Plåtslagaren från Laisvall som blev en VM-forward

TIMRÅ (HOCKEYSVERIGE.SE)

För er som samlade hockeybilder i Williams Förlags samlaralbum var Finn Lundström ett stående inslag. En ganska orädd forward med ett väldigt bra målsinne – så var den allmänna bedömningen i albumen. Dessutom bilplåtslagare och från Laisvall. Men framför allt var han en mycket uppskattad och skicklig spelare som dessutom spelade VM 1975. Lägg därtill att han faktiskt är född i Norge.

– Mina föräldrar är norska. Anledningen till att vi flyttade till Laisvall var att pappa jobbade som gruvarbetare, berättar Finn Lundström när hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom hemma i hans hus, bara ett rejält stenkast från ishallen i Timrå.

– Laisvall var jättebra i hockey då. Visserligen spelade vi i division 3, men det funkade rätt bra. Jag höll på med alla idrotter – tennis, fotboll, skidor ...

– I dag får ungdomar inte längre hålla på med fotboll när de är 13 år, utan bara spela hockey.

– Min son fick hålla på med allt. "Du ska göra det du tycker är roligt." Jag ville inte dra in honom på hockey, men det blev till slut hockey ändå.

Lämnade hemstaden

Inför säsongen 1965/66 lämnade Finn Lundström Laisvall.

– Nybro annonserade i norrbottniska tidningar efter hockeyspelare året innan jag flyttade ner dit. Först var det tre killar som åkte ner: målvakten Roland Lestander, Erling Bergmark och Gunnar Eriksson.

– Killarna var hemma i Laisvall över jul. Samtidigt spelade jag i A-laget. Då kom Erling och sa:

– "Du, ska du inte flytta med ner till Nybro?"

– "Nja ..."

– De kom upp till Laisvall igen på sommaren och sedan åkte vi tillsammans ner. Klubben ordnade jobb åt mig på Nymans, så i augusti drog jag ner dit. Det är 140 mil med bil.

– Jag hade fått ihop det med Marianne då. När det blev augusti frågade jag henne om hon ville följa med till Nybro.

– "Ja, det gör vi."

– Hennes mamma och pappa sa: "Aldrig i livet." Men sedan ändrade mamman sig och sa: "Låt dem fara. De är tillbaka om en månad."

– Det blev fem år. Vi hade inget ordnat boende, men det löste sig och Marianne fick jobb på Linnéahemmet där nere.

Den tid Finn Lundström minns bäst från Nybro är säsongen 1967/68, då laget kvalade upp till dåvarande division 1/allsvenskan.

– Vi vann serien ganska komfortabelt eftersom Tingsryd redan hade gått upp säsongen innan. Då hade vi inga riktigt svåra konkurrenter i serien, så vi gick till kval.

– Där spelade vi mot Vita Hästen, Fagersta och Karlskoga. I den näst sista matchen, mot Vita Hästen, vann vi komfortabelt och sedan var avancemanget klart.

Rök ihop med Des Moroney

Hur trivdes du i Nybro?
– Jag hade inte så stora ambitioner då. Det var mest att lattja och spela. Att komma från uterinken i Laisvall till en inomhushall var rena himmelriket, skrattar Finn Lundström, som också var imponerad över publikintresset kring lagets matcher.

– Hallen tog in runt 3 500 åskådare och det kom mellan 3 200 och 3 500 på matcherna hela tiden. I Laisvall var vi tre killar som tog på oss att sköta hockeybanan. Boliden, som ägde Laisvallsgruvan, betalade oss 1 000 kronor tillsammans om vi skötte den. Det var mycket pengar då, men vi hade gjort det gratis också.

– Inför matcherna var vi där och skottade. Sedan bytte vi om för att spela match. När vi kom till hallen i Nybro var isen nyspolad, och det var varmt och skönt inomhus.

Det sägs att du och Des Moroney rök ihop under en match. Vad hände egentligen?
– Vi slogs inte. Han fick en utvisning för en crosschecking i ryggen på mig. Det var inget mer än så.

Du måste ha gett igen eftersom du också fick fem minuter på botbänken?
– (Skratt) Ja, det kanske jag gjorde, men det har jag inget minne av. Vi var nog lika goda kålsupare båda två. Man behövde inte reta honom särskilt mycket innan han gick upp i varv.

