, (Robert) Reichel och den femman. Vi redde ut det där i alla fall. Det var bara att kasta mig på pucken och hålla den så hårt jag kunde vid tekningarna.

Sverige vann Europagruppen och fick i semifinal möta Kanada.
– Vi förlorade i sudden. Den matchen var jättehäftig. Jag spelade i tre perioder, men fick sitta i fjärde och femte.
– Jag tyckte nog att det var rätt att gå ner på tre femmor och köra med dom som var bra. Kent valde att vi skulle vinna och inte bara spela av matchen så det var rätt.
– Det var ändå häftiga spelare i Kanadas lag, Mark Messier, Wayne Gretzky, Eric Lindros… Inga dåliga spelare direkt. Sedan kastar (Theo) Fleury i väg en puck som gick in bakom Salo, så vi torskade.
– Det var ett väldigt tryck på läktarna mot Kanada, men så var det även hemma mot Finland. ”Foppa” (Peter Forsberg) gjorde sitt fina mål och ”Sudden” (Mats Sundin) sitt Kenta Nilsson-mål. Jag skulle spela mot Teemu Selänne och irritera honom, vilket var skitkul. Att fått spela ett World Cup är såklart höjdpunkten i min karriär.

"Det finns två svenskjävlar som är helt värdelösa"

Efter tiden i Luleå valde Fredrik Nilsson att flytta öster ut. Närmare bestämt till Helsingfors för spel med Jokerit.
– Fantastiskt med hiss ner till träningsanläggningen. Hjallis (Harkimo) hyrde ut Hartwall Arena till allt från Formel 1, och asfalterade invändigt, till hästhoppning så vi tränade knappt där, men vilken anläggning. Det var som att komma till NHL igen.
– Hjallis bjöd hem mig till sig och vi var ute vid hans hus i skärgården. Han tog hand om mig och sportchefen, Matti Virmanen, var alltid trevlig.
– Jag var tvåvägscenter och gjorde en bra första säsong där. Sedan hade vi Otakar Janecký som dominerade. Vi var ett av Europas bästa lag, men vi lyckades inte i slutspelet.
– Jag hade en fantastisk tid i Finland. Jag gillar Helsingfors och Jokerit. Första säsongen hade vi tre olika tränare, Timo Lahtinen, Hannu Kapanen och Leo Äikäs. Andra säsongen kom Raimo Summanen och Erkka Westerlund från IFK Helsingfors. Jag kan gott säga att Raimo inte gillade mig och ”Julle”.
– Efter en match kunde han säga ”Vi förlorade matchen, men det finns två svenskjävlar som är helt värdelösa”, skrattar Fredrik Nilsson.

Rök ihop med tränaren i Finland: "Slutade med att jag fick sparken"

Patrik Juhlin lämnade för spel i Bern under säsongen.
– Jag gjorde också allt för att hamna där, men Hjallis skulle inte släppa mig. Vi hade Jyväskylä borta. Tekning i egen zon. Jag mötte en tjeck, rightare. Det kan vara svårt från ena hållet att vinna mot en rightare och han vann teken, men vår målis (Pasi) Nurminen tog pucken.
– Torska andra teken. Nurminen tog den igen. Jag blev bortkallad till båset. Raimo mötte mig i dörren och sa ”Försök vara en karl för en gångs skull”. Jag kom inte in i båset så jag sa till honom ”Flytta på dig för helvete”. Han svarade med att säga att jag inte skulle säga så till honom igen ”Jo, det tänker jag göra”. Sedan fortsatte vi tjafsa.
– Mellan andra och tredje perioden kom han fram till mig och sa ”Säg aldrig emot mig igen”. ”Jo, jag kommer säga emot dig varje gång”. Det slutade med att jag till slut fick sparken.
– Jag ringde min agent som då var Danne Lundström och berättade att jag fått sparken. ”Kloten vill ha dig”. Han ringde till Hjallis för att lösa det där, men han sa nej. Han tänkte inte sparka mig utan ville ha mig kvar. ”Raimo kommer inte få prata med Fredrik. Inte på träningarna heller”. Till saken hör att det kunde det vina puckar om man gjorde fel.
– Jag åkte runt en vecka och gjorde vad jag ville. Raimo fick stå på ena sidan och jag på den andra under matcherna. Vilken nivå (skratt), men sedan köpte Kloten loss mig.

Hur ser du tillbaka på tiden i Schweiz?
– Fantastiskt. Korta resor. Vacker natur, vilket jag älskar. Blev bra omhändertagen. Vi hade ett ungt lag och Vladimir Jurzinov som tränare.
– I Schweiz tränade man normalt 45 minuter om dagen. Kanske en timme. Match fredag. Ledig lördag och söndag. Med Jurzinov tränade vi två gånger om dagen. Varje morgon klockan nio kom han in i omklädningsrummet. Vi skulle ha kortbyxor och tröja. Varje morgon sa han också ”Bästa luften i världen”. Sedan var det fem kilometer löpning.
– Tillbaka. In i gymmet. Köra snabbstyrka. Torka av svetten. Ut på isen för att köra 45 minuter teknik. Tillbaka på eftermiddagen och nytt pass. Matchvärmningarna var 1.15 och vi körde stenhårt. Han lärde mig ännu mer teknik när jag var 29 år. Hade jag fått det då jag var 18…
– Den tekniken han lärde ut, den ryska skolan, var ovärderlig. Jag utvecklades jättemycket där. Spelade dubbelt, både i andrafemman och fjärdefemman. En jättebra tid.

