ÖRNSKÖLDSVIK (HOCKEYSVERIGE.SE)
Peter Forsberg, Markus Näslund, Hasse Jonsson, Magnus Wernblom, Mattias Timander, Andreas Salomonsson, Niklas Sundström, Per Svartvadet, Anders Söderberg och så vidare. Hela det här gänget kommer från en unik generation i MoDo Hockey.
Laget vann alla tänkbara Junior-SM och flera av spelarna blev stora stjärnor i NHL. Vad låg bakom framgångarna? I dag får ni möta en av spelarna som var med under den här eran, Andreas Salomonsson, i serien Old School Hockey.
– Redan från ung ålder var det många som hade drivet och viljan att tävla, berättar Andreas Salomonsson när hockeysverige.se träffar honom i Hägglunds Arena i Örnsköldsvik.
– Gruppen som fanns i Ångermanland, hela det gänget, det var många vinnarskallar i den som jag tror gynnade allas utveckling.
Spelade fotboll med "Foppa"
För Andreas Salomonsson var det inte enbart hockey som gällde under uppväxten.
– Jag höll på med fotboll, men var framför allt allidrottare. Jag spelade tennis och höll på med alla möjliga saker. Sedan tog hockeyn över när jag var runt 15 år.
– Jag tror de flesta från hockeylaget även spelade fotboll på den tiden. I gymnasiet blev det sedan hockey för hela slanten. Det var inget svårt val utan föll sig ganska naturligt eftersom det är en ganska stark hockeykultur här i "Ö-vik". Hockeyn har alltid varit nummer ett här medan fotbollen aldrig varit på samma nivå.
Peter Forsberg berättar:
– "Salle" – som var min bästa vän under uppväxten – och jag spelade fotboll på somrarna och när man kunde resten av året fram tills jag var 15 år. Men det var inte så att jag tränade ihjäl mig för fotbollen, säger Forsberg med ett leende.
– Mycket mer än att jag gick till träningarna och var med och spelade matcherna var det inte.
Vilka hade du som förebilder under uppväxten?
– Främst tittade jag på Tre Kronor-matcherna. Det var gubbarna som spelade i landslaget när jag växte upp som jag såg upp till.
– Det var bara landslaget och VM-turneringarna som visades på tv vid den tiden och jag hade inte så bra koll på NHL. Sedan var det såklart killar som spelade med MoDo i elitserien.
Dominerade: "Gulden var bara att hämta hem"
Andreas Salomonsson var som pojk- och juniorspelare med om att vinna TV-pucken med Ångermanland samt både J18- och J20-guld.
– Under just juniortiden hade vi ett så fruktansvärt bra lag. När vi vann vårt J18-guld spelade redan Markus och Peter med A-laget. Vi vann guldet utan dem, vilket säger lite om bredden vi hade i vårt juniorlag. J20-gulden var i stort sett bara att hämta hem. Inte för att låta kaxig, men finalerna blev 15–2 mot Leksand och 9–0 mot Södertälje. Det var inte direkt jobbiga guld att hämta hem.
Hur hanterade du och gruppen att ni var så överlägsna?
– Det fanns en sådan konkurrens inne i vårt lag att alla ville visa upp sig. Ingen var nöjd, utan alla ville framåt. Sedan kom det flera från kullarna under oss, från 75:orna, men även några duktiga 74:or. Vi var en ganska stor klick i juniorlagen som var framstående i våra årskullar i Sverige.
– Niklas Sundström, som är 75:a, kom upp tidigt. Likaså Timander, Anders Eriksson, Anders Söderberg och Per Svartvadet. Det var många som var duktiga redan i ung ålder.
Vem var du i den här gruppen?
– I början var jag mest med Peter. Vi växte upp tillsammans. Efter hand har det blivit Timander, Sundström och Svartvadet som jag umgåtts mest med. Dem hänger jag fortfarande med.