Talangfullt lag i Nybro

Roland Lestander, Rolf Larsson, Björn "Böna" Johansson, Kenneth Mannberg, Berny Karlsson, Sverker Torstensson samt bröderna Lennart och Sven-Åke Rudby. Att Nybro hade ett talangfullt lag råder det ingen tvekan om.

– Jag spelade tillsammans med "Böna", som var forward då, och Lennart Rudby. Vi gick från division 3 upp till allsvenskan med i stort sett samma lag.

– Det var några som faktiskt kom från Nybro. Bland annat "Böna" och hans bror Ulf, reservmålvakten Lasse Brus, som senare flyttade till Stockholm, samt bröderna Rudby. Sedan kom det även spelare utifrån.

Roland Lestander, Rolf Larsson, Björn "Böna" Johansson, Kenneth Mannberg, Berny Karlsson, Sverker Torstensson samt bröderna Lennart och Sven-Åke Rudby. Att Nybro hade ett talangfullt lag råder det ingen tvekan om.

– Jag spelade tillsammans med "Böna", som var forward då, och Lennart Rudby. Vi gick från division 3 upp till allsvenskan med i stort sett samma lag.

– Det var flera spelare som faktiskt kom från Nybro. Bland annat "Böna" och hans bror Ulf, reservmålvakten Lasse Brus, som senare flyttade till Stockholm, samt bröderna Rudby. Sedan kom det även spelare utifrån.

Så hamnade Finn Lundström i Timrå

Efter fem säsonger i Nybro flyttade Finn Lundström 1970 till Timrå.

– Tränaren vi hade i Nybro var Sven-Gunnar Markström. Han kommer från Sundsvall. Marianne ville längre norrut och det var tänkt att vi skulle flytta till Skellefteå. Då ringde Sven-Gunnar till mig och sa: "Jag vet att ni vill hemåt, men när ni åker upp längs E4:an stannar ni vid Hotell Laxen. Där får ni sova över och sedan träffa Timrås ordförande."

– Frågan var vem som kunde ordna ett jobb åt mig. Det var nummer ett. Vi hade ingen telefon på den tiden, så Timrå fick ringa till grannarna när vi hade varit uppe och sedan kommit ner till Nybro igen.

– Då ringde Göte Westlund i Timrå. Jag var bilplåtslagare då, och han sa att han hade ordnat jobb åt mig på SAAB ANA som bilplåtslagare.

– "När kan du flytta upp?"

Tränare i Timrå var då "Eje" Lindström.

– Det är den bästa tränare jag har haft. Klart att det inte går att jämföra en tränare då med en tränare nu, men han var så lugn och fick med sig alla.

Lill-Strimma dog i en bilolycka

Det Timrå han kom till innehöll spelare som Bo "Bulla" Berggren, Lennart "Lill-Strimma" Pettersson, Åke "Tåget" Söderberg, Håkan Pettersson, Olle Åhman, Ove Larsson, Jan-Erik "Biffen" Nilsson, Stefan Pettersson samt bröderna Åke och Arne Lundström.

– "Eje" sydde ihop allt. Han var då ny som tränare. Första säsongen spelade jag med bröderna Broman, Lennart och Björn. Andra säsongen satte han ihop mig med Olle och Håkan. Det blev rätt lyckat och "Eje" sa att han tyckte att vi passade ihop. Två yrväder på kanterna och Olle i mitten som en liten klok pudel. Sedan spelade vi ihop fram till att jag flyttade 1975.

Sommaren 1972 omkom Lennart "Lill-Strimma" Svedberg i en bilolycka i Stavreviken utanför Timrå, då han kolliderade med Leif Engvalls orkesterbuss.

– Vi hade köpt en stuga bredvid Ove Larsson ute på Åstön. Den sommaren höll vi på med isolering och allt möjligt. "Strimma" var ute där efter att han hade varit uppe i Kiruna och köpt en ny bil. Han visade hur han kunde höja och sänka bilen. Det var gasfjädrar och allt möjligt.

– "Ja du, Strimma, det är en jävla fin bil, men inget att krocka med."

– Jag tänkte: "Varför sa jag det?" Veckan efter gick han bort.

Kände du skuldkänslor efter det du hade sagt?
– Jag tog inte åt mig, men det där gnagde lite grann.

Saknaden efter vännen: "Så snäll att det inte var klokt"

Hur minns du beskedet om att han hade omkommit?
– Jag minns det så väl. Vi höll på att isolera stugan och Ove höll på ute med ett fönster. Då ropade han: "Du, har du hört på radion att 'Strimma' har gått bort? Han har kört ihjäl sig i Stavreviken."

