Superdeal: Läst allt på Hockeysverige Plus - hela sommaren - för en krona
Vad är det man brukar säga? ”Rom byggdes inte på en dag”. Det tar lång tid att bygga upp något slagkraftigt, men går desto snabbare när det raseras. Alla storhetstider har en slutpunkt och tyvärr är det nog dags att konstatera att Halmstad Hammers har nått sin.
Det tunga beskedet att härföraren Victor Gagic väljer att lägga skridskorna på hyllan följdes i veckan av ytterligare tre blytunga avsked när Tom Johansson, Andreas Andersson och Melker Iversen lämnade samma besked.
Spelare för spelare är det gubbar som rent hockeymässigt går att ersätta, men deras betydelse är mycket större än så. Det är fyra pjäser från den så vida omtalade stommen som försvinner på en och samma gång.
Halmstad Hammers segerrecept har ju inte varit att ha den bredaste truppen eller de spetsigaste spelarna, utan att vara ett kollektiv där många spelare spelat tillsammans länge och där alla vetat precis vad de ska göra och hur uppoffrande de måste vara för varandra. Det är en balans och en kemi som kommer att ruckas ganska rejält nu.
Många av spelarna i Halmstad var med redan när klubben tvingades till negativt kval för att klara sig kvar i ettan säsongen 18/19 och sedan påbörjade det som skulle komma att bli storhetstiden med finalspelet mot Väsby året därpå. Man har byggt på det här länge och på sin höjd tappat någon bärande pjäs per säsong. Men nu blir det något annat.
Hade det bara varit Victor Gagic som klev av hade Hammers säkert kunnat klara av det på samma sätt som de överlevde Robin Dahses pensionering ifjol. Men fyra stomspelare på ett bräde är mycket. Då kan vi dessutom lägga till att både Elias Dynell och Viktor Bernhardtz, spelare med många säsonger i Hammers, valt att lämna för Troja-Ljungby.
Nya trotjänare ska skolas in i Halmstad-tänket och sådant kan ta tid. Speciellt som yngre förmågor som lyckas har en tendens att snabbt röra på sig till nya jaktmarker. Att ha så många skickliga spelare som stannat kvar i klubben under så lång tid som Halmstad har haft är faktiskt något ganska unikt.
Nu vilar ett väldigt tungt ansvar på spelare som William Berg och Alexander Klarin att föra arvet vidare och det är inte säkert att resultatet kommer bli det önskade även om de överträffar sig själva och gör allt som står i deras makt för att bära Hammers. Faller en igenom faller många. Då kan hela helheten rubbas. Utan stommen blir Halmstad helt enkelt något annat.
Nu ska vi inte måla fan på väggen. Det är klart att Halmstad Hammers kommer ha ett spetsigt och intressant lag även kommande säsong. Men utan det där lilla extra som stommen har stått för. Man får nog helt enkelt acceptera att man har kommit till punkten där storhetstiden för stommen är över och där man kommer behöva börja bygga en annan typ av lag.
Lite mer likt de flesta andra klubbar i Hockeyettan.
* * *
Ni hänger väl i podden under sommaren där en rad tunga Hockeyettan-profiler sätter sig vid mikrofonen. Den här veckan till exempel Djurgårdens sportchef Marcus Due-Boje.
Målvaktskarriären blev aldrig vad som var tänkt, men längs vägen upptäckte han sin analytiska sida och hjälpte Hanviken att bli ett topplag i Hockeyettan innan han idag landat titeln som sportchef i Djurgården.
Det blir snack om att vara tillbaka i sitt hjärtas klubb, sin fritidsgård i Ljungby, att inte vara en Linkedin-person, alla titlar i Hanviken, ett efternamn som förpliktigar, att inte vara ett fysfenomen, att få energi av att jobba mycket, den bästa platsen i en ishall, målvaktskarriären som aldrig blommade ut, vägen in i sportchefsyrket, konceptet som fick Hanviken att lyfta, spelarutveckling, att arbeta med mjuka värden, vägen in i Djurgården, att bli rekryterad bakom sin rygg, det första han tittar på hos en spelare, hur många samtal man ringer för att säkerställa karaktär, sin bästa värvning, supertalanger, att vara spelskickliga på usel is och väldigt mycket mer.
Ni hittar podden i poddapparna eller här.