Spelade JVM på hemmaplan: "Blev bara silver"
Andreas Salomonsson var också en av sex spelare som var med i junior-VM 1993 i Gävle, där Sverige slutade tvåa efter Kanada och Peter Forsberg satte sitt osannolika rekord med sju mål och totalt 31 poäng på sju matcher. Salomonsson svarade för tre assist på fem matcher.
– I mitt fall hade jag inte en så stor roll i det laget. Det var JVM:et där Peter, Markus och Niklas var en helt otrolig kedja. En fantastisk turnering. På den tiden var det en rak serie och vi lyckades förlora med uddamålet mot Kanada, så det blev bara silver.
– Innan turneringen hade vi spöat Kanada utan Peter och Markus, men det stod inte i stjärnorna att vi skulle vinna den här matchen. Vi var ändå, i mitt tycke, det klart bättre laget.
Han upplevde det ändå som roligt att få spela ett junior-VM på hemmaplan.
– Ja, så var det. I Gävle finns det ett stort hockeyintresse så det var en bra uppslutning kring våra matcher. En jättekul turnering.
Debuterade i MoDo - som 17-åring
Redan säsongen 1990/91 gjorde Andreas Salomonsson elitseriedebut för MoDo.
– Var det så länge sedan? skrattar vänsterforwarden och fortsätter:
– Jag tror att det var mot Djurgården borta. Det var på Hovet. Jag var 17 år, så det var mäktigt att få glida in där med de stora gubbarna. I och med att flera av oss unga killar redan innan hade fått känna på hetluften – Peter, Markus och Magnus Wernblom – var målsättningen för mig själv att så småningom ta mig dit. Säsongen efter tog jag plats i truppen, men jag var väldigt ung när jag började spela med seniorer.
Magnus Wernblom berättar:
– Det var en ekonomisk kris i MoDo då och man bytte ut halva laget. MoDo hade inte så mycket val, vilket vi var tacksamma för. Det var väldigt många 73:or, 74:or och 75:or som fick chansen i A-laget i den vevan.
– "Macke" (Markus Näslund) och Peter (Forsberg) var först. Sedan var det jag, "Salle" (Andreas Salomonsson) och Hasse Jonsson. Efter det kom "Timmy" (Mattias Timander), "Susse" (Niklas Sundström) och hela det gänget. Vi var en hel armé med unga spelare där ett tag.
Säsongen 1993/94 tog sig MoDo till SM-final mot Malmö, som vände finalserien från 2–0 till seger med 3–2.
Andreas Salomonsson:
– Som jag minns det var det här säsongen då jag fick mitt genombrott. Jag är född i december, var liten och sen in i puberteten. På så vis hade jag lite problem med att komma in i seniorhockeyn de första säsongerna i A-laget.
– 1993/94 var första säsongen då jag hade kommit ikapp fysiskt och kände att jag kunde bidra med något även i A-laget. Den säsongen var fantastisk och nära att bli en dundersuccé med slutspel och guld, men tyvärr torskade vi i den femte och avgörande matchen mot Malmö.
Vad gjorde att ni tappade er 2–0-ledning?
– Malmö hade ett grymt lag och var storfavoriter. Vi gick på någon form av eufori i slutspelet och slog ut Leksand, som vann serien det året, i kvartsfinalen. Sedan slog vi ut Djurgården av bara farten.
– I finalen vann vi de två första matcherna. Sedan började nog tankarna komma att vi kunde gå hela vägen, men Malmö hade många superspelare. Match fyra och fem var tajta och vi hade lika gärna kunnat vinna, men det är små marginaler i den här branschen, säger Andreas Salomonsson med ett leende.
– Det är inte så lätt att slå i den där spiken, vilket vi fick erfara. Mot Brynäs 1999 var det ännu värre. Då var vi storfavoriter och det klart bättre laget, men lyckades ändå inte vinna.
Hur var intresset för hockeyn i Örnsköldsvik under de här åren?
– Det har alltid varit ett bra intresse för hockeyn här, speciellt när det varit slutspel. Tog vi oss förbi kvartsfinalerna och började bli intressanta var hela "Ö-vik" med omnejd med och hejade på.