– Vilken chock. Vi hade tänkt bo kvar där ute, men vi packade ihop direkt och åkte hem.

Hur var det sedan att börja träna och fokusera på hockeyn igen, men utan "Lill-Strimma"?
– Det här var i slutet av juli. "Eje" sa som det var, att vi inte kunde göra någonting åt det. Då gick man inte heller på is före den 15 augusti. "Strimma" var så snäll att det inte var klokt och en väldigt bra vän, men livet måste gå vidare.

Säsongen 1973/74 är den mest framgångsrika i Timrås historia, då laget slutade tvåa i SM-slutspelet.

– Säsongen efter åkte vi ut mot Brynäs i semifinal och vi har pratat om det där – att om vi hade haft "Strimma" kvar hade vi antagligen klarat det. Så bra var "Strimma".

– Det stod 1–1 i matcher och sista matchen spelades på neutral plan. Hade vi haft hemmafördel kanske vi hade vunnit.

Fick halsfluss innan VM

Hur stort var intresset för Timrå under de här åren?
– Man pratade inte om något annat än hockey, säger Finn Lundström, som också minns hur laget höll ihop även vid sidan av hockeyn under många år.

– På fredagarna var det dans på Bergsåkersparken. Vi samlades där när damerna skulle ut och dansa. Då fick vi följa med, men vi var inte så dansanta, skrattar den tidigare Timrå-spelaren.

– Jag och Ove Larsson var väldigt nära vänner. Även Stefan Pettersson var med i det här gänget. Sedan var det några som bodde inne i stan. Till exempel Lundströmarna, Arne och Åke, så dem hade jag inte så mycket kontakt med.

– Anders Claesson bodde också här ute och vi var väl sex, sju eller åtta som träffades ofta.

VM 1975 spelades i Västtyskland, närmare bestämt i München och Düsseldorf. Förbundskapten Ronald "Sura-Pelle" Pettersson valde att ta ut Finn Lundström till turneringen.

– Först hade jag fått spela i Vikingarna, B-landslaget. Där träffade jag en annan som jag blev väldigt nära vän med, Lars-Eric Esbjörs.

– När vi sedan åkte till VM fick jag halsfluss och kunde inte spela de två första matcherna. Det var dopingtester, så jag fick redovisa vilka mediciner jag åt. Det blev ingen bra start.

– Håkan Pettersson och jag ville dessutom få med Olle Åhman till VM. Han blev också uttagen, men i träningsmatchen mot Tjeckoslovakien i Göteborg sträckte han ljumsken direkt när han kom ut på isen och tvingades lämna återbud.

"Hällde över vår öl i deras kaffekoppar"

Fick du ändå spela tillsammans med Håkan Pettersson under VM?
– Ja, och sedan var Hans Jax med också. I dag minns jag inte så mycket från själva VM-turneringen, men ena veckan spelade vi i München och den andra i Düsseldorf. Då fick vi åka tåg mellan städerna.

Här ställdes du mot spelare som Valerij Tjarlamov, Vladimir Petrov, Aleksandr Maltsev och Boris Mitjajlov. Hur var det jämfört med att möta bottenlagen i allsvenskan?
– Det gick lite fortare. Klart att ryssarna också var människor, men de låg tio år före sin tid och var otroligt samspelta.

– De visste exakt vart de skulle åka, medan vi åkte lite på måfå. Vi var betydligt mer spontana.

Hade ni någon relation till de ryska, finska eller tjeckiska spelarna under turneringen?
– Nej, men jag minns när vi var i Kanada med Timrå på en turnering. Då var även det ryska landslaget där.

– Vi var klädda som vanligt, medan de var tvungna att gå omkring i träningsoveraller.

– När det sedan var bankett delade vi upp oss så att det satt en svensk och en ryss vid vartannat bord. Vi fick öl, medan ryssarna bara fick vatten. Alla hade kaffekoppar framför sig, så vi hällde över vår öl i deras kaffekoppar.

– På kvällen satt vi i baren. Där satt en rysk landslagsback som hade fått i sig lite för mycket. Han hade somnat mot bardisken.

– Vi bodde på samma hotell, så Håkan och jag tog upp honom till rummet. Vi visste ungefär var han bodde, så vi knackade på.