Vann dubbla Spengler Cup-titlar: "Förstod inte hur stort det var"

Dessutom fick Fredrik Nilsson vinna två Spengler Cup, men inte med Kloten utan Davos.
– Otroligt att man valde mig som en av dom som fick komma dit. Arno Del Curto var tränare. Han är känd för att spela piano så fantastiskt, lite yvig i frisyren och är en väldigt speciell människa.
– När jag kom upp dit hoppade jag i dressen, var med på en träning och sedan var det match. Efter halva matchen kom han fram till mig ”Nu är det dags att börja leverera Fredrik”. Det var jag van vid och hört många gånger förut och jag levererade samtidigt som jag spelade med bra folk.
– Första året vi vann Spengler Cup förstod jag inte hur stort det var. Tyvärr var jag tvungen att åka hem, men Davos-killarna blev burna runt i stan. Det var inga dåliga lag med utan det var Spartak Moskva, Prag, Färjestad, Köln och Team Kanadas OS-lag. Sedan gick vi och vann det där, vilket var helt galet.
– Det året fick jag utmärkelsen Årets Idrottsman i Kloten. Själv kände jag att det borde funnits någon annan idrottsman som gjort något bättre, men det var såklart stort.

Andra året innebar också att det skar sig lite mellan Fredrik Nilsson och Vladimir Jurzinov.
– Vi (Davos) var tvungna att möta Team Canada i sista matchen för att få möta dom i final. När det är 35 sekunder kvar hämtade jag pucken bakom mål. Jag åkte upp mot deras första styrkille som vek av. Sedan kom jag mot deras sidostyrare, kom in samtidigt som deras back klev upp så jag kom en mot en.
– Vid blå tänkte jag att jag inte skulle komma förbi honom, så jag sköt ett dolt skott som gick rätt upp i krysset. 5-4 och vi gick till final. Då ringde Davos Kloten och frågade om man fick låna mig en match till.
– Efter det ”klinchade” vi och man köpte ut mig, vilket innebar att jag kom till Köln där Niclas Sundblad var. Vi hade växt upp tillsammans i Tumba. Gått på Björkhagaskolan och var jämt på Rödstuhage.

Tuffa tiden i Tyskland: "Det blev inget bra"

I Köln fick Fredrik Nilsson Hans Zach som tränare.
– Första gången jag var där hade vi åtta kanadicker, en tjeck och två svenskar. Det första han sa var ”egentligen vill jag inte ha någon utlänning här, men tyvärr måste vi ha det”.
– Då hade jag redan bestämt mig för att flytta hem och det blev mitt sista år utomlands.

Trivdes du bra i Tyskland?
– Nej, jag gjorde inte det. Samtidigt berodde det på mig själv också. Jag tror inte att man ska skriva på och bestämma att det skulle bli sista säsongen.
– Jag kunde ha gjort det bättre. Jag försökte, men hade inte alltid huvudet med mig. Min fru Caroline var hemma med vår son Marcus medan jag var där nere. Det blev inget bra. Samtidigt pluggade jag mycket.
– Köln var ett tufft och långt år. Borta var de korta bussresorna som jag haft i Schweiz. Nu blev det långa bussresor, mer matcher, en annan typ av hockey och åtta kanadicker i laget.

Fredrik Nilsson vände hem till Västerås

I stället valde Fredrik Nilsson att åka hem till Västerås och spela för VIK.
– Jag hade pratat med VIK och berättat att jag skulle åka hem och tenta av. Göran Lundberg var sportchef. Han ringde och sa att dom inte hade några pengar eftersom dom precis gått upp från Division 1. På den tiden tjänade man netto en till en och en halv miljon plus fri bostad i länderna jag varit i.
– ”Jag ska ändå börja jobba så kör 22 000 i månaden så sätter vi standarden för alla som kommer hem”. Jag ville ge tillbaka och första året var det superkul att få komma hem. Jag pluggade och började jobba som elektriker. Mycket var nytt, byggde hus och allt var trevligt. Dessutom gick vi långt i kvalet.
– Andra säsongen kom (Mattias) Lööf och (Patrik) Zetterberg hem, vilket var kul. Allt var frid och fröjd.
– Tredje året spelade vi faktiskt inte så bra och efter det valde jag att lägga av. Det hade varit mycket resor och så vidare. Då var jag klar med hockeyn och hade kommit in i allt med att jobba sju till fyra. Jag ville verkligen göra det samtidigt som vi fick barn och blev en större familj.