– Att vara hockeyspelare här är lite annorlunda än i en större stad. Är man dålig och det inte går så bra går man inte till affären, utan då får man skicka frun. Det är ändå något man lärt sig att hantera.
Ångrar Tysklandsflytten: "Skulle velat ha den ogjord"
Två coacher som följde Andreas Salomonsson från juniortiden upp till A-laget var Kent Forsberg och Anders Melinder.
– Anders Melinder hade hockeygymnasiet och skapade något speciellt där som gjorde att det var otroligt roligt att spela hockey. De trodde på oss unga killar och det kändes att de ville ge oss chansen.
– Klart att båda två har betytt jättemycket för alla oss i den här generationen. Många har nog mycket att tacka dem två för.
Säsongen 1996/97 gjorde han en kort utflykt på 21 matcher till tyska Ratingen.
– Den skulle jag velat ha ogjord. Det var en typ av förhandling kring ett avtal med MoDo där vi helt enkelt inte kom överens.
– Tyvärr var det så generellt att grabbar härifrån kanske inte blev kompenserade ekonomiskt som de borde, vilket kanske är vanligt. Hade jag gått till en annan klubb skulle jag nog fått bra mycket mer i ersättning. Egentligen var det inga stora grejer, men tack vare en impulsgrej hamnade jag där.
Hur upplevde du den korta tiden där?
– Det var faktiskt en jättekul upplevelse och en helt annan kultur. Där träffade jag Joakim Persson, som senare blev min agent och som jag även jobbade med som agent. Vi var ett gäng svenskar där som hade jättetrevligt.
Andreas Salomonsson återvände ändå till MoDo säsongen därpå.
– Ja, den där klubben var lite ostrukturerad. Milt sagt. De hade problem med alla möjliga grejer. När jag kom från Sverige till en klubb där det inte fanns någon typ av ordning och där ekonomin i slutändan också var illa däran bad jag om att få lämna. Då återvände jag hem.
Tre Kronor - och tre finalörluster
Säsongen 1997/98, under Kent Forsbergs ledning, kom debuten i Tre Kronor för Andreas Salomonsson.
– Jag har alltid tyckt att det varit jättekul att spela i Tre Kronor. För min del har det dessutom alltid fungerat bra när jag spelat där. Det är en ära att få representera Sverige.
Säsongen därpå gick MoDo till final mot Brynäs, som tränades av Roger Melin.
– Vi hade ett jättebra lag och vann serien med över 20 poäng. Egentligen fattades ingenting, men om jag ska försöka hitta något så var det hur vi skulle slå in spiken. Vi hade inte lärt oss att stänga matcher och vinna. Det är ett av de mest kompletta lag jag spelat i. Att vi inte lyckades vinna där är min karriärs största besvikelse.
– Säsongen 1999/00... Efter säsongen då vi var så fruktansvärt bra försvann många till Nordamerika, så den säsongen var det mer en bra prestation att vi tog oss till final. Där mötte vi Djurgården, som var riktigt bra. Vi var chanslösa. Det är den enda finalserie jag spelat där det aldrig blev någon riktig match.
I laget spelade dessutom två killar från Järved – bröderna Daniel och Henrik Sedin.
– De kom upp och var otroligt bra redan från start tillsammans med en annan ung kille, Mattias Weinhandl. Det blev en superkedja.
– Vi hade en väldigt bra bredd på hela laget, men framför allt hade bröderna några jättebra säsonger i MoDo innan de stack.
Hur gick snacket i Örnsköldsvik kring Daniel och Henrik Sedin innan de blev kända i hockeyvärlden?
– De är härifrån Ö-vik och alla visste att det var två jättetalangfulla killar. Båda hade varit riktigt bra sedan de var väldigt unga. Jag är uppväxt med att det kommit upp unga, bra killar hela tiden, så egentligen var det inget konstigare än så.
Valde Djurgården - då kom guldet
Efter finalspelet mot Djurgården valde Andreas Salomonsson att skriva på för stockholmsklubben.