– Då hörde vi hur det prasslade där inne innan dörren öppnades. När de såg att det var vi släppte de in oss. Där inne var det rena rökridån och de plockade snabbt fram askkopparna som de hade gömt under sängarna.

– De kunde lite engelska, så vi sa att vi kom med deras lagkamrat.

– Håkan sa sedan att vi skulle ta en liten jamare innan vi gick ner till baren igen. När vi kom ner – vem satt då där vid bardisken? Jo, samma kille som vi nyss hade burit upp, skrattar Finn Lundström.

Blev en flytt till Frölunda

Samma höst spelades den första Canada Cup, men Finn Lundström lämnades utanför den svenska truppen.

– Jag hade inte förväntat mig att komma med, men Lars-Eric Esbjörs blev uttagen, vilket han brukar psyka mig för ibland, skrattar Finn Lundström.

När Elitserien skulle spelas för första gången, säsongen 1975/76, gick flyttlasset från Timrå till Västra Frölunda.

– Det var Lars-Erics förtjänst. Vi hade, som sagt, träffats i Norge och blivit väldigt nära vänner. Frölunda hade tagit in Arne Strömberg som tränare och skulle förstärka laget med några nyförvärv.

– Då gick Lars-Eric till Arne och sa: "Det finns bara en spelare du ska värva", och det var jag.

– På den tiden fanns inga mobiltelefoner. Vi hade en stuga i Holmträsket, sex mil utanför Skellefteå, där vi brukade vara på somrarna.

– Tror ni inte att Arne Strömberg lyckades ta reda på vilka av Mariannes släktingar som bodde i byn? De fick åka och hämta oss så att vi kunde prata med honom i telefon.

– Han var mästare på att hitta folk och satt nätterna igenom och ringde till Kanada. Hur som helst fick han tag i oss, och på den vägen blev det.

– Jag jobbade fortfarande som bilplåtslagare, men funderade på att utbilda mig till skadeinspektör och besikta bilar.

– Jag frågade vad som krävdes för utbildning.

– "Du måste vara maskiningenjör."

– När Frölunda ringde sa jag att jag ville ha en utbildning. Det var inga problem. Klubben ordnade en plats åt mig på vuxengymnasiet.

– Jag läste där i två år och Frölunda hade ett bra samarbete med Folksam, som hade en drive-in-anläggning. Där fick jag börja vikariera redan första året.

– När vi trodde att vi skulle få ett långt sommarlov fick jag i stället sommarvikariat, julvikariat och påskvikariat.

– Vi slutade skolan klockan tolv i juni. Klockan ett var jag på Folksam och jobbade. Senare fick jag en fast anställning där.

Finn Lundström draftades (?) av Atlanta

I Västra Frölunda fick han spela tillsammans med de kanadensiska bröderna Morris och Darwin Mott samt den amerikanske backen Tom Mellor.

– Första säsongen spelade jag i samma kedja som Morris. Jag tyckte inte att de var särskilt tuffa eller stora, men de var härliga killar. Tom Mellor var däremot lite hårdare.

Var det någon gång aktuellt för dig att åka över till NHL eller WHA?
– De säger att jag blev draftad av Atlanta, men jag tror att det stannade där. Jag hörde aldrig något mer.

Vilka var det som drev det här Frölundalaget, både på och utanför isen?
– Den ena var "Bros", Anders Broström. Den andra var Lars-Eric Esbjörs. Jag skulle säga att det egentligen var de två.
– Jag skickade faktiskt en bild till "Bros" på en lilltå som gått av. Han sköt av den under uppvärmningen inför en match.
– "Kommer du ihåg den här lilltån?"

Säsongen 1979/80 gick Västra Frölunda till SM-final mot Brynäs. En finalserie som gästrikarna vann efter ett avgörande mål av Stig Salming.

– Den säsongen var vi lite som ryssarna – i stort sett ett självspelande piano. Alla visste vad vi skulle göra. Jag brukar retas med Lars-Eric eftersom det var hans blindpassning som gjorde att Stig Salming kunde göra 2–1. Jag vet att han tar det där med ro.

– I en av finalerna uppe i Gävle blev det lite ihopslag, och jag kom fri med målvakten. Vem var det då jag hade efter mig? Jo, Inge Hammarström. Han var lite snabbare än mig och hann fram och slå mig på benen, så det blev ingenting.

Återvände till Timrå: "Nu ska du hem"

Coach för Västra Frölunda var den tidigare VM-spelaren Leif "Blixten" Henriksson.