Blev tränare i VIK: "Under en tid kunde jag inte ens gå på ICA"

Riktigt klar var ändå inte riktigt Fredrik Nilsson med hockeyn. Efter karriären blev det några tränaruppdrag. Bland annat i Surahammar och Västerås.
– Det var jätteroligt att hoppa in i ”Sura”. Jag visste att dom hade ett ganska bra lag, men hade kört fast på något sätt. Jag värvade Lööf och ”Z” som egentligen hade lagt av. Vi klarade nedflyttningsserien och blev kvar. Sedan hade jag VIK:s J18 ett år.
– En sommardag kom VIK hit och sa att dom ville att jag skulle bli A-lagstränare tillsammans med Lasse Ivarsson. Jag hade precis kommit i gång med jobbet och tjänade mer som elektriker än som andretränare i VIK-hockey. Caroline sa ”Ge det en chans och se hur det är”. Jag pratade med företaget där jag jobbade ”Vad kul, vi är sponsorer, men kom upp och hälsa på ibland.”
– Det gick tungt. Leffe Rohlin var sportchef och Lasse hoppade av. Jag var andretränare fram till oktober och sedan stod jag där själv. ”Kör på ett tag till så letar vi efter någon”. Västerås hade inga pengar så jag blev kvar. Det var tungt att förändra den starten och det negativa som var. Under en tid kunde jag inte ens gå på ICA.
– Jag hängde kvar och sedan vände vi. Efter jul började vi vinna mycket. Jag lät de unga spelarna spela mycket och väldigt fritt samtidigt som jag satte dom mer rutinerade vid sidan. Vi kom nia, men inte åtta. Jag hörde inget mer från VIK. Sedan ringde Mats Waltin och sa ”Hej, jag är ny tränare och du kommer inte vara aktuell för att vara med.”
– Då hade jag redan börjat jobba igen som elektriker, men också pluggat till högsta behörigheten inom el så jag blev verksamhetschef. Så jag svarade Mats att det var helt okej och önskade honom lycka till. Efter det small det till i civila karriären.

Fredrik Nilsson: "Hockeyn har gett mig drivkraften jag har"

Du gjorde även en säsong som tränare i Västerås Pickles. 
– (Skratt) Det var en midsommar. Marcus, sonen, hade en kompis med sig hit som var med i ett hockeylag för dom som inte fick vara med och spela i VIK och behövde en tränare. ”Aldrig i livet”.
– Jag försökte få med Leffe Rohlin, Patrik Zetterberg och Mattias Lööf. Dom sa ”aldrig i livet” Bortamatcher i Värmland och Närke fredagar klockan 20.30 eller träna 21.30 på Råby lockade inte. Jag sa att om vi var fyra kunde vi göra det eftersom vi då bara behövde vara där var fjärde gång. ”Vi kör”.
– Efter en vecka ringde Leffe mig ”Du det där är inget för mig”. Det gick en vecka till så ringde ”Z” ”Med all respekt Freddan, det är inget för mig”. Jag ringde Lööf ”Jag ställer upp Freddan, har jag gett mig in i det så är jag med hela vägen”.
– Vi körde i två säsonger, men det var väldigt tungt. Sedan var det klart, men jag var även med i VIK:s styrelse en säsong.

Hur ser livet ut idag?
– Vi har en liten gård uppe i Söderbärke. När vi åkte hem därifrån sa jag:
– ”Caroline, jag är på en bra plats i livet. Jag har dig, Marcus och Liwa i USA. Vi har det bra. Jobbet funkar…”
– ”Det har du aldrig sagt tidigare”
– ”Nej, men jag tänkte på det då jag gick och skrotade där uppe, att jag är på en bra plats i livet”
– Hockeyn har gett mig drivkraften jag har. På ett sätt skulle jag ha velat lyckas i NHL som ”Foppa” (Peter Forsberg). Men det har även gett mig en meningsfull karriär efter hockeyn. Jag blev elektriker, men var inte nöjd med det utan måste plugga vidare så att jag kunde starta eget. Bli arbetschef. Sedan lyckas där för att någon annan större firma som omsatte 125 miljoner ville ha mig.
– Min kund tog in mig så jag fick bli projektchef på Klövern Corem Property Group som är femte största fastighetsbolaget på Stockholmbörsens OMX30. Till att jag sedan fick möjligheten att bli VD som 55-åring och styra bolag på 90 miljoner och 45-50 anställda.
– Kontakterna jag har, affärerna jag gör och människorna jag träffat då jag var elektriker och som idag sitter på samma position jag gör är kul. Sedan är det såklart press i det här och man måste ha en strategi och så vidare, men det har jag fått med mig från hockeyn.
– Att kliva in i det här bolaget förra året med 50 personer var inte lätt. Det är mer än ett hockeylag. Att sedan få dom åt rätt håll. Det var ett mycket fint lag redan från början, så det är inte jag som gjort allt. Kommer du däremot in och gör fel blir det ingen lätt resa, avslutar Fredrik Nilsson samtidigt som regnskuren utanför altanen avtar.