– Då hade jag lyckats förlora tre finaler med MoDo. Dessutom hade jag tappat många lagkamrater som stuckit till Nordamerika. För min del behövde jag då någon typ av miljöombyte för att kunna fortsätta ta steg i min karriär.
– Djurgården var på den tiden förmodligen det bästa laget i hela Europa. Utanför Nordamerika var det ett väldigt bra alternativ för mig att försöka utvecklas ytterligare. Även om jag hade blivit 26 år kunde man fortfarande ta steg i sin utveckling.
Coacher i Djurgården var Hardy Nilsson och Mats Waltin.
– Jag har bara positiva minnen därifrån. Jag älskade Hardys sätt att vara som tränare. Vi är norrlänningar båda två och jag gillar rakhet, både i positiv och negativ kritik. Då behöver man inte tänka och fundera så mycket.
– Fundera ska man inte göra som hockeyspelare, för då blir man inget bra. Ofta fungerar man som bäst på instinkt.
Säsongen i Djurgården blev en guldresa.
– Från dag ett trivdes jag jättebra där. Det var en härlig mix av gamla Djurgårdslegendarer som Micke Johansson och "Challe" Berglund, etablerade duktiga svenskar och yngre killar som Tjärnqvist-bröderna, Kristofer Ottosson och Nichlas Falk.
– Det fanns jättemånga bra spelare i det laget. Djurgården hade en vinnarkultur samtidigt som det var många som drev laget. Vi vann både serien och sedan hela skiten.
– Även Djurgården tappade många efter guldet 2000. Då försvann bland andra Espen Knutsen till Nordamerika. De äldre spelarna som var kvar hade, vilket jag tror var viktigt, den här djurgårdsandan som de förde vidare. De nya spelarna fick foga in sig i den.
Trivdes du bra i Stockholm?
– Ja, jag trivdes jättebra. Jag bodde på Kungsholmen, vilket är lite annorlunda mot här i Ö-vik.
Som Djurgårdare fick han också göra VM-debut.
– Precis. Hardy dubblerade jobbet i Djurgården med att leda Tre Kronor, så han gav mig chansen. Dels gav han mig ett stort förtroende i klubblaget, dels också i landslaget.
– Det var mer än en skräll att jag kom med till det VM:et. Allt gick så fruktansvärt bra i Tre Kronor den säsongen att jag tror Hardy inte hade något val. Jag gjorde flest mål, elva stycken, av alla i landslaget den säsongen.
– I alla matcherna inför VM gick jag på något slags rus efter guldet. När VM började gjorde jag två mål i första matchen. Allt flöt på bra det året.
Det blev ytterligare ett VM för honom, 2004.
– Det var ett mycket roligare VM för min del. Där spelade jag i en kedja med Samuel Påhlsson och Jonathan Hedström. Jag och "Jonte" var de enda killarna från elitserien i det VM-laget. Resten var NHL-spelare.
– Vi var en tredjekedja som spelade mot motståndarnas bästa formationer, vilket var jättekul. Då gick vi till final mot Kanada där jag till och med gjorde mål. Det kommer jag aldrig att glömma, men tyvärr lyckades vi torska där också. Det hade varit väldigt kul att vinna VM-guld där. Vi ledde långt in i matchen, men Kanada vände och vann.
Dramatiska starten i New Jersey: "Det var kaos"
Vi backar bandet till sommaren 2001, då han draftades av New Jersey Devils.
– Det var oväntat eftersom man egentligen draftas när man är mycket yngre, men det var under mitt första VM som de fick upp ögonen för mig. Jag var 27 år då.
– Jag trodde först att jag skulle till Toronto eftersom vi hade pratat jättelänge med varandra, men New Jersey valde mig innan. Eller så var det så att Toronto fick andra spår att gå på. Hösten 2001 åkte jag över.
Första tiden i USA blev speciell då han på nära håll fick uppleva 11 september-attackerna, när två kapade flygplan flögs in i World Trade Center på Manhattan.