– Han var bra på sommarträningen, skrattar Finn Lundström och fortsätter:

– "Blixten" var väl ingen taktiker. Jag har ett minne som Lars-Eric har berättat. Vi spelade en match och jag råkade bli utvisad. Det var lite kaos i båset och jag spelade med Mats Lindh. Då säger "Blixten": "Vilka ska in nu då? Finn och Mats." Då svarade någon: "Finn sitter ju i utvisningsbåset."

Det blev ytterligare en säsong i Västra Frölunda för Finn Lundström innan han återvände till Timrå.

– Det var "Eje" som ringde. Han satt i styrelsen här i Timrå då. "Nu ska du hem."

– Jag hade avslutat i Frölunda, men samtidigt fått ett anbud från Sarpsborg i Norge eftersom de satsade stort. Lars-Eric skulle också dit, så jag var inställd på att flytta dit fram till dess att "Eje" ringde.

– "Nu har jag ordnat allt här. Bara du kommer upp."

– Då blev det så.

Åkte ur Elitserien med Timrå

Vad tyckte din fru Marianne om det?
– Hon var lite luttrad, men Timrå hade ordnat jobb åt henne också.

– Vi trivdes väldigt bra i Göteborg. När vi flyttade dit bodde vi först i en lägenhet, men sedan sa Frölunda att de hade ordnat ett radhus åt oss. Det låg i ett av de finaste områdena i Göteborg.

– Vi hade bott där ungefär ett halvår när Marianne var hemma och det knackade på dörren.

– "Vi har en förening här, men ni har aldrig varit med på mötena. På det senaste mötet bestämde vi att det är vedertaget att säga du till varandra här i området."

– Marianne svarade bara: "Jag har sagt du i hela mitt liv och det kommer jag att fortsätta göra."

Redan första säsongen Finn Lundström var tillbaka i Timrå åkte laget ur Elitserien.

– Det var bara att morska upp sig och komma igen. Olle Åhman, min gamla kedjekamrat, var tränare. Han var lite mer av en taktiker och kunde säga åt folk att göra si eller så. "Håll dig på den kanten i stället."

– Jag och Olle kom väldigt bra överens efter att ha känt varandra under så många år.

Med din rutin måste du ha haft en ganska stor roll?
– Jag var väl en kugge som alla andra. Olle, Håkan och jag var vapendragare, så vi stöttade varandra i vått och torrt.

Stannade inte inom hockeyn

Lennart Svedberg, Håkan Pettersson, Åke Söderberg, Jan-Erik Nilsson och Olle Åhman är alla borta i dag.

Hur tänker du kring det?
– Alldeles för tidigt. "Tåget" var inte gammal. Hade han haft huvudet med sig kunde han ha blivit en av Sveriges bästa spelare. Han kunde skjuta, var hård i kroppen, snabb ... Han kunde egentligen allt.

Timrå åkte alltså ur Elitserien, vilket innebar spel i Division 1 Norra säsongen därpå.

– Jag tyckte inte att det spelade så stor roll eftersom jag visste att det snart var över. Jag hade i princip bestämt mig för att det skulle bli min sista säsong.

Vad ser du som höjdpunkten i karriären?
– Dels tiden i Timrå när vi var som bäst, dels säsongen i Frölunda när vi gick till SM-final.

Du gav dig aldrig in på någon tränarkarriär. Lockade inte det?
– Jag tränade faktiskt B-juniorerna i Timrå en säsong. Samtidigt fick jag jobb på Skandia och kunde inte vara borta så mycket.
– Sedan slutade Skandia med sakförsäkringar och bildade IF i stället. Då gick jag över dit och gjorde en karriär där i stället. Jag skötte alla förhandlingar med verkstäder från Dalarna till Kiruna. Dessutom skulle vi besöka alla verkstäder en gång om året. Resten skötte vi via telefon.

Hur ser Finn Lundströms liv ut i dag?
– Livet i dag ... Det är mycket golf. Jag har mina fyra, fem kompisar som jag umgås med. Under vinterhalvåret går jag på gym.
– Svenska kyrkan har ett café mitt i Timrå där många av oss träffas, fikar och pratar. Bland annat har de frågesport varje torsdag och lite andra aktiviteter.
– Sedan gick min fru Marianne bort för drygt två år sedan. Jag försöker hålla ordning på det vi byggde upp tillsammans, avslutar Finn Lundström.