– Jag minns det väldigt starkt. Det här var första dagen på training camp. Vi körde en massa olika tester på träningsanläggningen som New Jersey har, och den ligger inte alls långt från Manhattan.
– När jag kom ut därifrån stod en storbilds-tv på med nyheterna. Man såg hur det rök från en av skyskraporna. Medan vi stod och tittade kom det andra planet. Sedan tog det inte lång tid innan det var kaos. Det skickades upp militärplan för att skydda luftrummet och sådana saker, så det var en ganska omvälvande upplevelse.
Hann du bli rädd?
– Jag tror inte att jag blev rädd, men jag undrade såklart vad det var frågan om. Det gick inte att ringa. Alla nät var överbelastade och man såg på människor att det här inte var något normalt.
– Efterdyningarna blev att man hade "terror alert" på många ställen. Nyheterna präglades väldigt länge av det som hänt.Jag visste egentligen inte så mycket, men eftersom det var en massa stridsflyg uppe i luften var det olustigt. Man visste inte om det skulle komma fler attacker.
– Det gick många rykten om arabländerna. Det finns också många människor från de länderna i USA. Helt plötsligt började man titta efter människor därifrån. Bland annat gick det rykten om att de åkte omkring med bomber i skåpbilar, så även jag började fundera när man såg en sådan bil. Många onormala tankar kom in i hjärnan.
Funderade du på att bryta kontraktet och åka hem?
– Nej, det gjorde jag faktiskt aldrig, men det var väldigt olustigt.
NHL-debuten: "Hade jättedålig koll"
Hur minns du i dag NHL-debuten?
– Det var jättestort. Jag ska vara ärlig och säga att jag hade en jättedålig koll. New Jersey var ett superlag med nästan bara legendarer. När jag åkte in på isen kunde jag inte låta bli att tänka: "Var är jag egentligen någonstans?"
– Scott Stevens, Scott Niedermayer, Martin Brodeur... Superstjärnor. New Jersey slogs om Stanley Cup varje år på den tiden. Det var mäktigt.
Kände du dig bekväm i den här gruppen vid sidan av isen?
– Ja, det var faktiskt otroligt bra. Först hade vi Larry Robinson och "Slava" Fetisov som tränare, så det var legendarer även i ledarstaben.
Du hade säsongen innan coachats av Hardy Nilsson och Mats Waltin. Var det en stor kontrast att komma till NHL?
– Har man spelat VM och gjort bra ifrån sig där är det inte någon superstor skillnad. Klart att det ändå är skillnad. Den största tror jag är hur lagen byggs i NHL. Där borta får man mer tydliga roller, vilket kan vara svårt att hitta.
Vilken roll fick du i New Jersey?
– Jag fick många bra chanser i början. Sedan var Devils ett lag som hade jättehöga krav på sig. När vi låg femma i Eastern Conference fick Larry Robinson sparken. Då kom det in en ny tränare, Kevin Constantine, och man fick börja om igen.
– Efter att ha fått hans förtroende åkte jag på en skada. Jag blev nedskickad till Albany för att spela matcher och kom sedan tillbaka igen. Jag hade precis börjat få spela under den nya tränaren när säsongen tog slut. Vi hade ett exit-samtal där han sa: "Nu vet jag vem du är och vad du går för. Nästa säsong kommer du att få fler möjligheter."
– Under sommaren fick han sparken och det kom in ytterligare en tränare, Pat Burns. Efter det blev jag trejdad till Washington.
En person som kom att betyda mycket för Andreas Salomonsson i New Jersey var den tidigare världsmästarbacken Tommy Albelin.
– "Abbe" var fantastisk. En grym kille. Han tog hand om mig och min familj och fick oss att trivas jättebra. Otroligt ödmjuk och generös på alla möjliga sätt.
Trejdades till Washington
Inför sin andra NHL-säsong blev han alltså trejdad till Washington.
– Det var en sådan konstig grej som jag inte var uppfostrad med. Precis som jag sa hade vi haft ett bra exit-samtal. Vi hade dessutom skaffat ett radhus i New Jersey för att komma in bättre i livet där inför år två.
– När jag stod på en bensinmack fick jag ett samtal: "Du ska till Washington." Då var det bara att åka. Det blev väldigt hackigt och ryckigt för min del, tyvärr.
Jaromir Jagr, Michael Nylander, Robert Lang och Peter Bondra. Washington var minst lika profilstarkt som New Jersey.
– Det var ett lag med många stora namn. Ska man kunna prestera måste man få vara på isen. I vissa lag där man spelar med stora stjärnor kanske man inte får mer än fem eller sex minuter per match. Det är inte lätt att spela då, men så fungerar det där borta.
Körde klubbledningen hårt med Jaromir Jagr?
– Ja, han gjorde faktiskt lite som han ville och spelade så mycket han kände för. På träningarna var han ganska avslappnad, skrattar Andreas Salomonsson.
– Han är en otrolig kille. Snäll, men också en superstjärna och betedde sig lite därefter. Det var kanske inte alla som hade kommit undan med sakerna han gjorde på träningarna. Hans talang är enorm. När han hade dagen och var påkopplad var han fantastisk.
Var allvarligt skadad - kastades plötsligt in i semifinalen
Det blev bara en säsong för Andreas Salomonsson i Washington innan han återvände till MoDo.
– Jag fick faktiskt ett qualifying offer, men vi kände att hela den här sejouren i Nordamerika hade varit så ryckig att vi valde att åka hem igen.
– Vi hade ett litet barn och det skulle fungera även vid sidan av hockeyn. Samtidigt rotade vi oss aldrig riktigt. Så här i efterhand ångrar jag mig lite. Jag skulle ha försökt ett tag till. Vem vet hur det hade gått.
– Sedan måste jag säga att tiden efter att vi flyttat hem var fantastiskt rolig. Vi var ett gäng som kom tillbaka hit nästan samtidigt – Timander, Svartvadet och Hasse Jonsson. Vi var första gänget som kom hem och efter det kom ännu fler, bland annat "Susse".
Säsongen 2006/07 fick han äntligen vara med om att vinna SM-guld med MoDo.
– Den resan var speciell för min del. Jag hade haft en jättebra säsong innan jag i december skadade mig. Då slog jag en axel ganska illa, fick följdproblem och något som heter frozen shoulder, vilket gjorde att jag inte kunde röra axeln alls. Ett litet ryck och det högg i hela armen.
–Jag hade faktiskt hängt upp grejerna för säsongen efter den skadan. Dessutom var jag så otroligt frustrerad att jag stack till Thailand samtidigt som grabbarna spelade mot Timrå i kvartsfinalen.
– När jag kom hem var det semifinal mot HV71. Jag åkte hit för att jag ville hänga med grabbarna lite. Då tog jag på mig grejerna och tränade lite med dem som kanske inte spelat så mycket. Annars tränar man inte särskilt mycket under ett slutspel. Det handlar mer om att slicka såren och förbereda sig inför nästa match.
– Då knackade Harald Lückner mig på axeln.
– "Men du, Salle, skulle du inte kunna spela boxplay i alla fall?"
– "Harald, du skämtar nu?"
– "Nej, jag tror att det skulle vara en boost."
– Då låg vi under med 3–2 i matcher mot HV71. Jag hoppade in och skulle bara spela boxplay, men jag tror att jag spelade 19 minuter i första matchen. Det här var i mars och då hade jag inte varit på is sedan den 19 december.
Hur mådde du den kvällen?
– (Skratt) Jag gick väl på någon typ av adrenalinchock. Efter första matchen var det inga problem, men sedan kom verkligheten ikapp. I match två hade jag gummiben.
– Jag försökte bidra med det jag kunde och hade inte mycket till vänsterarm att använda. Jag spelade på allt möjligt bedövande. Jag är otroligt tacksam över att jag fick vara med under hela finalserien och få vara på isen under sista bytet när vi vann tillsammans med hela det gäng jag växte upp med.
Givetvis hade han även en viktig roll vid sidan av isen.
– Ja, jag tror att det blev ett lyft att jag kom in och gav allt, trots att jag inte var i något bra skick. Det blev kanske en boost som gjorde att alla verkligen jobbade för varandra.
– Sedan hade vi såklart marginalerna på vår sida. Vi hade en bra målvakt i Karol Krizan och allt studsade med oss den säsongen.
"Det var som en parad och hela arenan var full"
Coach under guldsäsongen var Harald Lückner.
– Harald är en väldigt lugn man och har en lugnande ledarstil. Han är duktig på att ge förtroende till killar som växer, så han har en stor del i det här guldet.
Med tanke på alla hemvändare – hade en coach som gapat och skrikit passat den här gruppen?
– Vi hade en som gapade och skrek, "Freddan" (Andersson), skrattar Andreas Salomonsson.
– Vi behövde kanske inte en sådan tränare. I ett slutspel är det inte så svårt att motivera sig. Då går det av sig själv. Framför allt tror jag att det var en bra kombination av allting just då. Dessutom fick vi många andra spelare som chippade in och vi blev en trupp som verkligen fick ihop det.
Vad tror du att det betydde för Örnsköldsvik som stad att ni vann guldet?
– Väldigt mycket. MoDo hade varit i ytterligare en final under åren jag var borta, så klubben hade fyra finalförluster. Att man i alla fall fick vinna en av alla finalerna tror jag var jätteviktigt.
– Det var jättestort för bygden. När vi firades efteråt var det smockfullt i hela stan. Det var som en parad och hela arenan var full. Sedan gick det en buss upp till torget där ytterligare 15 000 personer väntade. Det kom folk från hela landet som var MoDoiter.
Det måste ha betytt mycket för dig som är uppvuxen i stan?
– Ja, absolut. Jag lyckades vinna med Djurgården, men guldet med MoDo går inte att jämföra rent känslomässigt.
– Klart att det var jättekul med Djurgården, men att få göra det med MoDo, som är min moderklubb, där jag är uppväxt och tillsammans med killar jag spelat med sedan juniortiden... Det är utan tvekan höjdpunkten i min karriär.
Därför lade han av
Säsongen 2009/10 lade så Andreas Salomonsson av.
– Jag hade inte gått ut med det, men under sommaren innan säsongen jag lade av, slet jag sönder en ljumske i gymmet och spelade ett helt år utan ljumske. Jag hade jättestora problem att få bort smärtorna och fick kompensera med andra muskler då den här ljumsken inte fanns. – Jag gjorde några försök att bygga upp musklerna året innan jag lade av, men ganska snabbt fattade jag att det inte skulle bli bättre. Jag var trött på kortisonsprutor och ha konstant ont. Tyvärr fick jag avsluta på det sättet.
Känns det bittert att det blev ett sådant avslut?
– Jag hade alltid önskat att få avsluta på mina egna villkor, men jag ska inte klaga. Det är många som fått sluta mycket tidigare än jag fick göra. Jag fick många bra år ändå.
Hur har livet sett ut efter karriären?
– Det är tufft att hitta något som kan ersätta. Jag tog agentlicens och jobbade med det i fyra, fem år. Av olika anledningar valde jag att avveckla det. -Efter det har jag haft några egna projekt. Nu har jag faktiskt en anställning på Domsjö-fabriken. Jag kände att jag behövde ha en rutin i stället för att gå hemma hela tiden. Jag trivs jättebra där och nu tillhör jag någonting igen. Har arbetskamrater och tider att passa. -
– Jag fumlade ett antal år när jag inte hade någonting. Det är inte heller kul när alla runtomkring, i ens familj och dom jag lever med, sticker i väg på morgonen och sedan är man kvar själv. Då kom jag till en punkt där jag behövde hitta någonting. Lönen var inte prio ett utan det handlade om att få in en rutin och träffa andra vuxna människor. Den sociala kontakten med människor och tillhöra något igen, så idag trivs jag väldigt bra, avslutar Andreas Salomonsson med ett leende.
